Journalistförbundet ger 32 stipendier till USA, inget till Kina eller Indien

Det pågår en debatt bland svenska utrikesjournalister om varför USA ges så otroligt mycket plats i svensk media, och till vilken utsträckning detta sker på bekostnad av bevakning från andra länder.

För egen del ligger det närmast att dra en parallell till Kina, varifrån bevakningen i svensk media minskat i takt med att landets betydelse i omvärlden ökat. Det finns nu bara två heltidsanställda svenska korrespondenter i Kina; en från Sveriges Radio och en från Sveriges Television. Och då förväntas de även bevaka andra delar av Östasien.

I jämförelse finns det enligt Sveriges ambassad i Washington cirka 20 svenska korrespondenter på plats i USA, och ungefär lika många frilansare.

Nyligen skrev journalisten och författaren David Isaksson en krönika i tidningen Journalisten med rubriken ”Houston, we have a problem”. Där ifrågasattes den extremt noggranna bevakningen av en orkan i Florida samtidigt som de långt mycket värre regnovädren i Indien, Nepal och Bangladesh blott renderade i notiser trots tusentals dödsoffer.

Isaksson påpekade vidare det bisarra i att inget svenskt medieföretag ”kanske någonsin” haft en fast korrespondent i Indien, vars 1,3 miljarder människor kommer forma en stor del allas vår framtid. Samt att vi på grund av satsningar som Sveriges Radios veckovisa USA-podd nu vet ”mer om Obamacare än om Premiepensionssystemet, mer om McCains cancer än om vår egen cancervård, mer om Arizona än om Finland.”

Om var detta överdrivna intresse för USA kommer ifrån tvistar de lärde. En fingervisning om att det är institutionaliserat kunde i alla fall ses när Svenska Journalistförbundet (SJF) nyligen delade ut 111 stipendier för utbildning och kompetensutveckling.

Dessa stipendier kan två gånger om året sökas av yrkesverksamma journalister, och denna vecka presenterades den fulla listan med de nya stipendiaterna på SJF:s hemsida. De flesta av dessa kurser, språkstudier eller redaktionsbesök äger vanligtvis rum i Sverige. Så även denna gång; 39 av 111.

Men USA kommer inte långt därefter. 32 av fortbildningarna kommer nämligen äga rum ”over there”. För Kina och Indien är dock antalet 0.

Faktum är att endast tre av de 111 stipendierna handlar om eller kommer äga rum i Asien: två i Japan och ett på Taiwan. Och då bor ändå tre femtedelar av jordens befolkning i denna världsdel.

För övrigt har jag inte sökt stipendiet själv, så det är inte av bitterhet denna text författas. Utan snarare av förundran om hur fördelningen kan vara så skev. Är det SJF:s fel, eller hittas problemet annorstädes?

Jag betvivlar att det bland de över 300 ansökningarna endast fanns tre som var planerade att äga rum i Asien. Så kanske finns det fog för att kräva att SJF borde sikta på ”mångfald” genom att när stipendierna delas ut även försöka fördela kunskapen någorlunda jämnt.

Om det å andra sidan nu verkligen vore så illa ställt att endast tre av de drygt 300 ansökningarna handlade om Asien, och cirka 100 om USA, så är det istället läge att fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget i denna ekvation.

För när USA alltid uppmärksammas i svensk media, så är det klart att allt fler journalister vill skriva om ämnet. Eller som Henrik Brandão Jönsson, Dagens Nyheters korrespondent i Brasilien, beskrev det i en krönika i Journalisten med rubriken ”Svenska mediers besatthet av USA”:

Jag tror i stället att det överdrivna intresset bottnar i samma mekanism som hos en bestseller. Ju fler som läser boken, desto fler som köper den. Eftersom de svenska journalisterna som skriver om USA ofta är väldigt duktiga väcker det en vilja hos andra att berätta mer. Det leder till att svenskar förmodligen är det folk i världen som är mest insatt i årets amerikanska presidentval, kanske till och med mer än många av väljarna. Nackdelen är att svensken fortfarande inte kan namnet på en kinesisk provins, vet vem som är Indiens president eller kan peka ut Brasiliens huvudstad på en karta.

