januari 2018

Published on

BREAKING: Det blir ingen kinesisk hamn i Lysekil

I dag meddelade de konsulter som anställts av de kinesiska företag som velat investera i Nordens största hamn i Lysekil på västkusten att projektet inte blir av.

Detta skriver Bohuslänningen, som hänvisar till att konsulterna fått ett negativt besked av de kinesiska investerarna vad gäller finansieringen.

Projektet har varit skandalomsusat sedan första början. Själv har jag bland annat skrivit utförligt i såväl Fokus som här på InBeijing om de nära band som de kinesiska investerarna har till landets regim.

”Det blir ingen djuphamn i Lysekil. De kinesiska investerarna har beslutat att avbryta projektet”, skriver Bohuslänningen på sin hemsida och lovar uppdatera texten med nya uppgifter.

Uppdatering:

Enligt Bohuslänningen har de stora protesterna som omgärdat projektet varit till avgörande betydelse för att de kinesiska investerarna drar sig ur. Tidningen skriver följande:

Protesterna var omfattande och för bara någon vecka sedan lämnades namnunderskrifter mot djuphamnen in.

Men nu har kineserna alltså avblåst hela satsningen.

Enligt ett pressmeddelande är det just de massiva protesterna som lett till att kineserna drar sig ur projektet, innan det ens hade blivit lite verklighet.

Till saken hör att Preemraff äger marken där djuphamnen skulle byggas. De hade inga planer på att sälja eller ens hyra ut marken.

Ett beslut som visar att det svenska civilsamhället fortfarande inom demokratins ramar har möjlighet att stå upp emot icke-transparenta kinesiska investeringar.

Det var också allmänhetens missnöje och motstånd som i december satte stopp för planerna på ett nytt, 11 000 kvadratmeter stort kinesiskt generalkonsulat i Stora Torp vid Delsjöområdet i Göteborg.

Foto över Brofjorden, där den kinesiska hamnen var planerad att ligga, nyligen tagen med drönare av Anders Frick.

Published on

Få de allra senaste uppdateringarna angående Gui Minhai

Det är för mig omöjligt att posta alla relevanta artiklar och händelser om Gui Minhai här på InBeijing. Och på Twitter eller Facebook så försvinner de lätt i flödet bland andra uppdateringar.

Jag har därför bestämt mig för att använda sidan ”De kidnappade Kinasvenskarna” på Facebook för att posta viktiga nyheter om Gui Minhais fall. Sidan har samma namn som min nya bok, och kommer därför även innehålla sporadiska poster som recensioner och erbjudanden vad gäller boken.

Till en början tänkte jag använda sidan enbart för detta syfte. Men nu har jag insett att det vore smidigt med en plattform där alla nyheter angående Gui Minhai postas, eftersom det är detta fall som väcker i särklass störts intresse här på InBeijing.

Se därför till att ”gilla” sidan ”De kidnappade Kinasvenskarna” för de allra senaste uppdateringarna om Gui Minhai. Ambitionen är också att fallet ska kunna diskuteras där.

De senaste dagarna har jag exempelvis postat följande artiklar på sidan:

Jerome Cohen, den kanske allra främsta västerländska experten på kinesisk lag, skriver följande om fallet Gui Minhai:

”What may have happened is that the local security police in Ningbo may have approved Gui’s trip to Beijing for medical reasons, as apparently it had approved his Shanghai trips to the Swedish Consulate there. But the central authorities, when they learned of the plan, may have panicked at the possibility that Gui might seek embassy asylum, as the blind barefoot lawyer CHEN Guangcheng did in 2012, and decided to detain Gui again to prevent that possibility. There may also have been, and still might be, a struggle between the Ministry of State Security and the Ministry of Public Security concerning jurisdiction over Gui.

(…)

Reportedly the PRC and Sweden have differed on the degree of consular access to be permitted to Gui at various times, and these issues probably have a history going back to the original detention of Gui in Thailand, which was a brazen kidnapping. It should be noted that Sweden and China apparently do not have a bilateral consular agreement, which is odd, but both adhere to the multilateral Vienna Convention on consular relations.

(…)

Certainly, the Swedish Government should reveal the full story behind its frustrations in this case and in others involving China, and Swedish public opinion should demand that the Government tell the truth now.”

http://www.jeromecohen.net/jerrys-blog/chinese-polices-recent-re-detention-of-gui-minhai

Samt:

Dagens Nyheter nämnde under gårdagen min bok på ledarplats, kul!

”Journalisten Jojje Olsson berättar i en bok som kommer ut till veckan, ”De kidnappade Kinasvenskarna” (Historiska media), historien om Gui Minhai och Peter Dahlin. Den senare arbetade för en människorättsorganisation i Kina när han greps i januari 2016. Han fängslades och förhördes i tre veckor innan han kastades ut ur landet. Gui är kvar, för Kommunistpartiet anser sig ha äganderätten till alla etniska kineser även om de råkar vara svenska medborgare.

Boken ger en skrämmande bild av det kinesiska systemet. Censurens strypgrepp blir allt hårdare, liksom kontrollen av internet och sociala medier. Här finns ingen rättsstat, Kommunistpartiet är lagen och tolkar den godtyckligt. Regimkritiker spärras in, tvingas ”bekänna” i tv och döms – eller inte. Många försvinner i svarta, hemliga fängelser helt vid sidan av de ordinarie skådeprocesserna.”

https://www.dn.se/ledare/stormakten-kina-ar-ett-fangelse/

Samt:

Washington Post ger en rejäl känga till vad tidningen på ledarplats kallar Sveriges ”silent diplomacy”, enligt följande:

”In 2015, the regime of Xi Jinping might have worried that grabbing citizens of Western countries could produce a damaging backlash. Now it is content to do so openly, flagrantly violating international as well as Chinese law in full view of Western officials. That is probably because the response to its previous offenses has been, at best, muted.”

https://www.washingtonpost.com/opinions/global-opinions/chinas-violation-of-rights-grows-ever-more-brazen/2018/01/25/7cb32f9e-0130-11e8-8acf-ad2991367d9d_story.html

Skulle du uppskatta uppdateringar likt detta? Ta då 20 sekunder och gilla ”De kidnappade Kinasvenskarna”.

Published on

USA, EU och Tyskland kräver att Gui Minhai friges

Efter att Margot Wallström i tisdags för första gången sedan oktober 2015 öppet uppmanade Kina att släppa Gui Minhai, upprepade Hans Dietmar Schweisgut, EU:s ambassadör i Kina, nästan genast den svenska utrikesministerns krav.

Under fredagen uttalade den tyska ambassaden i Kina sitt stöd för att den kinesiska regimen ska släppa Gui Minhai, och i dag kom även liknande krav USA:s utrikesdepartement.

Detta genom ett pressmeddelande, som kan läsas via amerikanska utrikesdepartementets hemsida och lyder enligt följande:

We are deeply concerned that Swedish citizen Gui Minhai was detained on January 20. We call on Chinese authorities to explain the reasons and legal basis for Mr. Gui’s arrest and detention, disclose his whereabouts, and allow him freedom of movement and the freedom to leave China. The United States and our European partners are bound by shared principles of liberty, equality, and human dignity. We will continue to coordinate with our partners, allies and regional organizations on promoting greater respect for human rights in China.

I veckan har även Reportrar utan gränser uppmanat alla världens demokratier att sätta press på Kina för att Gui Minhai genast ska friges.

Sedan tidigare har även senator Marco Rubio, en av Donald Trumps tuffaste konkurrenter till den republikanska nomineringen av presidentkandidat inför förra valet i USA, via Twitter krävt att Kina genast ska släppa Gui:

Detta är faktiskt något som Margot Wallström ännu inte har gjort via sitt annars väldigt aktiva Twitterkonto, där hon den senaste veckan bland annat fördömt terroristattacker i Afghanistan, uttalat sig om dödsstraff i Vitryssland och hedrar Ingvar Kamprads minne.

Published on

RSF uppmanar alla demokratier att pressa Kina över Gui Minhai

Under de 832 dagar som Gui Minhai varit fängslad och frihetsberövad i Kina, har svenska myndigheter förlitat sig på tyst demokrati. Först i tisdags uppmanade svenska Utrikesdepartementet öppet Kina att släppa honom.

Som jag skrev närmare om i går här på InBeijing, så har den tysta diplomatin gett sämsta möjliga utgång för Gui Minhai. När utrikesminister Margot Wallström äntligen tog bladet från munnen i tisdags, resulterade detta omedelbart i att också EU:s ambassadör till Kina utfärdade krav om Guis frigivning i snarlika ordalag.

Nu uppmanar Reportrar utan gränser (RSF) i ett pressmeddelande alla världens demokratier att sätta press på Kina för att Gui ska släppas fri. I uppmaningen, som kan läsas på RSF:s hemsida, står bland annat:

RSF calls on democratic governments throughout the world to put strong pressure on China.

“This persecution of a foreign citizen in violation of both the Chinese constitution and international law shows that the Chinese government takes the democracies’ passivity for granted,” said Cédric Alviani, the head of RSF’s East Asia desk.

“If it doesn’t encounter more resistance, Xi Jinping’s regime will know that it can act with impunity when it kidnaps its opponents anywhere in the world, holds them incommunicado for as long as it wants, parades them on TV like cattle at a fair, claims against all evidence that they are free and even prevents them from seeking medical care.”

Som jag förklarar i min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så finns det forskning som visar att tyst diplomati snarast har en motsatt effekt gentemot ett sluten diktatur som Kina.

Det är nu bara hoppas att svenska myndigheter – liksom man gjorde i fallet med de journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som fängslades i Etiopien 2011 – nu aktivt jobbar för att såväl andra länder som EU ska göra gemensamma uttalanden i frågan.

Detta även om risken finns för att ”irritera Kina”, vilket flera personer använt som argument för att försvara den tysta diplomatin.

Kina på plats 176 av 180 länder i RSF:s globala index över pressfrihet, bakom länder som Vietnam, Saudiarabien och Somalia.

Published on

Om vad som kan ske med Gui Minhai, och hans hälsa

Sedan Gui Minhai kidnappades i sällskap av svenska diplomater förra helgen har det skrivits spaltmeter om hans situation i såväl svenska som utländska medier. Två artiklar av särskilt intresse har under veckan publicerats i South China Morning Post.

I en med rubriken ”Chinese doctor told bookseller Gui Minhai to seek medical care abroad, daughter says” talar Guis dotter Angela Gui närmare om hennes fars hälsotillstånd samt tiden som ledde upp till kidnappningen.

Efter att kinesiska myndigheter i oktober 2017 påstått att de släppt Gui Minhai, hade Angela möjlighet att tala med sin far under den husarrest han flyttades till, och föra ett videosamtal med honom på Skype.

Angela säger att Gui har rasat i vikt och saknar en av sina tänder, vilket tillsammans med den sjukdom han utvecklat lämnade henne med intrycket att hennes far ”måste ha torterats”.

När han nyligen äntligen kunde uppsöka en läkare efter sina två år i fångenskap diagnostiserades han med den livshotande nervsjukdomen ALS, som jag skrev närmare om här på InBeijing tidigare i veckan.

Angela berättar nu för South China Morning Post att den kinesiska läkaren uppmanade hennes far att söka vård utomlands eftersom tillståndet var så pass allvarligt.

“He couldn’t control most of his fingers on his left hand as the muscles have started to atrophy, and his right hand started to go too,” Angela Gui said. “There was even a strange sensation on his legs and he has struggled to balance at times when he walks.”

The medical advice from the hospital was for him to get treatment overseas.

“The doctor that he saw said that it’s probably best for him to seek medical care abroad as there are neurology departments that have more specialised knowledge of ALS. That was what he was hoping to do,” she said, adding that a few doctors had been flown in from Beijing to examine him.

Gui har uttryckt sin önskan om att få medicinsk vård i Stockholm, och som ett första steg dit var han alltså på väg till den svenska ambassaden i Peking när han kidnappades på nytt i helgen.

Angela avslöjade även att hon tillsammans med svenska myndigheter har ordnat med ett specialistteam av läkare som är redo att ge Gui behandling så fort han kan återvända till Sverige.

Men frågan är om detta alls kommer ske. För i en andra artikel i South China Morning Post berättar en av Guis tidigare kollegor att ännu en rättegång sannolikt väntar honom:

Woo Chih-wai, who started working at the bookshop Causeway Bay Books as a store manager in late 2015 soon after four of its associates disappeared, told the Post that Gui was released in October on the condition that “he not leave the city limits of Ningbo”, where his mother lives.

“[This was] pending an official trial over illegal book sales, which has yet to eventuate,” Woo said, citing conversations with Angela Gui.

“The trial was originally expected to take place before the 19th Communist Party congress [in October], but somehow it didn’t happen. In heading to Beijing for medical treatment with Swedish diplomats, Gui might have been trying to make his way to the embassy for protection.

I min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” drar jag precis samma slutsats i det allra sista stycket i den del som handlar om Gui Minhai.

När han ”frisläpptes” i oktober i fjol sades detta ske för att han avtjänat de två år i fängelse som utmätts för en påstådd trafikolycka, men han hade ännu inte fått något straff för den förlagsverksamhet han drev i Hongkong. Saxat från min nya bok:

Det är i skrivande stund oklart vad som kommer att hända med Gui Minhai. Eftersom han under övervakning två gånger tillåtits säga per telefon att han själv önskar återvända till Europa snart så är det mycket möjligt att så kommer ske. Samtidigt har Gui fortfarande inte åtalats för det brott han tvingades ”erkänna” på tv gällande förlagsverksamheten, som potentiellt kan ge längre straff än den påstådda trafikolyckan. Men som Peter Dahlin nämnde i bokens första del kan en individ som åtalas för två brott få en av anklagelserna strukna, om fallet drar till sig stor uppmärksamhet i media och bland utländska diplomater. Bara en sak är alldeles säker: i Kina är ingen regimkritiker helt fri innan denne tillåts lämna landet.

Notera att ”skrivande stund” var december i fjol. Efter den senaste veckans händelser framstår det som ännu mer sannolikt att de kinesiska myndigheterna ännu inte anser Guis fall vara uppklarat, och att han riskerar ännu ett straff.

Samtidigt nämns det i South China Morning Post att Gui Minhai sedan oktober i fjol gjort ”ett flertal besök” på Sveriges generalkonsulat i Shanghai för att förnya sitt svenska pass.

Så även som Gui riskerar utsättas för ännu en skenrättegång, så finns det samtidigt en liten möjlighet att ha skulle kunna tillåtas slippa straff och istället utvisas från Kina av medicinska skäl.

Om inte regimen redan har beslutat sig för att Gui aldrig ska tillåtas lämna landet och därmed även kunna berätta allt som skett honom.

Published on

Tankar om Gui Minhai och tyst diplomati

När utrikesminister Margot Wallström under gårdagen i ett kort uttalande via regeringens hemsida uttryckte sin förväntan om att den återigen kidnappade Gui Minhai omedelbart ska släppas fri, var det första gången sedan Gui försvann för 829 dagar sedan som svenska myndigheter öppet uttrycker kritik mot Kina hantering av fallet.

Den tysta diplomati som hittills karakteriserat hanteringen av Gui Minhais fall kan sägas haft sämsta möjliga utgång. Inte bara har Gui fortsatt vara frihetsberövad utan rättegång; han har också dragit på sig en dödlig sjukdom som han nekas adekvat vård för.

I min bok ”De Kidnappade Kinasvenskarna”, som släpps nästa vecka och nu går att förhandsbeställa, gör jag en ingående jämförelse mellan Gui Minhai och fallet med Martin Schibbye och Johan Persson, de två svenska journalister som 2011 fängslades i Etiopien och hölls inlåsta in 438 dagar.

Även i hanteringen av Schibbye och Persson var det tyst diplomati som gällde till en början. Men när den tysta diplomatin inte gav önskat resultat gjordes fallet till en storpolitisk fråga efter bara några månader, berättade ambassadör Jens Odlander i samband med lanseringen av sin bok ”Tyst diplomati” (2014).

Detta fick som resultat att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt blev personligt inblandade. De båda åkte snart till London för att träffa Etiopiens premiärminister, vilket skulle följas av två resor till Etiopien av Carl Bildt för att jobba med fallet. Reinfeldt skred heller inte med orden i riksdagen, där han brännmärkte Etiopien som en ”diktatur”.

När de båda svenskarna sedan benådades uttryckte Martin Schibbye en ”enorm tacksamhet” för att Jens Odlander och hans ambassadsekreterare Fredrik Spik ”arbetat dygnet runt” för att få dem fria. Spik sade själv att han tillsammans med Odlander ”mer eller mindre jobbat dag och natt under ett helt år” med fallet.

Sverige jobbade även hårt för att få andra aktörer att uppmärksammas fallet. I ”Tyst diplomati” skrev Odlander att inblandningen från bland annat USA och EU var avgörande för att svenskarna frisläpptes.

Med Gui Minhai har det alltså sett annorlunda ut. Jämfört med den nära kontakt som ambassaden i Etiopien hade med de fängslade svenskarna och deras familjer, blev Gui Minhais dotter Angela Gui tidigt tillsagd att inte kontakta ambassaden i Peking överhuvudtaget.

Det var tydligen viktigt att uppståndelsen kring Gui Minhai inte blev för stor. I min bok intervjuar jag analytiker som menar att Sveriges ovilja att framföra offentlig kritik mot Kina rentav kan ha fått motsatt verkan, genom att andra länder och organisationer också hållit inne på krav och uttalanden.

Det var alltså först i måndags som Margot Wallström sade att Utrikesdepartementet nu jobbar dygnet runt med fallet, och i går som hon utfärdade ett uttalande om situationens allvar med uppmaningar att Gui omedelbart ska släppas fri.

Detta har redan nu fått som resultat att Hans Dietmar Schweisgut, EU:s ambassadör i Kina, under onsdagen upprepade Wallströms uppmaningar i ett närmast snarlikt uttalande, rapporterar bland annat Reuters:

The European Union’s Ambassador to China said on Wednesday he expects Chinese authorities to immediately release Swedish citizen and Hong Kong-based bookseller Gui Minhai, echoing demands from Stockholm.

(…)

EU Ambassador to China Hans Dietmar Schweisgut told reporters at a briefing that the EU “fully supports” Sweden’s efforts to resolve the issue with China.

“We expect the Chinese authorities to immediately release Gui Minhai from detention and to allow him to reunite with his family, to get consulate support and medical support in line with his rights, because he is a Swedish citizen and also a citizen of the European Union,” Schweisgut said.

Från kinesiskt håll vill man givetvis inte att de övergrepp som regimen gör sig skyldig till uppmärksammas. Det motverkar den image och den ”soft power” som Peking vill bygga upp för att utöka sitt internationella inflytande, och kunna genomföra utländska investeringar – som jättehamnen i Lysekil – utan onödigt käbbel om mänskliga rättigheter och hemliga agendor.

Således är det alltså viktigt att – liksom var fallet med Etiopien – bygga upp en internationell press som innebär att det kostar mer än det smakar för Kina att fortsätta frihetsberöva Gui Minhai.

Detta är något som den tysta diplomatin uppenbart har misslyckats med. Även om gårdagens uttalande från Wallström kom på tok för sent, så ska det nu bli intressant att se huruvida en mer öppen kritik från flera olika håll kan ge bättre resultat.

Published on

Uttalande av Margot Wallström om Gui Minhai

(Källa bild ovan: Google Images)

Precis nyss gjorde utrikesminister Margot Wallström ett uttalande om den svenska förläggaren Gui Minhai, som i helgen kidnappades av kinesiska säkerhetsagenter under en tågresa till Peking, i sällskap av två svenska diplomater.

I uttalandet – det första via Utrikesdepartementets egna kanaler sedan Gui Minhai kidnappades i lördags – framför Wallström äntligen öppet sin ”förväntat”om att Gui ska friges.

Hela uttalandet, som kan läsas via UD:s hemsida, ser ut som följer:

Vi ser med största allvar på att den svenske medborgaren Gui Minhai utan närmare förklaring greps av kinesiska myndigheter under en pågående konsulär stödinsats i lördags.

Kinas ambassadör i Stockholm har både i lördags och igår kallats upp till UD.

Som framgått av medieuppgifter var Gui Minhai vid gripandet i sällskap av diplomatisk personal som agerade för att konsulärt bistå en svensk medborgare i behov av läkarvård. Det var helt enligt grundläggande internationella regler som ger oss rätt att ge våra medborgare konsulärt stöd.

De kinesiska myndigheterna har vid upprepade tillfällen försäkrat oss om att Gui Minhai är en fri man sedan han frisläpptes efter avtjänat straff för ett trafikrelaterat brott och att vi kan ha de kontakter som önskas med vår medborgare.

Vi förväntar oss att vår medborgare omedelbart frisläpps och ges möjlighet att träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal.

