2018

Published on

Intervju med mig i Mediepodden om kinesiska mediers inflytande i utlandet

Tidigare i veckan intervjuades jag i Mediepodden om hur Kina använder sina statliga medier för att öka regimens inflytande globalt och bedriva allehanda påverkan i utlandet.

Samtalet kom främst att handla om det statliga tv-nätverket China Central Television (CCTV) och dess utlandssändningar på sex språk via nätverkets nyetablerade utlandsavdelning China Global Television Network (CGTN).

Just CCTV:s aktiviteter har av flera anledningar debatteras flitigt i Sverige och på andra platser under de senaste månaderna. Dels har CGTN – tillsammans med statliga nyhetsbyrån Xinhua – blivit beordrade att registrera sig under Foreign Agents Registration Act i USA, vilket innebär att medierna anses agera i utländska makters intressen.

Dels lämnade Peter Humphrey – med hjälp av svenska aktivisten Peter Dahlin – förra månaden in en stämningsansökan mot CCTV i Storbritannien, som potentiellt kan innebära att nätverket förlorar sin licens där.

Detta eftersom CCTV anses ha brutit mot brittiska sändningsregler när man paraderade Humphrey i ett framtvingat erkännande i tv under tvångsmedicinering och hot.

Om dessa ”erkännanden” talar jag närmare i veckans avsnitt av Mediepodden, samt det faktum att sju stycken korrespondenter för statliga kinesiska medier får verka helt fritt i Sverige, medan svenska och andra utländska journalisters arbete i Kina på senare tid försvåras dramatiskt.

Lyssna på hela avsnittet här nedan, eller via Mediepoddens hemsida.

Eftersom detta är ett mycket brett ämne så fanns det inte plats för all nödvändig eller ens viktig information under den dryga halvtimmen som Mediepoddens format tillåter.

Exempelvis sakandes utrymme för att förklara hur nyhetsbyrån Xinhua och tidningen China Daily vid sidan av CCTV spelar en mycket viktig roll för statliga kinesiska mediers expansion och ökade inflytande samt påverkan i utlandet.

Mer information om detta finns i den lika långa som utmärkta artikeln ”Inside China’s audacious global propaganda campaign” som The Guardian publicerade tidigare denna månad.

Där finns exempelvis grafik över räckvidden av ”China Watch”, en bilaga med kinesisk propaganda som China Daily redigerar och betalar flera utländska tidningar för att publicera med sin ordinarie pappersupplaga.

I tider av besparingar inom media så har över 30 tidningar på fem kontinenter accepterat pengar från den statliga tidningen China Daily för att sprida dess material till utländska läsare. Ett exempel som återges i The Guardian är hur brittiska Daily Telegraph för cirka 10 miljoner kronor om året publicerar bilagan månadsvis.

Published on

Kinesiska ambassaden utfärdar ny resevarning för Sverige

Kinas ambassad utfärdade i helgen en resevarning för kinesiska turister som planerar att besöka Sverige.

I ett meddelande publicerat av ambassaden och Kinas utrikesministerium, framhålls att kinesiska turister under de senaste tre månaderna varit inblandade i över 40 ”incidenter” som rån och stölder.

Enligt varningen så har kinesiska myndigheter inte heller fått någon information av svensk polis angående utredningarna av dessa händelser.

Förvisso så finns det flera faktorer – exempelvis skjutningar och gängkriminalitet – som pekar på att många svenska städer bli allt mindre säkra. Men samtidigt går det heller inte att bortse från sannolikheten att denna resevarning är en slags hämnd för uteblivna ursäkter efter två incidenter relaterade till kinesisk turism i september i år.

Som jag då skrev om här på InBeijing, så förvisades tre stycken kinesiska turister i september från ett hotell i centrala Stockholm, dit de kommit utan bokning och krävt att få övernatta i lobbyn. Händelsen blev sedan även satir i humorprogrammet Svenska Nyheter.

Efter detta så krävde kinesiska ambassaden upprepade gånger en ursäkt från SVT för humorprogrammets innehåll. Man krävde vidare en ursäkt för den svenska polisens agerande, samt att de poliser som förvisat de kinesiska turisterna skulle straffas, trots att de handlat helt i enighet med standardförfarande.

Men några sådana ursäkter kom aldrig, vilket resulterade i att kinesiska myndigheter i mitten av september utfärdade en resevarning för kinesiska turister.

Dessa slags varningar är ett vanligt påtryckningsmedel som kinesiska myndigheter flera gånger använt för att få sin vilja genom, då många länders turistindustri är beroende av det ökande antalet kinesiska turister.

Som South China Morning Post mycket riktigt uppmärksammar så gick den tre månader långa varningen för kinesiska turister att besöka Sverige ut 22 december, men förnyades alltså i helgen, sannolikt på grund av de uteblivna ursäkterna från svenskt håll:

Jerker Hellström head of Asia & Middle East Programme at the Swedish Defence Research Agency, said the Swedish police had refused to apologise to the three tourists involved in September’s incident, adding: “It seems as if the embassy remains disappointed with the fact that its requests weren’t met.”

South China Morning Post intervjuar även en annan svensk analytiker som menar att den kinesiska ambassaden sitter i en svår sits eftersom svensk media på senare tid har blivit alltmer kritik mot kinesiska myndigheter och utvecklingen i landet.

Det är fortfarande oklart i vilken utsträckning denna varning har drabbat den kinesiska turismen till Sverige.

Published on

Stopp för Googles planerade censurerade sökmotor i Kina

Under augusti månad skrev jag här på InBeijing om Googles kontroversiella planer att lansera en sökmotor i Kina, där kinesiska myndigheter inte bara skulle kunna bestämma vad som får visas och inte, utan potentiellt även använda sökningar och annan data för att kartlägga kinesiska internetanvändare.

Projektet, som går under namnet Dragonfly, har mött stor kritik från olika håll, inte minst bland företagets egna anställda. Läs mer om detta i mina artiklar ”Google ska lansera censurerad sökmotor i Kina” (3 augusti) och ”1 400 av Googles anställda protesterar mot censurerad sökmotor i Kina” (18 augusti).

Och det verkar nu vara företagets egna anställda som tvingat ledningen att stoppa Dragonfly. Detta enligt The Intercept, som följt utvecklingen noga, och under gårdagen kunde rapportera hur klagomål angående användarsäkerhet och integritet lett till stora protester och splittringar inom företaget:

GOOGLE HAS BEEN forced to shut down a data analysis system it was using to develop a censored search engine for China after members of the company’s privacy team raised internal complaints that it had been kept secret from them, The Intercept has learned.

The internal rift over the system has had massive ramifications, effectively ending work on the censored search engine, known as Dragonfly, according to two sources familiar with the plans. The incident represents a major blow to top Google executives, including CEO Sundar Pichai, who have over the last two years made the China project one of their main priorities.

The Verge gör ett försök att förklara vad som skett på ett mindre tekniskt och mer lättbegripligt språk än The Intercept.

Kort sagt så har Google under en tid arbetat med att samla in sökdata för att förbereda lanseringen av Dragonfly i Kina, som var planerad till någon gång mellan januari och april redan nästa år. Under arbetet med insamlingen av data har dock flera anställda hållits i mörkret angående datans egenskaper och användningsområde, vilket lett till ännu skarpare intern kritik mot projektet.

Efter detta tvingades Google att avsluta insamlingen av dev viktiga sökdatan, vilket enligt The Verge gör det ”praktiskt taget omöjligt” att lansera en egen sökmotor. Enligt tidningen har över 400 anställda skrivit på en särskild protest mot projektet.

Som The Intercept också påpekar, så är detta en stor motgång för vd Sundar Pichai, som varit den drivande kraften bakom Dragonfly.

Förra veckan tvingades Pichai svara på frågor om projektet inför amerikanska kongressen, där han sade att det inte fanns några planer ”just nu” på att lansera en sökmotor i Kina, men samtidigt inte ville utesluta att detta kunde ske i framtiden.

The Intercept avslutar sin artikel genom att konstatera hur en kombination av läckor och påtryckningar såväl inom företaget som utifrån har tvingats Googles högsta ledning att skrinlägga projektet – åtminstone tillfälligt.

Relaterad läsning:

”Google has reportedly ended China search project” (CNBC)
”Google is likely to end its efforts to build a censored search engine for China, says report” (Business Insider)

Published on

Kina kidnappar två kanadensare som hämnd för Huawei

För en vecka sedan skrev jag här på InBeijing om hur Huaweis finansiella chef Meng Wanzhou arresterades i Kanada, och riskerar att bli utlämnad till USA där hon står hon anklagad för flera brott.

Meng Wanzhou är inte bara en högt uppsatt chef inom Huawei, ett företag med nära band till den kinesiska staten och militären. Hon är också dotter till Ren Zhengfei, Huaweis grundare och ordförande. Det var därför helt väntat att kinesiska myndigheter skulle reagera starkt på att Meng arresterades. Men ändå har Kinas svar på vad som skett överraskat och skrämt såväl politiker som näringsliv.

I vad som inte kan beskrivas som något annat än en hämndaktion så har inte bara en utan två kanadensare kidnappats inte av kinesisk polis utan av det kinesiska säkerhetsministeriet (MSS).

Det finns en tidslinje här som är väl värd att uppmärksamma. 8 december, kallades den kanadensiska ambassadören upp till det kinesiska utrikesministeriets kontor i Peking, följt av USA:s ambassadör 9 december.

Dagen därpå, 10 december, försvann två kanadensiska medborgare: Michael Kovrig, en tidigare diplomat som nu jobbar för en NGO i Kina. Samt Michael Spavor, som med bas i Kina ägnar sig år kulturellt utbyte med Nordkorea.

Vän av ordning undrar nu säkert varför ordet ”kidnappning” används för de två kanadensarna, medan jag använder ”arrestering” för att beskriva vad som skett med Meng Wanzhou.

Jo, som bland annat Lawfare Blog påpekar i artikeln ”The Detention of Huawei’s CFO is Legally Justified. Why Doesn’t the U.S. Say So?”, så finns det stöd för Mengs arrestering i internationell lag, eftersom hon brutit mot sanktioner och gjort sig skyldig till banksvindel.

Vad gäller de två kanadensiska medborgarna, så grips de för luddiga och svepande kinesiska lagar om ”nationell säkerhet”, vilket utvecklas av bland annat National Post:

There is no use calling this anything but what it is: kidnapping. Official claims that Kovrig and Spavor engaged in activities that “endanger the national security” of China are as spurious as the accusations of spying against the Garratts. Certainly no evidence has been produced against them, nor is there any reason to expect any. There is no due process in China, no independent judiciary, no right of habeas corpus. Canadian authorities were only granted consular access to Kovrig four days after his detention. It’s not clear they even know where Spavor is.

Även om det inte är uttalat att dessa två fall har med Mengs arrestering att göra, så är kopplingen självklar. Kinesiska myndigheter hotade nämligen förra veckan Kanada med allvarliga följder, vilket bland annat The Guardian skriver närmare om i artikeln ”China threatens Canada with ’grave consequences’ if Huawei CFO not freed”.

