Tibetan fängslad för intervju med New York Times

Det nya året inleddes särdeles sorgligt för den tibetanska aktivisten Tashi Wangchuk, som suttit fängslad sedan januari 2016. Efter två år bakom galler inleddes förra veckan rättegången mot honom för brottsrubriceringen ”instiftan av separatism”.

Detta efter att Tashi uppmärksammat Kinas målmedvetna kampanj för att sudda ut tibetansk kultur i allmänhet, och i synnerhet det faktum att tibetanska språket inte längre lärs ut i Tibet. Något som Tashi menar går stick i stäv mot Kinas konstitution, som garanterar ett visst mått av autonomi för landets etniska minoriteter.

För detta kan Tashi nu dömas till 15 års fängelse om domstolen finner honom skyldig. Något som är mycket sannolikt, eftersom Kinas domstolar inte är självständiga och andelen fällande domar ligger på över 99 procent.

Huvuddelen av bevisföringen mot Tashi bestod av en nio minuter lång video som filmades av min vän Jonah Kessel och publicerades på New York Times i slutet av 2015. Bara två månader efter att filmen publicerats så försvann Tashi och utsattes för tortyr, utan att hans familj fick någon som helst förklaring.

Här nedan är den video som förra alltså veckan spelades upp i rättssalen som påstått bevis för Tashis separatism:

Att New York Times video används som vapen i en skenrättegång mot en aktivist har givetvis väckt många frågetecken, såväl hos Kessel själv huruvida det var rätt att intervjua Tashi, som hos den samlade journalistkåren i Kina för den risk man regelbundet utsätter sina intervjuobjekt för.

Med anledning av detta publicerade Kessel i dag artikeln ”How China Used a Times Documentary as Evidence Against Its Subject” i New York Times.

Där får vi veta hur Tashi inte i först hand vände sig til utländsk media med sin berättelse. Utan snarare i sista hand, efter att inhemsk media ignorerat hans historia och polisen gripit Tashi en kortare tid efter att han försökt sprida sin information via kinesiska sociala medier.

Tystad av inhemsk media och polis, sökte Tashi alltså upp utländsk media som en sista utväg för att berätta om vad han själv anser är en utveckling som håller på att radera ut hela hans språk och kultur.

Vidare berättar Kessel att att Tashi inte alls är någon radikal aktivist. Exempelvis motsätter han sig öppet tanken om tibetansk självständighet, och förespråka främst att Kinas konstitution bör följas. Men även när han försökte göra en anmäla i domstolen i Peking så avvisades Tashi, vilket även kan ses i videon ovan.

Givetvis informerade såväl Kessel som annan personal på New York Times om de faror som Tashi utsatte sig för genom att låta sig intervjuas och filmas. Dessa faror var Tashi givetvis redan medveten om, men såg det icke desto mindre som sin plikt att sprida informationen om utvecklingen i Tibet vidare.

Kessel avslutar sin läsvärda artikel med konstaterandet att han fortfarande inte vet huruvida det var rätt eller inte att publicera denna intervju.

Men vad han däremot vet är att fallet lett till stor uppmärksamhet världen över, och att åtminstone Tashis vilja om att få en röst har uppfyllts. Vidare ser många av Tashis bekanta honom nu som en hjälte:

United Nations officials, Human Rights Watch, Amnesty International, PEN America and the United States Embassy in Beijing have all publicly criticized the Chinese government over the case. Last March, the European Union and Germany voiced concerns at the United Nations Human Rights Council over Mr. Tashi’s arrest. His case has been covered by countless publications around the world, and his arrest has transformed him from an ordinary shopkeeper with a fifth-grade education into a cultural icon of both justice and oppression.

One of Mr. Tashi’s lawyers told us that community members in Yushu, his hometown, had said that Mr. Tashi had “made a big impact on local Tibetans” and that “people admire him.”

(…)

I’ve struggled with some of these issues on my own. I’ve wondered: Is our discussion of Tibetan rights worth more than a decade of one man’s freedom? Has Mr. Tashi’s arrest ultimately furthered his cause?

These are important and difficult questions. And while I don’t have definite answers, I do know this: Mr. Tashi and his concerns are now being acknowledged throughout the world. On Monday, protesters gathered outside the Chinese consulate in New York City to demand language rights for all Chinese — as well as the release of Mr. Tashi. Similar gatherings have happened in London. A political cartoonist in Australia has turned his message into pop art. His voice, at last, is resonating on an international stage.

I know, too, that Mr. Tashi has asked these kinds of questions himself and that he came to his own conclusions: that language rights are human rights, that they are protected by both China’s constitution and international human rights law, and that it was his duty to help protect his culture, no matter the cost.

Vad tycker ni läsare, är det rätt att som journalist publicera material som i en diktatur sannolikt leder till konsekvenser för intervjuobjektet? Gör det någon skillnad om intervjuobjektet på förhand är medveten om riskerna, samt får dessa förklarade för sig av de inblandade journalisterna?

Eller ska journalister helt enkelt vika sig för diktaturers repressiva metoder, och inte rapportera om något som innebär personliga risker någon? Ska hot och förtryck tillåtas trumfa säkerhet?

I videon ovan uppmärksammas att minst 140 tibetaner sedan 2009 satt eld på sig själva i desperation mot den politiska utvecklingen i Tibet. Vidare finns 1 892 kända politiska fångar av tibetansk bakgrund i Kina.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera