februari 2018

Moderaternas partiledare efterlyser en tuffare Kinapolitik

(Källa bild ovan: Google Images)

I en intervju med Dagens Industri denna vecka, kallade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att den nuvarande regeringens inställning till kinesiska investeringar för ”naiv”.

Det är problematiskt att Kina kommer undan med ”vissa spelregler” som vi aldrig skulle acceptera i det ekonomiska och politiska utbytet med andra länder, menar Kristersson och fortsätter:

”Jag tycker inte att vi ska tillhöra de länder som nästan systematiskt säger att här finns inga problem över huvud taget, för så uppfattar jag den svenska hållningen just nu. Vi ska se det mer för vad det är”, säger han.

”Det är en sak när transparenta företag i länder som är bundna av internationella ömsesidiga villkor tävlar med varandra i en sund global konkurrens. Det är inte självklart samma sak när det gäller företag som vi inte vet särskilt mycket om, som inte är transparanta och som av allt att döma har mycket stark politisk uppbackning från det kinesiska kommunistpartiet.”

Som Dagens Industri mycket riktigt påpekar så pågår det i just nu flera västländer en ”omprövning av förhållningssättet” till Kina, och antalet kinesiska investeringar som stoppas av utländska myndigheter blir allt fler.

Här har dock Sverige skiljt sig från mängden, och tvärtom lagt fram en uttalad strategi för att locka hit kinesiska investeringar.

Vidare har vår nuvarande regering motsatt sig etableringen av en mekanism på EU-nivå för att utreda kinesiska investeringar i Europa från ett säkerhetsperspektiv. Man menar från regeringskansliets håll att detta riskerar leda till protektionism.

Moderaternas Ulf Kristersson understryker dock i intervjun med Dagens Industri att en ”gemensam europeisk strategi” gentemot Kina är absolut nödvändig. Detta av allt att döma såväl för ekonomisk politisk som gällande rättighetsfrågor.

Kristersson framhåller nämligen Kinas behandling av Gui Minhai som ”helt oanständig och oacceptabel”. Han efterlyser ett gemensamt europeiskt agerande i diplomatin, ”för att visa att den demokratiska världen inte tänker böja sig för ett kinesiskt agerande som vi inte tycker är acceptabelt”.

Även detta är något som vår nuvarande regering av allt att döma har avstått från. Som jag skrev för Expressen tidigare denna månad, så har flera europeiska länder länge försökt uppmana Sverige att ta en tuffare linje mot Kina gällande Gui Minhai, men att svenska myndigheter hållit tillbaka.

Givetvis är det lätt att tala tufft om Kina som oppositionspolitiker, men svårare att sedan omvandla orden till handling när man själv får makten.

Listan är lång av politiker världen över som under sina valkampanjer lovat att på olika vis stå upp mot Kina, bara för att sedan fortsätta på samma inslagna väg av undergivenhet som sina företrädare. (Det kanske allra tydligaste exemplet på detta är, givetvis, Donald Trump.)

Men samtidigt finns det anledning att tro att Kristersson på denna punkt skulle vara något annorlunda. Han har nämligen rest till Kina många gånger och även bott i landet under kortare perioder.

Kristerssons fru Birgitta Ed länge arbetat med Kina på många vis, bland annat som styrelsemedlem för Sweden-China Trade Council och svenska handelskammaren i Peking. Liksom Kristersson åkte hon till Kina för första gången i mitten av 1990-talet.

Ed är också en av grundarna till affärskonsulten Six Year Plan, som har ett starkt fokus mot Kina. Vidare har paret tre döttrar från Kina, vilket givetvis är en av anledningarna till att de tidigare bott i landet och visat intresse för Kinas utveckling.

En utveckling vilken Kristersson i Dagens Industri beskriver som ”entydigt oroväckande”. Han påpekar mycket riktigt hur repressionen mot oliktänkande och statens kontroll över samhället under president Xi Jinping nu är starkare än på mycket länge.

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen förra månaden överraskade Kristersson många genom att inleda sitt tal med en lång och utförlig varning för Kinas militära upprustning och geopolitiska ambitioner.

I och med detta har Kristersson på en dryg månad visat på större mod och kunskap gällande Kina, än vad någon företrädare för vår nuvarande regering gjort under de 864 dagar som Gui Minhai suttit fängslad och frihetsberövad i landet.

Kina ändrar konsitutionen så att Xi Jinping kan vara president längre

Under söndagen offentliggjorde det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté (CPC) ett förslag om att skrota den gräns på två mandatperioder som en president i dag tillåts tjäna enligt Kinas konstitution.

Denna gräns infördes efter Mao Zedongs död, för att ingen framtida kinesisk ledare skulle kunna få lika stor makt som den framlidne diktatorn och på egen hand iscensätta katastrofala politiska kampanjer som kulturrevolutionen eller det stora språnget.

Men som jag har varnat för i några år nu, så är det föga som tyder på att Xi Jinping har för avsikt att följa just denna del av Kinas konstitution.

Redan i min förra bok ”Det nya Kina – den repressiva stormakten” (2016) underströk jag hur Xi Jinping under sina första tre år som president tillförskansat sig mer makt än någon kinesisk ledare sedan Mao Zedong. Boken avslutas med följande två stycken:

Spekulationer gör också gällande att Xi planerar behålla makten minst fram till 2027 vilket vore tio år längre än konstitutionen tillåter. Misstankarna stärks på grund av att Xi inte har utsett eller ens gett någon ledtråd om en tänkbar efterföljare, vilket vanligtvis sker relativt snabbt.

(…)

Mer sannolikt skulle Xi kunna behålla positionen som ordförande för den centrala militärkommissionen, vilket var Deng Xiaopings viktigaste post under det dryga årtionde som han de facto styrde över landets politik. (…) Räkna alltså med att en auktoritär Xi Jinping kommer bestämma i Kina under lång tid framöver, med främsta fokus på att slå vakt om kommunistpartiets maktmonopol samt uppfylla sin fint formulerade men mycket farliga kinesiska dröm.

Det har sedan dess visat sig att Xi Jinping inte bara är djärvare än Deng Xiaoping, utan också djärvare i sin ambition att behålla makten än vad många någonsin vågat tro.

I min text i magasinet Fokus med den passande rubriken ”Kinas nya Mao”, varnade jag därför inför Kinas viktiga partikongress i oktober i fjol att betydande konstitutionella ändringar kan komma att ske:

För att själv behålla makten är det tänkbart att Xi under partikongressen kommer att öka antalet ämbetsperioder till tre. Han kan även återinföra posten som partiordförande, vilken avskaffades 1982 efter att Mao fram till sin död styrt Kina genom detta ämbete.

Nu kommer Xi Jinping alltså inte behöva återinföra posten som partiordförande; han är stark nog att ändra själva presidentämbetets förutsättningar till sin fördel.

Det är verkligen fascinerande hur människans minne är bra men kort. Det var trots allt bara några årtionden sedan Deng Xiaopings beslut om maktdelning inom partitoppen hyllades, efter att Mao Zedongs maktfullkomlighet dragit elände och kaos över Kina.

Nu har Xi inom loppet av bara en handfull år utvecklat en personkult som på många vis påminner om Maos, och är tydligen redan i position att styra världens största land på ett likartat vis.

Vid sidan av antalet tillåtna ämbetsperioder, hintar den statliga nyhetsbyrån Xinhua även att ”Xi Jinpings tankar” kommer skrivas in i inledningen av kommunistparitets konstitution under den nationella folkkongressens årliga sammanträde i början av mars.

Det går inte att underskatta vikten av dessa till synes små ändringar i partiets byråkratiska och tröglästa konstitution. De bevisar nämligen att Xi Jinping likt en tvättäkta diktator kan vara Kinas president livet ut, samt att hans ”tankar” riskerar dominera Kinas utveckling längre än så.