Det är ett mycket bra uttalande, som borde ha kommit tidigare och nu behöver backas upp med konkreta handlingar. Exempelvis skulle man kunna försöka få EU-delegationen i Kina – eller andra utländska organisationer – att ställa sig bakom liknande krav.

För samtidigt ger kinesiska myndigheter ger inga signaler på att hörsamma kraven. Som jag skrev tidigare i dag, så beskyllde det kinesiska utrikesministeriet vid en presskonferens svenska diplomater för att ha brutit mot kinesisk lag genom att försöka Gui Minhai söka läkarhjälp vid Sveriges ambassad i Peking.

Vidare skrev den nationalistiska tabloiden Global Times, som ges ut av kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad, för några timmar sedan en arg ledarartikel i ämnet med rubriken ”Western media has no right to interfere in China’s judicial process”.

Saxat från artikeln:

The Western media still wants to wield their hegemonic discourse power to manipulate the judgment of sensitive information about China and therefore continue to attack China’s political system.

Regardless of his nationality, Gui’s activity in China must follow the law and cannot undermine China’s national interests.

The Chinese police have the right to investigate him if he breaks the bottom line. No external force can thwart the process of justice.

Western media reports are guided by ideological logic, but China follows legal reasons in handling its own affairs. This is a diversified world.

Det ska nu bli intressant att se om Utrikesdepartementets öppna krav på Gui Minhais frigivning ger annorlunda resultat än den tysta diplomati som har fått dominera sedan hans försvinnande i oktober 2015.

Published on

Gui Minhai: Hälsotillstånd och nya uppgifter

Sedan det under gårdagen blev klart att Gui Minhai på nytt kidnappats av kinesiska säkerhetsagenter – denna gång i sällskap av två svenska diplomater – har det skrivits mycket om det politiskt skamlösa med denna händelse. Något som dock fallit bort i rapporteringen är det akuta i Gui Minhais hälsotillstånd.

Anledningen till att Gui reste tillsammans med de två svenska diplomaterna till Peking var att han under sin fångenskap i östra Kina har utvecklat en nervsjukdom vid namn amyotrofisk lateralskleros (ALS). Detta fick han reda på sedan han i oktober 2017 – efter att ha varit inlåst i över två år – besökte en doktor i sin hemstad Ningbo.

ALS är en mycket allvarlig sjukdom, som gradvis förlamar patienten genom att sprida sig till hjärnan och ryggraden. Enligt Wikipedia överlever den insjuknade i genomsnitt mellan två och fyra år. Endast 10 procent av patienterna överlever längre än tio år.

Givet detta ville Gui självklart få bästa möjliga vård, och hade därför ordnat med medicinsk hjälp via svenska ambassaden i Peking, dit han alltså var på väg med tåg eskorterad av två diplomater när kidnappningen ägde rum.

Detta och mycket mer berättar hans dotter Angela Gui i en mycket viktig intervju i Sveriges Radios engelska kanal, vilken kan lyssnas på här nedan:

Enligt Angela och vänner till familjen, så hade Gui inte några symptom på ALS innan han kidnappades i oktober 2015.

Det finns en diger historia av politiska fångar som drar på sig allvarliga sjukdomar under fängelsevistelser i Kina. Det mest kända exemplet torde vara nobelpristagaren Liu Xiaobo, som under fjolåret avled i en långt framskriden cancer som utvecklats sedan han dömts till fängelse 2009.

Risken är nu alltså överhängande att en svensk medborgare kan gå samma öde till mötes.

Det är fortfarande mycket som är oklart gällande helgens kidnappningen av Gui Minhai, särskilt eftersom svenska myndigheter valt att vara tyst om vad som skett. Ett stort frågetecken är givetvis huruvida klartecken getts på förhand från kinesiskt håll för Guis resa och hälsoundersökning i Peking.

Om klartecken getts, varför kidnappades han plötsligt på nytt? Om man inte hade fått klartecken, varför togs risken att smuggla en dygnet-runt-övervakad man till ambassaden i Peking?

Klart är i alla fall att kinesiska myndigheter ger de svenska diplomaterna skulden för vad som skett. Enligt Sveriges Radios korrespondent Hanna Sahlberg, menade Kinas utrikesministerium i dag att diplomaterna brutit mot lagen:

Oavsett vilket så är det av högsta vikt att Gui Minhai friges så fort som möjligt, om han inte ska gå samma öde till mötes som Liu Xiaobo.

Uppståndelsen kring kidnappningen har varit stor i såväl svenska som utländska medier, vilket är en bra början för att bygga upp en press som gör att kostar mer än det smakar för Kina att fortsätta frihetsberöva Gui.

Svenska myndigheter har dock ännu inte lyckats fördöma vad som skett. Efter att ha konfronterats under gårdagen sade utrikesminister Margot Wallström att hon kallat upp den kinesiska ambassadören till UD:s kontor, men att hon inte vill kommentera fallet närmare eftersom hon blivit ”utlovad besked om Gui Minhais öde”.

Läs mer om den allvarliga nervsjukdomen amyotrofisk lateralskleros, som Gui Minhai sannolikt har insjuknat i under sin fångenskap i Kina. En patient med denna sjukdom överlever i genomsnitt två till fyra år.

Det är oklart när Wallström, som under gårdagen befann sig i Bryssel, kommer träffa den kinesiska ambassadören, eller när och av vem hon kommer ske detta besked.

Det går inte att utesluta att detta löfte är värt lika lite som löftet att Gui släppts fri med full möjlighet att resa fritt, vilket kinesiska myndigheter alltså sade till den svenska ambassaden i oktober.

Som Ulrika Kärnborg, vice ordförande för Sveriges Författarförbund, påpekar i en artikel för Expressen Kultur med rubriken ”En spottloska i ansiktet på den svenska regeringen”, så måste Utrikesdepartementet kräva att Gui Minhai omedelbart friges.

Hur är det egentligen möjligt att så redan inte har skett?

Published on

Gui Minhai kidnappad igen, framför ögonen på svenska diplomater

Under helgen kidnappades den svenska förläggaren Gui Minhai på nytt, mitt framför ögonen på två svenska diplomater. Detta skedde under en tågresa från östra Kina till Peking, där Gui skulle besöka den svenska ambassaden för en läkarundersökning.

När tåget närmade sig Peking rusade plötsligt ett tiotal civilklädda kinesiska agenter in på vagnen och förde bort Gui under näsan på de två svenska diplomaterna, som till vardags jobbar vid svenska generalkonsulatet i Shanghai. Det är oklart exakt hur kidnappningen gick till, eller huruvida diplomaterna gjorde motstånd.

Under sin tid i fångenskap har Gui nämligen utvecklat tecken på nervsjukdomen amyotrofisk lateralskleros, som kan leda till förlamning.

Svenska Utrikesdepartementet var i två dagar helt tyst om den nya kidnappningen, men händelsen läckte ändå ut till media. New York Times var först med att skriva vad som skett. Tidningen kontaktade såväl svenska ambassaden som UD:s huvudkontor i Stockholm, som båda vägrade kommentera. Först efter att uppgifterna publicerats bekräftade svenska myndigheter vad som skett.

Detta är samma tystnad som i mitten av oktober i fjol, då jag här på InBeijing skrev om hur kinesiska myndigheter påstått att de släppt Gui fri. Men när svensk ambassadpersonal åkte till fängelset där han suttit inlåst i två år utan rättegång så var Gui spårlöst försvunnen.

Även den gången kom inget fördömande från svenska myndigheterna över Kinas agerande, och det var istället Guis dotter Angela som efter en dryg vecka i ett pressmeddelande berättade vad som hänt.

Men nu har något mycket allvarligare skett. Tio civilklädda agenter har kidnappat en svensk medborgare som enligt kinesiska myndigheter ska vara frisläppt och ”fri att resa”. Detta har också skett framför ögonen på två svenska diplomater.

Frågetecknen är många. Varför är UD helt tyst? Vad hade de tänkt säga, och när? Inget annan än ett fördömande i skarpast möjliga ordalag är givetvis nog i ett fall som detta.

Och ännu viktigare; hur står det till med Gui Minhais hälsa? Enligt Angela Gui visade hennes far innan fångenskapen inte upp några tecken på ovanstående nervsjukdom.

Det är mycket vanligt att politiska fångar i Kina drar på sig sjukdomar och allvarliga åkommor under sin fångenskap. Under fjolåret dog exempelvis nobelpristagaren Liu Xiaobo i en långt framskriden cancer som han dragit på sig under sin fängelsevistelse.

Ska Gui Minhai bli en ny Liu Xiaobo? Ska han tystas, hållas borta från sina familj och nekas adekvat vård för allvarliga medicinska problem?

Inget av vad som skett är acceptabelt; det är faktiskt en av de största diplomatiska skandalerna i Sverige i modern tid.

Läs även min artikel om vad som skett i magasinet Fokus, med rubriken ”Kidnappad på nytt”.

Published on

Fler kopplingar mellan Kinas regim och investerare i Lysekil

Jag har tidigare skrivit om de nära kopplingar som företaget Sunbase ägare Gao Jingde har till Kinas kommunistparti. Sunbase är alltså det företag som, tillsammans med China Communications Constructions Company (CCCC), vill bygga i Nordens största hamn i Lysekil.

Dock har CCCC:s koplingar till Kinas regim knappt alls skildrats i svensk press, trots att företaget styrs direkt av State-owned Assets Supervision and Administration Commission of the State Council (SASAC), som är en särskild kommission under Kinas statsråd.

Det handlar alltså om ett företag med ännu närmare band till kommunistpartiet än Sunbase, då CCCC de facto till 63 procent ägs av den kinesiska staten.

Trots att resterande andel av företaget sedan 2006 varit listat på börsen i Hongkong så har kommunistpartiets inflytande över CCCC på senare tid ökat betydligt, som en konsekvens av president Xi Jinpings ambition att stärka kontrollen över Kinas statliga företag.

I veckan rapporterade The Globe and Mail att CCCC i slutet av fjolåret meddelade sina aktieägare att man planerar upprätta en particell inom företaget, vilket skulle ge kommunistpartiet en direkt ledande roll över såväl beslutsfattning som operativ verksamhet:

In a filing with the Hong Kong Stock Exchange dated Oct. 30, 2017, the Beijing-based construction giant said it is making room inside its corporate structure for a Communist Party section in which the party ”organization shall play the core leadership role and core political role, providing direction, managing the overall situation.”