Vidare finns en klar skillnad på hur å ena sidan Meng och den andra sidan de två kidnappade kanadensarna har behandlats. Meng fick exempelvis träffa sin familj och ordna egen advokat. I en öppen rättegång där media och demonstranter närvarade, blev hon släppt mot borgen i väntan på utredningen.

De båda kanadensarna har cock vare sig fått träffa advokat eller. Istället tog det flera dagar innan ens kanadensiska diplomater visste var de befann sig, och slutligen tilläts ett kort möte med dem. Bland annat aktivisten Peter Dahlin, expert på kinesisk lag, har pekat ut hur detta bryter mot flera bestämmelser:

Som Peter Dahlin vidare påpekar i en intervju med The Star, så finns det en stor risk att – medan Meng Wanzhou vistas i sin lyxvilla i Vancouver – de kanadensiska medborgarna utsätts för en liknande behandling som han själv fick erfara i början av 2016, inklusive sömnbrist och annan psykisk tortyr.

Det två kidnappningarna har också skrämt slag i många kanadensiska och amerikanska affärsmän som bor eller planerar att vistas i Kina.

Såväl amerikanska som kanadensiska myndigheter har varnat vissa grupper av medborgare för att resa till Kina, och överväger att införa en starkare resevarning till landet.

Hämndaktionerna ger givetvis också motsatt effekt i en tid då Kina påstår sig vara dedikerat att öppna upp sin ekonomi och välkomna utländska företag.

Demonstranter utanför domstolen i Vancouver, där det i veckan beslutades att Meng Wanzhou får gå fri mot borgen i väntan på utredning. Några sådana förhandlingar eller protester vore givetvis otänkbara i Kina, där de två kanadensiska medborgarna helt enkelt bara försvann.

Föga förvånande så har kidnappningarna varit kontraproduktiva genom att de har rört upp starka känslor i Kanada.

Exempelvis har The Globe and Mail, Kanadas ledande tidning, bara under det senaste dygnet publicerat två artiklar med rubrikerna de talande ”Canada must stand up to China the bully” och ”Globe editorial: The end of the Trudeau government’s China delusion” där detta utvecklats.

I den sistnämnda framhävs bland annat det absurda i att Kina försöker pressa kanadensiska myndigheter att släppa Meng Wanzhou fri. I Kanada är ju rättsväsendet fristående, och myndigheterna skulle inte kunna påverka dem i Mengs fall även om de så önskade.

Men eftersom domstolarna i Kina styrs av kommunistpartiet, så har landets regim svårt att förstå konceptet med en fristående domstol samt det faktum att Kanadas regering inte kan styra rättsväsendet.

I den förstnämnda artikeln framhävs också Kinas ”mobbande” beteende, samt vikten av att Kanada står upp emot kinesiska myndigheter, eftersom svaghet blott inbjuder till värre behandling:

In clear reprisal for Canada’s U.S.-sought arrest of the daughter of Huawei’s founder, China has detained two Canadians on charges of undermining its national security but has shied away from taking any action against the United States. This is in keeping with Beijing’s record of acting only against the weaker side, even if it happens to be a U.S. ally.

(…)

Such is the Chinese effort to mollify the power behind Ms. Meng’s arrest that, in recent days, Beijing has made trade-related concessions to help defuse tensions with Washington. Contrast this with the way China has followed up on its threats of retaliation against Canada by arresting a former Canadian diplomat, Michael Kovrig, and then detaining Michael Spavor, a Canadian writer and entrepreneur living in the Chinese province of Liaoning. Ms. Meng’s release on bail has apparently not allayed Beijing’s anger against Ottawa.

Such behaviour fits the classic definition of a bully, whether in school or on the international stage – one that engages in unwanted, aggressive behaviour by taking advantage of an imbalance of power.

Det är förvånansvärt hur Kina i detta fall valt att straffa endast Kanada snarare än USA, som ju antagligen var det land som utfärdade ordern om att arrestera Meng Wanzhou. Sannolikt hänger detta samman med att man från kinesiska myndigheters håll är rädd för en upptrappning i handelskriget med USA.

Published on

Gui Minhai föreslås bli hedersmedlem i Sveriges Författarförbund

Sveriges Författarförbund uppgav i dag att styrelsen under gårdagens styrelsemöte enhälligt beslutat att föreslå Gui Minhai som hedersmedlem i förbundet.

Detta vore i enighet med förbundets stadgar, som ger vid handen att ”den som gjort förbundet synnerlig tjänst kan på förslag av förbundsstyrelsen av ordinarie förbundsstämma utses till hedersmedlem.”

I ett pressmeddelande framför såväl förbundets ordförande som vice ordförande argument för Gui Minhai som hedersmedlem:

– Gui Minhais litterära gärning och mod förkroppsligar förbundets stadgars första paragraf, vilken handlar om att ständigt försvara yttrandefriheten. Det har han gjort. Med sin frihet som insats, säger Patrik Lundberg, vice ordförande.

– Inskränkningar av yttrandefriheten får alltid motsatt verkan. Därför leder också alla försök att tysta Gui Minhai till en större medvetenhet om yttrandefriheten som demokratins nödvändiga förutsättning, säger Grethe Rottböll, ordförande.

Det avgörande beslutet om inval tas vid Sveriges Författarförbunds ordinarie stämma 2019. Förbundet har sedan tidigare endast utsett en hedersmedlem i sin frånvaro, nämligen den fängslade journalisten och författaren Dawit Isaak, som valdes in 2010.

Som ordförande Grethe Rottböll påpekar, så bör alla försök att tysta Gui Minhai leda till en större medvetenhet. Och lyckligtvis är denna nyhet bara den senaste i raden av reaktioner på att Gui Minhai nu varit frihetsberövad i över tre år utan rättegång.

För ett par veckor sedan skrev jag här på InBeijing hur kungen med kort varsel ställde in sin resa till Kina med anledning av Gui Minhai.

Sedan dess har det även framförts förslag om att döpa en av Göteborgs spårvagnar till Gui Minhai.

Inför Nobelfesten föreslog såväl Kurdo Baksi i Expressen som Lisa Bjurwald i Journalisten att den kinesiska ambassadören inte borde bjudas in till festligheterna på grund hur Gui Minhai behandlas.

I dag uppmanade Kurdo Baksi vidare i Göteborgs-Posten – tillsammans med sinologerna Fredrik Fällman och Torbjörn Lodén – att de representanter från Göteborgs näringsliv som just nu träffar representanter från ett trettiotal företag från Gui Minhais födelsestad Ningbo, inte ska glömma bort att påminna dem om förläggarens öde.

I artikeln ”Visa solidaritet med göteborgaren Gui Minhai”, framför de tre textförfattarna sina förhoppningar att kinesiska affärspartners ska få veta att fängslandet av Gui Minhai ”har väckt starka reaktioner i Sverige både hos regeringen och den svenska befolkningen som kräver att han ska friges och tillåtas återvända till Sverige.”

Det är av största vikt att det svenska civilsamhället fortsätter att med liknande metoder sätta press på Kina vad gäller Gui Minhai. Dels för att visa att han inte är bortglömd, och dels för att det ska kosta mer än det smakar för kinesiska myndigheter att fortsätta hålla honom inlåst.

Published on

Publicerat: Kinesiska medier tillåts härja fritt i Sverige

För knappt två veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur statlig kinesiska tv-kanalen CCTV riskerar förlora sitt sändningstillstånd i Storbritannien, på grund av att man har paraderat en brittisk medborgare i rutan för ett framtvingat erkännande efter hot och tortyr.

Detta ”erkännande” bryter mot brittiska sändningsregler, vilket fick Peter Humphrey, den brittiske man som tvingades erkänna i kinesisk tv, att nyligen lämna in en anmälan till brittiska granskningsnämnden.

Trots att denna anmälan gjordes i samband med en presskonferens som anordnades av den svenske aktivisten Peter Dahlin, så har saken fått sparsamt utrymme i svenska medier. Detta är särskilt olustigt i och med att CCTV ju paraderat inte bara en utan två svenska medborgare på identiskt viss i kinesisk tv.

Så vitt jag har sett så är det hittills bara Kurdo Baksi som i en debattartikel i Svenska Dagbladet uppmärksammat denna anmälan, samt det absurda i att statliga kinesiska medier helt slipper följder för sina övergrepp. Även tidningen Journalisten har skrivit en kortare notis i ämnet.

I dagens Expressen Kultur skriver jag dock en längre artikel om detta, och noterar att statliga kinesiska medier har sju stycken korrespondenter på plats i Sverige, inklusive en från CCTV.

Förutom att CCTV har hängt ut svenska medborgare i rutan, så blir det samtidigt också allt svårare för svenska journalister att rapportera från Kina. Exempelvis var Aftonbladets reporter Peter Kadhammar tvungen att svara på frågor om mig(!) när han senast sökte journalistvisum till Kina.

Hur länge ska vi acceptera att statliga kinesiska medier har fri lejd att härja i Sverige, trots sin övergrepp och trots att man kinesiska myndigheter försvårar för svenska medier i Kina? Vad kan och bör vi göra?

Ni kan läsa artikeln i sin helhet på Expressens hemsida, eller nedan som den ser ut i dagens papperstidning. Går även att se i större version via Scribd.

Published on

Det stormar ordentligt kring Huawei, som kan komma att bygga ut Sveriges 5G-nät

Den största nyheten gällande Kina denna vecka var arresteringen av Meng Wanzhou, finanschef vid världens största telekombolag Huawei, och tillika dotter till företagets grundare och ägare Ren Zhengfei.

Meng arresterades när hon bytte plan i Kanada på vägen till Sydamerika, och kommer nu sannolikt att utlämnas till USA, där hon är efterlyst för att ha brutit mot sanktioner genom att sälja utrustning till Iran.

Kina har reagerat starkt på arresteringen och kräver att Meng genast släpps. Myndigheterna kallar det hela för ett brott mot mänskliga rättigheter, och säger sig inte alls förstå vad det är som förorsakat händelsen.

Även på Kinas internet har stämningen varit högljudd. Kanadensiska myndigheter har förbannats för att vara amerikanska underhuggare, och röster har höjts för såväl bojkott av kanadensiska varor som för att Kina i gengäld bör arrestera någon högt uppsatt amerikansk företagschef som befinner sig på kinesisk mark.

Situationen är relevant främst av två anledningar. Till att börja med så ger arresteringen en hint om de spända relationerna mellan USA och Kina, med anledning av det pågående handelskriget länderna emellan.

Även om det inte är fastställt att just denna arrestering har med själva handelskriget att göra, så är det icke desto mindre ett tecken på att USA inte komma lägga fingrarna emellan.

De komplicerade förhandlingarna som pågår för att undvika ett fullskaligt handelskrig – som jag skrev närmare om här på InBeijing tidigare i veckan – underlättas knappast av denna händelse.

Meng Wanzhou uppges vara arvtagare till Huawei, världens största telekombolag.