Fler varningar för Kinas underminering av global demokrati

Jag har tidigare denna vecka skrivit om hur Amnesty International uppmärksammar de kraftigt försämrade läget för mänskliga rättigheter i Kina, samt hur Tysklands utrikesminister samt flera tyska organisationer varnat för kinesiska framgångar med att underminera gemenskap och demokratiska värderingar i Europa.

Nu varnar även NGO:n Freedom House i sin årsrapport 2018 för hur Kina, tillsammans med Ryssland, arbetar aktivt för att exportera sin politiska modell, vilket delvis sker genom underminering av redan fungerande institutioner i utländska demokratier.

I årsrapportens inledning står att läsa:

The retreat of democracies is troubling enough. Yet at the same time, the world’s leading autocracies, China and Russia, have seized the opportunity not only to step up internal repression but also to export their malign influence to other countries, which are increasingly copying their behavior and adopting their disdain for democracy. A confident Chinese president Xi Jinping recently proclaimed that China is “blazing a new trail” for developing countries to follow. It is a path that includes politicized courts, intolerance for dissent, and predetermined elections.

(…)

While the United States and other democratic powers grappled with domestic problems and argued about foreign policy priorities, the world’s leading autocracies—Russia and China—continued to make headway. Moscow and Beijing are single-minded in their identification of democracy as a threat to their oppressive regimes, and they work relentlessly, with increasing sophistication, to undermine its institutions and cripple its principal advocates.

Årets rapport har rubriken ”Democracy in Crisis”, och fastslår att demokrati världen över de facto är på tillbakagång. I dag lever endast 39 procent av jordens befolkning i länder som bedöms vara ”fria”, vilket är en minskning jämfört med för ett årtionde sedan.

Freedom House rankar även världens alla länder i ett demokratiindex med skalan 0-100, där lägre ranking indikerar värre tillstånd för demokratin i respektive land.

Kina får 14 poäng på denna skala, vilket innebär en placering just före Gazaremsan och det av inbördeskrig fullständigt sönderslitna Jemen.

Världens största land ligger dock fortfarande bakom exempelvis Kuba, Iran och Kongo.

Den särskilda rapporten om Kina inleds med en sammanfattning enligt nedan:

China’s authoritarian regime has become increasingly repressive in recent years. The ruling Chinese Communist Party (CCP) is tightening its control over the media, online speech, religious groups, and civil society associations while undermining already modest rule-of-law reforms. The CCP leader and state president, Xi Jinping, is consolidating personal power to a degree not seen in China for decades. The country’s budding civil society and human rights movements have struggled amid a multiyear crackdown, but continue to seek avenues for protecting basic rights and sharing uncensored information, at times scoring minor victories.

Rapporten om Kina understryker framför allt ökad repression av civilsamhället, ökad kontroll av internet och medier samt förvärrat religiöst förtryck.

Ryssland tilldelas 20 poäng på samma skala. I topp i Asien ligger Japan (96 poäng) och Taiwan (93 poäng).

German Chancellor Angela Merkel and Chinese President Xi Jinping attend a contract signing ceremony at the Chancellery in Berlin, Germany, July 5, 2017. REUTERS/Axel Schmidt

Tyskland varnar för Kinas underminering av värderingar och gemenskap inom Europa

Utrikesminister Sigmar Gabriel är en av Tysklands absolut mest populära politiker. Icke desto mindre måste han snart avgå som ett resultat av den nya regeringsbildningen efter de senaste tyska valet.

I vad om kanske var Gabriels sista offentliga tal, utfärdade han under föregående helg en skarp varning mot Kinas framgångsrika försök att med piskan och moroten underminera demokratiska värderingar och allmän gemenskap på den europeiska kontinenten.

In a blunt speech Sigmar Gabriel also accused China – alongside Russia – of “constantly trying to test and undermine the unity of the European Union”, seeking to influence individual states with “sticks and carrots”.

(…)

“The initiative for a new Silk Road is not – as some in Germany believe – a sentimental reminder of Marco Polo. Rather, it stands for the attempt to establish a comprehensive system for shaping the world in Chinese interest.

“It is no longer just about the economy: China is developing a comprehensive system alternative to the Western one, which, unlike our model, is not based on freedom, democracy and individual human rights.”

Som synes så pekade Sigmar Gabriel i sitt tal särskilt ut Kinas projekt med den nya sidenvägen (OBOR). Länder som Grekland och Ungern har genom OBOR åtnjutit stora kinesiska infrastrukturinvesteringar, vilket har fått dem att på många vis försvara Kina politiskt, bland annat genom att blockera gemensamma uttalanden inom EU gällande situationen för mänskliga rättigheter i Kina.

I talet – som ägde rum vid en årlig säkerhetskonferens i München – framhöll Gabriel att Kinas ”ökade globala ledarskap” kommer innebära ”enorma förändringar” i den rådande världsordningen, något som kommer få ”oanade konsekvenser”.

Enligt Gabriel är det tydligt hur Kina, tillsammans med Ryssland, just nu försöker ”testa och underminera” den västerländska liberala världsordningen. Han fick under konferensen medhåll av bland andra Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Frankrikes premiärminister Édouard Philippe, skriver Financial Review.

Tyskland är det europeiska land som tydligast tar avstånd från de övergrepp mot mänskliga rättigheter som sker i Kina, samt starkast ifrågasätter de senaste årens oroande politiska utveckling i världens största land.

Detta är heller inte första gången utrikesminister Gabriel varnar för Kinas försök att dela EU. I höstas rapporterade statlig kinesisk media att Peking var ”chockerat” över Gabriels varningar till andra EU-medlmmar att inte låta sig köpas av Kina.

De är även Tysklands, och inte Sveriges, ambassadör som tydligast vågat talat offentligt om hur EU tillsammans borde agera starkare mot Kina för att få Gui Minhai frisläppt, om inte annat så för att minska risken att andra EU-medborgare i framtiden kommer utsättas för liknande behandling.

Som jag bland annat skriver i min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, utgör Tyskland därmed även ett exempel på hur det är fullt möjligt att stå upp emot Kinas repression samtidigt som man bedriver ett fungerande ekonomiskt samarbete med landet. Trots de tyska markeringarna har handeln mellan länder nämligen ökat betydligt under de senaste åren.

I en ny studie vid namn ”Authoritarian Advance: Responding to China’s increasing political influence in Europe”, uppmanar vidare de två tyska tankesmedjorna Global Public Policy Institute och Mercator Institute for China Studies att Europa måste öka sin uppmärksamhet av Kinas växande inflytande på kontinenten.

Två av rapportförfattarna varnade denna vecka i Financial Times för att Kina med hjälp av ekonomiska medel redan har lyckats splittra EU på flera områden:

As we detail in a new report, Beijing pursues three related goals. First, it seeks to weaken western unity within Europe and across the Atlantic. One aim of this is to prevent Europe from challenging China’s human rights record and its hegemonic ambitions in the South and East China seas.

Second, it aims to build European support on specific issues such as market economy status and a free pass for Chinese investments.

Third, Beijing pushes hard to create a more positive global perception of China’s political and economic system as a viable alternative to liberal democracies. To further these goals, China commands a comprehensive and flexible influencing toolset in Europe, ranging from the overt to the covert and strategically deployed across three arenas: political and economic elites, media and civil society & academia.

Beijing uses investments in infrastructure and public utilities to create political leverage in Europe’s periphery. In Greece, for example, it controls the port of Piraeus, leading the government in Athens to torpedo a joint EU resolution on human rights in China in the Human Rights Council.

Tyska politikers och organisationers nykterhet och tydlighet vad gäller Kina utgör en stor kontrast mot läget i Sverige.

Som jag skrev tidigare denna månad för Taiwan Sentinel i en artikel med rubriken ”The Limits of Quiet Diplomacy with China”, så är det väldigt synd för Gui Minhai att svenska myndigheter ännu inte har kommit till insikt med vad tyska myndigheter redan har.

Nattsvart om Kina i Amnestys nya årsrapport

I veckan släppte Amnesty International sin nya årsrapport om tillståndet för mänskliga rättigheter världen över. Rapporten ger en mycket mörk bild av utvecklingen i Kina.