A multitude of state-owned enterprises have been adding the Communist Party to their corporate structures in recent months, giving what appears to be a supporting role to the entity that heads China’s authoritarian state.

Detta har fått varningsklockor att ringa i Kanada, eftersom CCCC vill förvärva Aecon, ett av landets största byggföretag. Detta har i sin tur fått kanadensiska parlamentsledamöter att sätta press på premiärminister Justin Trudeau att stoppa affären.

Inrättandet av en particell i CCCC visar på den fortsatt nära relationen mellan företaget, kommunistpartiet och den kinesiska statens intressen, menar bland andra Tony Clement, som sitter i Kanadas parlament och tidigare även varit landets industriminister.

”Det står klart att Kanadas nationella intressen kommer underordnas en utländsk auktoritär stat och dess styrande parti”, säger Clement enligt The Globe and Mail.

Tidningen uppmärksammar även hur flera kanadensiska byggföretag uppmanar regeringen att stoppa affären med Aecon, eftersom CCCC har en mycket tveksam historik vad gäller såväl korruption som säkerhet och arbetarskydd.

Förutom parlamentsledamöter och byggföretag, så har även Kanadas säkerhetstjänst varnat för att låta CCCC ta över ett av landets största byggföretag. Enligt säkerhetstjänsten fungerar företag som helt eller delvis ägs av den kinesiska staten inte bara som affärsenheter, utan förser ofta även kommunistpartiet med såväl teknologi som underrättelseinformation från de länder där de är verksamma.

CCCC var till alldeles nyligen förbjudet att bjuda på byggprojekt initierade av Världsbanken på grund av tidigare olaglig och bedräglig verksamhet. Exempelvis har CCCC haft en viktig roll i Kinas militarisering av Sydkinesiska havet genom byggnationen av konstgjorda öar långt från kinesiska territorialvatten.

I det konsortium som vill bygga Nordens största hamn på den svenska västkusten finns alltså inte bara Sunbase uttalat patriotiska ägare Gao Jingde, som sedan 1993 suttit i Kinas överhus och har en nära relation till landets militär. Där finns även CCCC, som ägs av den kinesiska staten och vars operativa verksamhet styrs av en particell.

I Kanada är detta nog för att parlamentariker, branschföretag och säkerhetstjänst ska utfärda skarpa varningar. I Sverige har det dock ännu inte lett till något tillnärmelsevis lika omfattande ifrågasättande.

Som GT i helgen konstaterade så varnade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson nyligen under Folk och Försvars rikskonferens för Kinas växande internationella ambitioner och geopolitiska roll.

Detta gör, enligt GT, att Kristersson är ”ljusår före” sina politiska kollegor att se det ”som övriga världen ser, men som övriga Sverige inte riktigt verkar ha insett än”.

Och visst är det märkligt att inte fler politiker, medier eller aktörer ur civilsamhället med full kraft varnar för Kinas ambition att bygga Nordens största hamn i Sverige, då kopplingen till kommunistpartiet knappast kunde ha varit tydligare.

Published on

Publicerat: Nordkorea, vinter-OS och kärnvapen

Tidigare i veckan blev det klart att Nordkorea och Sydkorea kommer marschera in under gemensam flagga vid invigningen av vinter-OS i sydkoreanska Pyeongchang i början av februari.

Om detta skrev jag redan innan beslutet togs, i en artikel med rubriken ”Pyongyangs gränslösa plan” som publicerades i veckans nummer av Fokus och även finns tillgänglig online.

Idrottsevenemang har nämligen vid flera tillfällen tidigare fungerat för att länderna närmare varandra. Vid invigningarna av OS i Aten (2000) och Sydney (2004) gick de båda koreanska nationerna in under samma flagga, vilket sedan upprepades vid de asiatiska vinterspelen i kinesiska Changchun 2007.

Någon gemensam inmarsch har inte skett sedan dess, men vid avslutningsceremonin av asiatiska spelen i Sydkorea 2014 närvarade till omvärldens förvåning tre höga nordkoreanska tjänstemän. Detta ledde i sin tur till de högsta politiska samtalen mellan länderna på fem år.

Som jag konstaterar i min artikel är det oklart varför Nordkorea på nytt använder de olympiska spelen som verktyg för att starta dialog med Sydkorea just nu:

Givetvis kan samtalen vara en strategisk undanmanöver för att vinna den tid som Nordkorea behöver för att vidareutveckla sina vapensystem, eller en metod att minska trycket efter utökade FN-sanktioner. För hur skulle det se ut om Trump anföll nu när Kim är villig till dialog?

Men om syftet är att vända Sydkorea mot USA, så finns det för Kim inget bättre tillfälle än att spela det etno-nationalistiska kortet just inför vinter-OS i Pyeongchang. Idrott har nämligen förenat de båda länderna tidigare. Och president Moon – som öppet förkastat Trumps flört om militära åtgärder – sade redan i somras att han vill uppleva den stolthet och ära det skulle innebära om Korea i Pyeongchang marscherade in som en nation.

Sydkoreas nya president Moon Jae-In är långt mer kompromissvillig vad gäller att närma sig Nordkorea än sina företrädare Lee Myung-Bak (2008–2013) och Park Geun-Hye (2013–2017), som båda förespråkade en hårdare linje mot regimen i norr.

När Sydkorea nu är mer mottagligt för dialog på nordkoreanska villkor, och USA under Donald Trump framstår som en alltmer opålitlig allierad, uppstår ett perfekt tillfälle för regimen i Pyongyang att vända Seoul och Washington mot varandra.

Enligt flera källor sker detta helt i enighet med Nordkoreas plan om att använda sina kärnvapen för att få till stånd en återförening av den nordkoreanska halvön på sina egna villkor.

Detta kan låta osannolikt, men som jag skriver i Fokus så är detta en strategi som sydkoreanska diplomater redan är medvetna om, och som diskuterats på allra högsta nivå i Washington:

Händelseutvecklingen må låta otrolig, men har samtidigt diskuterats på absolut högsta nivå även i USA. Innan Steve Bannon, tidigare chefsstrateg för Trumps administration, lämnade Vita huset sade han i en intervju med The American Prospect att det inte finns någon militär lösning på det hot som Nordkoreas kärnvapen utgör. I stället förespråkade Bannon tillbakadragandet av amerikanska trupper från Sydkorea i utbyte mot att Nordkorea stoppar sitt kärnvapenprogram och tillåter inspektioner.

Doktrinen »America First« har redan skapat stora påfrestningar för USA:s allianser i Östasien. Under sin valkampanj sade Trump att länder som Sydkorea och Japan måste betala för det militära skydd de åtnjuter från USA. I kombination med att Trump sänker sin retorik till Kims nivå, innebär detta en gyllene läge för Nordkorea att slå split mellan Washington och Seoul.

De emotionella banden för återförening i Korea går djupt, och en stor fördel skulle uppstå för Nordkorea vid en konflikt mellan Sydkorea och USA. Att använda OS i Sydkorea för att på nytt väcka de etno-naitonalistiska känslorna på Koreahalvön är därför helt naturligt för regimen i norr.

Det kan också vara ett första steg i ledet för att tvinga bort de 28 500 amerikanska soldater som nu befinner sig i Sydkorea, vilket skulle ändra på maktbalansen i hela Östasien till Kinas fördel.

Gymnaster från Nord- och Sydkorea tar en ”selfie” tillsammans under olympiaden i Rio de Janeiro 2016, något som skapade stor uppmärksamhet och känslosamma diskussioner på Koreahalvön.

Läs mer om Nordkoreas ambitioner i min artikel i veckans Fokus, eller i inlägget ”Kan Nordkorea använda kärnvapen för att återförena Korehalvön?” som jag skrev här på InBeijing redan 3 januari.

Published on

Publicerat: Kinas skuldkris hotar världsekonomin

I veckans nummer av Fokus skriver jag långt om den växande skuldnivån i Kinas ekonomi, som dragit till sig flera varningar från internationella organisationer under det senaste året.

Internationella valutafonden (IMF) varnade i augusti för att Kinas ekonomi nu innefattar skulder på cirka 240 procent av BNP, och att nivån kommer växa till 300 procent år 2022. I december utfärdade IMF ännu en varning, och menade nu även att Kinas skuldris riskerar bli en utlösande faktor för nästa globala ekonomisk kris.

Historiskt sett har skuldnivåer uppemot 300 procent nämligen alltid fått allvarliga konsekvenser, antingen genom en lång period att stagnerad tillväxt eller en plötslig krasch. I Kina är det förstnämnda alternativet mer troligt.

Detta för att belåningen i Kina ser annorlunda ut än i många andra länder, vilket jag förklarar närmare i min artikel:

Till skillnad från Sverige, där hushållens skulder uppgick till 87 procent av BNP vid början av 2017, så är denna belåning i Kina bara hälften så stor. Och till skillnad från Grekland så har Kina en statsskuld på drygt 40 snarare än 180 procent.

I Kina är det företag som står för två tredjedelar av skulden. Det är en konsekvens av att tillväxten under det senaste årtiondet hållits uppe genom massiva utbyggnader av infrastruktur och fastigheter. De kinesiska företagens belåning överstiger enligt OECD nu 170 procent av BNP, vilket är mer än dubbelt så högt som i USA och över tre gånger högre än tyska nivåer.

Att det är främst statliga företag som lånar pengar från statliga banker innebär förvisso att kinesiska myndigheter har mer kontroll och handlingsutrymme än exempelvis vid den amerikanska bolånekraschen 2008.

Men det innebär ingalunda att utlåningen kan fortsätta växa hur länge som helst utan problem. I takt med att skuldberget växer blir nämligen företagen mindre effektiva, och ekonomin mer beroende av fortsatta lån för att hålla igång tillväxten.

IMF är inte heller ensamma med sin varning. Kreditvärderingsinstitutet Moody’s sänkte den kinesiska kreditvärdigheten i maj i fjol för första gången sedan 1989, med de ökade skulderna som främsta motivering. I september degraderades Kina även av Standard & Poor’s av precis samma anledning.

Dessutom kan det vara ännu värre än IMF uppger: Institute of International Finance uppskattar att Kinas skuldnivå passerade 300 procent av BNP redan i våras, medan Bloomberg Economics spår att nivån kommer uppgå till 327 procent år 2022.

Till och med Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan har på senare tid utfärdat ett par varningar gällande bubblor och belåning i kinesisk ekonomi.