Men framför allt utgör arresteringen av Huaweis finanschef blott den senaste i raden av skandaler och bakslag för företaget, vars förgreningar till Kinas militär och myndigheter är såväl djupa som dokumenterade. Grundaren Ren Zhengfei är exempelvis före detta yrkesofficer i Kina militär.

Med anledning av oro kring säkerhet och spionage, har USA sedan länge restriktioner på plats mot Huawei, som förbjuder företaget att delta i upphandlingar från myndigheter eller militär i USA.

I augusti införde även Australien ett förbud mot Huawei att medverka i utbyggnaden av landets 5G-nät. Förra veckan meddelande också Nya Zeeland att landets underrättelsetjänst förbjuder Huawei att ta del i byggnationen av 5G-nätet där.

Och fler länder verka nu följa samma väg. I dag rapporterade Reuters att Japan planerar införa restriktioner på utrustning från Huawei, främst relaterat till utbyggnaden av landets cybersäkerhet och motverkande av läckage av underrättelsematerial.

Just nu pågår också utredningar i såväl Kanada som Storbritannien, om huruvida sanktioner mot Huawei ska införas även där. I samband med arresteringen av Meng Wanzhou varnade chefen för Kanadas underrättelsetjänst för faran med spionage kopplat till den kinesiska staten, om teknik från Huawei blir en del av exempelvis utbyggnaden av landets 5G-nätverk.

Olika brittiska myndigheter har under årets gång varnat för att Huaweis utrustning kan utgöra ett hot mot landets nationella säkerhet. I veckan utfärdade vidare MI6, landets underrättelsetjänst, en ny varning på samma tema, samtidigt som operatören British Telecom uppgav att man håller på att ta bort utrustning från Huawei i redan befintliga 3G- och 4G-nät.

Huawei har av säkerhetsskäl stött på sanktioner och restriktioner i en handfull länder på senare tid. I Sverige går man dock säker.

Detta för oss till Sverige, där auktionen för upphandling av utbyggnaden för vårt 5G-nät har börjat denna vecka.

Här tillåts Huawei medverka som vilket företag som helst, vilket exempelvis Computer Sweden nyligen uppmärksammade i en artikel med rubriken ”Inga hinder för kinesisk teknik när svenska 5g-auktioner drar igång”.

Detta alltså trots förbuden i ovanstående länder, samt en rad varningar från olika svenska aktörer, som bland annat sammanfattades av Svenska Dagbladet i veckan:

Nu höjs röster i Sverige om att det kan krävas en begränsning för Huawei och andra kinesiska leverantörer även här.

Försvarets Radioanstalt, FRA, uttalar sig aldrig om enskilda länder eller företag, men bekräftar i allmänna ordalag att det finns reella risker kopplat till utländsk utrustning i telekomnäten.

– Det är något som vi har kunnat verifiera i olika tester, berättar FRA:s tf kommunikationschef Fredrik Wallin och fortsätter:

– Det är något som man bör ta på allvar.

(…)

Johan Lagerkvist, Kina-kännare och professor vid Stockholms universitet, understryker att om möjligheten finns att gynna Kina så kommer den också att användas.

– Om Huaweis teknik kan användas för att stärka kinesiska intressen kommer Peking inte att dra sig för att använda den för sina syften, säger han.

Förutom de kända funktioner som kan användas för avlyssning, och som alla nätverk har, finns en misstanke om att kinesiska leverantörer byggt in dolda bakdörrar.

Förutom att vara världens största leverantör av telekomutrustning före Ericsson, så passerade Huawei nyligen också Apple som världens näst största tillverkare av smartphones efter koreanska Samsung.

Även här kan man stöta på problem. Flera ledande amerikanska teleoperatörer och butikskedjor säljer sedan tidigare inte Huaweis telefoner. Och i augusti i år skrev Donald Trump under ett förbud för myndighetspersonal eller företag som jobbar för USA:s myndigheter att använda produkter från Huawei.

I Sverige har Huawei dock fri lejd att till och med delta i utbyggnaden av 5G-nätet. Är det verkligen så klokt?

Published on

Journalistförbundet gör om misstag: Kina ratas återigen till fördel för USA

För ganska precis ett år sedan skrev jag här på InBeijing inlägget ”Journalistförbundet ger 32 stipendier till USA, inget till Kina eller Indien”, med anledning av att Svenska Journalistförbundet (SJF) delade ut 111 stipendier för utbildning och kompetensutveckling.

Som rubriken antyder, så delades nästan lika många stipendier (32) ut till utbildning i USA som i Sverige (39). Endast tre av stipendierna gick till utbildning i Asien, hem åt tre femtedelar av jordens befolkning. Inget av dem hade något att göra med Asiens två jättar Kina och Indien.

Inlägget rönte faktiskt ganska stor uppmärksamhet bland såväl journalister som personer inom SJF, inklusive dess förbundsordförande. I den mån man kalla den skeva utdelningen av dessa stipendier för ett ”misstag”, så trodde jag därför att SJF inte skulle göra om det igen. Ack så fel jag hade.

I veckan presenterades nämligen SJF sina stipendier för utbildning och kompetensutveckling denna vinter, nu 113 stycken till antalet. Återigen hade inte ett enda av dessa någon relation till Kina eller Indien.

Och återigen syntes en klar övervikt mot – trumvirvel – USA.

Som min frilanskollega Axel Kronholm påpekade på Facebook, så beslutade SJF exempelvis att denna vinter skicka fem stycken journalister på Aftonbladet på ”redaktionsbesök” i New York till en sammanlagd kostnad av 125 000 kronor. (Till saken hör att Aftonbladet i fjol gjorde en vinst på 255 miljoner kronor.)

Kronholm noterar även att SJF delat ut många stipendier till kurser i ”content marketing”, ”copywriting” och ”PR”. Han ställer vidare den berättigade och något retoriska frågan om det är fackets roll att i en krisande bransch utbilda journalister till reklamare.

Som disclaimer måste jag nämna att jag i likhet med Kronholm inte har sökt något stipendium från SJF denna vinter. Det är alltså inte av bitterhet som jag författar denna text, utan av ren och skär oro.

En hel del har nämligen hänt sedan jag förra året författade ovannämnda text. Inte minst har den kinesiska ambassaden i Sverige trappat upp sina försök till påverkan, där utfall och attacker mot enskilda svenska medier eller journalister varvas med plötsliga charmoffensiver.

Vidare går den kinesiska propagandan på högvarv även globalt, där man genom välbeprövade metoder försöker rättfärdiga eller gömma undan övergrepp som hundratals framtvingade erkännanden på statlig tv, eller de politiska fångläger i västra Kina där över en miljon etniska muslimer spärrats in utan föregående rättsprocess.

Under dessa omständigheter är det extremt viktigt att i alla fall en liten del av den svenska journalistkåren innehar en grundläggande förståelse om förhållandena i dagens Kina. Vad som annars riskerar hända beskrevs nyligen förtjänstfullt av Kinaforskaren Magnus Fiskesjö, genom artikeln ”Vi måste bli bättre på att genomskåda den kinesiska propagandamaskinen” i tidningen Journalisten:

Sverige är fortfarande ett fritt land med en fri press och den borde studera Kina mycket noggrannare. Diktaturens representanter borde inte tillåtas mala på oemotsagda som de fått t ex i SvD (flera gånger nu) och i andra medier, material som bums återanvänds av ambassaden som propaganda med lånta fjädrar, utan få mycket hårdare följdfrågor. Svenska läsare måste få propagandalögnerna tydligt förklarade och exponerade.

SVT borde till exempel aldrig visa klipp från de nya kinesiska propagandafilmerna om de fina koncentrationslägren i Xinjiang (propaganda närmast i nazistisk stil), utan att förklara för tittarna att detta är hårt arrangerade bilder.

Vad gäller den pågående vågen av groteska tvångsbekännelser, som de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin också svepts med i, har svenska medier som inte läst på ibland velat få det till att det kanske finns ”två sidor”. Var det kanske trots allt Gui Minhais egna ord? – Men nej, det var det inte: Det var regisserat alltsammans, in i minsta detalj, under hot och tvång.

Det är väl inte lustigt att vi journalistkåren saknar kompetens om Kina, när så få tillåts eller ges möjlighet att utveckla sin kompetens om landet? Något att tänka på medan Aftonbladets journalister storögt vandrar runt på redaktionsbesöken i New York.

Sedan är det förstås en fråga om hur många av de cirka 300 sökande som denna vinter sökte stipendier för fortbildning om just Kina. Jag tvivlar på att antalet var noll, men om antalet ändå var mycket litet så är det värt att fråga sig i vilken mån det beror på en självuppfyllande profetia.

Om allt detta skrev jag närmare i förra årets inlägg på samma tema, så det finns ingen anledning att återupprepa samma tankar på nytt.

Återupprepandet kan ju SJF få står för – synd bara att det gäller något så viktigt som den transatlantiska snedfördelningen av dessa mycket användbara stipendier.

Published on

Handelskriget mellan Kina och USA – vapenvila eller lugnet före stormen?

Jag har för avsikt att här på InBeijing fortsätta följa handelskriget mellan Kina och USA, den överlägset viktigaste konflikten i världen i dag, vars utgång inte bara kommer forma relationen mellan världens två största länder, utan också få stora ekonomiska och politiska känningar i hela världen.

Inför helgens G20-möte i Argentina, skrev jag bland annat texten ”Risken ökar för totalt handelskrig” för magasinet Fokus. Anledningen var att ett möte skulle äga rum mellan Xi Jinping och Donald Trump för första gången på över ett år, enbart för att diskutera hur det pågående handelskriget ska lösas.

Låt mig först bara ge en kort bakgrund av denna konflikts utveckling. I somras införde USA tio procents extraskatt på kinesiska importvaror värda 250 miljarder årligen. Man hotade sedan att höja dessa tullar till 25 procent vid årskiftet, om kinesiska myndigheter inte gav efter för en rad amerikanska krav för att utjämna den på många sätt orättvisa handelsrelationen mellan de båda länderna.

De amerikanska kraven gällde inte bara själva handelsbalansen. Kanske än viktigare att korrigera är företeelser som amerikanska företags bristande tillgång till den kinesiska marknaden, stöld av immateriella rättigheter, samt tvång för amerikanska företag att dela med sig av sin teknologi för att få ha produktion i Kina.

Kina har å sin sida visat upp en hård front. Man har i stor utsträckning förnekat existensen av en ojämn handelsbalans, och istället svarat med att införa strafftullar på amerikanska importvaror till ett värde av 110 miljarder dollar.

Det har dock varit tydligt att dessa tullar besvärat en redan ansträngd kinesisk ekonomi, varför Kinas myndigheter ständigt har tryckt på för att genom förhandlingar lösa konflikten. Inför mötet de båda presidenternas möte i Buenos Aires, kom även uppgifter om att USA hotade att införa strafftullar på de resterande drygt 250 miljarder dollar av importer från Kina, om ingen lösning presenterades på konflikten.

Därav den dramatiska rubriken till min artikel i Fokus. Vad som nu skedde när de två presidenterna – tillsammans med varsin delegation – mötes i Buenos Aires för att diskutera saken har dock i flera medier kallats för en ”vapenvila” eller ett ”eldupphör”.