På Amnestys svenska hemsida sammanfattas utvecklingen i Kina på detta områden under det föregående året på följande vis:

Kina: Regeringen fortsatte att anta nya lagar som utgör allvarliga hot mot de mänskliga rättigheterna, under skenet av “nationell säkerhet”. Nobelpristagaren Liu Xiabo dog i fängsligt förvar. Aktivister frihetsberövades och åtalades på lösa grunder såsom “omstörtande verksamhet”. Kontrollen av Internet skärptes liksom också kontroller av all form av religionsutövning. I Hongkong hotades yttrandefriheten när regeringen åtalade prodemokratiska aktivister.

Den globala rapporten är sammantaget över 400 sidor lång och finns ännu inte att läsa på svenska. Den går dock att ladda ner i sin helhet som PDF på engelska.

Inget land tilldelas i rapporten fler sidor än Kina. Inledningen till de drygt fem sidor som beskriver vad som skett i Kina lyder enligt följande:

The government continued to draft and enact new laws under the guise of “national security” that presented serious threats to human rights. Nobel Peace Prize laureate Liu Xiaobo died in custody. Activists and human rights defenders were detained, prosecuted and sentenced on the basis of vague and overbroad charges such as “subverting state power” and “picking quarrels and provoking trouble”. Police detained human rights defenders outside formal detention facilities, sometimes incommunicado, for long periods, which posed additional risk of torture and other ill- treatment to the detainees. Controls on the internet were strengthened. Repression of religious activities outside state-sanctioned churches increased. Repression conducted under “anti-separatism” or “counter- terrorism” campaigns remained particularly severe in the Xinjiang Uighur Autonomous Region and Tibetan-populated areas. Freedom of expression in Hong Kong came under attack as the government used vague and overbroad charges to prosecute pro- democracy activists.

Rapporten är viktig läsning för alla med intresse av Kina eller mänskliga rättigheter. Faktum är att landets myndigheter under förra året gjort sig skyldiga till så stora övergrepp på denna punkt att behandlingen av Gui Minhai inte ens får plats.

Mycket utrymme ges åt förtrycket mot civilsamhället, samt den allt värre situationen för etniska minoriteter i provinserna Tibet och Xinjiang. Saxat ur rapporten:

The authorities continued to use “residential surveillance in a designated location”, a form of secret incommunicado detention that allowed the police to hold individuals for up to six months outside the formal detention system, without access to legal counsel of their choice, their families or others, and placed suspects at risk of torture and other ill-treatment. This form of detention was used to curb the activities of human rights defenders, including lawyers, activists and religious practitioners.

(…)

In June, the State Council passed the revised Regulations on Religious Affairs, to come into effect on 1 February 2018. It codified far-reaching state control over every aspect of religious practice, and extended power to authorities at all levels of the government to monitor, control and potentially punish religious practice. The revised law, which emphasized national security with a goal of curbing “infiltration and extremism”, could be used to further suppress the right to freedom of religion and belief, especially for Tibetan Buddhists, Uighur Muslims and unrecognized churches.

(…)

Under the leadership of new regional Communist Party Secretary Chen Quanguo, the Xinjiang Uighur Autonomous Region (XUAR) authorities put new emphasis on “social stability” and increased security. Media reports indicated that numerous detention facilities were set up within the XUAR, variously called “counter extremism centres”, “political study centres”, or “education and transformation centres”, in which people were arbitrarily detained for unspecified periods and forced to study Chinese laws and policies.

I årsrapporten – som här kan laddas ner i sin helhet – uttrycks även oro för den ökade kontrollen av medier och internet, vilket blivit ett verktyg för att spåra upp och straffa oliktänkande.

Nerikes Allehanda recenserar min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”

Trots att min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” bara funnits ute i knappt tre veckor, har den fått långa recensioner i Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenskan och Göteborgs-Posten. Boken har även nämnts i texter som innehåller intervjuer med mig i bland annat Journalisten och Omvärlden.

I dag är det Nerikes Allehanda som recenserar min bok i en ledarartikel vars rubrik utgörs av den retoriska frågan: ”Ska Kinas diktatur få tränga in i Sverige och Örebro?

Tidningens politiska chefredaktör Lars Ströman beskriver i artikeln såväl min bakgrund som bokens innehåll i stort samt ett antal viktiga detaljer från innehållet:

Men det riktigt skrämmande är när propagandan smyger sig in utan att vi märker det. Jojje Olsson skriver bland annat om en kinesisk lag som innebär att ”utländska individer eller grupperingar” som hotar Kinas säkerhet kan hindras från att lämna landet. Det är standard bland diktaturer att betrakta avvikande åsikter som hot mot säkerheten. Jojje Olsson beskriver hur kollegor som är stationerade i Kina avstår från att rapportera om känsliga frågor för att inte irritera myndigheterna. Det innebär att det du läser och hör om Kina i svenska medier påverkas av Kinas skrämseltaktik. När Jojje Olsson skulle föreläsa för den svenska handelskammaren i Taipei hörde en svensk företagare av sig med budskapet: Ställ in föreläsningen! Den skadar svenska intressen!

I slutet av texten återkopplar Ströman till rubriken, vilken är en referens till den tågsträcka som det sägs att kinesiska intressenter vill bygga mellan Oslo och Stockholm:

Till exempel kan det vara frestande att låta en kinesisk investerare bygga ett spår för snabbtåg från Stockholm till Oslo som passerar Örebro. Men erfarenheten från Grekland visar att Kina kan utkräva ett politiskt pris för den typen av investeringar.

Det har framkommit alltmer information om detta projekt under den senaste dryga veckan. Eftersom som jag sedan föregående helg befinner mig på resande fot har jag ännu inte hunnit skriva om saken här på InBeijing ännu, men hoppas få tid att så göra när jag väl är tillbaka i Taiwan om ett par dagar.

Familj och vänner berättar om Gui Minhai som person

Något som verkligen har saknats i rapporteringen kring Gui Minhai är beskrivning av själva människan Gui. Vem är han, vilken personlighet och bakgrund har han?

Om just detta har jag fått frågor från flera läsare av min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, där det förvisso finns en kort personbeskrivning av Gui Minhai, men desto mer text om hans försvinnande och dess efterspel.

I dag publicerar dock RSDL Monitor en artikel innehållandes fyra korta intervjuer där vänner, kollegor och familjemedlemmar beskriver Gui som person.

Bland annat berättar hans dotter Angela Gui varför hennes far bestämde sig för att flytta till Sverige på 1980-talet:

Why did your father want to leave China for Sweden in the 1980s?

“I know that he wanted to study outside China – to see something different. …Many of his friends at the time were interested in the western influences that were being let in at that time so I suppose he wanted to see this kind of new world, in a way for himself… I think he was happy [in Sweden]. He always tells me about the blue skies and the crisp fresh air in Sweden compared with Beijing.”

Poeten Bei Ling, som stått Gui Minhai nära sedan de båda studerade vid Beijing University innan Gui flyttade till Sverige, beskriver bland annat sin gamle vän enligt följande:

“He cared about freedom of expression – especially in 2009. At the Frankfurt Book Fair, he supported me, in the same panel. But I do not know how involved he was with democracy but I think because he was a publisher, he cared about freedom of expression.”

(…)

“He’s not a strong guy but he’s a smart guy. He knows how to play games with the government. .. He’s a very smart writer…”

Bei Ling understryker vidare vikten av att så många länder och aktörer inom civilsamhället som möjligt sluter upp bakom Gui Minhai och kräver hans frigivning.

Precis samma slutsats drar Guis tidigare kollega Lam Wing-kee, som även han kidnappades strax efter Gui och tvingades göra ett likartat framtvingat erkännande på kinesisk tv.

