december 2017

Xinjiang jämförs med Nordkorea, Östtyskland och Sydafrikas apartheid

På senare tid har flera artiklar uppmärksammat den förvärrade övervakningen och kontrollen mot den muslimska minoriteten uigur i provinsen Xinjiang i nordvästra Kina.

The Globe and Mail skriver i dag om hur polisstationer i vissa städer står med bara 500 meters mellanrum, och hur skanning av ansikten blivit allt vanligare vid allt från hotell till stopp motorvägarna.

För att samla in biometrisk data använder man sig även av DNA, som inhämtats med förevändning av gratis hälsotester. Detta implementeras sedan i ett system där artificiell intelligens tillämpas för att skilja på individer beroende på etnicitet.

Sammantaget har detta fått akademiker som The Globe and Mail talat med att dra jämförelser med situationen i Xinjiang och den i Nordkorea eller apartheidens Sydafrika:

What is taking place in Xinjiang has little historical precedent in the extent of authorities’ command over people’s lives, according to two scholars who recently visited the area.

”It’s a mix of the North Korean aspiration for total control of thought and action, with the racialized implementation of apartheid South Africa and Chinese AI [artificial intelligence] and surveillance technology,” said Rian Thum, a historian at Loyola University in New Orleans. ”It’s a truly remarkable situation, in a global sense.”

Men de artiklar på detta område som fått mest uppmärksamhet de senaste veckorna är en triologi av Gerry Shih på Associated Press som rest såväl till Xinjiang som Turkiet för att rapportera om repressionen och dess följder.

Han understryker den ökade kontrollen i Xinjiang, och talar med akademiker som understryker att polistätheten i provinsen motsvarar den som som fanns i Östtyskland just innan Berlinmurens fall.

Shih har även rest till Turkiet, dit många uigurer flytt undan repressionen i Xinjiang. Det visar sig att många av dem väl där radikaliseras och åker till Syrien för att delta i jihad i syfte att lära sig hantera vapen; färdigheter som sedan kan användas för att hämnas på plågoandarna hemma i Kina.

De tre artiklarna från AP ligger helt öppna och kan läsas i sin helhet, online, se utdrag nedan:

AP Exclusive: Digital police state shackles Chinese minority” (17 dec)

Along with the detention camps, unprecedented levels of police blanket Xinjiang’s streets. Cutting-edge digital surveillance systems track where Uighurs go, what they read, who they talk to and what they say. And under an opaque system that treats practically all Uighurs as potential terror suspects, Uighurs who contact family abroad risk questioning or detention.

The campaign has been led by Chen Quanguo, a Chinese Communist Party official, who was promoted in 2016 to head Xinjiang after subduing another restive region — Tibet. Chen vowed to hunt down Uighur separatists blamed for attacks that have left hundreds dead, saying authorities would “bury terrorists in the ocean of the people’s war and make them tremble.”

(…)

Xinjiang’s published budget data from January to August shows public security spending this year is on track to increase 50 percent from 2016 to roughly 45 billion yuan ($6.8 billion) after rising 40 percent a year ago. It’s quadrupled since 2009, a watershed year when a Uighur riot broke out in Xinjiang, leaving nearly 200 members of China’s Han ethnic majority dead, and security began to ratchet up.

Adrian Zenz, a researcher at the European School of Culture and Theology who tracks Chinese public security staffing levels based on its recruiting ads, says Xinjiang is now hiring 40 times more police per capita than populous Guangdong Province.

“Xinjiang has very likely exceeded the level of police density seen in East Germany just before its collapse,” Zenz said. “What we’ve seen in the last 12 to 14 months is unprecedented.”

AP Exclusive: Uighurs fighting in Syria take aim at China” (23 dec)

It was mid-afternoon when the Chinese police officers barged into Ali’s house set against cotton fields outside the ancient Silk Road trading post of Kashgar. The Uighur farmer and his cowering parents watched them rummage through the house until they found two books in his bedroom — a Quran and a handbook on dealing with interrogations.

Ali knew he was in trouble.

By nightfall the next day, Ali had been tied against a tree and beaten by interrogators trying to force him to say he took part in an ethnic riot that killed dozens in western China. They held burning cigarette tips to Ali’s face, deprived him of sleep and offered him only salt water. When he asked for fresh water, they gave it to him — in buckets poured over his head.

That winter night in 2009, Ali recalled years later, would set him on a path that ended on northern Syria’s smoldering plains, where he picked up a Kalashnikov rifle under the black flag of jihad and dreamed of launching attacks against the Chinese rulers of his homeland.

AP Exclusive: China’s Uighurs work to fend off pull of jihad” (30 dec)

As Uighurs flee a Chinese security crackdown in droves, they often end up caught in a tug-of-war between militant Uighur members of Syria-based Islamic groups and moderate leaders of the Uighur diaspora who plead with them to reject calls of jihad.

Extensive Associated Press interviews detail the daily battle some Uighur activists are fighting against the radicalization of their people, members of a Muslim ethnic minority who live in China under heavy surveillance and the constant fear of arrest . In Turkey, religious extremism has peeled away young Uighur men and entire families from Istanbul’s immigrant neighborhoods, from gritty central Anatolian suburbs — sometimes from right outside the airport.

(…)

The spread of extremism has alarmed many exiled Uighur leaders, who condemn violence and say it will lead their people’s ruin. But they’re confronted by a young generation who see no future under one of the world’s most powerful authoritarian governments and feel ignored by the rest of the world.

The Uighurs are wrestling over decades-old questions: Do we seek freedom with peace or violence? Is our path forward secular or Islamist?

Who will help us face the might of the People’s Republic of China?

Det är alltså tydligt att de kinesiska myndigheternas förtryck mot uigurerna leder till en våldsam spiral som blir mycket svår att bryta.

AP uppmärksammar även de repressalier mot etniska kineser i området som motsätter sig den hemska behandlingen av uigirer. Nyligen dömdes Zhang Haitao till 19 års fängelse för ”brott” som i andra delar av Kina knappt ens skulle ha lett till åtal.

Vidare förföljdes han fru, parets nyfödda son och övrig familj på ett vis som ledde till att frun med barn nyligen flydde till USA för att hon trots hot och våld från familjen vägrade skilja sig med Zhang.

Läs denna sorgliga berättelse i sin helhet i AP:s artikel ”China’s crackdown on Uighurs spreads to even mild critics” (28 dec).

Högt stöd i USA för militärt ingripande i Nordkorea

En tredjedel av alla amerikaner stödjer ett militärt ingripande i Nordkorea. Vidare vill över hälften av befolkningen placera amerikanska kärnvapen i Japan och Sydkorea, medan över 40 procent är positiva till att hjälpa de båda allierade asiatiska nationerna att utveckla egna kärnvapen.

Detta enligt en undersökning utförd av University of Maryland och den japanska tankesmedjan Genron NPO. De japaner som tillfrågades var dock betydligt mer negativa till såväl militära åtgärder som kärnvapen på japanska mark.

Endast en dryg femtedel av japanerna stödjer nämligen ett amerikanskt militärt ingripande i Nordkorea, medan över 68 procent är emot att Japan ska beväpnas med kärnvapen.

Undersökningen genomfördes i oktober, två veckor innan Nordkorea utförde sitt sjätte och hittills största kärnvapenprov samt ytterligare upprepade missiltest och hot mot USA:s militärbas på Guam. Det finns alltså anledning att tro att andelen amerikaner som stödjer ett militärt ingripande sedan dess har ökat.

Dock ska sägas att en ännu större andel, över 44 procent, av amerikanerna motsätter sig denna slags militära åtgärder. Den största andelen, drygt 35 procent, anser att multilaterala diplomatiska samtal istället vore mest effektivt för att stoppa Nordkoreas kärnvapenprogram.

Nu verkar emellertid en multilateral diplomatisk lösning bli alltmer avlägsen. Under gårdagen reagerade Donald Trump nämligen häftigt på de nya satellitbilder som tycks visa att Kina, i hemlighet och stick i stäv med FN-sanktioner, fortsätter exportera olja till Nordkorea:

Efter denna tweet citerar bland annat Reuters den amerikanska presidenten säga att han ”gått mjukt fram” gentemot Kina vad gäller bland annat handel, i hopp om att landet ska hjälpa till att lösa krisen på den koreanska halvön.

Trump understryker dock att det nu kan bli ändring på detta, eftersom han ”inte är glad” över den fortsatta kinesiska oljeexporter till Nordkorea.

Pekings utrikesministerium och försvarsministerium förnekar dock att man exporterat olja i hemlighet enligt vad satellitbilderna visar.

Frågan är uppenbarligen känsliga. Kinas partitidning Folkets Dagblad uppmanar nämligen utländska medier att sluta rapportera om exporten av olja:

Förra veckan godkändes nya sanktioner av FN:s säkerhetsråd som ska stoppa närmare 90 procent av oljeexporten till Nordkorea, genom att begränsa denna export till en halv miljon fat om året. Beslutet röstades genom med siffrorna 15-0.

Åtta års fängelse för känd kinesisk aktivist under julhelgen

Kinesiska myndigheter använder ofta julen eller andra storhelger för att hantera känsliga frågor som man inte vill ska uppmärksammas av utländska medier eller politiker. Exempelvis var det på juldagen 2009 som den nyligen avlidne Liu Xiaobo, mottagare av Nobels fredspris, dömdes till elva års fängelse.

Samma taktik implementerades när den högt profilerade aktivisten Wu Gan för bara två dagar sedan, alltså 26 december, dömdes till åtta års fängelse för ”omstörtande verksamhet”.

Wu Gan var en av över 300 aktivister och advokater som försvann spårlöst sommaren 2015. Då ägde det så kallade ”709-nedslaget” rum, som resulterade i tiotals framtvingade falska erkännanden på statlig tv, ofta följt av fängelsestraff eller andra påföljder.

Fängelsestraffen och ”erkännandena” föranleddes i sin tur nästan alltid av tortyr, vilket jag skrivit om här på InBeijing vid flera tillfällen under årets gång. I inlägget ”Otäcka detaljer om tortyr av Li Heping” skildrades exempelvis hur advokat Li nära på torterades till döds innan han gick med på en kompromiss för att släppas ur det underjordiska fängelse där hållits i nästan två år.

Protester mot Wu Gans dom under veckan utanför Chinese Liaison Office i Hongkong.

Sedan finns det de som Wu Gan, som vägrar att kompromissa. Trots att han utstått tortyr under de två och ett halvt år han suttit fängslad, och trots att myndigheterna bland annat tillfälligt även gripit hans far för att utöva påtryckningar, så vägrar Wu Gan att erkänna sig skyldig till brott han inte begått.

Detta är också en av anledningarna till den hårda domen. För som Wu Gan själv sade i ett uttalande som efter rättegången offentliggjordes av hans advokat, så erbjöds han betydligt lägre straff i utbyte mot att offentligt ”erkänna” sina påstådda brott.

Hela detta uttalande finns att läsa bland annat via China Change, men är så pass kort att jag kan återge det i sin helhet här nedan:

For those living under a dictatorship, being given the honorable label of one who “subverts state power” is the highest form of affirmation for a citizen. It’s proof that the citizen wasn’t an accomplice or a slave, and that at the very least he went out and defended, and fought for, human rights. Liang Qichao (梁启超, famous reformist at end of Qing dynasty) said that he and dictatorship were two forces inextricably opposed; I say: If I don’t oppose dictatorship, am I still a man?

They have attempted to have me plead guilt and cooperate with them to produce their propaganda in exchange for a light sentence — they even said that as long as I plead guilty, they’ll give me a three-year sentence suspended for three years. I rejected it all. My eight-year sentence doesn’t make me indignant or hopeless. This was what I chose for myself: when you oppose the dictatorship, it means you are already walking on the path to jail.

I’m optimistic despite the harsh sentence. Because of the internet, more and more people are waking up. The ranks of those ready to stand at the funeral of the dictatorship is growing stronger and larger by the day. Those who try to use jail to frighten citizens pursuing freedom and democracy, thus obstructing the progress of human civilization, won’t meet a good end. Their tyranny is based on a lack of self-confidence — a sign of a guilty conscience and fear. It’s a dead end. When the masses wake up, will the dictatorship’s end be far off?

I have been subjected to torture and other forms of inhumane treatment during my detention thus far — and it’s not an isolated occurrence, but a common phenomenon. I appeal to the international community to closely follow the deterioration of human rights in China, follow the Chinese Communist Party’s criminal detention of its own citizens, and especially of dissidents, along with the other abuses they’re subjected to, including: false charges, secret detention, forced confessions to the media, forced appointment of state-controlled defense counsel, torture and abuse in custody, and the stripping of every civil right of Chinese citizens.

I hereby name the individuals involved in persecuting, torturing, and abusing me: An Shaodong (安少东), Chen Tuo (陈拓), Guan Jiantong (管建童), Yao Cheng (姚诚), Yuan Yi (袁溢), Wang Shoujian (王守俭), Xie Jinchun (谢锦春), Gong Ning (宫宁), Sheng Guowen (盛国文), Cao Jiyuan (曹纪元), Liu Yi (刘毅), Cai Shuying (蔡淑英), Lin Kun (林崑).

Enligt Wu Gans advokat så ”tackade” han även under den slutna rättegången den politiserade domstolen för det långa straffet vilket han menade var ”en ära”. Det visade nämligen att han lyckats stå upp mot diktaturen.

Samma dag hölls även en fortsatt rättegång mot advokaten Xie Yang, ett annat av de mest politiskt känsliga fallen från sommaren 2015 som ännu inte avslutats.

Xie Yang tvingade återigen ”erkänna” i ett direktsänt klipp att han absolut inte utsatts för någon tortyr under sin över två år långa fångenskap, trots att tidigare berättat om detta för sina advokater. I utbyte dömdes han istället för ”försök till omstörtande verksamhet” och slapp till skillnad från Wu Gan fängelse.

Den kinesiska taktiken verkar delvis också lyckats. Medan vi är upptagna med julfirande och ledighet, så har Wu Gans stränga straff inte fått lika mycket uppmärksamhet som tidigare och mildare domar mot andra aktivister eller advokater som försvann sommaren 2015.

Faktiskt har bara ett officiellt fördömande – med reservation för att jag missat något av domen utfärdats, nämligen i form av ett gemensamt uttalande från den tyska och amerikanska ambassaden i Kina. Det finns att läsa via USA:s ambassads hemsida:

The embassies of Germany and the United States are deeply disappointed that Chinese human rights defender and blogger Wu Gan and Chinese attorney Xie Yang have been convicted on vague charges of “subverting state power”, and that Wu has been sentenced to eight years in prison. We call on the Chinese authorities to release Wu immediately.

(…)

In light of the allegations of serious mistreatment of Wu Gan and Xie Yang while in detention, and Xie’s public confession on state media, we call on the Chinese authorities to adhere to procedures established by law and respect China’s international human rights obligations and commitments. We urge Chinese authorities to view lawyers and rights defenders as partners in strengthening Chinese society through development of the rule of law.

Någon reaktion från svenskt håll har inte kommit, trots faktumet att Gui Minhai liksom Wu Gan och Xie Yang kidnappades 2015 och av allt att döma just nu sitter i husarrest i östra Kina, bevakad dygnet runt utan tillstånd att lämna landet.

Att inte släppas eller på annat vis få sitt fall uppklarat under jul- och nyårshelgen, då Kina ofta alltså tar itu med känsliga rättsfall som uppmärksammats internationellt, bådar naturligtvis inte särskilt gott för Gui.

Kina fördömer Margot Wallströms uttalanden om Taiwan

Under juldagen fördömde Kinas utrikesministerium i hårda ordalag de uttalanden som Sveriges utrikesminister Margot Wallström gjorde om Taiwan tidigare denna månad.

Det var under en interpellationsdebatt i riksdagen 1 december som Wallström pratade om Taiwan som ”en välutvecklad demokrati” med ”ett väldigt gott läge för mänskliga rättigheter”.

Utrikesministern sade vidare att hon kommer fortsätta arbeta för att Taiwan ska kunna delta i internationella organisationer och sammanhang, något som i dag ofta omöjliggörs av olika slags påtryckningar eller veton från Kina.

Detta stack i ögonen på det kinesiska utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying, som under juldagen vid en presskonferens kallade Sveriges hållning för ”oansvarig”, rapporterar bland andra Taiwan News:

At a news conference held on Christmas Day in Beijing, Foreign Ministry spokeswoman Hua Chunying expressed China’s opposition to comments by a Swedish official in support of Taiwan’s participation in global groups saying, ”China’s position on adhering to the one-China principle is consistent and clear. The Taiwan question belongs to China’s internal affairs, and China firmly opposes other country in making irresponsible remarks in that regard.”

Hua’s statement comes in response to a CNA report on Dec. 16 in which Sweden’s Foreign Minister Margot Wallstrom expressed support for Taiwan’s participation in various UN agency meetings as a non-state actor, and would continue to support its attendance at expert meetings in the International Civil Aviation Organization (ICAO).

Fördömandet av det svenska uttalandet kommer i en tid då allt fler varnande röster höjs för att Kina slår politiska mynt av sitt ekonomiska inflytande världen över.

Detta har i Sverige drivits till sin spets de senaste veckorna, sedan planer läckt ut om att kinesiska företag med nära band till landets kommunistparti och militär för samtal med Lysekils kommun om att bygga Nordens största hamn på den svenska västkusten.

Som Anna Dahlberg påpekade i Expressen, så kan den kinesiska regimens inflytande över svensk ekonomi och infrastruktur innebära att vi i framtiden exempelvis måste förklara oss neutrala vid en konflikt i Sydkinesiska havet, eller tona ner kritiken av förtrycket mot oliktänkande i Kina.

Denna problemställning gäller även här. Måste vi tyst acceptera denna slags kritik från Kina, eller kommer vi i framtiden till och med avstå från riksdagsdebatter om demokratier som Taiwan om de ligger i politisk konflikt med Kina?

Wallströms yttranden om Taiwan kom under en interpellationsdebatt på initiativ av Caroline Szyber (KD), som även frågade ut utrikesministern om möjligheten att erkänna Taiwan som en självständig stat.

Där svarade dock Wallström att det kinesiska vetot i FN:s säkerhetsråd omöjliggör fullvärdigt medlemskap för Taiwan, och att Sverige på grund av den tuffa kinesiska hållningen inte heller kan upprätta normala diplomatiska förbindelser med Taipei.

Men hållningen att Taiwan – en av Asiens mest välfungerande demokratier med en ekonomi större än den svenska – ska få medverka i internationella sammanhang var alltså nog för ett fördömande från kinesisk sida.

Jag skrev närmare om denna interpellationsdebatt i inlägget ”Kina hotar öppet Taiwan med krig – hur bör EU och Sverige agera?” (13 dec).

En video av debatten finns att se via Taiwan-bloggen, som drivs av Lars Strömman, politisk redaktör på Nerikes Allehanda.

Wallströms uttalanden väckte även uppmärksamhet i Taiwans kinesiskspråkiga medier.

Få ett recensionsexemplar av min kommande bok

Enligt planeringen ska min kommande bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, som ges ut av förlaget Historiska Media, vara ute i handeln den 30 januari.

Redan nu finns boken uppe på en rad näthandlar, bland annat Adlibris, där den presenteras enligt följande:

I Kina har tillståndet för mänskliga rättigheter försämrats rejält de senaste åren, vilket även drabbar utlänningar som vistas i landet. Bland annat har två svenskar nyligen kidnappats av kinesiska säkerhetsministeriet och tvingats erkänna påhittade brott på statlig tv.

I arbetet med denna högaktuella bok har journalisten Jojje Olsson intervjuat Peter Dahlin, som 2016 utvisades från Kina efter tre veckor i ett underjordiskt fängelse och nu lever i Thailand. Han har även talat med dottern och flera vänner till den svenske bokförläggaren Gui Minhai, som oktober 2015 kidnappades av kinesiska agenter i sin bostad i Thailand. Gui är fortfarande försvunnen i Kina utan rättegång.

Just nu håller jag tillsammans med förlaget på att sammanställa en lista med recensionsexemplar. Det innebär alltså att boken – antingen i fysisk eller digital form – redan innan den officiella lanseringen skickas ut till skribenter eller andra som är intresserade av att recensera den.

Är du redaktör på en tidning? Driver du kanske rent av en populär blogg eller podcast med fokus på i sammanhanget relevanta ämnen som Kina, internationell politik eller mänskliga rättigheter?

Tveka då inte att lämna en kommentar här nedan, eller ännu bättre maila mig på jojje@inbeijing.se så kommer ett recensionsexemplar av ”De kidnappade Kinasvenskarna” att dimpa ner i din brevlåda eller inbox under januari månad!

Hemliga dokument: 10 000 döda i massakern vid Himmelska fridens torg

Dödssiffran i massakern vid Himmelska fridens torg 1989 har länge varit föremål för debatt. Ofta anges antalet döda därför bara som ”hundratals” eller ibland ”tusentals”.

Officiella uppgifter från Kinas myndigheter sträcker sig från noll upp till 300, och då ofta med fokus på antalet döda soldater. Pekings borgmästare Chen Xitong sade exempelvis sommaren 1989 att 200 personer miste livet, vilket dock endast inkluderade 36 universitetsstudenter.

En högre siffra som ofta återges är kinesiska Röda korsets uppskattning om att 2 600 personer dödats under massakern. Organisationen fick sedan dra tillbaka detta uttalande på grund av påtryckningar från Kina.

Under helgen uppmärksammade dock bland annat BBC hur Alan Donald, Storbritanniens ambassadör i Kina vid tiden för massakern, i ett tidigare hemligstämplat diplomatiskt dokument från UK National Archives satte dödssiffran till ”minst 10 000”.

Donalds uppskattning bygger på uppgifter en ”nära vän” som ingick i Kinas statsråd och tidigare varit en pålitlig källa vid upprepade tillfällen.

Hong Kong Free Press citerar vidare flera otäcka detaljer över dödandet som återfinns i dokumentet:

According to Donald’s source, the army that committed the “atrocities” – as described by Donald – was the 27 Army of Shanxi Province, which was “60 percent illiterate and are called primitives.”

(…)

“27 Army APCs [armoured personnel carriers] opened fire on the crowd (both civilians and soldiers) before running over them in their APCs.”

The document said that the SMR troops separated the students from local residents upon arrival at Tiananmen Square.

“Students understood they were given one hour to leave square but after five minutes APCs attacked. Students linked arms but were mown down including soldiers. APCs then ran over bodies time and time again to make ‘pie’ and remains collected by bulldozer. Remains incinerated and then hosed down drains.”

“27 Army ordered to spare no-one and shot wounded SMR soldiers. 4 wounded girl students begged for their lives but were bayoneted. A 3 year old girl was injured but her mother was shot as she went to her aid as were six others who tried. 1000 survivors were told they could escape via Zhengyi Lu but were then mown down by specially prepared M/G positions.”

Dokumentet beskriver vidare hur 27:e armén urskillningslöst sköt mot civila på gator och balkonger under vägen fram till torget, samt hur flera ambulanser gjordes ner med vapen som är menade att användas mot stridsvagnar. Stadens sjukhus hade fått strikta order att endast ge vård åt soldater och säkerhetsstyrkor.

Även Radio Free Asia skriver hur 27:e armén användes eftersom den ansågs vara mest pålitlig och lydig. Flera andra officerare hade nämligen vägrat att träffa president Yang Shangkun, och Pekings militära befälhavare vägrade även att förse militära enheter från andra provinser med barracker eller mat och vatten.

Risken för inbördes strider inom militären var därför höga, och flera andra förband blev berövade på sin ammunition för att undvika risken för en attack mot 27:e armén.

Under tio dagars tid innan massakern ägde rum hölls 27:e arméns soldater isolerade från nyheter utifrån och genomgick istället intensiv politisk indoktrinering. Soldaterna rapporteras ha skjutit sin egen officer och attackerat andra militära enheter som misslyckats med att röja vägen fram till torget.

Siffran ”minst 10 000” kommer alltså endast från ett dokument som bygger på en enda källa. Den har därför redan nu ifrågasatts på flera håll, främst med argumentet att få eller inga källor tidigare gjort samma höga uppskattning.

Det är dock värt att notera att denna siffra är nästan identiskt med en uppskattning i tidigare hemligstämplade dokument från Vita huset som offentliggjordes år 2014.

Enligt dessa dokument – som sägs bygga på en informatörs vidarebefordring av uppgifter från kinesiska regeringshögkvarteret Zhongnanhai – ska 10 454 personer ha dött och cirka 40 000 skadats.

Samtidigt som över 10 000 döda låter högt, så låter 200 som en väldigt låg siffra med tanke på de videoklipp och fotografier som finns dokumenterade från juni 1989. Sanningen, som vi aldrig lär få veta, ligger förmodligen någonstans däremellan.

Intervju med Lysekils kommunstyrelse om Kinas hamnbygge

De senaste veckorna har mycket skrivits om Kinas planer på att bygga Nordens största hamn i lilla Lysekil på den svenska västkusten. Sedan debatten i Sveriges Radio förra tisdagen är det dock ingen som har talat med Jan-Olof Johansson, kommunstyrelsens ordförande, som i Studio ett sade att planerna på hamnbygget inte alls var långt framskridna.

Under gårdagen publicerade dock Göteborgs-Tidningen en artikel med rubriken ”Kinesiska miljardprojektet kan bli verklighet i Sverige”, innehållandes en kort intervju med Johansson som i ingressen menar att uppståndelsen beror på en rad ”missförstånd”.

Bland annat säger Johansson att djuphamnen, om den blir av, ska ligga i Brofjorden och att det inte handlar om någon nybyggnation i tröskelfjorden Gullmarn. Där ligger redan Lysekils nuvarande hamn, och tanken är att mindre lastbåtar ska kunna använda delar av denna, menar Johansson.

Men enligt den presentation av projektet som jag under gårdagen lade upp här på InBeijing så kommer byggnation visst att ske i Gullmaren, må så vara i form av en expansion av den gamla hamnen.

I presentationen, som kommunstyrelsen tog del av i mitten av november, står: ”Expand existing port in Lysekil including warehouse and quay for cruising ships”.

Det finns visserligen ingen uppskattning om hur omfattande utbyggnaden av Lysekils gamla hamn är planerad att bli, men som Magnus Sederholm tidigare påpekat så måste terminaler med möjlighet att hantera kryssningsfartyg vara både stora och djupa.

Utdrag från den presentation som kommunstyrelsen tog del av i mitten av november gällande de kinesiska investeringsplanerna. Punkten ”B” är alltså placerad vid Gullmarn.

Det gäller alltså att märka ord här. För även om det inte handlar om någon ”nybyggnation” i Gullmarn, så kan det alltså röra sig om en expansion av den gamla hamnen som mycket väl kan bli lika omfattande som byggnationen av en ny kryssningterminal hade varit.

Vidare talar Johansson även om det möte som kinesiska representanter i torsdags hade med raffinaderiet Preemraff, som äger marken kring Brofjorden där containerhamnen planeras. Enligt Johansson var mötet ”i stora drag positivt”.

På frågan vad som sker näst svarar Johansson att kommunen har förklarat sig positiv till en förstudie. Denna beräknas vara klar i månadsskiftet januari/februari, och sedan användas som beslutsunderlag till huruvida hamnbygget kommer tillåtas.

Förutom betydande skador på den känsliga skärgårdsmiljön så nämner Göteborgs-Tidningen även riskerna med de kinesiska investerarnas nära band till Kinas kommunistparti och militär, som jag skrev närmare om för Fokus förra veckan.

Bland annat intervjuas Hans Wallmark, Moderaternas talesman i försvarsfrågor, som generellt tycker att ”försiktighetsprincipen” bör gälla när man har med en diktatur som Kina att göra.

Han understryker att alla företag i Kina har kopplingar till regimen och militären, vilket innebär ett stort lokalt ansvar för Lysekils kommun som måste försäkra sig om vad de egentligen ger sig in på.

Fullständig presentation av Kinas nya hamn i Lysekil

Min artikel ”Sanningen bakom Kinas miljardinvestering i Lysekil” i tidskriften Fokus har fått stor spridning, och citerades bland annat i en ledartext i Expressen under gårdagen med rubriken ”Sverige snoozar medan Kina tar över världen”.

Expressens ledarartikel har delats över 1 200 gånger bara på Facebook, och det verkar som att allmänheten nu sakta börjar inse allvaret med en stor kinesisk hamn på den svenska västkusten.

På grund av utrymmesskäl var det dock många uppgifter som inte fick plats i min text i Fokus, och som jag istället publicerade här på InBeijing i fredags i ett inlägg med rubriken ”Kinas hamn i Lysekil: Nya uppgifter och dokument”.

Där fanns – förutom dokument som skrivits på av Lysekils kommunledning – även uppgifter om ett nytt möte som ska hållas i januari 2018. Detta enligt en presentation som jag tagit del av, där innehållet i nästa möte presenteras närmare tillsammans med detaljerade planer för själva hamnen med tillhörande infrastruktur.

I dag lägger jag upp hela denna presentation här nedan, och i större version via Scribd:

Denna presentation gavs till delar av Lysekils kommunledning i mitten av november, och det var med den som bakgrund som kommunstyrelsens ordförande Jan-Olof Johansson skrev på papper för att gå vidare med en förundersökning om hamnbygget.

De konsulter som står bakom presentationen har också bekräftat i Sveriges Radio att innehållet godkänts av företaget Sunbase, som leder det konsortium som står bakom investeringsplanerna.

I presentationen finns även information om företagen China Communications Construction och China Merchants Group, som vill investera tillsammans med Sunbase.

Vidare har en namninsamling med titel ”Stoppa kinesisk containerhamn i Brofjorden” nu startats.

En liknande namninsamling var en av anledningarna till att Göteborg stoppade byggplanerna för Kinas nya generalkonsulat i naturområdet Stora Torp, så det är utan tvekan till nytta att ta en minut och skriva under detta upprop.

Kinas hamn i Lysekil: Nya uppgifter och dokument

I artikeln ”Sanningen bakom Kinas miljardinvestering i Lysekil” skrev jag igår i magasinet Fokus kopplingarna den kinesiska affärsman som vill bygga Nordens största hamn i Lysekil har till Kinas militär och kommunistparti.

Under gårdagen lovade jag även att här på InBeijing publicera en rad uppgifter som inte fick plats i artikeln i Fokus, samt lägga upp de dokument som bevisar att Lysekils kommunstyrelses ordförande Jan-Olof Johansson ljög i Sveriges Radio.

Om vi börjar med dokumenten. I Sveriges Radio Studio ett sade Johansson i tisdags som svar på en direkt fråga från Magnus Sederholm att kommunen var ”på väg” att skriva under en överenskommelse med ett par konsulter om att starta en undersökning angående hamnbygget.

Johansson hade dock redan innan debatten i Studio ett skrivit på dessa papper, som jag tagit del av och nu delar med mig av till er läsare enligt nedan:

Det finns alltså ytterligare några uppgifter av intresse som av utrymmesskäl inte fick plats i gårdagens artikel i Fokus. Några av dem har jag återgett i en artikel på engelska för den lokala publikationen Taiwan Sentinel med rubriken ”China’s Bid to Build the Largest Port in Scandinavia Raises Security Concerns”.

Jag tänkte även återge dessa – och ett par uppgifter till – här nedan i punktform:

1) Förutom byggnationen av den 1 800 meter långa och 1 000 meter breda kajen vid Brofjorden planeras alltså en terminal för kryssningsfartyg vid den nuvarande hamnen i Gullmarn. Detta skulle enligt Magnus Sederholm innebära omfattande ekologiska skador eftersom Gullmarn är en tröskelfjord. Enligt Sederholm måste man, kanske såväl vid Brofjorden som Gullmarn, spränga bort delar av skärgården för att uppnå nödvändig längd och djup.

2) Det lyxhotell som planeras på den orörda ön Stora Skeppsholmen ska innefatta stora faciliteter för hälsovård samt ”restauranger med Michelin-stjärnor”, för att året runt locka inte bara europeiska utan även ryska och kinesiska turister. Något som – särskilt tillsammans med de nya hamnfaciliteterna – helt kommer omforma Lysekils skärgårdsmiljö.

3) Ovanstående uppgifter kommer från en presentation som Lysekils kommunstyrelse tog del av innan de redan nämnda pappren från konsultföretagen skrevs under. I denna presentation står även att kommunen ska hålla ett nytt möte med den kinesiska investeraren Sunbase i januari 2018. Till mötet ska Sunbase sätta samman en styrkommitté och presentera en detaljerad finansieringsplan.

Till mötet i januari ska Lysekils kommun även förbereda ”nödvändiga beslutsfattningsprocesser” som ska integreras med projektets tidslinje. Kommunen ska även förbereda ”nödvändig kompetens” för att medverka i olika delar av projektet. Kort sagt så kommer mötet i januari utgöra startskottet för byggnationen av den kinesiska hamnen.

4) Bland de fyra ”lobbyister” som Sederholm pekar ut som drivande för projektet märks Tommy Niklasson. Genom TMY Consulting råkar Niklasson händelsevis även vara en av konsulterna bakom den presentation som kommunen tog del av innan de skrev på ovanstående papper, och har dessutom enligt Sederholm egna särintressen inom sjöfarten.

5) Gunter Gao Jingde, ägare och ordförande för Sunbase, har tidigare varit inblandad i omfattande misstänkt röstfusk i Hongkong. Förutom de positioner han hållit inom olika organisationer kopplade till kommunistpartiet som jag presenterade under gårdagen, är Gao även ordförande för ”Association of Chinese Culture of Hong Kong”, en organisation vars uttalade uppdrag är att ”medverka till den stora återföreningen av moderlandet” genom att sprida kinesisk kultur.

6) Som jag förklarade i går så har projektet i Lysekil kunnat framskrida på detta närmast hemliga vis eftersom Sverige, i motsats till många andra EU-länder, inte har någon central mekanism för att bedöma huruvida utländska direktinvesteringar kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Tvärtom så har regeringen en uttalad policy om att attrahera så mycket utländska investeringar som möjligt, med särskilt fokus på Kina tillsammans med Indien och USA.

Under hösten motsatte sig Sverige även ett ramverk som EU-kommissionen föreslog för att granska utländska direktinvesteringar av säkerhetsskäl. Tyskland, Frankrike och Italien har drivit på för detta ramverk, som främst utarbetats på grund av oron för de kraftigt ökade kinesiska investeringarna i Europa.

Svenska myndigheter pekade dock på risken för protektionism; givetvis skulle ett ramverk enligt ovan försvåra den uttalade policyn att locka utländska investeringar från Kina. Wallström har dock vid tidigare tillfällen talat om att det kan bli aktuellt med en lag som ger Sveriges centrala myndigheter större makt över investeringar som kan tänkas hota den nationella säkerheten. Men en sådan lag kan börja debatteras först våren 2018, alltså för sent för att hindra byggnationen av hamnen i Lysekil.

7) I veckan framhöll Csaba Perlenberg i en ledare i Göteborgs-Tidningen med rubriken ”Låt inte Lysekil bli ett nordiskt Troja” att försvarsberedningen i sin nya rapport understryker just västkusten som ”avgörande” för att Sverige ska kunna motstå ett militärt angrepp.

Bland annat skriver försvarsberedningen att:

För att kunna motstå ett angrepp är möjligheten att upprätthålla förbindelser västerut avgörande för Sverige. Att upprätthålla dessa förbindelser är också en förutsättning för att kunna erhålla hjälp av tredje part. De svenska västliga förbindelserna är samtidigt viktiga för Finland i händelse av kris eller krig i vårt närområde. Dessa förbindelser är därmed av existentiellt intresse för både Sverige och Finland. De viktigaste svenska västliga förbindelserna går via Västkusten och Göteborg, via västra Svealand till Osloområdet samt via Jämtlands- och Norrbottens län till de norska hamnarna Trondheim och Narvik.

Mot denna bakgrund vore det ju fullständigt orimligt att en högt uppsatt profil inom kommunistpartiet tillåts bygga Skandinaviens största hamn på den svenska Atlantkusten.

Det vore alltså inte bara ett hot mot den svenska säkerheten, men även mot Finland och NATO-landet Norge vid en eventuell konflikt med Ryssland, eftersom Moskva ju delar en hel rad säkerhetspolitiska intressen med Peking.

Sanningen bakom Kinas miljardinvestering i Lysekil

Magasinet Fokus publicerade just min artikel med bakgrund om den kinesiska affärsman som vill bygga Nordens största hamn i Lysekil.

Jag har följt detta kontroversiella fall noga under de senaste veckorna och även skrivit mer detaljerat om upphandlingens utformning här på InBeijing.

Flera medier och personer har under processens gång uttryckt frågetecken om vem det egentligen är som ligger bakom Sunbase International Holdings, som vill investera i Lysekil, och huruvida företaget har kopplingar till Kinas regim.