Enligt de inledande och mest ytliga rapporterna ska parterna ha kommit överens om att inga nya tullar ska införas vid nyåret. Däremot ska de båda sidorna under 90 dagar arbeta för att hitta en lösning på konflikten.

Det är visserligen korrekt att ingen eskalering skedde som en konsekvens av mötet. Men som bland annat Financial Times uppger, så handlar detta ingalunda om en lösning, utan kanske snarare om lugnet före stormen:

America has offered nothing except a 90-day deadline, after which it will increase tariffs on $200bn of Chinese imports from 10 per cent to 25 per cent — as it originally planned to do on January 1 — if Mr Trump is not satisfied with Beijing’s concessions.

Since it is virtually impossible for Mr Xi to implement or even agree to such far-ranging changes to China’s economy, it is almost certain that the trade war will resume with a vengeance by the end of February 2019.

Man har alltså inte löst ett dugg, utan blott gett ytterligare 90 dagars betänketid för att komma till bukt med en konflikt som snart pågått i ett år och under den tiden bara förvärrats. På klassiskt manér råder även stora meningsskiljaktigheter om vad som egentligen sades eller beslutades under mötet.

Enligt vita huset har Kina inte bara gått med på att köpa stora mängder amerikanska produkter för att jämna ut handelsbalansen. Givet den knappa tidsrymden ska Peking även ha gått med på att genast börja förhandla om strukturella förändringar gällande skydd för bland annat immateriella rättigheter, teknologistöld, cyberintrång och allehnda hinder för amerikanska företag som verkar på den kinesiska marknaden.

Men i såväl officiella kinesiska uttalanden som rapporter i landets statliga medier, utelämnas helt det faktum att USA kommer implementera de redan nämnda tullarna efter 90 dagar, om USA tills dess inte är nöjda med de kinesiska eftergifterna.

Som Financial Times uttrycker det: för den som endast läser den kinesiska sammanställningen, framstår det som att Xi Jinping har vunnit en stor diplomatisk seger genom att på egen hand tvingat Trump att överge handelskriget.

Bland annat CNBC understryker vidare hur den amerikanska ambassadens återgivning av vita huset sammanställning censurerats på kinesiska sociala medier. Användare på bland annat WeChat har förhindrats från att läsa eller dela uppgifter om mötet som kommer från amerikanskt håll.

I artikeln ”The U.S. and China’s Trade Truce Statements, Compared”, jämför Bloomberg de båda parternas sammanfattning efter mötet. Som ni kan se via listan nedan så är skillnaden stor:

En jämförelse av amerikanska och kinesiska uttalanden efter mötet i Buenos Aires.

Bland annat Inkstone påpekar att det knappast är ett gott tecken för framtida förhandlingar, att de båda sidorna inte ens kan komma överens om vad man egentligen kom överens om under mötet(!):

Nick Marro, an analyst at the Economist Intelligence Unit, said the different statements suggested that the two countries had failed to agree on how the disputes would be addressed.

“A lot of what the US is asking lies in conflict with China’s economic policies,” Marro said, citing the “structural changes” the White House has demanded in its statement. The Chinese statement does not mention contentious issues such as intellectual property theft and cyber attacks.

“There’s no indication on the Chinese side that these are going to change,” he said. “The underlying economic tensions are still there. The frictions are going to persist.”

Det råder också delade möten om vem som egentligen var ”vinnaren” efter mötet i Argentina. Visserligen lyckades Xi Jinping med att köpa tid, och undvika de planerade amerikanska tullarna utan några som helst eftergifter. Men samtidigt behöll Donald Trump initiativet, genom att inte göra avkall på dessa tullar eller på annat vis framstå som svag.

Det enda som är säkert är att världens viktigaste konflikt i och med helgens möte inte har kommit närmare någon lösning.

Published on

Krav på förbud mot statlig kinesisk media i Storbritannien

Statlig kinesisk tv har under de senaste åren sänt hundratals framtvingade erkännanden. Det handlar om allt från aktivister till journalister eller affärsmän som på något vis har hamnat i onåd med landets myndigheter och därmed i avskräckande syfte förödmjukas i rutan.

En av dessa är Peter Humphrey, en brittisk utredare som 2013 i kinesisk tv tvingades ”erkänna” att han samlat information med ”olagliga metoder”, i ett fall angående korruption i ett brittiskt läkemedelsföretags verksamhet i Kina.

Det framtvingade erkännandet användes sedan som del i bevisföringen när Humphrey dömdes till fängelse, där han utvecklade flera sjukdomar, inklusive en elakartad cancertumör i prostatan. Mer detaljer om Humphreys öde står att läsa i inlägget ”Brittisk medborgare talar ut om sina 23 månader i kinesiskt fängelse” som jag skrev här på InBeijing tidigare i år.

Trots att statlig kinesisk tv används som propagandaverktyg på detta vis, så har man kunnat expandera sin verksamhet utanför Kina i stort sett ostört. Förra veckan kom dock den hittills tydligaste markeringen.

Då anmälde Peter Humphrey nämligen China Central Television (CCTV) och dess utländska arm China Global Television Network (CGTN) till den brittiska granskningsnämnden Office of Communications (Ofcom).

Humphrey menar att CGTN brutit mot brittiska sändningsregler i och med det framtvingade erkännandet av honom och hans fru, och därför bör få sitt sändningstillstånd indraget.

Till saken hör att CGTN är mitt uppe i en storexpansion i London vilket jag i somras beskrev närmare här på InBeijing i texten ”Kinas statliga tv anställer 350 journalister i London”.

Enligt planerna ska Storbritannien fungera som ett nav för statlig kinesisk tv i Europa, och givet de pågående investeringarna vore det givetvis ett stort bakslag om CGTN förlorade sin brittiska licens.

Illustration av Peter Humphreys framtvingade erkännande, som spelades in under såväl hot som tvångsmedicinering. Journalisterna som filmar är från statliga CCTV, samma tv-kanal som nu expanderar sin produktionsverksamhet i Storbritannien.

Anmälan offentliggjordes förra fredagen vid en presskonferens i London som hölls av den svenska aktivisten Peter Dahlin, som samtidigt lanserade sin nya bok ”Trial By Media: China’s new show trials, and the global expansion of Chinese media”. Boken beskriver över 100 fall av framtvingade erkännanden, och visar hur statlig kinesisk tv inte bara sänder dem utan även producerar dessa ”erkännanden”.

Anmälan i Storbritannien är av stort intresse för Sverige. Som bekant har CCTV tidigare paraderat två svenska medborgare i rutan; förutom Peter Dahlin även Gui Minhai.

Dessutom ertappades en kinesisk underrättelseagent 2010 på bar gärning med flyktingspionage mot kinesiska uigurer på svensk mark, under täckmantel som korrespondent för Folkets Dagblad.

Lägg därtill att kinesiska myndigheter på flera vis försvårar för svenska journalister, vilket Expressen tidigare i år beskrev närmare i artikeln ”Så straffas svenska journalister av Kina”.

Och som jag skrev här på InBeijing tidigare i veckan, så kallades Aftonbladets reporter Peter Kadhammar nyligen in på ett förhör med kinesiska ambassaden i Stockholm, där han bland annat fick svara på vad han ansåg om mig(!)

Trots allt detta så finns det nu enligt regeringens senaste statistik sju stycken korrespondenter för statlig kinesisk media på plats i Sverige – inklusive från CCTV och Folkets Dagblad – som kan jobba helt utan förhinder.

Hur bör man då agera från svenskt håll? Den svenska granskningsnämnden saknar laga rätt eller ens möjlighet att förbjuda CCTV eller CGTN eftersom kanalerna – till skillnad från i Storbritannien – inte har någon produktion i Sverige.

Ska man då istället skicka hem enskilda korrespondenter från ovannämnda kinesisk medieföretag? Många menar att något sådan vore att sänka sig till Kinas nivå. Själv tycker jag att det, om inte annat så för att markera, vore berättigat att dra in journalistvisumen just för CCTV och Folkets Dagblad, som ju gjort sig skyldiga till tydliga övergrepp mot svenska medborgare.

Brittiska Ofcom har sagt att man genast ska titta på ärendet. Och om man låter tidigare liknande fall agera måttstock så står det utom tvivel att statlig kinesisk tv bör förlora sin licens i Storbritannien.

2013 förlorade nämligen iranska Press TV sin licens i Storbritannien indragen, efter att kanalen visat ett liknande framtvingat erkännande från en iransk aktivist. Nu handlar det ju om hundratals erkännanden, som dessutom innefattar en brittisk och två svenska EU-medborgare.

Sannolikt är väl dock att statliga kinesiska medier får ännu ett frikort på grund av landets ekonomiska inflytande.

Och av precis samma anledning är det troligt att kinesiska myndigheter kan fortsätta försvåra för svenska journalister, och kinesiska medier paradera fler svenska medborgare i rutan, alltmedan de statliga kinesiska medierna ges fritt spelrum i Sverige.

Hur bör svenska och europeiska myndigheterna agera inför den alltmer ojämlika situationen vad gäller medier? Kommentera gärna nedan.

Published on

To get a China visa, Swedish journalist have to answer questions on Gui Minhai, the CCP and me

Just a few years ago, obtaining a journalist visa (J-visa) to China was a mere formality, according to Peter Kadhammar, a veteran reporter at Aftonbladet, one of the two biggest daily newspapers in Sweden. Kadhammar should know; he has been in China several times since his first there visit already in 1975.

But this year it was more complicated and time consuming to get a J-visa to China than Kadhammar has ever experienced before. Even complicated enough for Kadhammar to describe the process in an article for Aftonbladet yesterday, including the ”interrogation” he and his photographer was subject to at the Chinese embassy in Stockholm.

”What is your opinion regarding the Chinese Communist Party?”, Kadhammar was asked, perhaps not surprisingly. He avoided the question by stating how ”impressive” it is that the CCP have managed to stay in power despite the rapid development and huge changes of the Chinese society.

Similarly, on the question: ”What do you think about Gui Minhai?”, Kadhammar circumvents the topic by answering that he himself has not done any research into this particular case.

While those two questions were relatively predictable, Kadhammar was taken by surprise by the next question. Let me translate below from Kadhammar’s Swedish article:

”What is your opinion on Joajjojoj?”
”I beg your pardon?”
”What is your opinion on … Joajjojoj?”
”Jo…ajjojoj?”

A clerk hurries forward and scribbles down a name on a piece of paper. Jojje Olsson. The freelance journalist who has been reporting about the repression in China and the kidnapping of Gui Minhai.

So, to get a J-visa to China, a Swedish journalist now only doesn’t have to be interrogated regarding his opinions on the Chinese regime. He also has to answer questions on his opinion towards me, a single journalist whose reporting have upset the Chinese authorities.

It is of course not clear if this is also the case in other countries. Indeed, the Chinese embassy in Sweden have several times proven itself to be rather extreme, which you can read more about in my article ”Chinese Embassies are Becoming Increasingly Assertive: the Case of Sweden”.