Som jag skriver i ”De kidnappade Kinasvenskarna” så lyckades Lam fly från sin fångenskap genom att lura den kinesiska polisen. Polisen låt honom återvända från Kina till Hongkong för att hämta ett kundregister från Gui Minhais bokaffär. Men istället utlyste Lam en presskonferens och avslöjade allt som skett.

Till RSDL Monitor delger han nu även sin tro om varför just Gui Minhai har drabbats så hårt av den kinesiska säkerhetsapparatens vrede:

Why do you think Gui was singled out for the harshest treatment in the Hong Kong Booksellers case.

“I believe it is related to Gui’s attempt to publish a book on Xi Jinping’s love life. This book included a copy of a ‘self-criticism’ Xi is [alleged] to have written while he was a governor of Fujian province for the Central government. You can say, that this book caused this bookshop incident; and all of us became funerary objects.

Också Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché vid svenska ambassaden i Peking och nu professor vid Cornell University, berättar om sin gamle väns personlighet:

How did you and Gui Minhai meet each other?

“I remember first meeting Gui Minhai in the mid-1980s, in Beijing, where he was a member of the new generation of poets and artists who were writing poetry and holding poetry readings. I knew him by the name Ahai, the pen-name he used. I remember him as a very cheerful and fun person. It’s been many years since that time, so I don’t remember every detail, but later I helped him apply to go to Sweden to study, and he completed a Master’s degree at Gothenburg University, with a thesis that was later published in English in Copenhagen (NIAS, Nordic Institute for Asian Studies, 1992) [on] Chinese Marxist historiography…”

Fiskesjö säger även att Gui var mycket intresserad av Norden och dess kultur, och bland annat skrev om skandinavisk mytologi för kinesiska läsare.

Läs samtliga fyra intervjuer i sin helhet via RSDL Monitors hemsida.

Göteborgs-Posten recenserar min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”

I en lång text med rubriken ”Otäckt och oumbärligt om de kidnappade Kinasvenskarna” recenserar Göteborgs-Posten i dag min nya bok.

Redan i ingressen kallar recensenten Ulrika Knutsson boken för ”en kompakt guide till Kinas avsikter under Xi Jinping”. Hon återger de senaste händelserna i fallet Gui Minhai som värre än i George Orwells klassiska dystopi ”1984”, och beskriver sedan min bok enligt följande:

Som av en händelse utkommer i dagarna journalisten Jojje Olssons bok De kidnappade Kinasvenskarna på Historiska media. Det är en oumbärlig redogörelse för den som vill försöka förstå det obegripliga som sker mitt för våra ögon.

”För en gångs skull är rykande aktuell inte bara en klyscha”, skriver Knutsson och framhåller liksom tidigare recensioner bokens innehåll som otäckt och ohyggligt:

Bokens första del är en skrämmande exposé över vad som hänt de båda männen. Vi får en bild av hur den kinesiska säkerhetstjänsten inte skyr några medel för att ringa in, trakassera och krossa en aldrig så liten människa, som kan upplevas som ett kritiskt irritationsmoment. Maktens tålamod är nedslående. Skildringen av hur Peter Dahlin tillbringar 23 dygn i ”svart fängelse” under tortyr är riktigt otäck.

Vidare tar Knutsson också vara på en rad viktiga detaljer i boken, som exempelvis två fall jag återger då Kina genom ekonomiska morötter lyckats locka ett enstaka land till att stoppa gemensamma uttalanden från hela EU:

I juni 2017 misslyckades EU med att göra ett gemensamt uttalande i FN, mot Kinas bristande mänskliga rättigheter. Grekland ville inte vara med om denna ”icke-konstruktiva kritik”. Det är svårt att tro att inte det kinesiska köpet av Greklands största hamn i Pireus spelade roll.

I februari skulle EU protestera mot tortyr och godtyckliga anhållanden av MR-advokater i Kina. Men då var det Ungerns Victor Orbán som knotade. Ungern har tagit emot stora kinesiska investeringar och ville inte störa relationen.

”De kidnappade Kinasvenskarna” har sedan tidigare denna månad fått odelat positiva recensioner i Dagens Nyheter, Expressen och Sydsvenskan.

Boken kan beställas via bland annat Adlibris och Bokus för 189 kronor inklusive frakt.

Brittisk medborgare talar ut om sina 23 månader i kinesiskt fängelse

I min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” beskriver jag ingående mekanismerna bakom de framtvingade erkännanden som Gui Minhai, Peter Dahlin och omkring 150 andra individer tvingats avge på kinesisk tv sedan 2013.

Detta avsnitt börjar i boken på följande vis:

Dessa framtvingade, tv-sända erkännanden är ett fenomen som i Kina tog sin början i juli 2013 när det brittiska läkemedelsbolaget GlaxoSmithKline anklagades för korruption. Förutom en högt uppsatt lokal chef tvingades då även en brittisk utredare som företaget hyrt in att ”erkänna” offentligt tillsammans med sin fru. Paret fängslades i två år innan de utvisades till Storbritannien.

Utredaren som det syftas på heter Peter Humphrey, och han har nu i veckan gått ut i Financial Times för att för första gången berätta långt och utförligt om vad han var med om under sina två år i kinesiskt fängelse.

Läsningen är viktig för alla som vill sätta sig in i fallet Gui Minhais, och förstå vilka villkor som gäller för utlänningar som hålls fängslade i Kina. Humphrey beskriver först hur han och hans kinesiska fru togs från deras hem under dramatiska omständigheter och fördes iväg till en ”förvaringsanstalt” i väntan på rättegång:

This “detention centre” was once one of China’s notorious — and supposedly now abolished — “education through labour” prisons for miscreants in the Communist party-ruled dictatorship. Today, they pretend to be custody centres but they are still punishment centres. Untried prisoners are condemned from day one, starting with the dire conditions they face when they arrive. The aim is to isolate, crush the spirit, break the will. Many crumble quickly. 

My journey here began at the offices of my corporate investigation company in Shanghai on July 10 2013. I had living quarters there with my wife, Ying, and we were getting ready for our day. At 7am the Public Security Bureau (PSB) police flooded in, kicking our bedroom door into my face and injuring my neck. From that moment on, things moved ruthlessly fast: they ransacked the office, dismissed my staff, separated my wife and me from each other, and both of us from our teenage son Harvey. It would be two years before we were reunited. 

Men in plain clothes drove us in unmarked black cars into the bowels of a hulking concrete building known as “803”, a feared headquarters of the Shanghai PSB. I was taken along underground corridors lined by dank interrogation cells, and through the gaps in doors saw prisoners slumped in metal chairs. When we reached my room, I sat in an interrogation chair with a lockable crossbar. PSB men came and went, asking questions about items found on our laptops. On a podium my confiscated mobile phone rang relentlessly but our son’s frantic calls to us went unanswered.

Humphrey berättar sedan ingående om sin tid i detta häkte, där han utvecklade flera sjukdomar. Detta på grund av dålig hygien och kost, samt begränsade möjligheter att röra på sig eller träffa läkare.

Konstanta stressmoment som förhör, provocerande vakter och sömnsvårigheter på grund av boende i små celler med flera fångar gjorde givetvis inte heller saken bättre:

After the “stroll” came the toilet ritual. Orange vests sat on designated spots beside the wall. Red vests — new boys — faced the grille studying a brown rule book. We went to the toilet in turns, red vests last. Squatting over the hole I almost toppled as I reached for the flusher behind me. “To shit, face forward; to piss, face the wall,” barked Li, the cell boss. “That way, it falls the right way without a mess. You did it the wrong way.” Over the next 10 days, like a dog yapping at my ankles, Li ordered me to do this and do that. To learn the rules.

(…)

That was our life. A waiting game. No family visits. No letters home. Just brief messages to lawyers. No chance to orchestrate a real defence. Foreign prisoners could receive consular visits, to the envy of Chinese cellmates. Usha, the vice-consul who visited me regularly, and her assistant Susie, relayed messages to and from my family, brought books and magazines, and lobbied over my health. They were my angels. In the detention centre I developed symptoms of prostate cancer, a long hernia, skin rashes, anal infections and constant diarrhoea, and endured an injury to my spine inflicted during the raid. None was treated.

There were frequent interrogations. For these I was locked in an iron chair inside a steel cage facing a podium where three PSB men questioned me and, once or twice, men from “a different department”. Most of it was smoke. I had to thumb-print statements in red seal ink, and specimen documents from my project files. The PSB men did not want to hear any mitigating explanations. They tried to make it look as though Ying and I earned millions from trading in data, which we never did. Twice, the “other department” men tried to stitch me up for spying. They tried to accuse me of spying in the restive Muslim region of Xinjiang. They tried to tie me to a US intelligence entity spying on North Korea.

Efter tretton månader i häktet utsattes Humphrey och hans kinesiska fru för en skenrättegång, inför vilken de inte hade möjlighet att förbereda något försvar tillsammans med sina advokater.

Som väntat så dömdes de båda till fängelse, dit de sedan omedelbart fördes och fortsattes att avkrävas på ”erkännanden” i skriftliga former, vilket Humphrey inte ville avge:

Cell block eight was for foreign men, the adjacent block for Chinese. A tall iron fence sealed off a yard between the block’s wings. A bald middle-aged Malaysian lifer came to the gate and helped carry my prison bags. His nickname was MC. He was block eight’s “king rat”. He ran a Malaysian mafia that controlled all the food and job assignments at Qingpu.

“What are your thoughts?” a bespectacled senior officer asked me when I arrived. “I don’t know what you mean,” I replied. “What will you do here?” he asked. I did not realise his questions were euphemisms for, “Will you write the acknowledgment of guilt and ‘repentance report’?” that was required of all prisoners. “I can teach some English to your staff,” I said innocently. I was led to the “training cell” for new prisoners, and given blue-and-white-striped shorts and a white short-sleeved shirt with blue tabs, the summer prison uniform. I became prisoner number #42816.

My cell held 12 prisoners. We slept on iron bunks with wooden planks and a cotton “mattress” one-and-a-half inches thick, covered with a coarse striped sheet. The barred windows were never closed. Winter was freezing. “I am the cell leader,” said a wiry young African, one of many Nigerians there, most convicted of drug smuggling and serving life terms.

När Humphrey vägrade avge dessa erkännanden förvägrades han medicinsk vård enligt följande: ”Every week I cited my medical problems and demanded proper examinations and treatment for my prostate. ’But you haven’t confessed,’ he would say. He staged searches and threw all my things out of my bunk drawers across the cell.”

Det var först i april 2015, efter att hans egna klagomål och press från hans konsulat ledde till en läkarundersökning, som Humphreys fall tog en vändning. Det visade sig nämligen att Humphrey utvecklat en elakartad tumör i prostatan under sin tid i kinesisk fångenskap.

Efter detta följde ytterligare en process i vilken Humphrey slussades mellan ett antal olika faciliteter där kinesiska myndigheter låtsades att han gavs vård, innan han utvisades från Kina.

Väl tillbaka i Storbritannien genomgick Humphrey 18 månaders cancerbehandling och ett års behandling för PTSD, innan han kunde återgår till ett någorlunda normalt liv. Hela hans berättelse finns alltså att läsa i Financial Times, och ger en viktig insikt i hur utlänningar, inklusive Gui Minhai, kan behandlas i kinesisk fångenskap trots att de inte ens ställts inför rätta.

Och då ska ända tilläggas att Peter Humphrey på många vis hade det bättre än Gui Minhai under sin fångenskap. Han hade rätt till reguljära konsulära besök, kunde brevväxla med sin familj och läste under fångenskapen 140 böcker som konsulat och olika organisationer såg till att han hade tillgång till innanför murarna.

Dessutom släpptes Humphrey efter att det stod klart att han drabbats av cancer.

När Gui Minhai fick varningar om att han utvecklat den livsfarliga nervsjukdomen ALS, så rövades han istället bort på nytt av kinesisk polis då han i sällskap med två svenska diplomater var på väg till Peking för medicinsk hjälp.

Provläs ”De kidnappade Kinasvenskarna”

Via smakprov.se går det nu att läsa de 15 första sidorna i min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”.

Detta ”smakprov” utgår från bokens början och innehåller således såväl innehållsförteckning som inledning. Dock går det även att läsa några sidor ur bokens första kapitel med rubriken ”Exil i Chiang Mai”.

Kapitlet är början på bokens första del, som handlar om fallet Peter Dahlin. I början av 2016 kidnappades Dahlin av kinesiska säkerhetsagenter i sitt hem i Peking, och fördes sedan med ögonbindel till ett underjordiskt fängelse där han hölls och förhördes under 23 dagar:

DEL 1 – TYSTNAD SOM TORTERAS FRAM

Kapitel 1 – Exil i Chiang Mai

”Och din flickvän då, är hon en hemlig kinesisk spion, eller?” frågar Peter Dahlin plötsligt på fullt allvar och spänner blicken först i henne, sedan i mig. Vi sitter på verandan till det hus som Peter hyr i Chiang Mai, norra Thailand, dit han har bjudit oss för att berätta om sina 23 dagar i isoleringscell i ett av Kinas så kallade svarta fängelser. Under denna tid såg han knappt dagsljus, hindrades från att sova och låstes fast i en ”tigerstol” under de långa förhören. Erfarenheter som satt djupa spår i Peters medvetande. Han har redan bett oss slå av våra telefoner och lagt dem i ett annat rum. Enligt en intervju jag just läst i tidningen The Guardian lider Peter av sömnproblem efter fångenskapen, och sov till en början med en stor kniv under sin kudde.

Peter flyttade till Peking 2007 – samma år som jag – och bodde där tills han blev kidnappad, fängslad och utvisad i början av 2016. Men trots att vi bott i samma stadsdel under nästan ett årtionde, hade jag aldrig träffat eller ens hört talas om honom. Under sin tid i Peking verkade Peter nämligen under största möjliga diskretion, antog ett alias och utgav sig ofta för att vara engelsklärare eller son till någon affärsman. Men i själva verket drev han en icke-statlig organisation (NGO) vilken samarbetade med de människorättsadvokater som Kinas regim anser vara samhällets värsta fiender.

Under tre dagar ska jag nu bo i Peters hus. När vi väl kommit överens om premisserna för intervjun – och spionmisstankarna mot min flickvän avfärdats – tänder Peter ytterligare en Marlboro Light, drar ett djupt bloss, och berättar att han egentligen aldrig riktigt hängett sig åt kinesisk politik eller de stora traditionella politiska frågorna i Kina. Det var snarare en kombination av slump och intresse som tog honom till Kina efter en examen i statsvetenskap och ett par år vid länsstyrelsen i Gotland. Via internet hade han hittat en praktikplats vid en lokal NGO i Peking som sysslade med mänskliga rättigheter. Denna organisation tvingades dock snart stänga, efter att polis stormat kontoret och satt dess ordförande i husarrest. Men även om praktiken blev kort och den första tiden i Peking var lite som att ”leva i en bubbla”, så gick det ändå upp för Peter att Kinas snabba ekonomiska utveckling vilade på otroliga orättvisor. Detta blev särskilt tydligt genom de lokala bekantskaper han lyckades skaffa under sin praktik. Framför allt då eldsjälen Wang Quanzhang, som senare skulle komma att bli en av Kinas högst profilerade människorättsadvokater innan han försvann sommaren 2015.

Men 2009, då de båda ännu var fria män, startade Peter och Wang tillsammans en NGO vid namn China Urgent Action Working Group (China Action). Under denna tid växte medvetandet inom det kinesiska civilsamhället fort. Bland annat blev ett allt större antal advokater villiga att försvara utsatta individer som hamnat i känsliga rättsfall mot myndigheterna. Advokaterna verkade dock under stor risk och trakasserades regelbundet, särskilt av lokala myndigheter som sällan tvekade att gå hårt fram för att förhindra spridningen av historier om maktmissbruk och orättvisor. Att bli gripen, misshandlad eller utsatt för olika sorters ekonomisk hämnd hörde därför till dessa advokaters vardag.

Fortsätta att läsa de första sidorna ur detta kapitel via smakprov.se.

Eller, ännu bättre, köp och läs hela boken! ”De kidnappade Kinasvenskarna” går att beställa från bland annat Adlibris och Bokus för 189 kronor inklusive frifrakt för privatpersoner.

Tyst om Gui Minhai i Margot Wallströms utrikesdeklaration

(Källa bild ovan: Google Images)

När utrikesminister Margot Wallström i dag läser upp regeringens årliga utrikesdeklaration, finns där inte ett ord om Gui Minhai som nu varit försvunnen i Kina i 850 dagar.

Nu under morgonen intervjuades Wallström i Sveriges Radio P1 Morgon om detta. Anledningen till att Guis fall inte nämns, sade utrikesministern, är att Sverige har ”många konsulära fall” att arbeta med, så varför ska man då välja att nämna bara ett eller två?

Således ser Utrikesdepartementet fortfarande på Gui Minhai främst som ett konsulär snarare än en politisk angelägenhet. Den stora skillnaden mellan fallet Gui och andra utlandssvenskars ”konsulära” bekymmer är givetvis att Gui är en samvetsfånge, som kidnappats av den kinesiska regimen på grund av innehållet i de böcker han publicerat.

Som jag förklarar i min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så är kontrasten stor mot hur svenska myndigheter hanterade situationen med Martin Schibbye och Johan Persson, som fängslades i Etiopien 2011.

I en intervju i samband med lanseringen av sin bok ”Tyst diplomati” (2014) berättade Jens Odlander, dåvarande svensk ambassadör i Etiopien, hur myndigheterna först behandlade Schibbye och Persson som ett konsulärt ärende, men att fallet gjordes till en storpolitisk fråga efter bara några månader då den tysta diplomatin inte gav önskat resultat.

I utrikesdeklarationen 2012 uttalades även det tydliga kravet på att de två svenska journalisterna skulle friges från sitt fängelse i Etiopien.

Men i intervjun i Sveriges Radio denna morgon gav Wallström istället tydliga signaler om att den tysta diplomati som resulterat i sämsta möjliga utgång för Gui Minhai kommer fortsätta. Utrikesministern framhöll nämligen sin uppfattning om att det är ”fel väg att gå” att försöka sätta press på Kina i denna fråga, eftersom Sverige är en ”liten spelare” vars agerande omöjligen kan utgöra någon stor skillnad för Kina.

Det kinesiska propagandaministeriet kunde inte kunna formulerat denna sats bättre självt. Faktum är att utrikesministerns ord utgör en nästan exakt upprepning av den uppmärksammade och hotfulla ledarartikel i statliga kinesiska tidningen Global Times i helgen, där Sverige framhölls som ”ett litet land” som gör bäst i att följa Kinas direktiv.

Och på frågan i Sveriges Radio denna morgon huruvida det skulle vara riskabelt att nämna Gui Minhais namn i utrikesdeklarationen så svarade Wallström ”det vet man inte”. En klar signal till Kina att dess hotfulla tillvägagångssätt fungerar.

Vad Sverige givetvis bör göra är att inom ramarna för EU söka stöd för att sätta press på Kina angående Gui Minhais frigivning. Som jag skrev i Expressen förra veckan så sade Tysklands ambassadör i Kina i ett ovanligt uttalande att hela Europa står bakom Sverige i att föra en hårdare linje mot Kina på denna punkt.

Den tyska ambassadören framhöll samtidigt den utbredda oro som finns för att Sveriges brist på kraftfulla reaktioner de facto utgör en risk för att andra EU-medborgare i framtiden kan komma att utsättas för samma behandling som Gui.

Nu fick Wallström tyvärr inte riktigt frågan i Sverige Radio om hur hon avser ta vara på den tyska ambassadörens utsträckta hand. Hon kom istället undan genom att säga att Sverige har ”tagit upp och informerat om” Gui Minhais fall inom EU.

På ett område ska Wallström dock ha beröm; hon är i alla fall konsekvent. Hennes företrädare Carl Bildt gjorde bedömningen att det visst går att fokusera på ett eller två ”konsulära fall” i den årliga utrikesdeklarationen. 2012 nämndes där nämligen såväl Schibbye och Persson som den i Eritrea fängslade journalisten Dawit Isaak.

Men sedan Wallström tog över posten upphörde Sverige att kräva svenska samvetsfångars frigivning i utrikesdeklarationen. 2015 var första gången på fem år som inte heller Dawit Isaak nämndes i denna deklaration.

Om inte någon oväntad tvärvändning snart uppenbarar sig i fallet Gui Minhais, så kommer misslyckad tyst diplomati till fördel för potentiella handelspolitiska framgångar ofrånkomligen att bli ett av de främsta eftermälena för Margot Wallströms Utrikesdepartement.

Syftet med framtvingade erkännanden i kinesisk tv

Sedan Gui Minhai förra veckan tvingades till sitt tredje tv-sända ”erkännande”, vilket dessutom var det mest allvarligaste hittills, är det många läsare som frågat mig vad som egentligen är meningen med dessa uppenbart iscensatta avböner.

Likaledes har frågan gått varm på Twitter. Där har även flera rutinerade Kinajournalister undrat över syftet med dessa framträdanden, som man menar är så dåligt gjorda att inte ens tv-tittare kan uppleva dem som uppriktiga, och än mindre utländska myndigheter eller organisationer.

Men, som jag förklarar i min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så handlar dessa bandade bekännelser främst inte om att någon ska gå på dem. De handlar istället om att skrämma till lydnad och underkastelse:

Bland de drygt 150 personer som hängts ut i tv sedan dess finns korrupta tjänstemän, kristna som motsatt sig myndigheternas rivningar av kyrkor och en affärsreporter som sades ha skrivit på ett ”sensationellt vis” om Kinas börskrasch sommaren 2015. David Bandurski, professor vid mitt gamla universitet University of Hong Kong och ansvarig för China Media Project, har flera gånger påpekat hur dessa erkännanden utgör en slags tillbakagång till kulturrevolutionens kaotiska dagar, då offentliga erkännanden baserade på ”självkritik” gjordes under förnedrande omständigheter inför jättelika folksamlingar. Nu, drygt fyra årtionden senare, visas de istället på tv; men enligt Bandurski är mekanismen precis densamma. Det viktiga är inte att framföra bevis för själva brottet, utan att bringa individen till total underkastelse. Likaledes är det huvudsakliga syftet med tv-sändningarna inte att övertyga nyhetskonsumenterna om själva brottet, utan snarare att låta de hundratals miljoner tittarna förstå att den verksamhet som de misstänkta anklagas för är något farligt som ingen bör syssla med. För självklart är det samtidigt så att de framtvingade erkännandena innebär brottsförklaring före själva rättegången, vilket går helt stick i stäv med Xi Jinpings retorik om att etablera ett pålitligt rättssamhälle enligt devisen ”rule of law”.

Dessa framtvingade erkännanden tog sin början 2013, strax efter att Xi Jinping blivit president. Ett av de första och mest uppmärksammade fallen rörde den inflytelserika mikrobloggaren Xue Manzi, som i handbojor och fångdräkt tvingades ”erkänna” att det stora antalet följare gjort honom korrupt och fått honom att använda som makt på ett ”oansvarigt vis”. För säkerhets skull hängdes Xue även ut som en notorisk sexköpare.

Xues framträdande sammanföll med en omfattande kampanj för att tygla den allt mer frispråkiga politiska tonen på mikrobloggen Sina Weibo. I egenskap av avskräckande exempel dömdes han till åtta månaders fängelse för att ha hotat samhällets stabilitet. Detta fick många andra bloggare att fatta vinken, och Sina Weibo består sedan några år tillbaka främst av nöjesnyheter.

I min nya bok intervjuar jag förläggare i Hongkong som vittnar om hur Gui Minhais ”erkännanden” på tv har haft samma effekt för stadens förläggarbransch. Regimkritiska böcker har plockats av hyllorna i flera butiker, och de få förläggare som fortfarande ger ut denna slags litteratur har numera till och med svårt att hitta samarbetsvilliga tryckerier.

En av de få kvarvarande förläggarna vittnar även om hur kinesiska turister – den viktigaste målgruppen för denna slags litteratur i Hongkong – inte längre vågar ta med sig dessa böcker över gränsen till Kina, sedan Gui Minhai och hans kollegor tvingats ”erkänna” på tv. Enligt förläggaren upplever turisterna riskerna med denna slags litteratur ”nästan som att smuggla droger”.

Med anledning av Gui Minhais senaste framtvingade erkännande skriver Magnus Fiskesjö, professor vid Cornell University och tidigare kulturattaché vid svenska ambassaden i Peking, i dag en debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”Kinas mål: Skrämma oss till underkastelse”.

Där framhåller Fiskesjö Kinas ökade aptit för kontroll och makt genom exempel som övervakning och censur på hemmaplan, samt den territoriella expansionen i Sydkinesiska havet och det faktum att militären är verksam allt längre bort från Kina:

I den hotbilden passar det fint att tvinga Sverige till underkastelse via det symboliska fallet med en ensam medborgare och hans rättigheter. Så ska man förstå de groteska turerna med Gui Minhai som nu återigen tvingats bekänna sina synder på tv, ett stalinistiskt spektakel.

Man bryr sig inte särskilt mycket om trovärdigheten – även om några kanske faller för det. Det som betyder något är maktspråket: Man vill skrämma till underkastelse genom att visa att man kan gripa vem som helst, få dem att säga vad som helst. (Man använder välbeprövade tortyrmetoder som inte lämnar synliga spår. Ofta behöver man bara hota med vad som skulle kunna hända offrets mamma, eller andra nära och kära).

Fiseksjö understryker även hur Kina, efter att nyligen ha lyckats skrämma Norge till närmast total underkastelse, nu vill göra detsamma med Sverige. Att paradera en svensk medborgare på kinesisk tv utgör grundbulten i denna skrämseltaktik.

I min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” beskrivs flera av de cirka 150 fallen av framtvingade erkännanden som ägt rum sedan 2013 närmare, liksom mekanismerna bakom dessa. Boken kan beställas för 189 kronor via exempelvis Adlibris eller Bokus.

Sverige är hela världens åtlöje, skriver statlig kinesisk media

Helgens nya framtvingade videoframträdande av Gui Minhai har väckt starka reaktioner världen över. Inte minst i Kina, där jobbat på högvarv för att kabla ut regimens version av vad som skett.

Nedan följer ett exempel på statlig kinesisk media när den är som värst. Detta i form av en ledartext denna helg i Global Times, som ges ut av partitidningen Folkets Dagblad, med rubriken ”Is Sweden making ‘Saving Gui Minhai’ movie?”.

I texten fördöms svenska myndigheter med ett provocerande språkbruk som gränsar till både varningar och ren och skär förödmjukelse. Bland annat påstås att Sverige nu är föremål till åtlöje och skratt världen över, efter att ha misslyckats med att i hemlighet smuggla ut sin medborgare från Kina (min fetstil):

But on January 20, two Swedish diplomats took Gui from Ningbo to Beijing. Gui had violated the requirement of Chinese law enforcement authorities and broke his promise. Western media reported that Gui was taken to Beijing to see a Swedish specialist for a medical checkup but that was a lie. No Swedish specialist has recently visited China. Gui also confessed to police that the Swedish government had been plotting to take him back to Sweden.

The Swedish Embassy in China knew very well that Gui was prohibited from leaving the Chinese mainland, but plotted to do so any way. They tricked Gui into cooperating with their plan. What they did is far beyond the scope of consular support. They wanted to arrange Gui’s ”escape” by breaking Chinese law.

(…)

Gui was interviewed by media on Friday. Hong Kong media released the content of his interview, including that he said the diplomats asked him to not leave the car to avoid attention. After learning about Gui’s trip, police contacted Gui many times and asked him to return but the diplomats accompanying him demanded Gui not oblige. Had they arrived in Beijing, they would have been in the Swedish Embassy. The plot made us wonder whether the Swedish foreign ministry was making a Hollywood movie.

Sweden is a relatively small country in Northern Europe. The Swedish foreign ministry appeared to be craving the limelight in the EU and the West. The Hong Kong booksellers’ case was hyped by Western media and the Swedish foreign ministry seems to want to demonstrate its diplomatic heroism by ”saving the bookseller Gui Minhai.” While other Western countries are merely talking, Sweden took actions and ignored Chinese law. Its role as the ”special task forces” of Western human rights diplomacy is presumptuous.

Swedish Embassy’s show was interrupted halfway. Gui was intercepted by police at a train station in Jinan, Shandong Province en route to Beijing. China’s judicial sovereignty remains intact and the Swedish foreign ministry has ended up a laughingstock. Stockholm remained silent for a few days. They probably began to cry out loud after feeling they had lost face.

Det märks att kinesiska myndigheter verkligen är oroade över den dåliga publicitet som fallet Gui Minhai innebär. Annars skulle man inte ha spenderat så mycket energi eller tagit så stora risker i försöken att sprida sin egen version.

Just påståendet att Sverige är ”ett relativt litet land i norra Europa” är intressant. En liknande formulering användes nämligen när Global Times satte Norge på plats, efter att den norska utrikesministern tvingats läsa upp en ”gemensam skrivelse” för att handeln mellan de båda skulle kunna återupptas efter att Liu Xiaobo fått nobelpriset.

Den gången skrev Global Times på följande vis i en ledartext med rubriken ”Norway understands mutual respect six years later”: ”Norway has a population of merely 4 million, but it tried to teach China, a country with 1.4 billion people, a lesson in 2010. It was a ridiculous story.”

För även om Global Times är en mindre tidning än Folket Dagblad, och inte är lika viktig för att tolka Kinas politiska utveckling, så är budskapet som kablas ut här tydligt och helt i linje med tidigare uttalade varningar från högt uppsatta tjänstemän.

Små länder ska inte ifrågasätta vad Kina sysslar med. De ska vara tysta, annars kan Kina straffa med ekonomiska sanktioner, vilket skulle skada de mindre landets ekonomi mer än vad det skulle skada den kinesiska.

Desto viktigare är det alltså att – som Tysklands ambassadör Michael Clauss hintade förra veckan – jobba tillsammans inom EU för att utöva press på Kina i fallet Gui Minhai.

Expressen recenserar min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”

Den tredje recensionen av min nya bok denna vecka står Expressen för, i en text med rubriken ”Vi måste ta Kinas hot mot demokratin på allvar”.

Där framhåller Sven Olov Karlsson boken som ”utmärkt läsning” för insikten att vi oroar oss för USA när vi borde oroa oss för Ryssland, men att vi också oroar oss för Ryssland när det egentligen är Kina som vi egentligen bör oroa oss för

Förutom att beskriva fallen Gui Minhai och Peter Dahlin, återger Karlsson tempot och stämningen i ”De kidnappade Kinasvenskarna”:

Berättelserna om Peter Dahlin, vars arbete för en människorättsorganisation gav honom 23 mardrömslika dygn i ett av Kinas ”svarta fängelser” 2016 och därefter utvisning, och om svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai, försvunnen i Kina utan rättegång sedan 2015, är fullkomligt ohygglig läsning.

(…)

Det är en oklanderligt underbyggd och energisk bok, utan konstfärdigheter och resonerande vilopunkter, obarmhärtig som en madrasserad cell i ett underjordiskt fängelse: man vill ut till varje pris.

I recensionen – som kan läsas i sin helhet på Expressens hemsida – understryks även faktumet att Kina aldrig varit så integrerat i världshandeln som tidigare, men att utvecklingen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter ändå går åt fel håll.