Men ingen verkar riktigt ha brytt sig om att undersöka saken. Därför kollade jag närmare på detta under gårdagen, och fann att relationen mellan Sunbase och Kinas myndigheter samt militär är mycket närmare än man kunnat ana:

Fokus kan nu avslöja att Sunbase, som är baserat i Hongkong, ägs och styrs av affärsmannen Gunter Gao Jingde som har en nära relation till såväl Kinas kommunistparti som militär. Han har sedan 1993 varit delegat i Kinesiska folkets politiska rådgivande konferens (CPPCC), Kinas överhus vars medlemmar utses av kommunistpartiet och varje år sammanträder tillsammans med landets lagstiftande organ.

(…)

Vidare äger Sunbase alla de 18 markområden som i Hongkong används av Kinas militär. Gunter Gao har även personligen finansierat utgivningen av flera militära böcker, varav en innehåller ett avsnitt skrivet av expresidenten Jiang Zemin. På Sunbase hemsida – där Gao beskriver sig själv som en »kinesisk patriot« – står att han givit detta stöd i syfte att »marknadsföra den ärorika bilden av Kinas militär som en kultiverad och kraftfull styrka«.

Vidare har Lysekils kommun försökt att driva på projektet i hemlighet. I Fokus skriver jag närmare om hur kommunstyrelsens ordförande Jan-Olof Johansson ljugit i Sveriges Radio.

Under ett samtal i Studio ett i P1 i tisdags svarade Johansson nej på en direkt fråga huruvida han skrivit under några papper angående, vilket inte stämmer eftersom jag personligen tagit del av de dokument som han nekade till att hans underskrift fanns på.

Johansson har även förminskat betydelsen av hamnen genom att hävda att hamnbygget är begränsat till Brofjorden och norra hamnen i Lysekil. I själva verket handlar det om en kaj vid Gullmaren som är 1 800 meter lång och 1 000 meter bred, även detta enligt en presentation av projektet som jag själv sett.

Enligt Magnus Sederholm, läkare med bakgrund i flottan som jag intervjuar i artikeln, är detta en ”gigantisk yta” som skulle slå sönder hela skärgårdsområdet.

Sederholm har dessutom kartlagt fyra stycken lobbyister som jobbar för att driva på planerna snabbt framåt i största hemlighet. En av dem är ett tidigare kommunalråd i Lysekil som avsattes 2014 bland annat för ekonomiskt fiffel, och det går givetvis inte att utesluta att det handlar om något liknande här.

Vad som håller på att ske är alltså att Lysekils kommunstyrelse ska låta en högt uppsatt profil inom Kinas kommunistparti bygga en strategiskt viktig hamn på vår västkust. Och detta utan att någon undersökningen av vare sig av säkerhetsriskerna eller eventuella miljöskador har skett.

Gao Jingde prisar Kinas infrastrukturprojekt ”den nya sidenvägen” i ett tal tidigare i år.

För alla som vill läsa mer om detta häpnadsväckande fall så ligger min artikel öppen och gratis utanför Fokus betalvägg.

Under morgondagen kommer jag här på InBeijing även att publicera kompletterande uppgifter i detta fall som inte fick plats i artikeln i Fokus. Samt även lägga upp de dokument som bevisar att kommunalrådets styrelseordförande Jan-Olof Johansson ljuger.

Stay tuned, och prenumerera gärna på InBeijing genom att fylla i din mail i rutan under rubriken ”PRENUMERERA” högst upp i högermarginalen. Det är helt gratis, och innebär att du får morgondagens och alla framtida inlägg direkt till din inkorg.

Debatt om Kinas stora hamnbygge i Lysekil

Förra veckan skrev jag årets mest lästa inlägg här på InBeijing, om kinesiska planer på att bygga ett nytt konsulat i Göteborg samt Nordens största hamn med tillhörande infrastruktur i Lysekil.

Sedan dess har Göteborg stoppat Kinas byggplaner av ett nytt konsulat i naturområdet Stora Torp. Men vad gäller hamnanläggningen i Lysekil så verkar planerna framskrida i snabb takt. Under gårdagen debatterades problemen med detta i ett inslag i Sveriges Radio P1 Studio ett.

Magnus Sederholm, läkare med bakgrund i flottan som nyss har färdigställt en gästprofessur i Kina, belyser i inslaget president Xi Jinpings planer på att ”ta ett herravälde över haven” både kommersiellt och militärt.

Han talar även om en trend som skett i ”fall efter fall” när Kina investerat i utländska hamnar: anläggningarna byggs av kinesiska gästarbetare, vilket innebär mindre ekonomiska fördelar för mottagarlandet. Sedan används hamnen inledningsvis kommersiellt, men dess faciliteter riskerar även att nyttjas av den kinesiska flottan som nu i ökad utsträckning patrullerar världshaven.

Lysekils kommunalråd Jan-Olof Johansson (S) håller dock inte alls med om dessa farhågor. Han menar i inslaget att planerna är långt mer harmlösa än exempelvis Kinas investeringar i Volvo och Saab. Johansson försöker även dribbla bort frågorna genom att säga att Lysekil inte planerar sälja sin hamn, vilket ingen heller har påstått.

Sederholm menar i sin tur att Johanssons uppgifter inte stämmer, och talar om inblandade lobbyister i form av tidigare kommunalråd som avsatts för ”fiffel” med kommunens pengar. Han kallar hela upphandlingen för en ”skumraskaffär” som har ”mörkats” så att endast en handfull politiker känner till planerna, som bland annat ska innefatta uppförandet av ett lyxhotell på en ö i bohuslänska skärgården.

Just detta med hemlighållandet är något som även togs upp i inslaget ”Hemlig kinesisk miljardinvestering planeras i Lysekil” i P4 Väst den 23 november. Där avslöjades även att kineserna gett Lysekil ett ultimatum om att svara inom tio dagar.

Under gårdagens inslag i Studio ett uppstod även motstridiga uppgifter när kommunalrådet Johansson nekar till att Lysekil skrivit på några dokument angående projektet ännu. Enligt Sederholms uppgifter har kommunen redan skrivit på papper och ska träffa kineserna i morgon torsdag.

Inslaget avslutas med att Sveriges Radios Kinakorrespondent talar om hamnbygget i Lysekil som ”Sveriges Piraeus-ögonblick”, med hänvisning till en kontroversiell kinesisk investering i en grekisk hamn.

Sahlberg understryker vikten av att inte bara se på Lysekil utan vad som händer över hela världen, och först bättre förstå bakgrunden hos de kinesiska företag som vill investera i Lysekil samt deras kopplingar till den kinesiska regimen.

Vidare är det viktigt att affärer likt detta inte får ske på kinesiska villkor. Sahlberg påpekar att det i Kina inte finns några genomlysta demokratiska processer eller själv- och medbestämmande på lokal nivå liksom i Sverige.

Kineserna måste därför informeras om att ett beslut av detta slag inte kan fattas på tio dagar i Sverige, även om en ”pamp” på lokal nivå i Kina ”bestämmer grejer tillsammans med sin kompisar” har makt att så göra.

Det finns också en överhängande risk för pengatvätt här. Det råder närmast konsensus bland svenska Kinakännare att så skedde i projektet ”Dragon Gate” i Älvkarleby utanför Gävle.

Sedan 2004 har stora summor pengar pumpats in i byggnationen av en stor och ödslig anläggning inklusive ett tio våningar högt hotell utanför Gävle, som mycket riktigt byggts av kinesiska gästarbetare. Aktiviteterna i detta tänkta ”affärs- och kulturcentrum” har dock uteblivit och hotellet har inte ens slagit upp sina portar ännu.

Liknande misstankar finns bakom en skandalartad miljardinvestering av den kinesiska affärsgruppen Fanerdun i Kalmar, och skulle alltså kunna ske även i Lysekil. Särskilt som projektet verkar diskuteras i största hemlighet, med inblandning av svenska politiker som tidigare avsatts för ”fiffel”.

Vidare är Sverige ett av få länder i Europa som saknar en mekanism för granskning av utländska direktinvesteringar på central nivå. Därför är det enklare för kinesiska aktörer att få till stånd investeringar av detta slag i Sverige än på många andra håll i Europa.

Magnus Sederholm efterlyser därför att denna fråga måste lyftas till riksplan, av såväl miljö- som militära skäl. Det vore också viktigt med en ordentlig genomgång av de företag som står bakom investeringsplanerna.

I slutet av november sade Lysekils oppositionspolitiker till SVT Nyheter Väst att det är högst oklart vilka slags företag det handla om, då de knappt existerar alls på nätet:

– Det här är en jätteprocess som måste förankras hos Lysekilsborna. Vi vet inte ens vilka som står bakom de här kinesiska företagen, säger Lars Björneld, Liberalerna, till SVT Nyheter Väst.

Även oppositionsrådet Ronald Rombrant, Lysekilspartiet, ställer sig frågande till de kinesiska planerna:

– I mina öron lät det mycket oseriöst och som orealistiska planer. Man kan inte få ett sådant snabbt svar från en kommun.

Skynda på processen

Enligt Ronald Rombrant så hävdar de kinesiska bolagen att de har andra alternativ om inte Lysekil nappar och att det är orsaken till att de vill ha ett sådant snabbt besked från kommunen, de vill alltså skynda på processen.

– De säger att de är giganter på marknaden men de går knappt att hitta på nätet, säger Ronald Rombrant.

Det luktar, för att använda Sederholms uttryck, ”skumraskaffärer” lång väg.

Kommer Bohusläns skärgård exploateras till fördel för kinesiska geopolitiska stormaktsplaner, eller bara gammal hederlig pengatvätt?

Göteborg stoppar byggplanerna för Kinas nya generalkonsulat

Under förmiddagen stoppade Göteborgs fastighetskontor de kinesiska planerna på att bygga ett 11 000 kvadratmeter stort generalkonsulat i Stora Torp vid Delsjöområdet i Göteborg.

Ärendet drogs tillbaka från fastighetsnämndens sammanträde i dag, vilket har mycket att göra med det motstånd och missnöje som förslaget mött från allmänheten, meddelar fastighetsdirektör Martin Öbo:

Ärendet om förslag till markanvisning för det kinesiska generalkonsulatet dras tillbaka från fastighetsnämndens sammanträde idag 18 december 2017

Det har varit ett stort engagemang bland de boende i Stora Torp sedan det blev känt att fastighetskontoret föreslagit att ett område väster om Stora Torp ska markanvisas till det kinesiska generalkonsulatet. Nu väljer fastighetsdirektör Martin Öbo att dra tillbaka ärendet helt.

– Det finns två starka skäl till att ärendet idag utgår. Vi har tagit till oss den opinion som finns kring det förslag som vi presenterat. Jag har även under helgen fått till mig att ärendet inte stöds av majoriteten i fastighetsnämnden. Jag har därmed beslutat att ärendet utgår, säger Martin Öbo.

Fastighetskontoret kommer nu, ”tillsammans med berörda parter inom staden och i samverkan med kinesiska generalkonsulatet”, leta efter en ny plats att bygga ett kinesiskt generalkonsulat i Göteborg på.

Planerna om att bygga i natursköna Delsjöområdet – som jag skrev om närmare förra veckan – har bland annat lett till en namninsamling som dragit över 2 000 underskrifter, samt att allmänheten har även gjort sitt missnöje hört i möten med politiker och tjänstemän.

Det är dock värt att notera hur fastighetskontoret för var positivt inställda till att kinesiska myndigheter skulle få bygga sitt konsulat på den mark vid Delsjöområdet som kineserna själva sett ut.

Detta uttryckte fastighetsdirektör Martin Öbo själv i media, och den positiva inställningen är även tydlig i det beslutsunderlag från fastighetskontoret som finns att läsa på nätet.

Politiskt motstånd fanns dock tidigt från borgerligt håll, och det verkar som att även de rödgröna uppfattade allmänhetens missnöje. Enligt en källa med insyn i ämnet så handlade beslutet helt enkelt om att ”politikerna tog sin tjänstemän i öronen”.

Det rör sig sannolikt om en blocköverskridande överenskommelse som förmedlades till fastighetskontoret, som sedan själva kunde dra tillbaka ärendet utan att bli uppläxade eller satta på plats offentligt.

Anledningarna till det allmänna missnöjet – och sannolikt även till att förslaget skrotades – formulerades tidigare i dag på ett bra vis av Csaba Bene Perlenberg i en ledarartikel Göteborgs-Tidningen med rubriken ”Skamlöst fjäskande för diktaturstaten Kina”.

Perlenberg menar att natursköna Delsjöområdet inte ska förstöras med några instängda byggnader tillhörandes vare sig diktatur eller demokrati, och att det måste finnas ett mer lämpligt ställe i Göteborg att bygga ett kinesiskt konsulat på.

Samtidigt påpekar han även det problematiska i att Kina är en diktatur, vilket i samband med denna fråga har framhållits bland såväl medier som allmänheten men dock inte av politiker eller tjänstemän.

Perlenberg understryker att dessa politiker och tjänstemän nämligen har blivit så pass ekonomiskt beroende av Kina att de väljer att ”krypa och fjäska för diktaturstaten”:

Att Kina är en viktig aktör i Sverige, tillika en viktig handelspartner, är omöjligt att förhålla sig till på något annat sätt än acceptans.

Det betyder dock inte att Göteborg ska krypa villkorslöst för diktaturstaten. Att Kina vill bygga sitt nya generalkonsulat vid Stora Torp, ett ärende om markanvisning som ska avhandlas under måndagens sammanträde på fastighetsnämnden och som enligt förslaget ska handla om en direktanvisning, torde vara ett utmärkt tillfälle för Göteborg att odla en ryggrad.

(…)

Att Göteborg nu valt att fjäska för en diktaturstat är lika tydligt som skamlöst. Följande meningar i underlaget till beslutet i fastighetsnämnden förklarar varför fastighetskontoret föreslår detta fullständigt vedervärdiga ingrepp i Delsjöområdet:

”Det kinesiska generalkonsulatet har till uppgift att främja samarbetet med den svenska marknaden och tillvarata Kinas intressen. Stadens relationer med Kina har kraftigt fördjupats under senare år. I och med att Geely förvärvade Volvo Cars 2010 och att Geelys dotterbolag CEVT etablerades i Göteborg 2013, är över 14 000 personer i Göteborg anställda i företag som har sitt ägande i Kina. Inget annat land kommer i närheten av så många anställda i Göteborg.”

Detta är dessutom en diktatur som har hållit en svensk förläggare bortrövad i över två år utan rättegång. För trots Kinas lögn påstående om att Gui Minhai skulle ha släppts fri i mitten av oktober, så sitter Gui de facto ännu i en form av husarrest där han inte tillåts lämna Kina eller fritt kommunicera med familj och vänner.

Gui Minhai är alltså inte fri. Perlenberg föreslår att Göteborg bör villkora byggnationen av ett nytt kinesiskt konsulat med Guis frisläppande och säkra återkomst till Sverige.

Det är något som tåls att tänka på. Särskilt eftersom Göteborg är Gui Minhais hemstad.

Otäcka uppgifter om förtrycket i Xinjiang

Sedan sommaren 2016, då den ökände Chen Quanguo blev partisekreterare i Xinjiang, har förtrycket mot provinsens muslimska befolkningsgrupp uigur ökat betydligt. En av de mest detaljerade och tillika skrämmande rapporterna om detta publicerades under gårdagen av nyhetsbyrån Associated Press.

Till denna långa text har AP talat med flera uigurer som är bosatta i utlandet. Byråns reportrar har även åkt till Xinjiang, där de under sin rapportering greps av polis och förhördes i elva timmar. De fick bland annat veta av en lokal tjänstemän att deras rapport ”inte sprider positiv energi”.

Och det är numera väldigt svårt att sprida ”positiv energi” genom att skriva om Xinjiang. Chen Quanguo var tidigare partisekreterare i Tibet, där han med hårdhandskarna tvingade områdets religiösa minoriteter att rätta in sig i ledet. Nu implementeras likartade metoder i Xinjiang.

Bland annat uppmärksammar AP de politiska omskolningsläger som jag själv tidigare skrev om för tidningen OmVärlden i höstas.

Lägren har sedan dess vuxit i omfattning och tros nu hålla tiotusentals personer. Det räcker att tala på telefon med en släkting eller vän som befinner sig i utlandet, för att sedan utan någon som helst föregående rättslig process sättas i dessa läger under ett par månader upp till ett par år.

Förutom lägren så märks förtrycket tydligt på gator och torg. AP ger några exempel, och understryker hur polistätheten i Xinjiang nu sannolikt överstiger Östtyskland just innan Berlinmurens fall:

Deep in the desert’s southern rim, the oasis town of Hotan is a microcosm of how Chen, the Xinjiang party boss, has combined fearsome optics with invisible policing.

He has ordered police depots with flashing lights and foot patrols be built every 500 meters (yards)— a total of 1,130, according to the Hotan government. The AP saw cavalcades of more than 40 armored vehicles including full personnel carriers rumble down city boulevards. Police checkpoints on every other block stop cars to check identification and smartphones for religious content.

Shopkeepers in the thronging bazaar don mandatory armored vests and helmets to sell hand-pulled noodles, tailored suits and baby clothes.

Xinjiang’s published budget data from January to August shows public security spending this year is on track to increase 50 percent from 2016 to roughly 45 billion yuan ($6.8 billion) after rising 40 percent a year ago. It’s quadrupled since 2009, a watershed year when a Uighur riot broke out in Xinjiang, leaving nearly 200 members of China’s Han ethnic majority dead, and security began to ratchet up.

Adrian Zenz, a researcher at the European School of Culture and Theology who tracks Chinese public security staffing levels based on its recruiting ads, says Xinjiang is now hiring 40 times more police per capita than populous Guangdong Province.

“Xinjiang has very likely exceeded the level of police density seen in East Germany just before its collapse,” Zenz said. “What we’ve seen in the last 12 to 14 months is unprecedented.”

Rubriken på AP:s artikel är ”Digital police state shackles Chinese minority”. Texten innehåller nämligen flera exempel på hur Kina utnyttjar sina tekniska framsteg för att hålla religiösa minoriteter i schack.

För att komma in på basaren i staden Hotan måste besökare nu inte bara gå genom metalldetektorer och presentera sina id-kort, utan även få sina ansikten skannade. Just skanning av ansikten har blivit en allt vanligare företeelse vid allt från hotell till tågstationer, och hänger ihop med den omfattande insamlingen av biometrisk data som ägt rum i Xinjiang det senaste året.

Enligt ett policydokument vid namn ”dokument nummer 44” har provinsens tjänstemän samlat in tredimensionella ansiktsporträtt tillsammans med fingeravtryck, DNA och röster för röstigenkänning från miljontals invånare. Detta har ofta skett utan personens vetskap eller medgivande, genom ”gratis hälsotester” där individer får lämna blod och annan biometrisk information.

Detta har gett upphov till en industri värd hundratals miljoner kronor, pådriven av statliga kinesiska företag. I vissa områden har myndigheterna även krävt att varje personligt fordon installerar GPS-enheter för att kunna följa dessa bilars rörelse i realtid.

Ytterligare en beprövad metod som Chen Quanguo tagit med sig från Tibet är ett system där släktingar och grannar uppmannas spionera på varandra.

Detta angiverisystem – som drivs på av morot och piska – skapar givetvis en osäkerhet som splittrar familjer och tidigare tätt sammanknutna grannskap. AP berättar vidare hur ett poängsystem implementerats i vissa områden, där minuspoäng ges för etnicitet och religiösa aktiviteter:

Since 2016, local authorities had assigned ten families including theirs to spy on one another in a new system of collective monitoring, and those families had also been punished because he escaped. Members from each were sent to re-education centers for three months, he told the AP.

“It’s worse than prison,” he said. “At least in prison you know what’s happening to you. But there you never know when you get accused. It could be anytime.”

A document obtained by U.S.-based activists and reviewed by the AP show Uighur residents in the Hebei Road West neighborhood in Urumqi, the regional capital, being graded on a 100-point scale. Those of Uighur ethnicity are automatically docked 10 points. Being aged between 15 and 55, praying daily, or having a religious education, all result in 10 point deductions.

Trots att förtrycket av islam är värre i Kina än nästan någon annanstans så rapporteras väldigt lite om detta i svensk media. Sveriges Radio publicerade i veckan ett inslag om den bisarra företeelsen att tjänstemän nu ska flytta in tillsammans med muslimska familjer för att lära dem ”kommunistiska värderingar”:

Men annars är det – på grund av okunskap och rädsla för att skada handeln med Kina – väldigt få svenskar som känner till den växande utsattheten för Kinas religiösa minoriteter i allmänhet och Xinjiangs muslimer i synnerhet.

För den som är ytterligare intresserad har jag dock tidigare skrivit dussintals artiklar om detta på InBeijing, varav följande är nyast och mest aktuella:

Kinas muslimer sätts i läger för politisk omskolning” (13 sep 2017)
Kina förbjuder ’muslimska namn’ på barn” (27 april 2017)
Nya ’extremistlagar’ om skägg och tv-tittande i Kina” (1 april 2017)
Publicerat: Kinas allt vanligare flyktingspionage” (2 mars 2017)

Kinas militär fortsätter expandera i Sydkinesiska havet

Under årets gång har mycket av den mediala och politiska uppmärksamheten legat på Nordkoreas kärnvapen och Donald Trumps tweets. Under tiden har Kina nästan obemärkt fortsatt sin expansion av konstgjorda öar och militär utrustning på internationellt vatten i Sydkinesiska havet.

Eftersom detta är en tålmodig expansion som sker bit för bit, så får den inte lika stor uppmärksamhet som exempelvis ett nordkoreanskt missiltest. Men Kinas militära expansion i Sydkinesiska havet, vars resursrika vatten även utgör värdens viktigaste handelsleder, kommer sannolikt få ännu större geopolitiska implikationer.

Sommaren 2016 dömde den internationella skiljedomstolen i Haag ut Kinas territoriella anspråk i detta hav som ogiltiga. Icke desto mindre har expansionen alltså fortsatt. Enligt Asia Maritime Transparency Initiative (AMTI) har Kina bara i år byggt 290 000 kvadratmeter faciliteter i detta omstridda område:

AMTI has identified all the permanent facilities on which China completed or began work since the start of the year. These include buildings ranging from underground storage areas and administrative buildings to large radar and sensor arrays. These facilities account for about 72 acres, or 290,000 square meters, of new real estate at Fiery Cross, Subi, and Mischief Reefs in the Spratlys, and North, Tree, and Triton Islands in the Paracels.

Den största byggnationen har skett vid revet Fiery Cross som ligger 275 kilometer utanför Vietnams kust, men hela 1 200 kilometer från det kinesiska fastlandet. Revet faller dock ändå väl innanför den markeringslinje av nio sträck med vilken Kina, stick i stäv med internationell lag, gör anspråk på 90 procent av detta enorma hav.

Under det senaste året har bland annat stora hangarer, avancerad radarutrustning och skal för framtida missilplattformar byggts här. Det konstgjorda revet innefattar redan en landningsbana, och har nu även berikats med underjordiska faciliteter där bränsle och ammunition kan förvaras.

Med hjälp av satellitbilder visar AMTI hur kinesisk militär under årets gång byggt liknande faciliteter vid ytterligare en dryg handfull öar, varav några ligger ännu längre bort från Kina än Fiery Cross.

Denna utbyggnad är viktig att uppmärksamma av flera skäl. Till att börja med så resulterar de konstgjorda öarna i enorma miljöskador. Haagtribunalen påpekade redan 2016 hur medveten förstörelse av känsliga korallrev utgör en nödvändig del av byggnationen av dessa öar.

Vidare så sker denna expansion utan hänsyn till internationell lag samt konventioner som Kina själva ratificerat. Förutom internationellt vatten så äger delar av aktiviteterna de facto rum mindre än 200 kilometer från andra länders kust, vilket enligt FN:s havsrätt utgör andra staters nationella territorium.

Som norrmannen Stein Ringen, professor i statsvetenskap vid Harvard University, påpekade tidigare i år så handlar detta därför om en av historiens största territoriella expansioner, långt mer omfattande än exempelvis Rysslands intrång i Ukraina:

In the South China Sea, China has undertaken one of the biggest territorial grabs ever in history, effectively confiscating vast territories that by international law are either international waters or belong to other countries, notably the Philippines and Vietnam. These territories are being colonized by the building of artificial islands, some with military bases. The area with China’s “nine-dash line” makes up more than 3 million of the South China Sea’s 3.5 million square kilometers. This grab is not something China might do, it is what it has done.

Herravälde över Sydkinesiska havet är en av ingredienserna den kinesiska regimens jakt på status som supermakt. Inget talar för att den kinesiska militären kommer trappa ner sina aktiviteter här; tvärtom så sjösattes förra månaden världens största grävare som ska kunna bygga konstgjorda öar snabbare än något annat fartyg.

För att förstå mer om anledningarna bakom denna territoriella expansion, läs med fördel Howard French nya bok ”Everything Under the Heavens: How the Past Helps Shape China’s Push for Global Power”, eller för den delen min recension av denna bok med titeln ”The Real Reasons Behind Chinese Expansionism”.

Kina köper stora landområden och infrastruktur i Göteborg och Lysekil

I dag rapporterar bland annat Sveriges Radio om Kinas planer på att bygga ett 11 000 kvadratmeter stort konsulat med tillhörande personalbostäder i Göteborg.

Detta förväntas ske vid entrén till Delsjöns naturområde vid grönområdet Stora Torp, en plats som kineserna själva föreslagit. Enligt uppgifter har Fastighetskontoret redan undersökt frågan och förväntas ge ett positivt besked på måndag.

Om Fastighetsnämnden ger klartecken så kommer marken säljas till kinesiska myndigheter för marknadspris utan att någon annan får möjlighet att lägga anbud på marken, eftersom det handlar om en så kallad direktanvisning.

Detta sker enligt Sveriges Radio för att Göteborg vill förbättra relationerna till Kina, som man redan har ett stort ekonomiskt utbyte med.

Göteborg Direkt skriver närmare om frågan och talar även med Göteborgs fastighetsdirektör Martin Öbo:

I ärendet om markanvisning skriver fastighetskontoret att ”stadens relationer med Kina kraftigt har fördjupats under senare år” och hänvisar bland annat till Geelys besked om att man ska bygga ett innovationscenter på Hisingen, samt företagets dotterbolag CEVT som etablerades i Göteborg 2013.

– Med tanke på vår allt starkare förbindelse med Kina är det viktigt att de får ett fotfäste här, säger Martin Öbo.

Han är förberedd på att planerna kommer att skapa en hel del diskussion.

– Jag är medveten om det och välkomnar det. Alla utredningar har absolut inte gjorts och i en eventuell planprövning finns många möjligheter att ta upp synpunkter. All stadsutveckling innebär förändring, de utmaningar som finns här är många, säger han.

Detta kommer precis efter uppgifterna om att två kinesiska företag planerar bygga Nordens största containerhamn i Lysekil, 70 kilometer norr om Göteborg.

I slutet av november rapporterade Sveriges Radio P4 Väst om hur ett kinesiskt konsortium samma månad presenterat sina investeringsplaner för Lysekils kommunledning och krävt en svar inom tio dagar. Affärsgruppen ville även investera i järnväg, motorväg och en bro över Gullmaren.

Även SVT Nyheter Väst rapporterade förra månaden om dessa investeringar, och talade med flera lokalpolitiker som av olika skäl ställde sig kritiska till planerna:

– Det här är en jätteprocess som måste förankras hos Lysekilsborna. Vi vet inte ens vilka som står bakom de här kinesiska företagen, säger Lars Björneld, Liberalerna, till SVT Nyheter Väst.

Även oppositionsrådet Ronald Rombrant, Lysekilspartiet, ställer sig frågande till de kinesiska planerna:

– I mina öron lät det mycket oseriöst och som orealistiska planer. Man kan inte få ett sådant snabbt svar från en kommun.

Enligt Ronald Rombrant så hävdar de kinesiska bolagen att de har andra alternativ om inte Lysekil nappar och att det är orsaken till att de vill ha ett sådant snabbt besked från kommunen, de vill alltså skynda på processen.

– De säger att de är giganter på marknaden men de går knappt att hitta på nätet, säger Ronald Rombrant.

Trots dessa frågetecken så har Lysekils kommun nu godkänt de kinesiska investeringsplanerna. Magnus Sederholm, som under tre år varit gästprofessor i Peking, tog nu i veckan upp de många riskerna med detta i en debattartikel i Göteborgs-Posten med rubriken ”Se upp för kinesisk flört i Lysekil”.

Dels framhåller Sederholm de stora miljöskador som projektet ofrånkomligen kommer innebära. Men han varnar framför allt för att Lysekil ”riskerar få en diktatur i knäet”:

Kina lägger nu beslag på utländska hamnar och råvaror i en ökande omfattning, med diskutabla metoder. Kinas styre har deklarerat att man tänker ta ett världsherravälde över haven, inklusive militärt. Detta är en omsvängning från en flera sekel lång hållning, nu sker en fullskalig utbyggnad av kinesiska (statsägda) hamnar runt klotet. Kalmarprojektets haveri skylls på ekonomiskt fiffel från kineserna, men det kan också ha varit andra stormakter som inte velat ha en kinesisk etablering i Östersjön. Hamnar är också viktiga militära noder, och ska inte kontrolleras av utländsk makt. Det gäller även Lysekil.

Sederholm noterar mycket riktigt att tidigare högtravande kinesiska investeringsplaner i Kalmar, Gävle och Tanum blivit om intet och ofta även inneburit förluster för de inblandade kommunerna.

Det tydligaste exemplet på detta är ”Dragon Gate”, ett affärs- och kulturcentrum i Älvkarleby utanför Gävle vars byggnation inleddes redan 2004.

Projektet har upprepade gånger fått problem med Arbetsmiljöverket på grund av dåliga arbetsförhållanden och bristen på kollektivavtal. Det stora kinesiska hotell som uppförts i Älvkarleby står liksom de andra byggnaderna fortfarande tomma.

Liksom var fallet i Gävle, så lovar den kinesiska affärsgruppen som nu vill bygga Nordens största hamn i Lysekil även att göra investeringar i sjukhus, skola och äldreomsorg.

Detta är givetvis en perfekt pitch för svenska småstäder i behov av en ekonomisk injektion. Men som Sederholm påpekar så sker detta ”sockrande” på sedvanligt ”känt kinesiskt maner”. Frågan är hur noga Lysekils kommunledning, med en deadline på tio dagar, undersökt vad som skett med tidigare med liknande kinesiska investeringslöften.

Sederholm förklarar även att kinesiska myndigheter hellre vill bygga och ”äga” en egen hamn i Lysekil, än att kinesiska företag använder sig av existerande hamnar som Göteborg och Stenungsund.

Att äga infrastruktur globalt är nämligen en del av Kinas strategi för att öka sitt ekonomiska och därmed även politiska inflytande i omvärlden.

Införskaffandet av denna infrastruktur sker med olika medel. Tidigare denna vecka tog ett statligt kinesiskt företag över kontrollen av hamnen Hambantota i södra Sri Lanka, inklusive en intilliggande industripark och stora landområden.

Det var kineserna som finansierade hamnbygget genom att låna ut stora summor pengar till Sri Lankas regering. När landet sedan fick problem med återbetalningen så lade Kina alltså beslag på själva hamnen istället, vilket även innebar att tusentals människor tvångsförflyttades.

Sederholm framhåller i Göteborgs-Posten diktaturen Kinas hot mot de demokratiska värderingar och den natur vi håller kär som allvarliga problem. Han tillägger syrligt att de svenska politiker ”som nu aningslöst låter sig bländas av diktaturens fyrverkerier” utgör ytterligare ett problem.

EDIT: Göteborgs Fria skriver en utförlig artikel om Kinas planer angående förvärvandet av svensk mark för att bygga sitt nya konsulat. Där intervjuas Johan Lagerkvist, en av Europas främsta Kinakännare, som bland annat säger följande:

Och att det handlar om handel är ingen i Göteborg som hymlar med. ”Ett stärkt konsulat spelar en viktig roll i utvecklingen av handelsrelationerna och därmed är det av strategisk vikt att säkerställa det kinesiska konsulatets roll i Göteborg.” står det i utlåtandet inför fastighetsnämndens möte på måndag, något Johan Lagerkvist inte är förvånad över.

– Nej, såhär resonerar man över hela EU. Och man kan ju tycka att en fråga om ett konsulat är relativt neutral, men frågan är som sagt större än så. Allianser av makteliter överallt står bara och bockar och beundrar den kinesiska makten, samtidigt som den bara blir mer och mer repressiv och auktoritär, var tar det stopp? Det intressanta i detta fallet är ju att Göteborg väljer att lägga sig platt från början, där undrar jag hur de resonerar på sikt.

Johan Lagerkvist fortsätter med att det inte är säkert att det tar stopp och att det är då det kan bli farligt för om vi fortsätter att lämna ett vakum i debatten om mänskliga rättigheter så så kommer Kina fylla det och formulera om grundvärderingarna globalt. Därför är det viktigt att vara tydlig i tidigt skede och det är inte vare sig Sverige eller Göteborg.

Kina hotar öppet Taiwan med krig – hur bör EU och Sverige agera?

I inlägget ”Kommer Kina invadera Taiwan innan år 2020?” skrev jag i somras här på InBeijing om hur allt fler analytiker varnar för att Kina kommer attackera eller införa en blockad runt Taiwan senast år 2020, då öns nästa presidentval äger rum.

Den senaste veckan har dessa hot blivit än mer påtagliga. I september godkände amerikanska kongressen ett beslut som ger militära fartyg från USA rätt att lägga vid i taiwanesiska hamnar, vilket tidigare skett vid upprepade tillfällen. Men denna gång blev svaret från kinesiskt håll desto mer aggressivt.

Under fredagen hotade nämligen en kinesisk diplomat vid Kinas ambassad i Washington med en militär attack mot Taiwan ”samma dag” som ett amerikanskt fartyg anlägger vid någon av dess hamnar, skriver bland annat Reuters:

At a Chinese embassy event in Washington on Friday, diplomat Li Kexin said he had told U.S. officials that China would activate its Anti-Secession Law, which allows it to use force on Taiwan if deemed necessary to prevent the island from seceding, if the United States sent navy ships to Taiwan.

“The day that a U.S. Navy vessel arrives in Kaohsiung is the day that our People’s Liberation Army unifies Taiwan with military force,” Chinese media at the weekend quoted Li as saying, referring to Taiwan’s main port.

Reuters uppmärksammar även hur såväl statlig kinesisk media som landets utrikesministerium backade upp Li Kexins hot. I media stod exempelvis att läsa hur Lis ord utgör en varning och en röd linje för Taiwan att förhålla sig till.

Vidare rapporterade Reuters under gårdagen om hur kinesiskt stridsflyg börjat utföra allt fler flygningar kring Taiwan i vad som verkar vara övningar för att militärt omringa ön:

China’s air force has conducted more “island encirclement patrols” near Taiwan, its military said on Tuesday, after a senior Chinese diplomat threatened that China would invade the self-ruled island if any U.S. warships made port visits there.

(…)

Numerous Chinese fighter jets, bombers and surveillance aircraft conducted “routine” and “planned” distant sea patrols on Monday to safeguard national sovereignty and territorial integrity, Air Force spokesman Shen Jinke said on the military branch’s microblog.

H-6K bombers, Su-30 and J-11 fighter jets, and surveillance, alert and refueling aircraft flew over the Miyako Strait in Japan’s south and the Bashi Channel between Taiwan and the Philippines to “test real combat capabilities”, Shen said.

Taiwans försvarsminister uppgav att man skickat ut egna flyg och fartyg för att övervaka de kinesiska stridsflygens aktiviteter. Utrymmet för felmarginaler är således små, och det finns heller inga tecken på att Kina kommer backa från sin allt tuffare hållning gentemot Taiwan.

När Donald Trump besökte Peking förra månaden lät president Xi Jinping också honom mycket riktigt veta att han anser Taiwan vara den viktigaste frågan för den långsiktiga relationen mellan de båda länderna.

USA har nämligen enligt ”Taiwan Relations Act” en skyldighet att förse Taiwan med de vapen som ön behöver för att försvara sig, samt även komma till taiwanesernas räddning vid en kinesisk attack.

Den amerikanska garantin är i nuläget det enda som hindrar Kina från att verkställa sina hot. Frågan är hur övriga demokratier, exempelvis Sverige, bör agera när världens största diktatur hotar Asiens mest välutvecklade demokrati med krig i alltmer öppna ordalag.

Vissa signaler som visar stöd för Taiwan har på senare tid kommit från svenska myndigheter. Business Sweden, en halvstatlig organisation, undertecknade i helgen på den internationella dagen för mänskliga rättigheter en debattartikel som framhåller Taiwan status som en fyr för demokrati och mänskliga rättigheter i Asien.

Och i fredags ägde en interpellationsdebatt rum i Sveriges riksdag, där kristdemokraten Caroline Szyber frågade utrikesminister Margot Wallström om Taiwans deltagande i internationella sammanhang samt möjligheten att erkänna Taiwan som en självständig stat.

Wallström uttryckte sig i överraskande positiva ordalag om Taiwan: hon kallade landet bland annat för ”en välutvecklad demokrati” med ”ett väldigt gott läge för mänskliga rättigheter”.

Utrikesministern sade vidare att hon kommer fortsätta arbeta för att Taiwan ska kunna delta i internationella sammanhang, vilket i dag ofta omöjliggörs av olika slags påtryckningar och veton från Kina.

Exempelvis sade Wallström att det kinesiska vetot i FN omöjliggör att Taiwan skulle kunna bli en fullvärdig medlem, samt att Sverige på grund av de kinesiska hållningen heller inte kan upprätta normala diplomatiska förbindelser med Taipei.

Finns det fog för ett tydligare ställningstagande i denna fråga, särskilt när Kina hotar med krig och trappar upp sina militära aktiviteter i området?

Det tycker bland andra Lars Ströman, politisk redaktör på Nerikes Allehanda, som på sin intressanta Taiwan-blogg efterlyser en ökad tydlighet från både EU och svenska myndigheter:

Här anser jag att Sverige och EU bör inta en tydlig position. Regeringen i Taiwan har en legitimitet som Kinas regering saknar. Som utrikesminister Margot Wallström påpekade i riksdagen här om dagen är Taiwan en väl fungerande demokrati.

Strikt sakpolitiskt finns det goda skäl att överge ett Kina-politiken och erkänna Taiwans regering. Men det är knappast realistiskt att så kommer att ske. Metallarbetaren Stefan Löfven tänker i första hand på exportframgångar för svenska företag som säljer till Kina. Och ungefär samma perspektiv har moderatledaren Ulf Kristersson.

Men även inom ramen för ett Kina-politiken finns det utrymme att agera. Sverige borde tydligt säga till Kina att varje försök från Kinas sida att tvångsansluta Taiwan skulle leda till allvarliga följder för relationerna.

Egentligen borde det vara självklart att reagera när världens största diktatur på detta vis hotar det kanske allra främsta asiatiska föredömet för demokrati och mänskliga rättigheter.

Kanske kommer vi i framtiden få ångra att vi på grund av några ekonomiska handelsavtal inte vågade fördöma detta mycket påfallande verkliga krigshot medan det ännu fanns tid.

Publicerat: Mysteriet med den fängslade förläggaren

Gui Minhai har nu varit försvunnen i 786 dagar. I det aktuella numret av magasinet Författaren, som ges ut av Sveriges Författarförbund, skriver jag om den kalabalik som uppstod när Gui sades ha släppts fri i mitten av oktober och bjuder dessutom på en hint av innehållet i min kommande bok.

Sedan kinesiska myndigheter hävdade att Gui ”frisläppts” i mitten av oktober har inte mycket nytt skett kring fallet. Han har fortfarande inte fått tillstånd att lämna Kina, och har heller inte fri tillgång till internet eller telefon.

Som jag skriver i Författaren är det är alltså viktigt att förstå att en individ som fängslats i Kina inte nödvändigtvis är fri bara för att landets myndigheter påstår att så är fallet:

I början av oktober i år fick svenska ambassaden plötsligt veta att Gui Minhai skulle släppas fri den 17 oktober. Men när ambassadpersonal åkte till platsen där de tidigare besökt förläggaren var han försvunnen. De fick veta att han släppts under natten och nu är “fri att resa”.

Förvirringen var total. Veckan därpå ringde Gui Minhai först till generalkonsulatet i Shanghai och sedan till sin dotter. Han uppgav sig ha träffat sin familj i hemstaden Ningbo, planerade att söka nytt svenskt pass och hoppades återvända till Europa om ett par månader. Men först var han tvungen att få tillstånd från kinesisk polis.

I Kina har ordet “fri” en helt annan betydelse än i Sverige. Flera journalister och aktivister har de senaste åren släppts fria, bara för att sättas i husarrest eller tvingas leva under någon av regimens otaliga övervakningsformer. Därför är det nu viktigt att svenska myndigheter ställer krav på Kina. Samtidigt finns det anledning att diskutera hur de hanterat fallet hittills. Hur är det exempelvis möjligt att en svensk som kidnappats i ett tredje land behandlas som ett konsulärt och inte ett storpolitisk ärende?

I min kommande bok finns flera uppgifter som förvånar, bland annat hur svenska myndigheter stängt ute dottern Angela. I stor kontrast till fallet med Martin Schibbye och Johan Persson, journalisterna som greps i Etiopien 2011, har utrikesminister Margot Wallström vägrat tala med Angela över telefon och än mindre träffa henne. Detsamma gäller den tidigare svenska ambassadören i Peking, som till och med undvek förläggarens dotter när de hamnade på samma event.

Kommunikationen har istället skett bakom stängda dörrar, precis som Kinas kommunistparti vill ha det. Detta trots att forskning visar hur tyst diplomati riskerar få motsatt effekt i ett slutet politisk system som det kinesiska, vars regim snarare ser detta som en svaghetstecken.

Svenska myndigheters agerande är något som diskuteras mycket i min kommande bok, som har titeln ”De kidnappade Kinasvenskarna” och vars utgivning är planerad till slutet av januari. Där skildras hur såväl myndigheter som media i exempelvis Storbritannien eller USA ofta visat större intresse för Gui Minhais fall än sin svenska motsvarigheter.

I boken, liksom i artikeln, beskrivs även det fokus på etnicitet som just nu är en växande drivkraft inom kinesisk politik.

Enligt Xi Jinpings slagord ”den kinesiska drömmen” är det alla etniska kinesers ”plikt” att på ett positivt vis marknadsföra kinesisk kultur, så som den definieras av kommunistpartiet, även om de är bosatta i utlandet.

Texten finns inte publicerad på nätet, men med Författarens tillstånd har jag lagt upp en PDF på texten som kan läsas här nedan eller i större storlek via Scribd:

Australiens nya lagar mot spioneri får Kina att rasa

De senaste månaderna har såväl australiensisk media som chefen för landets underrättelsetjänst varnat för kinesiskt spionage och ökat politiskt inflytande. Kina är nämligen Australiens i särklass största handelspartner och närmare en miljon kineser är nu bosatta i landet.

Kina har de senaste åren börjat slå politiska mynt av den ekonomiska beroendeställning som Australien utvecklat gentemot diktaturen. Därför har Australiens regering under årets gång utarbetat en särskild lag mot spioneri och utländskt inflytande, med udden riktad mot Kina.

När premiärminister Malcolm Turnbull i veckan presenterade lagförslaget så hymlade han heller inte med att det handlade om att motverka kinesiska aktiviteter. Bland annat ska större utländska donationer till partier eller enstaka politiker förbjudas, vilket hänger samman med en rad kinesiska mutskandaler som utspelat sig på senare tid.

Det tydligaste exemplet utgörs av en senator i partiet Labor, som bröt från partilinjen och försvarade Kinas framfart i Sydkinesiska havet för att en kinesisk miljardär inte skulle dra tillbaka en mångmiljondonation till partiet. Turnbull anser nu att denna senator bör avgå.

Det nya lagförslaget fick Kinas ambassad i Australien att genast framföra en mycket kraftig protest, där man beskyller lagarna för att vara både paranoida och rasistiska:

In a statement released on Wednesday the Chinese embassy said that reports about “so-called Chinese influence and infiltration in Australia … were made up out of thin air and filled with cold war mentality and ideological bias”.

It said the reports “reflected a typical anti-China hysteria” and were “paranoid”.

“The relevant reports not only made unjustifiable accusations against the Chinese government, but also unscrupulously vilified the Chinese students as well as the Chinese community in Australia with racial prejudice, which in turn has tarnished Australia’s reputation as a multicultural society.”

The Chinese embassy accused “some Australian politicians and government officials” of making “irresponsible remarks to the detriment of political mutual trust between China and Australia”.

“We categorically reject those allegations.”

Det var knappast oväntat att Kinas ambassad skulle kritisera lagförslaget. Men i själva verket utgör ambassaden en betydande del av problemet.

Det är nämligen Kinas ambassad och dess konsulat som koordinerar studentföreningen Chinese Students and Scholars Association (CSSA), vilken noggrant bevakar vad de 150 000 kinesiska studenterna som befinner sig i Australien säger och gör.

Under årets gång har Fairfax Media intervjuat en ordförande för CSSA vid University of Canberra som ”inte skulle tveka” att rapportera sina studiekamrater till Kinas ambassad i Australien.

Likaledes har en tidigare ordförande berättat hur Kinas ambassad och konsulat finansierar CSSA:s evenemang, och flyger in dess medlemmar från hela Australien till ambassaden i Canberra för politiska direktiv.

Förutom att bevaka kinesiska studenter, har CSSA i samröre med kinesiska myndigheter upprepade gånger även försökt påverka universitetens innehåll. Detta görs oftast genom hot att minska antalet kinesiska studenter, vars studieavgifter många lärosäten blivit beroende av.

Påverkan sker även med andra metoder. I ett särskilt illavarslande exempel varvade ett tiotal kinesiska studenter sina lyxbilar på tomgång utanför Indiens generalkonsulat i Sydney, dekorerade med slogans innehållandes dödshot. Detta efter att en karta förekommit i undervisningen där omstridda områden i Himalaya betecknades som indiska.

Det är också Kinas ambassad som har betalat flera australiensiska medier för att publicera kommunistpartiets budskap i sina tidningar, och samtidigt även bringat de kinesiskspråkiga medierna i Australien under kontroll genom en kombination av hot och annonspengar.

Förra månaden skrev jag även här på InBeijing hur en ”hotbild” från Kina lyckades stoppa publiceringen av boken ”Silent Invasion: How China is Turning Australia into a Puppet State”.

Denna bok är skriven av professor Clive Hamilton, som tidigare publicerat åtta böcker på förlaget Allen & Unwin. Men denna gång backade förlaget ur i sista stund på grund av säkerhetsrisk mot såväl dem själva som mot Hamilton. Fallet beskrevs som första gången någonsin en utländsk makt lyckats stoppa publiceringen av en politiskt känslig bok i Australien.

Det råder alltså inga tvivel om Kinas ambition att påverka Australien politiskt. Vidare så är den kinesiska ambassadens kritik av de australiensiska lagarna mot spioneri särskilt anmärkningsvärd av två skäl.

Till att börja med så har Kina som officiell hållning att aldrig lägga sig vad man kallar andra länders ”inre angelägenheter”. Genom att aldrig kritisera andra länders politiska beslut, hoppas man även på utebliven kritik från omvärlden.

Vidare så införde Kina denna vecka en rad nya tillägg i sin egen omdiskuterade lag mot spionage som infördes 2014. De nya tilläggen går mycket längre än vad australiensiska lagstiftare någonsin skulle drömma om.

Tilläggen innebär bland annat att utländska medborgare nu kan bli svartlistade från Kina, eller hindrade från att lämna landet, om det anses sannolikt att de kan tänkas ägna sig åt aktiviteter som ”hotar den nationella säkerheten”.

I detta svepande begrepp ingår enligt tilläggen ”utländska individer eller grupperingar” som utmanar kommunistpartiets maktmonopol eller fabricerar eller vinklar information.

Det är alltså nu fullt möjligt att utlänningar som skrivit något kritiskt mot Kinas regim på västerländska sociala medier kan hindras från att resa in i landet, eller ännu värre kidnappas när de väl befinner sig på plats.

Detta har de facto redan skett. Förra veckan skrev jag här på InBeijing om hur den taiwanesiska medborgaren Lee Ming-che, som kidnappades i Kina i våras, dömdes till fem års fängelse för att ha ”förolämpat” Kinas regering på WeChat och Facebook.

Vad har då hänt med de få länder som vågat utrycka kritik mot den kinesiska anti-spionlag? Jo, de har avfärdats i skarpa ordalag för att blanda sig i Kinas ”inre angelägenheter”.

Relaterad läsning:

Malcolm Turnbull announces biggest overhaul of espionage, intelligence laws in decades” (ABC News)
Australia, citing concerns over China, cracks down on foreign political influence” (Reuters)
Chinese influence on Australia is ’fabricated’ by media, China claims” (The Guardian)
China scolds Australia over its fears of foreign influence” (Today)

Journalistförbundet ger 32 stipendier till USA, inget till Kina eller Indien

Det pågår en debatt bland svenska utrikesjournalister om varför USA ges så otroligt mycket plats i svensk media, och till vilken utsträckning detta sker på bekostnad av bevakning från andra länder.

För egen del ligger det närmast att dra en parallell till Kina, varifrån bevakningen i svensk media minskat i takt med att landets betydelse i omvärlden ökat. Det finns nu bara två heltidsanställda svenska korrespondenter i Kina; en från Sveriges Radio och en från Sveriges Television. Och då förväntas de även bevaka andra delar av Östasien.