The embassy’s ongoing intimidation of the Swedish media – including several ”press statements” condemning the reporting of certain outlets or journalists – is nevertheless surprising. Mostly because it has been extremely counterproductive.

I have seldom seen so many articles in Swedish media portraying Chinese authorities in a bad light as during this year, and a vast majority of those articles, including Kadhammar’s recent piece in Aftonbladet, are direct responses to the bullying behaviour of the Chinese ambassador Gui Congyou.

Either this continuous intimidation demonstrates the extreme clumsiness of Gui Congyou and his bureaucrats. Or it’s just evidence that they consider themselves in a strong enough position to simply ignore any criticism from Swedish media and civil society.

Peter Kadhammar in Beijing, where he was allowed to go only after having answered a row of questions on the Chinese embassy in Stockholm, including his opinion on my reporting.

Whatever the case, Kadhammar managed to escape the inquiry about me by saying that he never read anything I wrote. After 35 minutes of what Kadhammar calls ”interrogation”, it takes another six months before he and his photographer are granted J-visas to China that are valid for 20 days.

Just a few years ago, Kadhammar states in his article, the process to obtain a J-visa was to ”hand in your application one day, and collect your passport the next day”. Now, the process includes being cross examined by four bureaucrats in a room at the Chinese embassy.

”Every Swedish media have experienced visa problems [to China lately]. But no one has revealed this ridiculous complications and the foolish procedures because everyone is afraid to be blacklisted”, says Kadhammar.

He is absolutely correct, and I am grateful that he had the courage to do so. Most likely Kadhammar will not get a new J-visa to China anytime soon.

Simultaneously, journalists from Sweden and elsewhere will continue their tiptoeing around sensitive topics, perhaps even backstabbing their colleagues in back room meetings with Chinese bureaucrats, in order to be allowed access to the world’s biggest country, while its leadership awkwardly claims to be leading China on a path of reform and openness.

Published on

Volvobilar får mjukvara som kontrolleras av kinesiska staten

Under gårdagen rapporterades att Geely Holding Group, som sedan 2010 är majoritetsägare av Volvo Cars, tecknar ett långsiktigt strategiskt samarbetsavtal med China Telecom, ett telekombolag som ägs av den kinesiska staten.

Geely uppger via sin hemsida att detta avtal syftar till att samarbeta inom områden som molntjänster och delning av information. Volvos ägare ska tillsammans med det statliga kinesiska telekombolaget utveckla nya applikationer och mjukvaror för smart cars:

Under the principles of “friendly discussion, mutual benefit, mutual support, and common development,” the two sides have agreed to establish a long-term strategic cooperative relationship giving full play to their individual core competitive advantages in their respective fields of enterprise information sharing, smart cars and homes, and cloud computing. The two sides will also cooperate in key areas such as international business development, jointly develop new business models for the next generation of smart cars and homes, explore new applications of cutting-edge technologies in smart cars, and build a smart three-dimensional future mobility ecology.

Vidare framhåller Geely att samarbetet med China Telecom kommer stärka utvecklingen inom områden som delning av bilar (bilpooler), trådlöst internet och delning av information.

”De två aktörerna kommer ge full tillgång till respektive viktiga konkurrenskraftiga föredelar, etablera särskilda arbetsgrupper eller samriskbolag kring strategiska mål, fortlöpande expandera och fördjupa samarbetet, och utföra innovativt samarbete mellan sina olika industrier för att skapa ett nätverk för smarta bilar”, heter det i pressmeddelandet på Geelys hemsida.

Denna något undangömda nyhet går knappast att tolka på något annat vis än att Volvos bilar i framtiden kan utrustas med mjukvara och applikationer som sköts av ett statligt kinesiskt telekomföretag.

Detta innebär sannolikt i sin tur att den kinesiska staten kommer ha full tillgång till stor och viktig information om alla som köper en ny Volvobil, eller installerar denna mjukvara i en äldre modell.

I en tid då konsumenter blir allt känsligare för vad som sker med användarinformation, samtidigt som Kinas bevakning och kartläggning av personer eller grupperingar ökar dramatiskt, borde detta vara en nyhet av stort intresse.

Vi tar det en gång till: Det statliga telekombolaget China Telecom ska kontrollera Volvos mjukvara, samt hantera information om dess ägare och användare. Detta är ett samarbete och en utveckling som tåls att följas noga.

Published on

Why the Swedish King is cancelling his China trip over Gui Minhai

Yesterday it was reported in Swedish media that our King with short notice cancelled his upcoming China trip, that was supposed to take place between November 25 and December 1. According to national Swedish television (SVT), the decision was made due to ”complicated ongoing negotiations” over Gui Minhai, the Swedish publisher who have been imprisoned in China for over 1,100 days without a trial.

The news might be surprising or at least confusing to many readers, especially outside of Sweden. What is the relevance of the Swedish King visiting China? What role do the Swedish authorities play in this, and what does it mean for the fate of Gui Minhai? Let me try to provide a short analysis of the situation below.

Let’s start with the King. His planned visit to China was always more than the usual symbolic and low-key affair often carried out by other royalties. To begin with, the Chinese embassy have long been working and lobbying for the Swedish King to visit China. Hence the visit would have won prestige for Gui Congyou, the new and ambitious Chinese ambassador to Sweden.

Furthermore, the King had several important meetings and events planned during his trip. Among others, he was scheduled to meet with Hong Kong’s Chief Executive Carrie Lam, and Pony Ma of Tencent, one of China’s most important tech companies.

The cancelled visit is a kick in the teeth for the Chinese Ministry of Foreign Affairs in general, and for the ambassador in particular. So why did it happen?

According to SVT, complicated negotiations are currently taking place between Sweden and China over Gui Minhai. Those negotiations are said to have reached ”a critical point”. Anonymously but allegedly well placed sources have told SVT that the Swedish royal house and the Swedish Foreign Ministry have put forward the implementation of a process to release Gui Minhai as a condition for the Swedish King to visit China.

But earlier this week, the Chinese ambassador to Sweden once again fiercely attacked Gui Minhai’s ”bad personality” and ”illegal activities” in an interview with Swedish daily newspaper Svenska Dagbladet. He also blamed anyone who criticises China over the treatment of Gui Minhai for having a ”hidden political agenda”.

This interview was widely seen as a sign that Gui Minhai was not going to be set free anytime soon. Due to the circumstances the Swedish King have decided to cancel his China trip, but he is ready to change his mind would Gui Minhai be released or would the process for his release show signs that he will soon be set free, reports SVT.

Carl XVI Gustaf, the Swedish King, just cancelled his planned trip to China. The reason is said to be negotiations over Gui Minhai.

To me, this can be seen as evidence that the Chinese side have been issuing promises or guarantees that Gui Minhai is to be released. It has then also most likely in some failed to keep up its promises.

That would account for a similar situation as in January this year, when guarantees was made from the Chinese side that Gui Minhai was allowed to travel to Beijing in order to visit a doctor. But then, once en route to the capital, Gui was snatched from the train by plainclothes security agents, even though he was travelling in the company of two Swedish diplomats.

This is not all that surprising as it might sounds. Contrary to the unity that the Chinese Community Party wants to display, it is a political organisation of many different strong wills and political opinions. Difference of opinion how to handle the case of Gui Minhai are most likely wide within the Ministry of Foreign Affairs, as well as within the Ministry of State Security and not to mention in between those two ministries.

It is therefore likely that, let’s say, the Chinese ambassador to Sweden have made a promise regarding Gui Minhai in exchange for the royal visit. And that this promise could not be kept because someone higher up in the hierarchy refuse to release Gui.

Whatever the moves behind the closed doors of Chinese regime, I believe that the news on the cancelled trip is very telling in itself. Why would the Swedish King plan a trip to China, if no concessions regarding Gui Minhai were promised? And why would he with such a short notice cancel this trip, if those promises were not broken?

Another sign that supports my theory is that Svenska Dagbladet earlier this month cited anonymous Swedish government sources talking about progress in the negotiations over Gui Minhai, even saying that a solution might be just around the corner.

In any case, the fact that the Swedish King is cancelling his trip to China over Gui Minhai must be seen as very good news. It show that Gui Minhai is not forgotten by Swedish authorities, as many have feared, given the lack of official condemnations against the Chinese treatment of him.

Also, it shows that the Chinese authorities have at least sent signals that they are willing to release Gui Minhai, perhaps even as early as this year.

But more than anything, it constitutes an action of protest from the Swedish authorities against the broken promises and dilatory negotiating tactics of the Chinese regime.

As Jesper Bengtsson, head of Swedish PEN, said to SVT yesterday: ”This is an excellent decision if true. I believe that this kind of clear positioning from the Swedish King is exactly was is needed. Sweden must show that it doesn’t accept a Swedish citizen being imprisoned in another country under such murky conditions”.

I choose to interpret this news as a small sign that at least some parts of the Chinese party machine have come to understand that the negative consequences of keeping Gui Minhai locked up are much bigger than any possible benefits.

Published on

Val i Taiwan: Storförlust för regeringspartiet, storslam för Kinavänliga KMT

I dag har flera veckors valfeber här på Taiwan nått sitt slut i och med att mellanårsvalet genomförts, tillsammans med med tio stycken folkomröstningar. Resultatet blev en storvinst för det Kinavänliga oppositionspartiet Kuomintang (KMT), samt för den delen av väljarkåren med konservativa uppfattningar angående homosexualitet och samkönade äktenskap.

Taiwans medier och civilsamhälle är extremt polariserat. Majoriteten har ett uttalat stöd antingen för KMT, eller för regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP) som vill minska landets beroendeställning gentemot Kina, och traditionellt även har förespråkat taiwanesiskt självständighet.

Polariseringen innebär att det knappast finns några tillförlitliga opinionsundersökningar här: undersökningarna tenderar att främst stödja den egna linjen. Därför var utgången på många vis helt oklar fram tills Taiwans 23 miljoner invånare i dag började rada upp sig framför valurnorna.

Det står nu klart att KMT är på väg mot en riktig storslam. Partiet har nu vunnit borgmästarposten i Taiwans tre största städer: New Taipei City, Kaohsiung och Taichung. Kanske mest uppseendeväckande är vinsten i den viktiga hamnstaden Kaohsiung, där DPP har styrt oavbrutet under 20 års tid.

I skrivande stund är det ännu dött lopp i huvudstaden Taipei, där endast hundratalet röster skiljer KMT:s kandidat från den nuvarande borgmästaren Ko Wen-je. Klart är i alla fall att DPP inte heller kommer vinna i huvudstaden, eftersom Ko inte tillhör något parti utan ställer upp som självständig kandidat.

Även om det var väntat att DPP inte skulle vara lika framgångsrika i detta mellanårsval som för fyra år sedan, så hade få trott på ett sådant monumentalt nederlag. Utgången fick president Tsai Ing-wen att i ett tal ta på sig ansvaret för resultatet och annonsera sin avgång som ordförande för regeringspartiet.

Hur kan då utgången analyseras? Tsai och DPP har fått stor kritik för att inte ha levererat vad gäller ekonomin. Taiwans tillväxt har varit fortsatt trög, och enligt många väljare har den dåliga relationen med Kina under DPP verkat som en ytterligare bromskloss.

Kinesisk påverkan har pekats ut som ännu viktig en faktor. Kina har trappat upp aktiviteterna mot Taiwan, inklusive samarbete med olika grupperingar som motsätter sig regeringspartiets ambition att göra Taiwan mindre beroende av Kina.

Inför valet har taiwanesisk polis och underrättelsetjänst mycket riktigt funnit flera exempel på allt från finansiering av kandidater till spridning av falska nyheter, som kunnat spåras till Kina.

På många vis verkar dock DPP har lagt krokben för sig självt. Nomineringen av kandidater i städer som Kaohsiung och Taipei har inte varit helt lyckade. Dessutom verkar KMT ha gjort ett mycket bättre arbeta för att mobilisera sin väljarkår, vilket är mycket viktigt i mellanårsval där deltagandet ofta är lägre än i ett presidentval.

Oavsett anledningarna så innebär resultatet en klar förbättring för Kuomintangs möjligheter att vinna tillbaka presidentposten år 2020. Liksom med alla mellanårsval, så kan utgången ses som en slags omröstning över hur regeringsparti och president presterat under de första två åren vid makten.

Han Guo-yu (KMT, vänster) vann ikväll mot Chen Chi-mai (DPP, höger) i valet till borgmästare i Kaohsiung. Därmed bringades 20 år av oavbrutet DPP-styre i den viktiga hamnstaden till ände.

På tal om omröstningar, så har tio stycken nationella folkomröstningar också hållits i dag. Fem av dessa rör samkönade äktenskap och andra rättigheter för homosexuella.

Även om rösträkningen inte är helt färdig ännu, så tyder allt på att den den mer konservativa delen av väljarkåren kommer vinna samtliga fem. Tre av omröstningarna handlar – i olika formuleringar – om huruvida samkönade äktenskap ska tillåtas. I alla tre går ”nej-sidan” mot en säker seger.

Två av omröstningarna rör saker som huruvida homosexuellas rättigheter ska inkluderas i utbildningen. Även där är försprånget stort till ”nej-sidans” fördel.

Kort sagt kan mellanårsvalet 2018 sägas utmana bilden av Taiwan som en liberal och progressiv oas i en region som annars domineras av diktaturer.

Väljarkåren har i allt väsentligt gett uttryck för konservativa värderingar i progressiva frågor som tidigare skiljt Taiwan från flera andra länder i regionen, samt visat en vilja att röra sig mot Kina, som kan sägas vara den allra största vinnaren i detta val.

Karta över de 22 städer och regioner där lokalval hållits i dag, jämfört med resultatet från 2014. DPP (grön) har tappat stort till KMT (blå). Grå färg står för självständiga kandidater. I skrivande stund är det ännu inte klart om det blir KMT eller den sittande, självständiga borgmästaren som vinner Taipei.

Published on

Kinas ambassad kontaktar svenska lokaltidningar i påverkansoperationer

Kinesiska myndigheter blir alltmer djärva i sina påverkansoperationer, och Kinas ambassader följaktligen allt aktivare. Den kinesiska ambassaden i Stockholm har under det senaste halvåret publicerat dussintals pressmeddelanden på sin hemsida, där missnöje uttrycks med rapporteringar i svenska medier.

Flera av dessa medier har även fått brev eller mail från den Kinas ambassad, efter att de skrivit något som inte faller den kinesiska regimen på läppen.

Nya Wermlands-Tidningen (NWT) gör det enda rätta. I en artikel med rubriken ”Kina slår på krigstrumman”, publicerades mailet från ambassaden tillsammans med ett klargörande om att man inte låter sig skrämmas till vare sig tystnad eller lydnad.

Bakgrunden är att Henrik Barvå, politisk redaktör på NWT, tidigare denna månad skrev en artikel där Taiwan benämndes som ett land, samt uppmanade omvärlden att stå upp för och stödja den taiwanesiska demokratin.

Texten fick omgånde kritik på den kinesiska ambassadens hemsida, och snart fick Barvå själv ett osignerat mail från ambassaden.

I en ny artikel berättade Barvå under gårdagen om mailet och dess innehåll:

De skriver i sitt brev bland annat att ”artikelns innehåll helt går emot fakta och bryter mot Sveriges utrikespolitik och de normer som styr internationella relationer och grovt kränker Kinas suveränitet och territoriella integritet.” Vidare skriver de att artikeln ”stödjer Taiwans självständighet och allvarligt förleder läsarna och endast kommer att ha en negativ inverkan på vänskapen mellan Kina och Sverige”. Det är sannerligen ord och inga visor.

(…)

Ambassaden avslutar med att skriva att de hoppas att jag och NWT ”skiljer på sant och falskt”, korrigerar våra misstag, ”blir mer ansvarsfulla och är försiktiga när det gäller Taiwan-relaterade frågor” och ”undviker andra situationer när principen om Ett Kina kränks”. Detta är inget annat än ett otillbörligt försök att påverka och skrämma, och detta har Kina numera satt i system. Tidigare riktade sig åtgärderna mest mot den egna befolkningen. Nu drar de sig inte för att angripa aktörer i andra länder.

Vidare förklarar Barvå en rad självklarheter, som att medier i ett fritt land – till skillnad från Kina – inte har som uppgift att agera språkrör åt regeringen.

Han understryker också hur Kina, sedan Xi Jinping kom till makten, har blivit alltmer offensivt i att utöva påtryckningar internationellt, samt att landet tack vare sina ”ekonomiska muskler” ofta lyckats tysta kritiker eller tvinga fram självcensur.

Exempelvis framhåller Barvå hur han tidigare flera gånger skrivit om Taiwan i NWT, utan att tidigare ”aldrig ha hört ett pip” från kinesiska myndigheter.

Jag återger nedan det brev från den kinesiska ambassaden, som finns att läsa i sin helhet med tillhörande artikel via Nya Wermlands-Tidningens hemsida:

Dear Mr. Henrik L Barvå,

We noticed that you recently published an article on NWT, which blatantly refers to Taiwan as a “country”, alleges that China’s Mainland “isolates” Taiwan internationally and calls for support for the “free China on Taiwan”. We would like to solemnly point out that the content in the article totally goes against facts, breaches the basic principle of Sweden’s foreign policies and norms governing international relations, and grossly infringes on China’s sovereignty and territorial integrity, which we firmly oppose.

There is but one China in the world. The Government of the People’s Republic of China is the sole legal government representing the whole China, and Taiwan is an inseparable part of China. This has been universally recognized by the international community. All Taiwan-related issues must be handled in accordance with the one China principle, which is common consensus of the international community including Sweden, and enshrined in Resolution 2758 adopted by the UN General Assembly in 1971, and represents a strong desire of the people and an unstoppable trend of the times. It has been a consistent position of the Swedish government to uphold the one China principle, reject Taiwan as a “sovereign country” and oppose “Taiwan independence”.

Taiwan-related issues, which represent China’s core interests including its sovereignty and territorial integrity, are of essential importance to sound and steady growth of China-Sweden relations. The article published on NWT supporting “Taiwan independence” seriously misleads its readers and will only cause negative impact on the friendship between China and Sweden.

The situation across the Taiwan-Straits is highly sensitive and complex.

The Taiwan authorities refuse to recognize the one China principle, are doing everything to propagate “Taiwan independence” that aims to split China, instigate confrontation, and undermine peace and stability across the Taiwan-Straits. We hope you and NWT will distinguish truth from falsehood, follow the one China principle, respect China’s sovereignty and territorial integrity, and immediately correct the mistakes. We hope you and NWT will be more responsible and take caution on Taiwan-related issues, refrain from going against the trend of the times and avoid other situations where the one China principle is violated.

We hope NWT will publish our letter, and the Chinese Embassy is willing to talk with NWT and its readers in a positive and constructive manner.

Political Section

Chinese Embassy in Sweden

14 November 2018

Som Barvå mycket riktigt påpekar så är Nya Wermlands-Tidningen inte ensamma om att ha mottagit förtäckta hot från den kinesiska ambassaden i Stockholm. Allt från SVT till svensk polis och riksdagsledamöter har kontaktats eller hängts ut på ambassadens hemsida och avkrävts ursäkter.

Att NWT, en lokaltidning i Värmland med en upplaga på drygt 40 000, får samma behandling kan tjäna som en hint på hur nära kinesiska myndigheter i dag följer vad som skrivs i svenska medier.

Published on

Totalt haveri när Svenska Dagbladet intervjuar Kinas ambassadör

Kinas nya ambassadör Gui Congyou har varit pigg på att ge intervjuer till svenska medier sedan han tillträde i augusti 2017. Syftet med detta är tvådelat.

Dels vill kinesiska myndigheter få ut sin propaganda på svenska plattformar, dels kan ambassadören själv visa upp intervjuerna för sina överordnade i Peking som ett kvitto på att han gör ett bra jobb för att nå ut med kommunistpartiets budskap till den svenska befolkningen.

Inte någon gång har Gui Congyou lyckats lika bra med detta som när Svenska Dagbladet under gårdagen publicerade en intervju med ambassadören under rubriken ”Kina om kritiken: Lögner med politisk agenda”.

I denna artikel tillåts Gui Congyou att helt oemotsagd sprida lögner om såväl Gui Minhai, som de politiska fångläger i regionen Xinjiang där cirka en miljon muslimer sitter inlåsta utan föregående rättsprocess.

Artikeln inleder med att Svenska Dagbladet rakt upp och ner konstaterar att Gui Minhai tidigare dömts till två års fängelse för olovlig körning och rattfylleri. Denna ”trafikolycka” var svepskälet som kinesiska myndigheter använde för att kidnappa Gui hösten 2015, och det finns ingenting alls som tyder på att en sådan rättegång har ägt rum.

”Sanningen är att Gui Minhai sysslade med olagliga verksamheter i Kina”, citeras ambassadören vidare i Svenska Dagbladet, och tilläger att Gui ”uppmuntrad av vissa svenska personer” samlat hemlig information i Kina.

Vidare menar ambassadören att den negativa publiciteten kring Gui Minhai ”grundar sig i en politisk agenda”, och upprepar sedan flera av de lögner som kinesiska myndigheter tidigare framfört om den svenska förläggaren.

”Jag kan inte förstå hur vissa svenska politiker och en del media bara kan bortse från hans brottslighet och dåliga personlighet”, är ett av citaten som – liksom lögnerna om Gui Minhais påstådda brottsliga verksamheter i Sverige – får stå helt oemotsagt.

Vad gäller situationen i Xinjiang så citeras ambassadören i Svenska Dagbladet enligt följande:

När det gäller den andra heta frågan i de svensk-kinesiska relationerna, anklagelserna om att hundratusentals eller fler uigurer i västra Kina placerats i fängelseliknande omskolningsläger, menar ambassaden att de bygger på rena felaktigheter.

– När Sovjet föll samman kunde man öppna gränserna mellan Xinjiang regionen och andra länder i Asien. Men det har också fört med sig att utländska extremister och terrorister kan komma in i regionen. Hittills har det lett till tusentals terrorattacker i Kina.