Det är heller inte mycket som tyder på att skulderna kommer minska under den närmaste framtiden. Detta eftersom Xi Jinpings ekonomiska doktrin – ofta kallad ”Xiconomics” – innefattar dominans över ekonomins nyckelsektorer av statliga företag och därmed fortsatt utlåning:

I mitten av december hölls en årlig arbetskonferens för ekonomiska frågor. Där upphöjdes »Xi Jinpings tankar om en socialistisk ekonomi med kinesiska särdrag för en ny tidsera« som rättesnöre för Kinas finanspolitik. Det är dock oklart vad denna teori, som även kallas »Xiconomics«, i själva verket innebär.

Efter konferensen skrevs tillväxtmålet för perioden 2016–2020 ner från 6,5 till 6,3 procent. Detta sågs av South China Morning Post som ett tecken på att skulderna inte skulle få fortsätta växa bara för att tillgodose rena tillväxttal. Det ligger även i linje med IMF:s rekommendation att Kina bör dra nytta av ekonomins nuvarande momentum för att genomföra reformer samt fokusera på kvalitet och hållbarhet i tillväxten.

Men samtidigt noterade New York Times att skuldproblemen »knappt nämndes« under konferensen. I stället framfördes välbekanta löften som att minska industriell överkapacitet, tämja fastighetsmarknaden och öppna upp fler områden för utländska investeringar.

Vidare ska penningpolitiken »kontrolleras« genom att nya krediter ska ges i syfte att tillgodose en »rimlig tillväxt«. Ingenting sades dock om problemet med överbelånade statliga företag. Detta sågs av flera analytiker som ett grönt ljus för utlåningen.

Om utlåningen tillåts fortsätta i oförminskad takt, är risken överhängande att problemen bara skjuts upp och förvärras.

För närmare problembeskrivning av den kinesiska skuldkrisen, läs hela min artikel via Fokus hemsida.

Published on

Tibetan fängslad för intervju med New York Times

Det nya året inleddes särdeles sorgligt för den tibetanska aktivisten Tashi Wangchuk, som suttit fängslad sedan januari 2016. Efter två år bakom galler inleddes förra veckan rättegången mot honom för brottsrubriceringen ”instiftan av separatism”.

Detta efter att Tashi uppmärksammat Kinas målmedvetna kampanj för att sudda ut tibetansk kultur i allmänhet, och i synnerhet det faktum att tibetanska språket inte längre lärs ut i Tibet. Något som Tashi menar går stick i stäv mot Kinas konstitution, som garanterar ett visst mått av autonomi för landets etniska minoriteter.

För detta kan Tashi nu dömas till 15 års fängelse om domstolen finner honom skyldig. Något som är mycket sannolikt, eftersom Kinas domstolar inte är självständiga och andelen fällande domar ligger på över 99 procent.

Huvuddelen av bevisföringen mot Tashi bestod av en nio minuter lång video som filmades av min vän Jonah Kessel och publicerades på New York Times i slutet av 2015. Bara två månader efter att filmen publicerats så försvann Tashi och utsattes för tortyr, utan att hans familj fick någon som helst förklaring.

Här nedan är den video som förra alltså veckan spelades upp i rättssalen som påstått bevis för Tashis separatism:

Att New York Times video används som vapen i en skenrättegång mot en aktivist har givetvis väckt många frågetecken, såväl hos Kessel själv huruvida det var rätt att intervjua Tashi, som hos den samlade journalistkåren i Kina för den risk man regelbundet utsätter sina intervjuobjekt för.

Med anledning av detta publicerade Kessel i dag artikeln ”How China Used a Times Documentary as Evidence Against Its Subject” i New York Times.

Där får vi veta hur Tashi inte i först hand vände sig til utländsk media med sin berättelse. Utan snarare i sista hand, efter att inhemsk media ignorerat hans historia och polisen gripit Tashi en kortare tid efter att han försökt sprida sin information via kinesiska sociala medier.

Tystad av inhemsk media och polis, sökte Tashi alltså upp utländsk media som en sista utväg för att berätta om vad han själv anser är en utveckling som håller på att radera ut hela hans språk och kultur.

Vidare berättar Kessel att att Tashi inte alls är någon radikal aktivist. Exempelvis motsätter han sig öppet tanken om tibetansk självständighet, och förespråka främst att Kinas konstitution bör följas. Men även när han försökte göra en anmäla i domstolen i Peking så avvisades Tashi, vilket även kan ses i videon ovan.

Givetvis informerade såväl Kessel som annan personal på New York Times om de faror som Tashi utsatte sig för genom att låta sig intervjuas och filmas. Dessa faror var Tashi givetvis redan medveten om, men såg det icke desto mindre som sin plikt att sprida informationen om utvecklingen i Tibet vidare.

Kessel avslutar sin läsvärda artikel med konstaterandet att han fortfarande inte vet huruvida det var rätt eller inte att publicera denna intervju.

Men vad han däremot vet är att fallet lett till stor uppmärksamhet världen över, och att åtminstone Tashis vilja om att få en röst har uppfyllts. Vidare ser många av Tashis bekanta honom nu som en hjälte:

United Nations officials, Human Rights Watch, Amnesty International, PEN America and the United States Embassy in Beijing have all publicly criticized the Chinese government over the case. Last March, the European Union and Germany voiced concerns at the United Nations Human Rights Council over Mr. Tashi’s arrest. His case has been covered by countless publications around the world, and his arrest has transformed him from an ordinary shopkeeper with a fifth-grade education into a cultural icon of both justice and oppression.

One of Mr. Tashi’s lawyers told us that community members in Yushu, his hometown, had said that Mr. Tashi had “made a big impact on local Tibetans” and that “people admire him.”

(…)

I’ve struggled with some of these issues on my own. I’ve wondered: Is our discussion of Tibetan rights worth more than a decade of one man’s freedom? Has Mr. Tashi’s arrest ultimately furthered his cause?

These are important and difficult questions. And while I don’t have definite answers, I do know this: Mr. Tashi and his concerns are now being acknowledged throughout the world. On Monday, protesters gathered outside the Chinese consulate in New York City to demand language rights for all Chinese — as well as the release of Mr. Tashi. Similar gatherings have happened in London. A political cartoonist in Australia has turned his message into pop art. His voice, at last, is resonating on an international stage.

I know, too, that Mr. Tashi has asked these kinds of questions himself and that he came to his own conclusions: that language rights are human rights, that they are protected by both China’s constitution and international human rights law, and that it was his duty to help protect his culture, no matter the cost.

Vad tycker ni läsare, är det rätt att som journalist publicera material som i en diktatur sannolikt leder till konsekvenser för intervjuobjektet? Gör det någon skillnad om intervjuobjektet på förhand är medveten om riskerna, samt får dessa förklarade för sig av de inblandade journalisterna?

Eller ska journalister helt enkelt vika sig för diktaturers repressiva metoder, och inte rapportera om något som innebär personliga risker någon? Ska hot och förtryck tillåtas trumfa säkerhet?

I videon ovan uppmärksammas att minst 140 tibetaner sedan 2009 satt eld på sig själva i desperation mot den politiska utvecklingen i Tibet. Vidare finns 1 892 kända politiska fångar av tibetansk bakgrund i Kina.

Published on

Provins i Kina erkänner storfusk med ekonomiska siffror

I helgen rapporterade South China Morning Post hur lokala myndigheter i inre Mongoliet erkänt att de manipulerat sina egna tillväxtsiffror. Bland annat var den industriella produktionen 40 procent lägre än vad som uppgavs för 2016, samtidigt som skatteintäkterna var 26 procent lägre än de officiella siffrorna.

Som en konsekvens framkom det under ett ekonomiskt möte vid årets början att de lokala myndigheterna tvingas avbryta flera storskaliga infrastrukturprojekt i provinsen:

The meeting in Inner Mongolia confirmed for the first time that the government had halted a 30.5 billion yuan (US$4.7 billion) subway project in Baotou, the region’s biggest industrial city, financial news outlet Caixin reported on Sunday.

The meeting also yielded confirmation that another three subway projects in the regional capital Hohhot were on hold, according to Xinhua.

In addition, an expressway project linking Hohhot and Ordos had been suspended, Caixin reported, citing banking regulators.

I Kinas politiska system har befordran av lokala tjänstemännen länge skett nästan uteslutande på grundval av ekonomisk tillväxt i de områden där de är verksamma.

En av tjänstemännen från inre Mongoliet uppgav dock att den falska statistiken inte enbart handlade om personlig vinning, utan att bättre tillväxtsiffror även innebär möjligheten till större lån och bättre lånevillkor för hela provinsen.

Det handlar helt enkelt om en lokal bubbelekonomi. Och det lär knappast vara någon isolerad händelse. South China Morning Post uppmärksammar även att Kinas finansdepartement förra månaden uppskattade skuldnivån i Kina till cirka 20 000 miljarder kronor, varav mycket lånats ut till statliga företag via lokala myndigheter.

Vi vet med säkerhet att inre Mongoliet inte är den enda kinesiska provins som manipulerat sina ekonomiska siffror.

I januari förra året erkände medgav Chen Qiufa, guvernör över provinsen Liaoning i norra Kinas rostbälte, att tillväxtsiffrorna mellan 2011 och 2014 hade kryddats genom att bland annat skatteintäkterna skrivits upp med ”minst 20 procent” under denna period.

Efter att Liaoning upphörde med fusket så började dess ekonomi istället krympa; under 2016 backade provinsens BNP med 2,2 procent.

Vidare har det har det länge varit vanligt att samtliga Kinas provinser rapporterat en egen BNP-tillväxt som är högre än den nationella siffran, vilket alltså innebär att den sammanlagda tillväxten för alla Kinas provinser i sin tur varit mycket högre än den officiella siffran.

Läs närmare om denna märkliga företeelse i artikeln ”China’s Baffling GDP Figures” av The Atlantic.

Just den ekonomiska statistiken var ett av ämnena jag berörde närmare i kapitlet om ekonomi i min förra bok ”Det nya Kina”. Där uppmärksammar jag bland annat hur Kinas premiärminister själv sagt att Kinas BNP-siffror är konstgjorda och främst borde användas som referens:

I ett uttalande som senare läckte ut till allmänheten sade Li Keqiang redan innan han blev premiärminister att Kinas BNP-siffror är konstgjorda, och att man därför istället främst bör se till tre andra faktorer för att skaffa sig en uppfattning om landets tillväxt: energikonsumtion, järnvägsfrakt och bankernas utlåning. Därför var det märkligt att Kinas ekonomi officiellt växte med 6,9 procent under 2015, samtidigt som energiframställning minskade med 0,2 procent vilket var den första nedgången sedan kulturrevolutionens dagar 1968. Vidare minskade även volymen av fraktat gods på landets järnvägar med hela 11,9 procent. Wall Street Journal noterade också att produktionen av nästan hälften av 60 viktiga industriprodukter som stål och järnmalm de facto föll under 2015. Mot bakgrund av detta är det inte lustigt att 96 procent av alla ekonomer som svarade på en undersökning gjord av Wall Street Journal hösten 2015 ansåg att Kinas BNP-siffror inte reflekterar dess ekonomiska tillstånd på ett tjänligt vis. Ett internt skämt i branschen menar att 78,325 procent av Kinas statisk är påhittad.