Påfundet är nämligen inget nytt; Jönsson skrev sin artikel redan 2012. Då var det amerikanskt presidentval, varpå Jönsson – halvt på skämt, halvt på allvar – konstaterade att vi journalister som bevakar andra delar av världen då lika gärna kan ägna tid åt att skriva en bok, läsa någon kurs eller ta en lång semester.

Han påpekade vidare att Dagens Nyheter en hel månad innan valet i USA 2012 publicerade en 27 sidor lång bilaga i ämnet: ”Inte ens Palmemordet, Estoniakatastrofen eller Utøya har fått ett sådant utrymme.”

Att bryta cirkeln med den närmast fanatiska bevakningen av USA underlättas knappast av att de som rapporterar från landet vill skydda sina revir. När Isaksson skrev sin krönika skulle Sveriges Radios USA-podd sända sitt avsnitt nummer 100(!). Varje vecka sedan upptakten av förra valet har vi fått höra det senaste skvallret om Trumps frisyr, swing states och whatnot.

När Isaksson i sin krönika skämtsamt föreslog att USA-podden borde ägna det 100:e avsnittet åt att ”diskutera om det enorma fokus som vi ser på USA i mediebevakningen verkligen är rimligt”, så störtade en av poddens producenter in i kommentarsfältet till försvar.

Hon påpekade hur Sveriges Radio minsann har nordens största nätverk av korrespondenter och rapporterar från hela världen. Gott så. Men samtidigt handlar om det enkel matematik. Utlandskorrespondenter är dyra i drift. Hade det funnits 15 svenska korrespondenter i USA istället för 20, så hade de övriga fem kunnat placerats i Kina eller Indien eller Afrika.

Detsamma gäller givetvis med poddar. De är inte gratis att göra. Hade Sveriges Radio hållit sig till en USA-podd varannan vecka, hade man även kunnat göra en Kina-Indien-Afrika-podd varje vecka. Och så vidare.

Jag fick förresten många liknande kommentarer på mitt flitigt delade inlägg ”Sveriges ointresse av det riktigt viktiga” här på InBeijing för drygt två år sedan. Där radade jag upp viktiga händelser som ägt rum i Kina, men inte rapporterats på grund av att vad som jämförelsevis var bagateller istället fått utrymme i svensk media bara för att de råkat äga rum i USA.

Även då kom anställda vid Sveriges Radio med beska kommentarer om att det är min bristande kompetens som journalist, snarare än en överrapportering från USA, som är det bakomliggande problemet.

Nu skriver jag dock inte detta inlägg för att diskutera min egen någon annans yrkeskompetens, utan i en fundering om hur detta mönster någonsin ska kunna brytas. För som jag själv uppgav i en intervju med tidningen Journalisten förra månaden så leder okunskap i media om omvärlden ofta till problem.

En bra början vore ju om SJF, vårt eget fackförbund, försökte öka intresset och framför allt kunskapen i kåren om vad som sker utanför USA. Kanske vore det rentav önskvärt med någon form av geografisk kvotering vad gäller ovannämnda stipendier, för att locka yrkesverksamma journalister att lära sig mer om världens mindre välbevakade platser.

Det vore ju i alla fall bättre än att lägga pengarna på att öka kårens kunskap om USA. Den kunskapen finns ju redan, och i överflöd.

EDIT: För den som är ytterligare intresserad av detta ämne så arrangerar SJF seminariet ”USA, USA, USA! Resten av världen i medieskugga?” tillsammans med ABF och Union to Union i Stockholm 15 december. Medverkar gör bland andra just David Isaksson och Ekots utrikeschef Ginna Lindberg, som även är med och producerar USA-podden.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Kommentera