Det stämmer enligt ambassadören att medborgare utbildas, men enligt honom är syftet att ge dem en yrkesutbildning och därmed bidra till en snabb ekonomisk utveckling i regionen.

– Vi vet alla att terrorism har sina rötter i fattigdom och okunnighet. Den kinesiska staten är mycket bestämd över att det här är en situation som måste tas hand om. Det vi gör nu är att utbilda personer som har påverkat genom att ge dem en utbildning som kan ge dem arbete i framtiden.

Artikeln innehåller inte ett ord om hur Kina nyligen grillades i FN för den skoningslösa repressionen mot uigurer och andra etniska muslimer. Eller om hur femton ambassadörer – inklusive Sveriges – förra veckan krävde ett möte med ansvariga politiker för en förklaring angående de övergrepp som nu pågår i Xinjiang.

I texten finns heller inget av alla de fruktansvärda vittnesmålen från lägren, eller forskningen kring deras storlek och omfattning. Faktum är att den största inlåsningen av en etnisk minoritet som pågår i världen just nu beskrivs i Svenska dagbladet med ett enda ord: ”anklagelser”.

För den oinsatte läsaren framstår ambassadörens röst här som sanning, vett och reson. Faktiskt hade nog inte Kinas propagandamyndigheter på egen hand kunnat skriva en artikel för publicering i svenska medier som man hade varit lika nöjd med.

Det är därför heller inte så lustigt att intervjun redan används i propagandasyfte på den kinesiska ambassadens hemsida, på såväl engelska som kinesiska.

Den kinesiska ambassadens återgivning av intervjun inledds med att Mikael Törnwall – reportern bakom artikeln som intervjuade ambassadören – citeras vara ”väldigt imponerad” av det stora landet Kina.

Då jag under gårdagen påpekade det bedrägliga med allt detta på Twitter, fick jag via Svenska Dagbladets ansvarige för sociala medier ett svar förmedlat Törnwall. Det lyder som följer:

1) Det kommer en debattartikel som bemöter det han säger. Han får alltså inte alls vara oemotsagd.

2) Vi inser att vi riskerar kritik varje gång vi låter Kina ge sin bild av vad som händer. Men vi tycker det är intressant att ta del av hur Kina ser på de här frågorna och vi vet att våra läsare är tillräckligt smarta för att läsa deras påståenden med kritiska ögon.

Törnvall utvecklar även resonemanget på sitt eget Twitter-konto:

Argumenteringen kan ju vid första anblick anses ha sina poänger. Men vid närmare eftertanke är det extremt märkligt hur en reporter från Svenska Dagbladet Näringsliv kan falla i en sådan tankevurpa.

Låt oss se närmare på Törnwalls resonemang, och börja med punkt ett. Där har Törnwall helt enkelt fel – Gui Congyou är visst oemotsagd.

Artikeln ”Kina om kritiken: Lögner med politisk agenda” publicerades nämligen såväl online som i papperstidning, utan hänvisning till en kommande debattartikel.

För alla som läst artikeln – på nätet eller på papper – framkommer endast ambassadörens argument. Det finns ingen garanti att dessa läsare även kommer läsa den debattartikel som det refereras till, eller att denna alls publiceras i papperstidningen.

Vad gäller punkt nummer två, så är problemet att det här inte handlar om Kinas ”bild” eller ”version”. Det handlar om propaganda, som används för att rättfärdiga solklar repression och tydliga övertramp.

Att brott mot mänskliga rättigheterna och internationell lag begåtts vad gäller Gui Minhai, och framför allt situationen i Xinjiang är fakta, är fakta. Så fort dessa fakta börjar debatteras så har den kinesiska ambassaden redan vunnit, ungefär som förintelseförnekaren vinner då någon ger sig i en diskussion huruvida förintelsen ägt rum.

Eftersom de politiska lägren i Xinjiang ofta jämförs med koncentrationslägren i Centraleuropa på 1930-talet (innan de blev utrotningsläger), så kan vi dra en parallell på samma tema. Hade Svenska Dagbladet funnit det oproblematiskt att publicera en intervju med Nazitysklands ambassadör, där denne oemotsagt får försvara inlåsning av judar i läger och getton?

Eller, för att dra en mer aktuell parallell: skulle Svenska Dagbladet publicera en intervju där den ryska ambassadören utan följdfrågor eller förklaringar får argumentera för Krimkriget? Eller en intervju där en burmesisk toppdiplomat ostört propagerar för den etniska rensningen av rohingyas?

Problemet med all propaganda är att den lätt kan upplevas som sanning i alla sammanhang där den – likt i Svenska Dagbladet – får stå oemotsagd. Törnwalls hänvisning till att läsarna skulle vara smarta nog att förstå detta är antingen illa uttänkt eller bara urdum.

Sanningen är att majoriteten av alla svenskar inte ens kan nämna namnet på Kinas president. Hur förväntar sig Törnwall då att dessa läsare skulle vara insatta i vad som sker i regionen Xinjiang? Och för den oinsatte låter ju ambassadörens visioner om utbildning och ekonomisk utveckling helt rationell.

Vad sedan gäller Gui Minhai, så har jag svårt att se hur Svenska Dagbladet 2012 skulle kunnat ha publicerat en intervju där Etiopiens ambassadör utan mothugg får förklara inlåsningen av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Varför går det då bra med Gui Minhai?

Lyckligtvis var det under gårdagen fler som reagerade över detta haveri på Twitter.

”Men snälla Svenskan, man kan inte hänvisa till en kommande debattartikel som ursäkt för en obalanserad nyhetsartikel där någon får stå oemotsagd”, sade redaktören och författaren Patrik Oksanen.

”Ja, herre min skapare”, nöjde sig kolumnisten Csaba Bene Perlenberg med att konstatera.

”Vad hände?”, frågar sig Sveriges Radios Kinakorrespondent Hanna Sahlberg och efterlyser journalistik med begriplig bakgrund. Hon frågar sig även om nyhetsartikeln i själva verket är ett debattinlägg eller en annons.

Det är i sammanhanget också värt att notera hur Svenska Dagbladet som första och mig veterligen enda svenska tidning har tagit emot pengar från den kinesiska ambassaden för att prångla ut dess propaganda.

Sommaren 2016 köpte Kinas ambassad en helsida i Svenska Dagbladet med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”. Där framfördes lögnen att detta hav historiskt sett varit en ”oskiljaktig del av Kina”, samt att Kina alltid försvarat fred och stabilitet i området.

Published on

Dramatik när Kina och USA drabbar samman under APEC

Dramatiska scener utspelade sig i helgen i Papua Nya Guineas huvudstad Port Moresby, där Asia-Pacific Economic Cooperation (APEC) hölls sitt årliga ministermöte.

En öppen strid mellan Kinas president Xi Jinping och USA:s vice president Mike Pence slutade med att kinesiska diplomater bröt sig in på kontoret där värdlandets utrikesminister håller till, för att ändra formuleringen på den gemensamma diplomatiska skrivelse som utfärdas efter varje möte.

Papua Nya Guineas utrikesminister fick sedan kalla på polis för att de fyra kinesiska diplomaterna skulle avlägsna sig från hans kontor. Detta och mer beskrivs av Washington Post i den smått chockerande artikeln ”Inside China’s ‘tantrum diplomacy’ at APEC”:

Behind the scenes, the member countries were furiously negotiating over the joint statement. Chinese officials, not happy with how they were faring inside the negotiations, demanded a meeting with the PNG foreign minister. He declined, not wanting to appear to violate PNG’s neutrality as summit chair.

The Chinese officials wouldn’t take no for an answer. They went to the foreign ministry and physically barged into his office, demanding he meet with them. He called the local police to get them out of the building. Every diplomat I talked to in PNG was stunned by China’s actions.

”Handelskrig” och ett nytt ”kallt krig” är två termer som nu allt oftare används för att beskriva spänningarna mellan Kina och USA.

Internationell media har denna vecka varit fylld av rapportering om konflikten mellan USA och Kina vid APEC-mötet som ett ytterligare bevis för dessa spänningar. Under mötets gång ägnade sig åt illa dolda attacker mot varandra under sina respektive tal.

I Port Moresby talade Xi Jinping i en dryg halvtimme om vikten av frihandel och en multilateral världspolitisk ordning. ”Historien visar att ingen vinner på konfrontation, vare sig det handlar om ett kallt krig, ett varmt krig eller ett handelskrig”, sade Xi med anledning av de strafftullar som USA nyligen infört på importer från Kina.

Mike Pence var å sin sida mycket rakare och tydligare i sin kritik mot Kina. Han anklagade landet för att ha utnyttjat USA och andra nationer under lång tid, bland annat genom stölder av teknologi och intellektuella rättigheter.

Vidare gav vicepresidenten en tydlig känga åt Kinas nya sidenvägar, president Xi Jinpings personliga prestigeprojekt. Han framhöll att ”vissa” aktörer lånar ut stora summor pengar till infrastruktur, men att lånens villkor är otydliga och kommer med flera villkor.

Pence lät också delegaterna veta att USA erbjuder bättre villkor, som inte innebär stora skulder eller kompromisser med låntagande länders självständighet. ”We don’t offer a constricting belt or a one way road”, sade Pence med anledning av termen ”Belt and Road Initiative” (BRI), vilket är den vedertagna termen för de nya sidenvägarna.

Mycket riktigt så presenterade USA under mötet en plan att bygga ut Papua Nya Guineas elnät för 1,7 miljarder dollar. Även Japan, Australien och Nya Zeeland är med på denna utbyggnad som syftar till att motverka Kinas ökande inflytande i regionen.

Överlag så verkar USA inför och under mötet lyckas att få med övriga APEC-medlemmar på sin sida. Eller så har detta helt enkelt att göra med Kinas hårdhänta och burdusa framtoning under mötet, vilket bland annat Washington Post skriver närmare om.

Inför mötet hade den kinesiska delegationen satt upp kinesiska flaggor och propagandaslogans längs med Port Moresbys gator och torg. När Papua Nya Guineas myndigheter krävde att dessa skulle tas ner innan mötet, satte den kinesiska delegationen istället upp röda flaggor.

Vidare började den kinesiska delegationen mötet med att helt enkelt bannlysa alla journalister från ett av Xi Jinpings möten med åtta andra ledare, trots att dessa på förhand fått ackreditering av Papua Nya Guineas myndigheter.

När den gemensamma diplomatiska skrivelsen sedan skulle hamras fram under söndagen, så stödde alla 21 medlemsländer utan Kina det ursprungliga dokumentet. Den kinesiska delegationen var missnöjd med formuleringar om att bekämpa protektionism och orättvis handelspolitik, som man ansåg pekade ut Kina specifikt.

När man inte lyckades påverka de andra länderna till att ändra formuleringarna, så ägande man sig istället åt att sabotera mötet:

The negotiations continued into Sunday, and the Chinese delegation’s bad behavior continued apace. According to U.S. officials, Chinese officials were getting so paranoid about the statement that they began pushing into the meetings of smaller groups of countries on the summit’s sidelines. Inside the official sessions, Chinese officials yelled about countries “scheming” against China. Nobody else in the room was yelling, the U.S. officials said.

(…)

The Chinese officials filibustered inside the session, giving long monologues, knowing that time was short and the world leaders had planes waiting to take them home. When the time ran out and therefore the summit had officially failed, the Chinese delegation stationed in a room near the main session broke out in applause, a U.S. official said.

På grund av detta ingripande så misslyckades APEC för första gången någonsin sedan det första ministermötet 1989 med att utfärda en gemensam diplomatisk skrivelse.

Den frostiga stämningen i Port Moresby knappast gott inför G20-mötet i Argentina sista helgen i november, där Xi Jinping ska träffa Donald Trump för första gången på över ett år.

De båda ledarna ska såväl ha möten som äta middag i Buenos Aires. Om ingen överenskommelse nås där, har USA hotat med att införa ytterligare strafftullar på kinesiska varor.

Jag skriver närmare om förutsättningarna för detta möte i veckans Fokus under rubriken ”Risken ökar för totalt handelskrig”.

Published on

Skillnaden mellan Kina, Hongkong och Taiwan

Kina är en diktatur, Taiwan är en demokrati och Hongkong ligger någonstans däremellan, men rör sig snabbt mot det auktoritära hållet i takt med att det kinesiska inflytande över staden ökar.

Så kan skillnaden i det politiska systemet och samhällsklimatet i de tre olika områdena förenklat sammanfattas i en mening. Och just denna vecka har det som av en slump uppstått ett par exempel som gör dessa skillnader extremt tydliga.

Den senaste månaden har frenetiska valkampanjer ägt rum runtom i hela Taiwan, då mellanårsval ska hållas här kommande helg. Sammanlagt ska över 11 000 tjänstemän väljas, inklusive borgmästare till Taiwans sex största städer.

Taiwan har sedan sitt första presidentval 1996 lyckats med att på fredlig väg bli en av Asiens mest stabila demokratier. Enligt The Economist Democracy Index har Taiwan världens 33:e mest välfungerande demokrati, bakom endast Japan och Sydkorea i Asien.

Enligt tankesmedjan Freedom House är Japan det enda asiatiska landet med större politiska fri- och rättigheter än Taiwan.

Kina parkerar ständigt i bottenskiktet av dessa mätningar, och även Hongkong har rasat fort på senare tid. Det är därför talande hur rättegångarna denna vecka inleds mot nio personer som var involverade i ”paraplyrevolutionen” 2014.

Samtidigt som taiwaneserna går till valurnorna, ska alltså aktivister som i Hongkong arbetat för ett större mått av demokrati och civila rättigheter ställas inför domstol.

Innan de som kallas ”Umbrella 9” nu ska ställas till rätta, så har dessutom flera personer redan straffats för sin medverkan i demonstrationerna i Hongkong 2014. Läs mer om de nio åtalade samt de tidigare straffen via Quartz.

Samtidigt som mellanårsvalet äger rum i Taiwan, kommer även tio stycken folkomröstningar att hållas. Detta efter att taiwanesiska myndigheter förra året underlättade de krav som behövs för att hålla nationell omröstning i en fråga, i syfte att befolkningen ska bli mer involverad i den demokratiska processen.

Bland annat ska det hållas omröstningar om miljö, energi och inte minst samkönade äktenskap. I maj 2016 beslutade Taiwans konstitutionella domstol att samkönade äktenskap måste tillåtas, och gav myndigheterna två år på sig att införa en lag som garanterar detta.

Taiwan blir då det första landet i Asien där samkönade äktenskap tillåts. I huvudstaden Taipei hålls redan sedan länge den största årliga paraden för LGBT i hela Asien.

Samtidigt blir homosexualitet och feminism allt känsligare ämnen i Kina. I dag rapporterade South China Morning Post att en kvinnlig författare i Kina dömts till tio och ett halvt års fängelse för att ha författat romaner med ”livligt” gaysex.

Domstolen ansåg författarinnans brott särskilt allvarligt eftersom hon sålt över 5 000 böcker. Flera personer har uttryckt missnöje med domen, som är strängare än domar för våldtäkt eller till och med fall där makar misshandlat hustrur till död.

Medan Taiwans demokrati fortsätter blomstra dras tumskruvarna vad gäller politiska och civila rättigheter åt ytterligare i Kina, vilket är en trend som även speglar av sig i Hongkong.

Med tanke på detta är det inte särskilt lustigt att många taiwaneser som jag talat med pekat ut Hongkong som ett avskräckande exempel på vad som kan ske med deras demokrati om Kina ges större inflytande över Taiwan.

Detta är en dynamik som inte ska underskattas. Såväl repressionen i Kina som utvecklingen i Hongkong, har fått stora delar av den taiwanesiska befolkningen att tappa förtroendet för vilka löften eller avtal det kinesiska kommunistpartiet än skulle lägga fram i syfte att styra Taiwan från Peking.

Published on

Kina börjar censurera känslig ekonomisk statistik och information

Censur av nyheter rörande politik och samhälle är sedan länge ett vedertaget faktum i Kina. I veckan uppmärksammade Financial Times att censuren nu även hårdnat rejält vad gäller obekväm information och statistik inom ekonomi och finans.

Detta, fastslår tidningen, är egentligen inte så lustigt. Kommunistpartiet har ju de senaste 40 åren rättfärdigat sitt maktmonopol på ekonomisk tillväxt. När Kinas ekonomi nu upplever stora utmaningar, vill man därför inte att den försvårade situationen kommer till allmänhetens kännedom.

Börsnedgång, långsammare tillväxt, mindre konsumtion och de negativa konsekvenserna av handelskriget är därför något som kinesiska medier och forskare måste akta sig att tala fritt om. Något som Financial Times förklarar enligt följande:

“Censorship has never been so tight,” said one business journalist with two decades of experience. “There has been a big shift in the second half of this year.” 

Chinese propaganda officials over the past few months have handed down instructions not to changshuai — bad mouth — the economy, according to a dozen journalists and editors at influential Chinese publications who spoke anonymously to the FT.

Topics such as consumers cutting back on spending, local governments struggling with debt repayments, lay-offs by bankrupt private companies and inefficiency at state-owned companies are increasingly off-limits, according to media staff. 

Intervjuer som Financial Times genomfört gör gällande att medier inte får använda termen ”handelskrig” för att beskriva det pågående handelskriget med USA, samt att telefonsamtalen från censurmyndigheten till redaktörer som arbetar med ekonomijournalistik ökat betydligt under årets gång.

”Ekonomin har blivit politik”, sammanfattar en av de intervjuade redaktörerna situationen kort. En annan vittnar om hur censurmyndigheten ringer upp honom ”flera gånger om dagen” för att hindra publiceringar relaterad till ekonomi och finans.

Vidare berättas om nyhetssajten Qdaily.com, som tvingades stänga ner under en månad i augusti efter att myndigheterna anklagat sidan för att publicera ”olagliga rapporter”.

En tidigare anställd berättar hur censurmyndigheten under årets första sju månader tvingat sidan att radera cirka 40 artiklar under årets sju första månader, innan polis och regleringsmyndigheter för handelspolitik stormade kontoret.

Även forskare måste framställa ekonomin i god dager. En av Kinas få självständiga tankesmedjor vid namn Unirule kastades ut från sitt kontor i Peking tidigare i år, och dess ordförande Sheng Hong förbjöds förra månaden – på grund av hot mot ”nationell säkerhet” – att lämna Kina för att delta i en konferens vid Harvard University.

Hong berättar för Financial Times att ekonomi brukade vara ett neutralt ämne, men att negativ rapportering eller en diskussion kring ekonomiska problem inte tillåtits under de två senaste åren. Även en chef vid en tankesmedja i Shanghai vittnar om samma utveckling sedan 2016.

Financial Times understryker också det allvarliga i att detta sker i en tid när såväl utländska företag som investerare blir alltmer involverade i den kinesiska ekonomin. Hur ska de kunna fatta beslut på trovärdiga grunder, om inte ens de lokala ekonomijournalisterna tillåts rapportera om hur det egentligen är ställt?

Published on

Mina bilder av stammarna på Papua Nya Guineas högland

Tidigare i år reste jag runt i Papua Nya Guinea, ett av de märkligaste länderna jag någonsin besökt. Människan har bebott denna slående vackra ö i cirka 50 000 år. Ändå var stora delar av nationen helt avskuren inte bara från omvärlden, utan även från angränsande provinser, till för bara någon generation sedan.

Huvudstaden Port Moresby är än i dag så outvecklad och plågad av brottslighet att myndigheterna tvingats hyra in ett kryssningsfartyg för att ta emot och garantera säkerheten för delegaterna under årets APEC-möte.

Samtidigt bor 87 procent av befolkningen fortfarande i småbyar, varav många endast kan nås med helikopter. Många av de mest isolerade områdena av Papua Nya Guinea ligger på dess högland, där jag också spenderade nästan all tid under min resa.

Höglandet är är värld av urgamla traditioner, andetro och svart magi. Befolkningen är känd som konservativ och stolt, utan planer på att ge upp mångtusenåriga bruk och sedvänjor.

På Papua Nya Guineas högland definierar sig befolkningen inte främst med sin nation utan med sin stam, vilken alltid har en säregen kultur och ofta även ett eget språk.

Se nedan några bilder från fyra av dessa stammar som jag besökte under min rundtur i landet. Bilderna kan också ses i större upplösning via Flickr.

Polygami är fortfarande vanligt i Papua Nya Guinea. Här en bychef på höglandet med sina tre fruar.

En ung pojke från en stam vid namn Asaro Mudmen. Här med sin första personliga lermask, med vilken han kommer föra vidare förfädernas krigsmundering.

En man från Huli-folket förbereder sig att utföra en av stammens urgamla ceremoniella danser. Stammen kallas Huli Wigmen, då deras stora hattar är gjorda av äkta hår.

En av bychefens fruar i full utsmyckning.

En pojke från Huli-folket sticker för dagen ut i sin traditionella utstyrsel i den isolerade hembyn på Papua Nya Guineas högland.

En av de äldre medlemmarna i den Asaro-by jag besökte, som levt genom hårda tider av svält och stamkrig.

Det är oklart vad denna man röker, men marijuana växer vilt på stora delar av Papua Nya Guineas högland.

Asaro Mudmen började bära sina masker efter att de vunnit en strid mot en annan stam som förskräckt flydde fältet när krigarna dök upp från sin gömda position i ett träsk. Slammet från träsket fick männen att se ut som andar. Ett rykte som sedan dess förevigats med hjälp av dessa lermasker.

Ytterligare en av bychefens fruar. Tänderna är missfärgade efter att ha tuggat betelnöt, en växt vars nötter ger ett amfetaminliknande rus.

Ung Huli Wigman i tryggt beskydd av sina familjemedlemmars starka armar.

En äldre Asaro Mudman förpassar stammens uråldriga traditioner till sitt barnbarn.

Krigare från en stam i närheten av Mount Hagen, den största staden på Papua Nya Guineas högland.

1 2 3 … 10