Förtroendet blev knappast högre då det i januari 2016 offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, befann sig under utredning för korruption. Detta skedde efter att en särskild inspektionsgrupp undersökt statistikbyrån under tre månaders tid, och bara en vecka efter att Wang bedyrat inför media att Kinas ekonomiska statistik är ”genuin och trovärdig” samt att metodiken vid hans byrå lever upp till global standard. Vid början av 2016 sade även bland andra Anne Stevenson-Yang, medgrundare av J Capital Research, att hon upplevt en allt större diskrepans i officiell statistik under de senaste två åren samt att statistiken tenderar att försvinna då den blir negativ. I New York Times citerades hon säga att anställda inom statliga företag skrattar åt den officiella statistiken, och att det därför är lustigt hur många utlänningar tror på samma siffror.

Vid årets början kom även rapporter om att myndigheter höll tillbaka eller rent av ändrade negativ ekonomisk statistik. Sammantaget har detta fått ekonomer vid bland annat Barclays Bank, Oxford Economics, The Conference Board och Capital Economics att uppskatta Kinas riktiga ekonomiska tillväxt i dag till mellan 4 och 6 procent. Särskild skepsis riktas mot myndigheternas positiva siffror gällande sektorer som industriproduktion och byggsektor, som enligt många andra indikatorer inte växte alls under 2015.

Tillsammans med Kinas tilltagande skuldkris – som jag skriver långt om i nästa nummer av tidningen Fokus – är manipulerad statistik ett av de största orosmomenten när den kinesiska ekonomins egentliga tillstånd ska bedömas.

Published on

Första samtalet mellan Nordkorea och Sydkorea sedan 2015

I dag träffades diplomater från Nordkorea och Sydkorea för samtal för första gången sedan december 2015. Samtalen ägde rum i den så kallade ”fredsbyn” Panmunjom med bebyggelse på båda sidor om den demarkationslinje som delar Koreahalvön i två.

Som jag skrev här förra veckan så är detta en direkt följd av att Nordkoreas diktator Kim Jong Un under sitt nyårstal gav grannen i söder en olivkvist, genom att uttrycka sin vilja att delta i vinter-OS i Sydkorea nästa månad. Talet fick också till följd att en direkt kommunikationslinje mellan de båda länderna som tidigare stängts ner öppnades på nytt.

Efter Kims nyårstal skred Sydkorea genast till verket för att ordna konkreta samtal med norr och om möjligt ordna så att Nordkorea kan vara en del av olympiaden i Pyeongchang. Man föreslog direkta samtal mellan länderna, som alltså hölls under förmiddagen lokal tid.

Samtalen, som skedde helt öppet inför en samlad presskår, gav också bättre resultat än vad många på förhand vågat hoppas. Det avgjordes att Nordkorea ska skicka en delegation till vinter-OS innehållandes inte bara idrottare utan även besökare, hejarklack, mediekår och underhållare av olika slag.

Vidare bestämdes att militär samtal ska hållas för att ”minska den nuvarande militära spänningen mellan de båda länderna”. Detta förslag ska ha kommit från Seoul. Sydkoreas nyhetsbyrå Yonhap rapporterar vidare att en direktlinje för militära samtal kommer återöppnas, vilken kan bli främsta verktyg för att lugna ner situationen vid eventuell eskalering.

Viceministern för Sydkoreas återföreningsministerium gick så långt som att tala om nödvändigheten av att genast återuppta dialogen för samarbete, fred och nedrustning av kärnvapen på Koreahalvön.

På denna punkt är de två länderna dock oense. Nordkorea har nämligen inga planer på att ge upp sina kärnvapen, eller för den delen tona ner retoriken mot USA:

But it was not all harmony on Tuesday. North Korea’s chief negotiator, Ri Son Gwon, expressed strong discontent over South Korean claims to the media that denuclearization was discussed on Tuesday and could be part of military talks. He at the same time issued a threat to the US.

”Speaking of the nuclear issue, all state-of art-strategic weapons, including atomic and hydrogen bombs, ICBMs, rockets, are entirely targeting the US. It is not targeting our own people. It is not targeting China and Russia as well,” Ri said. ICBMs refer to intercontinental ballistic missiles.

Business Insider understryker också risken för att de nystartade samtalen kan vara en strategisk undanmanöver från Nordkoreas sida för att tjäna den tid som behövs för att färdigställa utvecklingen av en fullt fungerande kärnvapenarsenal.

Ytterligare en möjlig strategisk målsättning från Nordkoreas sida är att vända Sydkorea mot USA, vilket blivit möjligt i större utsträckning sedan Donald Trump tog över presidentskapet.

Redan under sin valkampanj pratade Trump om att allierade som Sydkorea och Japan måste ”betala” för det skydd de åtnjuter från USA, samtidigt som presidentens oberäknelighet och retorik på Twitter skapar intrycket av att han är minst lika ansvarig för det spända läget som Kim Jong Un.

The Guardian påpekar också att samtalen mellan Nordkorea och Sydkorea, om de går för långt, riskerar att skapa upprörda känslor i såväl USA som Japan. En uppgörelse som kan ställa till detta vore exempelvis om Sydkorea lyfter sanktioner och reseförbud mot nordkoreanska tjänstemän för att tillåta dem närvara vid vinter-OS.

Visst är det bra att dialogen mellan de båda länderna återupptas, vilket minskar risken för ödesdigra missförstånd, särskilt på militärnivå.

Men samtidigt är det oroande att det mesta fortfarande verkar ske på Nordkoreas villkor. Som jag skrev här förra veckan så är det mycket som pekar på att Nordkorea vill använda sin kärnvapen för att först tvinga bort amerikanska soldater från Sydkorea, och sedan återförena Koreahalvön på sina egna villkor.

Dagens samtal måste ses delvis tolkas som att Nordkorea kommit ett steg närmare denna målsättning.

Published on

Handel med utsläppsrätter i Kina saknar tak för total utsläppsmängd

Efter att Donald Trump förra sommaren drog USA ur Parisavtalet så har Kina ofta framhållits som en förebild i kampen mot klimatförändringarna. En företeelse som är mycket märklig med tanke på vad detta avtal innebär för Kina.

Under förhandlingarna i Paris vägrade nämligen Kina att uppge något konkret mål för minskningen av koldioxidutsläpp. Medan såväl USA som EU avgav generösa löften om att minska utsläppen med 25 respektive 40 procent inom en snar framtid, ville Kina inte förbinda sig att minska sina utsläpp överhuvudtaget förrän ”omkring år 2030”.

Detta har jag tidigare skrivit mer ingående om i inläggen ”Myten om Kinas minskade koldioxidutsläpp” och ”Kan Kina leda kampen mot klimatförändringarna?”

Ett av få löften Kina avgav i Paris var införandet av ett nationellt system med handel för utsläppsrätter. Ambitionen ledde till såväl hopp som beröm bland politiker, medier och organisationer världen över.

Men nu avslöjar South China Morning Post att det kinesiska systemet för handel med utsläppsrätter, som infördes vid slutet av fjolåret, saknar en övre gräns för den totala utsläppsmängden och därmed i praktiken är värdelöst för att minska landets växthusgaser.

Liknande system i exempelvis EU och Kalifornien fungerar på så vis att en övre gräns sätts för mängden utsläpp, varpå industrier som släpper ut mindre koldioxid än beräknat har möjlighet att till andra aktörer sälja krediter som ger ”rätt” till ytterligare utsläpp.

Men i Kina kommer systemet fungera annorlunda. Där tilldelas en kraftstation som producerar mer elektricitet helt enkelt fler krediter att förverka:

Government sources with knowledge of the plan have since said there will be no hard cap on the total credits for the sector – although there are signs that the ceiling will be lowered over time.

Instead, each power company will be allocated credits according to how much electricity it produces. If a company produces more, it gets more credits.

Climate experts say this a more conservative approach meant to cushion the sector and the economy from carbon market shock.

South China Morning Post tillägger att en övre gräns – så kallad ”hard cap” – ses som en förutsättning för att handel med utsläppsrätter ska fungera. För först när det existerar en övre gräns för den totala mängden utsläpp, har krediterna som handlas ett egentligt värde.

Nu ska istället ett riktvärde sättas för var och en av cirka 1 700 aktörer inom Kinas energisektor, baserat på dess energieffektivitet.

Ytterligare en skillnad i utformningen av Kinas nationella handel med utsläppsrätter är att den endast kommer gälla energisektorn, istället för de åtta tunga industrisektorer som från början var meningen. Därmed omfattar systemet endast en tredjedel av landets utsläpp.

Enligt en analytiker som South China Morning Post talar med, så beror utformningen på att Kina vill lämna utrymme för utsläppen att fortsätta öka, eftersom detta krävs för landets ekonomiska tillväxt:

Zhang Junjie, director of the Environmental Research Centre at Duke Kunshan University, who studies the carbon market, said the government wanted to leave some room for emissions to grow.

“China has promised that its carbon dioxide emissions will peak by 2030, which means emissions will continue to increase before that,” he said.

(…)

“The government does not want to see the carbon market spurring too big a shock on the industry. The key concern is the influence on the economy and the competitiveness of industries,” Zhang Junjie said.

Zhang tillägger att en övre gräns för utsläppen skulle sätta för stor press på kolkraftverk med låg energieffektivitet, samt att systemet främst syftar till att öka effektiviteten snarare än att ersätta kolindustrin med gas eller förnyelsebara energikällor.

Kina står i dag för över hälften av världens samlade utsläpp av växthusgaser, och passerade redan 2014 EU även vad gäller koldioxidutsläpp per capita.

Vidare är Kina världens största investerare i grön energi, och under 2016 växte solkraften snabbast av alla energikällor i procent. Men samtidigt var det kolkraften som ökade överlägset mest i ren kapacitet.

Enligt International Energy Agency kommer Kina att stå för över en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs fram till år 2040. Samtidigt släppte gick USA – trots att man nu lämnat Parisavtalet – mot sina lägsta utsläppssiffror på 25 år under 2017.

RELATERAD LÄSNING: ”Tullar på koldioxid är Kinas värsta mardröm” (dec 2021)

Published on

Dagens Industri positiv till kinesisk hamn i Lysekil

Dagens Industri är den hittills första tidning som ställer sig positiv till de kinesiska planerna på att bygga Nordens största hamn i Lysekil. Detta genom ledarskribenten Frida Wallnors artikel ”Håll hamnen öppen också för kineserna”.

Just innan jul avslöjade jag i en artikel för magasinet Fokus hur Gunter Gao, ägaren till det kinesiska företag som står bakom investeringarna, har nära band till Kinas militär och kommunistparti.

Gao har bland annat suttit i Kinas överhus sedan 1993, och äger den mark som kinesiska militären verkar på i Hongkong. Han har även personligen finansierat utgivningen av flera böcker för att ”marknadsföra den ärorika bilden av Kinas militär som en kultiverad och kraftfull styrka”.

Trots detta, och trots de kinesiska myndigheternas uttalade plan att sprida sitt politiska inflytande genom att bygga infrastruktur utomlands, tycker Wallnor att hela Sverige bör ”välkomna de kinesiska planerna”.

Wallnor menar att ”alla som konspirerar om Kinas framtida annektering av Sverige ta ett steg tillbaka till verkligheten”, och varnar för den ”den tilltagande alarmismen kring kinesiska bolags eventuella politiska agendor” som råder i Sverige.

Vidare förminskar hon såväl farhågorna för miljöpåverkan som vikten av företagens ”eventuella kopplingar” till kinesiska myndigheter. (Kopplingarna är dock inte eventuella; de är dokumenterade.)

Skälen till Wallnors ställning är förutsägbart nog kommersiella. Dels sägs Sverige sakna en djuphamn som klarar vissa containerfartyg, dels börjar vi tydligen hamna efter Danmark och Finland vad gäller att locka till sig utländska direktinvesteringar.

Hon pekar dessutom på inkonsekvens. Säger vi nej till kineserna i Lysekil bör vi kanske också ”slänga ut” de saudiskt ägda Preem från samma stad eller Hongkong-bolaget MTR från Stockholms tunnelbana.

Har man tillåtit mindre investeringar från Saudiarabien och Hongkong finns det alltså ingen återvändo. Då måste man även, enligt Wallnors logik, låta en politisk profil som Gunter Gao bygga Nordens största hamn på vår västkust.

Wallnor är dock inne på rätt spår när hon anser det orimligt att lokalpolitiker ska kunna bedöma säkerhetsrisken med ett kinesiskt hamnbygge i Lysekil. Hon ställer sig därför positiv till en pågående utredning kring regeringens möjlighet att bedöma utländska investeringars säkerhetspolitiska påverkan, samt att i vissa fall kunna inskränka det kommunala självstyret gällande beslut i dessa frågor.

Men vad Wallnor verkar ha missat är – som jag i december skrev här på InBeijing – att en sådan lag enligt utrikesminister Margot Wallström ens kan komma att börja debatteras först våren 2018.

Samtidigt ska beslutet angående hamnbygget i Lysekil tas senast i februari. Eventuella bestämmelser om centrala myndigheters rätt att påverka utländska direktinvesteringar av säkerhetspolitiska skäl kan alltså börja gälla först när kineserna redan börjat gräva ut den bohuslänska skärgården.

Jag har tidigare här på InBeijing haft anledning att skriva om Frida Wallnors vurm för Kina i allmänhet och kinesiska investeringar i synnerhet. I ett inlägg förra sommaren som delades över 100 gånger analyserade jag hennes ledartext med rubriken ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget”.

I den mån Frida Wallnors ledare i Dagens Industri handlar om Kina, är budskapet att vi bör omfamna regimens roll som global ledare och utan skepsis acceptera kinesiska investeringar i Sverige, oberoende av pengarnas koppling till landets kommunistparti.

Där visade Wallnor först en häpnadsväckande okunnighet om asiatisk geopolitik genom att hävda att Japan på grund av Donald Trump nu vänder sig till Kina och Ryssland för att lösa kärnvapenkrisen på Koreahalvön.

Men faktum är att relationen mellan Kina och Japan i dagsläget är sämre än på mycket, mycket länge. Vid tiden för Wallnors artikel hade Japans premiärminister Shinzo Abe inte haft någon som helst kommunikation med Kinas president Xi Jinping på tio månader.

Abe har däremot träffat Trump flera gånger under det senaste året. Senast i Tokyo i november, då Abe gav Trump en keps med texten “Donald & Shinzo Make Alliance Even Better”, innan de båda gav sig iväg för ännu en gladlynt runda golf.

Wallnor ansåg icke desto mindre personligen att krisen på Koreahalvön har störst möjlighet att lösas genom den plan som hon hävdade att Peking och Moskva tillsammans håller på att utarbeta.

Hon avslutade texten med att Sverige bör ”hoppa på det kinesiska tåget”, även om det var oklart vad detta egentligen innebär. Men det verkade ha att göra med att omfamna Kina som global ledare i en rad frågor, samt kasta överbord all skepsis gentemot kinesiska direktinvesteringar.

Förra sommaren skrev Wallnor även en ledartext med rubriken ”Begränsa inte Kinas investeringar i Europa”, där den växande oron för Kinas ökade investeringar inom nyckelområden i den europeiska ekonomin återigen avfärdades.

Detta gjordes bland annat genom förvrängning av statistik. Wallnor konstaterade att Kina upp till 2015 endast stått för 0,5 procent av alla utländska direktinvesteringar som gjorts i Europa.

Hon utelämnade dock att nivån under 2016 var hela tjugo gånger högre, då Kina stod för över 10 procent av de utländska investeringarna i Europa.

Den dramatiska ökningen har lett till farhågor i länder som Tyskland, Frankrike och Italien. Dessa nationer är nu drivande i frågan att upprätta en mekanism på EU-nivå för att säkerhetsmässigt granska de snabbt ökade kinesiska investeringarna på kontinenten.

Detta är givetvis en mekanism som Wallnor motsätter sig. För denna mekanism hade med all säkerhet satt stopp för Kinas byggnation av Nordens största hamn på den svenska västkusten, som Wallnor på ett lika ivrigt som farligt vis försvarar.

Published on

Trump mer omskriven i media än alla svenska partiledare tillsammans

Det faktum att USA i allmänhet och Donald Trump i synnerhet dominerar svensk utrikesjournalistik är ett ämne jag ofta skrivit om här på InBeijing. Mitt inlägg ”Journalistförbundet ger 32 stipendier till USA, inget till Kina eller Indien” förra månaden delades hundratals gånger och skapade en livlig debatt på Facebook.

Huruvida USA:s oproportionerligt stora plats i svenska medier tränger ut bevakningen från andra delar av världen var också ämnet för ett seminarium vid namn ”USA, USA, USA! Resten av världen i medieskugga?” som hölls i Stockholm i mitten av december.

Under seminariet menade främst journalisten och författaren David Isaksson att så är fallet. Ekots utrikeschef Ginna Lindberg, som även är med och producerar Sveriges Radios USA-podd, sade dock att detta inte stämmer utan att såväl Sveriges Radio som andra svenska medier i själva verket har en geografiskt välbalanserad utrikesrapportering.

Nu visar dock ny statistik från medieanalysföretaget Retriever att Isaksson är närmare sanningen än Lindberg. Företaget har nämligen undersökt vilka personer som oftast nämndes i svensk redaktionell media under fjolåret, och resultatet är överraskande även för den som på förhand är medveten om USA-centreringen i svensk media:

– Vi har aldrig sett något liknande. Trump är mer omskriven i media än någon annan person eller händelse de senaste två åren. Han är mer omskriven än de svenska partiledarna tillsammans, inklusive statsminister Stefan Löfven, säger Ioanna Lokebratt, medieanalytiker på Retriever.

Under året har drygt 227 000 artiklar skrivits om Donald Trump i svenska tidningar. Det motsvarar en artikel varannan minut, dygnet runt. I nära en fjärdedel av artiklarna omnämns även Twitter, något som tyder på att presidenten lyckas nå ut och sätter agendan i nyhetsrapporteringen.

Donald Trump toppar Retrievers lista över de 20 mest omskrivna personerna i svensk media 2017 med 229 392 artiklar. På andra plats kommer statsminister Stefan Löfven med 83 899 artiklar.

Bland utländska politiker återfinns Vladimir Putin, Emmanuel Macron, Theresa May, Angela Merkel och Recep Tayyip Erdoğan i respektive ordning alla på mellan 21 000 och 37 000 artiklar.

Kinas president Xi Jinping – som nyligen utsågs till världens mäktigaste man av The Economist – fanns inte på listan överhuvudtaget och omnämndes därför färre än 12 000 gånger i svensk media under fjolåret.

Detta trots att Xi under den 19:e partikongressen i oktober förlängde sitt ämbete med minst fem år, och blev Kinas mäktigaste ledare sedan Mao Zedong genom att skriva in sitt egen namn i kommunistpartiets stadgar.

Den enda östasiatiska personen som finns med på listan är Nordkoreas diktator Kim Jong Un, som hamnar på 14:e plats efter att ha omnämnts i 18 370 artiklar. Retriever påpekar dock att i över hälften av alla artiklar där Kim nämns, förekommer även Trumps namn.

Förutom i redaktionell media så kunde USA-hysterin även ses i SVT Nyheters årskrönika enligt följande:

Och under gårdagen publicerade Sveriges Radio vidare det 113:e(!) avsnittet av USA-podden. Programmets huvudrubrik var, naturligtvis, Donald Trumps senaste utspel på Twitter.

Published on

Kan Nordkorea använda kärnvapen för att återförena Korehalvön?

Det nya året har varit händelserikt på Koreahalvön. Under sitt nyårstal varnade Kim Jong Un för att avfyrningsknappen till Nordkoreas kärnvapen alltid finns ”på mitt skrivbord”, samt att landets missiler kan nå vart som helst på den hela amerikanska kontinenten.

Uttalandet triggade förutsägbart nog igång Donald Trump, som snart genom sin Twitter lät veta att han minsann har en mycket större avfyrningsknapp på sitt eget skrivbord:

Samtidigt sträckte Kim ut en olivkvist till Sydkorea genom att uttrycka en önskan om att skicka nordkoreanska idrottare till vinter-OS som invigs i sydkoreanska Pyeongchang om en dryg månad.

Sydkorea hörsammade genast önskan från norr, med löften om att ”agera snabbt” för att realisera dessa.

Detta fick till följd att en tidigare stängd kanal för direktkommunikation mellan de två länderna nu öppnats, samt att Sydkorea föreslagit bilaterala samtal på en nivå högre än någonsin sedan Trump blev USA:s president.

Att spela ut Trump och Sydkorea mot varandra kan ses vara en del av Nordkoreas långsiktiga strategiska plan att återförena Koreahalvön på sina egna villkor.

I väst dominerar bilden av ett svältande och isolerande Nordkorea vars regim skaffar kärnvapen enkom för att garantera sin egna överlevnad. Men en insikt som vinner alltmer mer mark är hur dessa kärnvapen även planeras som verktyg för att etablera en koreansk federation.

Bland annat lade Sydkoreas återföreningsminister fram denna teori i Wall Street Journal i slutet av fjolåret:

South Korea’s top official on North Korea said that rapid advances in Pyongyang’s nuclear-weapons program this year have revived the Kim regime’s long-dormant ambitions of unifying the Korean Peninsula on its terms.

Redan vid fjolårets början varnade B.R. Myers, professor vid Dongseo University i Sydkorea, för att återförening är centralt i Nordkoreas ideologi och att landet genom sina kärnvapen vill tvinga bort de amerikanska trupperna från Sydkorea.

I ett långt tal i december, vars transkribering finns på nätet, varnade han även för hur den nordkoreanska planen kan komma att lyckas.

Han har fått medhåll av bland annat Thomas Wright vid Lowy Institute, som citerar Steve Bannon framhålla som enda lösning på Koreakrisen att USA drar tillbaka sina 28 500 trupper från Sydkorea, i utbyte mot löften att Pyongyang fryser sitt kärnvapenprogram och tillåter inspektioner:

One need just look at the remarkable interview that Trump’s former chief strategist, Steve Bannon, gave to The American Prospect two days before he left the White House.

Bannon said there was no military solution to the ICBM threat and he favoured a deal in which the United States withdrew its forces (currently 28,500 troops) from South Korea in exchange for North Korea freezing its nuclear program and agreeing to inspections.

Kim will have read Bannon’s interview with great interest. It reveals the isolationist nature of America First, the foreign policy doctrine that is on the rise in America.

US interests are paramount. With an America First foreign policy, the United States will not risk its own security for those of its allies.

Donald Trumps inåtvända och utrikespolitiskt oförutsägbara administration har redan inneburit stora påfrestningar för USA:s allianser med Sydkorea, Japan och andra länder i regionen. För Kim Jong Un innebär detta samtidigt en möjlighet att slå splint mellan Washington och Seoul, samtidigt som man närmar sig Sydkorea med hjälp av de emotionella argument om återförening som fortfarande existerar på båda sidor.

Sydkoreas största svaghet är avsaknaden av en konstant taktik för att hantera förhållandet till Nordkorea. Meningsskiljaktigheter existerar inte bara emellan utom även inom landets olika politiska partiet och civilorganisationer.

Exempelvis ersatte Seoul den så kallade ”solskenspolitiken” under Kim Dae-jung (1998-2008) med en uttalat hårdare agenda gentemot Nordkorea under hans efterföljare Lee Myung-bak (2008-2013).

Under fjolåret fick Sydkorea vidare en ny president vid namn Moon Jae-in, som är mer vänligt inställd till dialog än sin företrädare Park Geun-hye (2013-2017), dotter till den diktator som styrde Sydkorea innan landet vid mitten av 1980-talet blev en demokrati.

Sammantaget innebär detta en stor möjlighet för Nordkorea att flytta fram sina positioner för återförening av Koreahalvön på sina egna villkor.

Tillbakadragandet av amerikanska trupper skulle följas av en koreansk federation, varpå nästa nästa steg oundvikligen skulle bli förhandlingar om en koreansk union. Vid dessa samtal skulle då ett enat och kärnvapenbestyckat Nordkorea – sannolikt med stöd av Kina – förhandla med ett splittrat och utelämnat Sydkorea.

Sydkoreas president Kim Dae-Jung träffade Nordkoreas framlidne diktator Kim Jong-il år 2000, sedan Sydkorea sjösatt den ”solskenspolitik” som innebar en mjukare linje inklusive nästan villkorslöst bistånd till sin granne i norr. Mötet visar på de emotionella band som existerar för en återförening.

I transkriberingen av professor Myers tal, medger han att det finns många individer och aktörer i Sydkorea som aldrig skulle vilja hamna under Pyongyangs politiska system.

Men samtidigt har Sydkorea uttrycket att man in i det längsta kommer undvika att ta till vapen mot sin granne i norr, och därför behöver Pyongyang främst bara övervinna det psykologiska motstånd som finns mot en återförening på södra sidan.

Och detta är ett psykologiskt motstånd som inte är särskilt stort. Enligt Myers är de historiska och etniska sentimenten för en återförening mycket större än vad vi i väst kan föreställa oss. En viktig hint är att nordkoreaner har börjat framställas som positiva i Sydkoreas populärkulturen under de senaste två årtiondena.

En fredlig återförening av Koreahalvön på Nordkoreas villkor är alltså inte så otroligt som det vid en första anblick kan verka. Kanske skulle den tvinga Pyongyang till vissa politiska kompromisser, men samtidigt skulle en sådan återförening utan tvivel vända upp och ner på maktbalansen i hela Östasien.

Relaterad läsning:

”North Korea reopens hotline with South hours after Trump button boast” (The Guardian)
”What North Korea wants” (Quartz)
”Kim Jong-Un’s Theory of Nuclear Victory” (Lowy Institute)
”North Korea’s Unification Drive” (Sthele Press)
”‘The Unification That North Korea Wants Will Never Happen,’ South Says” (Wall Street Journal)

Published on

Hur lilla Palau står upp emot diplomatisk press från Kina

Ett av de viktigaste ämnena i min kommande bok är hur Kina använder sin ekonomiska makt för att utöva diplomatisk och politisk press mot allt fler länder. Samt hur detta allt oftare lyckas.

Ett praktexempel är Norge, ett av världens rikaste länder, som för ett drygt år sedan undertecknade en ”förödmjukande” diplomatisk skrivelse för att återställa skada på de diplomatiska och ekonomiska relationerna som uppstod när aktivisten Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010.

När samma Liu Xiaobo förra sommaren insjuknade i cancer så vägrade Norges regering vidare ställa sig bakom en uppmaning från EU att låta Liu vårdas utomlands, eller på annat vis kommentera nobelpristagarens tillstånd innan han gick bort.

Att sälja lax, kommenterade många analytiker cyniskt, var tydligen långt viktigare för Norge än att stå upp för de ”mänskliga rättigheter” som uttalat är en av de främsta prioriteringarna inom norsk utrikespolitik.

I min kommande bok visar jag även med hjälp av forskning hur Sverige i relationen till Kina på senare år gått samma väg som Norge i prioriteringen av handel och ekonomiskt samarbete framför mänskliga rättigheter och demokratiska principer.

Men medan många av världens rikaste länder i allt större utsträckning viker ner sig för politiska krav från Kina så visar lilla Palau, med bara 21 500 invånare, hur det är möjligt att stå upp diplomatisk press från Kina.

I helgen skrev Financial Times hur Kinas myndigheter nyligen uppmärksammade den lilla önationen på att den står på en lista som förbjuder kinesiska resebyråer att göra reklam för gruppresor dit.

Anledningen är att Palau är ett av bara 20 länder som i dag har diplomatiska relationer med Taiwan. På grund av sämre politiska relationer mellan Kina och Taiwan under de senaste två åren, har Kina trappat upp pressen mot de länder som fortfarande erkänner Taiwan.

Eftersom över hälften av Palaus ekonomi utgörs av turism, och ungefär hälften av alla turister som besöker Palau är kineser, så vill Kina nu påverka landets myndigheter till att bryta relationen med Taiwan genom hot om att minska turismen.

Men Palau ger inte vika. ”Palau är ett land som styrs av lagar, och en demokrati där vi fattar våra egna beslut”, svarade presidentens talesman angående den tilltagande pressen från världens största land.

Financial Times intervjuar även personer som påpekar att utrikespolitiska påtryckningar är en uttalad politisk strategi från den kinesiska regimens håll, samt att detta bara kommer förvärras om ingen vågar stå upp:

William Stanton, former head of the American Institute in Taiwan, the unofficial US embassy in Taipei, said it was clear China was “stepping up pressure” against Taiwan.

“It seems to be an important shift,” he said, noting that President Xi Jinping of China had signalled a toughening foreign policy at the Communist party congress in October. “They are a bully and they are going to get worse unless people stand up to them,” said Mr Stanton, who now lectures at National Taiwan University.

Vad gäller frågan om diplomatiska förbindelser med Taiwan så har Kina i detta avseende rönt en viss framgång. I december 2016 skrev jag här på InBeijing hur Sao Tome och Principe, ett av världens mest korrupta länder, bröt sin relation med Taiwan efter frikostiga ekonomiska belöningar från Kina:

Enligt uppgifter från Taiwans utrikesministerium hade Sao Tome och Principe begärt motsvarande närmare två miljarder kronor från Taiwan just innan de diplomatiska relationerna avbröts. Det är en icke obetydligt summa, särskilt med tanke på att landet är Afrikas minsta med blott 150 000 invånare.

Landet menade att pengarna behövdes för att ”täppa till ett finansiellt hål”. Och när inte Taiwan ville casha upp så tvekade inte Kina inför att köpa den afrikanska önationens lojalitet. Enligt en källa inom kinesiska utrikesministeriet så bad Sao Tome och Principe om ”bistånd” i samma storlek från Kinas håll.

Under 2017 lyckades Kina med liknande medel även övertyga Panama att skrota den diplomatiska relationen till Taiwan.

I en tid då det kinesiska kommunistpartiet med hjälp av morot och piska försöker flytta fram sina positioner globalt, så blir det allt viktigare att de kvarvarande 20 länderna som har diplomatisk förbindelser med Taiwan inte pressas till att överge dem.

Detta skulle exempelvis kunna uppmuntra Kina att ställa högre krav på återförening med och politisk kontroll över Taiwan – och iscensätta en militär attack om Taiwan vägrar.

Det vore också av största vikt om utvecklade, rika demokratier som Norge och Sverige kunde visa samma ryggrad som lilla Palau inför den kinesiska regimens växande politiska krav.