I jämförelse finns det enligt Sveriges ambassad i Washington cirka 20 svenska korrespondenter på plats i USA, och ungefär lika många frilansare.

Nyligen skrev journalisten och författaren David Isaksson en krönika i tidningen Journalisten med rubriken ”Houston, we have a problem”. Där ifrågasattes den extremt noggranna bevakningen av en orkan i Florida samtidigt som de långt mycket värre regnovädren i Indien, Nepal och Bangladesh blott renderade i notiser trots tusentals dödsoffer.

Isaksson påpekade vidare det bisarra i att inget svenskt medieföretag ”kanske någonsin” haft en fast korrespondent i Indien, vars 1,3 miljarder människor kommer forma en stor del allas vår framtid. Samt att vi på grund av satsningar som Sveriges Radios veckovisa USA-podd nu vet ”mer om Obamacare än om Premiepensionssystemet, mer om McCains cancer än om vår egen cancervård, mer om Arizona än om Finland.”

Om var detta överdrivna intresse för USA kommer ifrån tvistar de lärde. En fingervisning om att det är institutionaliserat kunde i alla fall ses när Svenska Journalistförbundet (SJF) nyligen delade ut 111 stipendier för utbildning och kompetensutveckling.

Dessa stipendier kan två gånger om året sökas av yrkesverksamma journalister, och denna vecka presenterades den fulla listan med de nya stipendiaterna på SJF:s hemsida. De flesta av dessa kurser, språkstudier eller redaktionsbesök äger vanligtvis rum i Sverige. Så även denna gång; 39 av 111.

Men USA kommer inte långt därefter. 32 av fortbildningarna kommer nämligen äga rum ”over there”. För Kina och Indien är dock antalet 0.

Faktum är att endast tre av de 111 stipendierna handlar om eller kommer äga rum i Asien: två i Japan och ett på Taiwan. Och då bor ändå tre femtedelar av jordens befolkning i denna världsdel.

För övrigt har jag inte sökt stipendiet själv, så det är inte av bitterhet denna text författas. Utan snarare av förundran om hur fördelningen kan vara så skev. Är det SJF:s fel, eller hittas problemet annorstädes?

Jag betvivlar att det bland de över 300 ansökningarna endast fanns tre som var planerade att äga rum i Asien. Så kanske finns det fog för att kräva att SJF borde sikta på ”mångfald” genom att när stipendierna delas ut även försöka fördela kunskapen någorlunda jämnt.

Om det å andra sidan nu verkligen vore så illa ställt att endast tre av de drygt 300 ansökningarna handlade om Asien, och cirka 100 om USA, så är det istället läge att fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget i denna ekvation.

För när USA alltid uppmärksammas i svensk media, så är det klart att allt fler journalister vill skriva om ämnet. Eller som Henrik Brandão Jönsson, Dagens Nyheters korrespondent i Brasilien, beskrev det i en krönika i Journalisten med rubriken ”Svenska mediers besatthet av USA”:

Jag tror i stället att det överdrivna intresset bottnar i samma mekanism som hos en bestseller. Ju fler som läser boken, desto fler som köper den. Eftersom de svenska journalisterna som skriver om USA ofta är väldigt duktiga väcker det en vilja hos andra att berätta mer. Det leder till att svenskar förmodligen är det folk i världen som är mest insatt i årets amerikanska presidentval, kanske till och med mer än många av väljarna. Nackdelen är att svensken fortfarande inte kan namnet på en kinesisk provins, vet vem som är Indiens president eller kan peka ut Brasiliens huvudstad på en karta.

Påfundet är nämligen inget nytt; Jönsson skrev sin artikel redan 2012. Då var det amerikanskt presidentval, varpå Jönsson – halvt på skämt, halvt på allvar – konstaterade att vi journalister som bevakar andra delar av världen då lika gärna kan ägna tid åt att skriva en bok, läsa någon kurs eller ta en lång semester.

Han påpekade vidare att Dagens Nyheter en hel månad innan valet i USA 2012 publicerade en 27 sidor lång bilaga i ämnet: ”Inte ens Palmemordet, Estoniakatastrofen eller Utøya har fått ett sådant utrymme.”

Att bryta cirkeln med den närmast fanatiska bevakningen av USA underlättas knappast av att de som rapporterar från landet vill skydda sina revir. När Isaksson skrev sin krönika skulle Sveriges Radios USA-podd sända sitt avsnitt nummer 100(!). Varje vecka sedan upptakten av förra valet har vi fått höra det senaste skvallret om Trumps frisyr, swing states och whatnot.

När Isaksson i sin krönika skämtsamt föreslog att USA-podden borde ägna det 100:e avsnittet åt att ”diskutera om det enorma fokus som vi ser på USA i mediebevakningen verkligen är rimligt”, så störtade en av poddens producenter in i kommentarsfältet till försvar.

Hon påpekade hur Sveriges Radio minsann har nordens största nätverk av korrespondenter och rapporterar från hela världen. Gott så. Men samtidigt handlar om det enkel matematik. Utlandskorrespondenter är dyra i drift. Hade det funnits 15 svenska korrespondenter i USA istället för 20, så hade de övriga fem kunnat placerats i Kina eller Indien eller Afrika.

Detsamma gäller givetvis med poddar. De är inte gratis att göra. Hade Sveriges Radio hållit sig till en USA-podd varannan vecka, hade man även kunnat göra en Kina-Indien-Afrika-podd varje vecka. Och så vidare.

Jag fick förresten många liknande kommentarer på mitt flitigt delade inlägg ”Sveriges ointresse av det riktigt viktiga” här på InBeijing för drygt två år sedan. Där radade jag upp viktiga händelser som ägt rum i Kina, men inte rapporterats på grund av att vad som jämförelsevis var bagateller istället fått utrymme i svensk media bara för att de råkat äga rum i USA.

Även då kom anställda vid Sveriges Radio med beska kommentarer om att det är min bristande kompetens som journalist, snarare än en överrapportering från USA, som är det bakomliggande problemet.

Nu skriver jag dock inte detta inlägg för att diskutera min egen någon annans yrkeskompetens, utan i en fundering om hur detta mönster någonsin ska kunna brytas. För som jag själv uppgav i en intervju med tidningen Journalisten förra månaden så leder okunskap i media om omvärlden ofta till problem.

En bra början vore ju om SJF, vårt eget fackförbund, försökte öka intresset och framför allt kunskapen i kåren om vad som sker utanför USA. Kanske vore det rentav önskvärt med någon form av geografisk kvotering vad gäller ovannämnda stipendier, för att locka yrkesverksamma journalister att lära sig mer om världens mindre välbevakade platser.

Det vore ju i alla fall bättre än att lägga pengarna på att öka kårens kunskap om USA. Den kunskapen finns ju redan, och i överflöd.

EDIT: För den som är ytterligare intresserad av detta ämne så arrangerar SJF seminariet ”USA, USA, USA! Resten av världen i medieskugga?” tillsammans med ABF och Union to Union i Stockholm 15 december. Medverkar gör bland andra just David Isaksson och Ekots utrikeschef Ginna Lindberg, som även är med och producerar USA-podden.

Kinas roll i Zimbabwes militärkupp

I mitten av november ägde en klassisk militärkupp rum i Zimbabwe, som resulterade i att den 93 år gamla diktatorn Robert Mugabes nästan 40 år vid makten nådde sitt slut. I förra veckans Fokus skrev jag närmare om detta i en artikel med rubriken ”Så knäckte Kina Mugabe”.

Mugabe är i Kina känd som ”kamrat Bob”, då kinesiska kommunistpartiet byggde en nära relation med Mugabe när han som marxistisk gerillakrigare på 1960- och 70-talet förde inbördeskrig mot vita jordägare i Zimbabwe.

Kina har sedan fortsatt att stödja Mugabe såväl ekonomiskt som politiskt trots att hans regim främst bringat fattigdom och olycka till Zimbabwe. Men, som jag skriver i Fokus, så började det skava ordentligt i relationen för ett par år sedan:

Kamrat Bobs våldsmonopol byggde på nära militärt samarbete med Kina, som under självständighetskriget försåg honom med vapen utan motkrav. På senare år har Kina sålt alltmer avancerad utrustning, inklusive stridsflygplan, till Zimbabwes militär. Vapen som delvis bekostats av landets djupa diamantgruvor, som i sin tur utvecklats genom kinesiska investeringar.

Under besöket i Harare 2015 lovade Xi ytterligare bistånd och investeringar värda fyra miljarder dollar. Men bakom kulisserna pyrde ett ömsesidigt missnöje. Enligt diplomatiska källor frågade Mugabe efter ännu mer pengar till sin vanskötta och utblottade nation. Men han fick nobben av Xi, som i stället instruerade den åldrande diktatorn att utarbeta en plan för kommande maktskifte samt återupprätta kontakten med Världsbanken och Internationella valutafonden.

Bara några månader senare infördes en kontroversiell lag om att alla utländska före­tag måste ägas lokalt till 51 procent. Till högljudda protester tvingades kines­iska bolag som Anjin och Jinan underordna sig det nya, statsägda Zimbabwe Consolidated Diamond Company. Det stod därmed utom tvivel att kamrat Bob inte bara var pinsam och oduglig; han hotade nu även Kinas investeringar.

När den cancersjuke Mugabe i november sparkade sin vicepresident Emmerson Mnangagwa för ”häxkonst” och istället utsåg sin 40 år yngre fru Grace Mugabe till arvtagare så ansåg många att måttet var rågat.

Förutom Zimbabwes militär så ville heller inte Kina att Mugabe-dynastins styre skulle fortsätta, eftersom Grace sannolikt skulle fortsätta innebära osäkerhet för de kinesiska investeringarna i landet.

Av denna anledning träffade Zimbabwes arméchef Constantino Chiwenga Kinas försvarsminister och chefen för den centrala militärkommissionens generalstab, när han var på besök i Peking bara ett par dagar innan kuppen.

Reuters citerade senare underrättelserapporter som visade att Kina inte bara godkänt den militärkupp som Chinegwa iscensatte 16 november, utan även diskuterat kuppens utformning och erbjudit hjälp med vapen.

Kinas president Xi Jinping och Zimbabwes motsvarighet Rober Mugabe ”in better days”

Kinas växande inflytande i Afrika hänger givetvis samman med dess ökande investeringar på kontinenten. Mellan 2000 och 2014 steg handeln mellan Kina och Afrika från 10 till 220 miljarder dollar, och är i dag tre gånger större än handeln mellan Afrika och USA.

Detsamma gäller utländska direktinvesteringar; under fjolåret investerade Kina nästan dubbelt så mycket i Afrika som hela den resterande världen tillsammans. Detta märks över kontinenten i form av stora infrastrukturprojekt eller faciliteter relaterade till utvinning av råvaror.

Det märks även på flera andra vis. Exempelvis invigde Kina i fjol sin första utländska militärbas sedan Koreakriget. Den är strategiskt belägen i östafrikanska Djibouti, vars handel med Kina fyrdubblats under de senaste fem åren. När Djiboutis president besökte Peking förra månaden utlovades nya förmånliga lån av okänd storlek.

Ännu en markör är de över 2 000 kinesiska fredsbevarande trupper som nu finns under FN-flagg i Afrika. Det är fler trupper än någon annan nation har på kontinenten, och majoriteten av dem har placerats i länder där Kina utvinner olja eller på andra vis har politiska intressen.

I min text för Fokus – som ligger öppen att läsa utanför betalväggen – skriver jag om hur Kina lärt sig bevaka sina intressen i Afrika efter flera politiska bakslag där, samt hur man planerar ytterligare utöka sin ekonomiska aktivitet på kontinenten.

Det är alltså solklart att det är Kina, och inte väst, som i framtiden kommer ha större möjlighet att påverka afrikanska ledares uppgång och fall.

Och detta kommer inte ske på grundval av demokrati eller mänskliga rättigheter. Den tidigare sparkade vicepresidenten Emmerson Mnangagwa har återvänt till Zimbabwe och svurits in som ny president. Han stod tidigare Mugabe nära och är känd för sin särskilda grymhet vad gäller att förtrycka politisk opposition eller hantera etniska konflikter.

Dock har han Kinas tillit, då han redan på 1970-talet fick militär och marxistisk utbildning i Peking och Nanjing. Förmågan att skydda kinesiska investeringar kommer således vara ett av de viktigaste attributen för många afrikanska ledare i framtiden.