Karlsson frågar sig även retoriskt att om till och med vi i Sverige böjer oss för Kinas ekonomiska makt, hur stor måste då samma press vara på världens fattiga nationer?

Tidigare denna vecka har ”De kidnappade Kinasvenskarna” även fått positiva recensioner i Dagens Nyheter och Sydsvenskan.

Beställ boken via exempelvis Adlibris eller Bokus, för 189 kronor inklusive fri frakt för privatpersoner.

Gui Minhai tvingas fördöma Sverige på kinesisk tv

Under fredagen syntes Gui Minhai avge ett tredje framtvingat erkännande på kinesisk tv. Denna gång för att lägga skulden på sin situation på svenska myndigheter, vilket jag just skrev närmare om för Expressen:

Vid en plötslig presskonferens under fredagen sågs Gui Minhai avge ett tredje framtvingat erkännande i kinesisk tv. Det var också det mest allvarliga och skamlösa hittills. Gui sade nu att svenska myndigheter bär skulden för hans situation, eftersom de övertalat honom att försöka rymma till Sveriges ambassad i Peking för att sedan fly landet.

Den regimtrogna tidningen Oriental Daily var först med att publicera “erkännandet” av den handfull kinesiska medier som närvarade vid presskonferensen, som Gui sade sig själv ha tagit intiativ till för att Sverige ska sluta “blåsa upp” hans fall. Han ska även ha skrivit ett brev till den svenska ambassadören – som även det publicerades av Oriental Daily – med krav på att hon ska sluta uppmärksamma hans situation, då ambassadens inblandning riskerar “få konsekvenser”.

Vid denna ”presskonferens” tvingades Gui framföra en hel rad märkliga uppgifter. Bland annat att han först inte velat lämna Ningbo för att åka till Peking, men att han övertygades av påstridiga svenska diplomater.

Det är ju val i Sverige senare i år, sade Gui, och menade att han utnyttjas ”som en schackpjäs” av svenska politiker som vill plocka billiga poäng. Vidare så uppgav Gui att han inte alls drabbats av den livshotande nervsjukdom som läkare tidigare varnat för, och avsade sig även yttrandefrihetspriset Prix Voltaire som han tilldelades förra veckan.

En ny och otäck ingrediens i detta framtvingade erkännande var att Guis familj nu också blandades in:

Och för att maximera såväl förödmjukelse som signalpolitik så tvingades även Gui Minhais syster, bosatt i Ningbo, att framträda på tv. Där kunde hon ses avfärda sin bror som naiv och sinnesförvirrad, vilket skulle förklara att han blivit övertygad att försöka ta sig till Peking. Systern fördömde den svenska ambassaden för att utnyttja och lura hennes bror, och varnade hans dotter Angela Gui för att inte låta sig utnyttjas på samma vis av svenska myndigheter.

Därmed framstår det som självklart hur Kina har tvingat Gui Minhai till detta framträdande. Hot har med största sannolikt riktats mot hans familj i Ningbo, som kan komma att råka mycket illa ut om Gui inte samarbetar med myndigheterna.

Att en svensk medborgare alls tvingas ”erkänna” påhittade brott på eller avfärda sina egna myndigheter på utländsk tv är något mycket ovanligt. Att det sker tre gånger saknar motsvarighet inte bara bland EU-medlemmar, utan även bland kinesiska dissidenter.

Redan tidigare i veckan sade Tysklands ambassadör Michael Clauss att Kinas behandling av Gui Minhai saknar tidigare motsvarighet bland EU-medborgare. Han kungjorde även att hela EU står bakom Sverige i att föra en tuffare linje mot Kina för att få sin medborgare frisläppt.

I svenska medier har det under veckan rests krav på såväl ekonomiska sanktioner mot Kina, som politiska åtgärder vilka innefattar att utvisa den kinesiska ambassadören i Stockholm.

Men från svenska myndigheters håll verkar detta inte vara aktuellt. Kina får behandla Gui Minhai hur de vill, utan några som helst följder.

Detta blev solklart under gårdagen, när handels- och EU-minister Ann Linde svarade på en skriftlig fråga om att skärpa Sveriges och EU:s handelspolitik gentemot Kina. Detta är enligt Linde inte aktuellt, eftersom den ekonomiska utvecklingen är positiv för utvecklingen av både rättsystemet och mänskliga rättigheter i Kina:

Kinas ekonomiska utveckling under de senaste årtiondena har möjliggjort för flera hundra miljoner människor att lyfta sig ur fattigdom. En förutsättning för detta har varit handel och kontakter med omvärlden. Regeringen anser att fungerande handelspolitiska relationer stärker förutsättningarna för förbättringar av MR-situationen i Kina.

Bara en dag efter handelsministerns uttalande, paraderas en allvarligt sjuk svensk medborgare på kinesisk tv för tredje gången.

Sydsvenskan recenserar min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”

I dag recenserar den rutinerade Kinakorrespondenten Göran Leijonhufvud min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” i Sydsvenskan.

Recensionen ligger öppen och kan läsas via tidningens hemsida. Rubriken ”Dags att höja tonläget mot Kina” påminner om den från Dagens Nyheter i går. Liksom DN:s kulturchef Björn Wiman pekar även Leijonhufvud på det vanskliga eller rent av farliga att bedriva tyst diplomati gentemot Kina:

Tyst diplomati har en ytterst begränsad inverkan på situationen för mänskliga rättigheter i Kina, enligt Jojje Olssons framställning. Den tysta diplomatin kan snarare ses som ett svaghetstecken. Det ger Kinas ledare ökat mod att fortsätta begå samma slags övergrepp även helt öppet. Då kan de till exempel kidnappa en svensk förläggare två gånger om! Och då kan de lugnt fortsätta att betrakta de slutna dialoger om mänskliga rättigheter som EU och Sverige försöker föra som enbart formella övningar.

Det är också mitt eget intryck efter att ha slutfört en studie om Sveriges relationer med Kina 1949-2017. Mänskliga rättigheter har kommit mer och mer i skymundan för de ekonomiska relationerna i våra kontakter med Peking. En annan slutsats är att vår handel med Kina inte har främjat mänskliga rättigheter, och dispyter kring mänskliga rättigheter har inte skadat handeln.

Förutom en kortare beskrivning av fallen Gui Minhai och Peter Dahlin, kommenterar och bekräftar Leijonhufvud även bokens mer genomgående tes. Nämligen att handel och dialog inte per automatik leder till ett mer demokratiskt och öppnare Kina.

Snarare riskerar denna handel som berikar Kinas kommunistparti ge motsatt effekt, om inte också politiska krav ställs i det ekonomiska utbytet. Leijonhufvud avslutar sedan recensionen med några positiva ord om själva bokens utformning:

Författaren vederlägger också den alltför vanliga tesen att handel och affärer ska leda till en demokratisering av Kina när den ekonomiska tillväxten skjuter fart. Nog har landet haft en fantastisk tillväxt alltid, och nog verkade den under århundradets första decennium i alla fall kunna leda till ett något friare klimat. Men nu går Kina ut i världen som en alltmer förtryckande enpartistat på hemmaplan och har ändå anspråk på att vara en global förebild med sitt ”stabila politiska system”. Samtidigt har ”demokrati” blivit ett skällsord i Xi Jinpings interna tal.

Från de kidnappade, från dessa två mardrömslika fallstudier, lyckas Jojje Olsson vidga perspektivet till de stora frågor som den hungriga nya stormakten står inför, nationellt och globalt.

Författaren är journalist och numera baserad på Taiwan sedan de kinesiska myndigheterna vägrade förnya hans visum. Han är ytterst flitig med rapporter i många tidningar och tidskrifter. Han verkar göra sitt bästa för att närmast på egen hand uppväga den bristande rapportering om Kina i svenska medier som han med all rätt klagar på.

Jojje Olssons nya bok är en koncis uppdatering. Den är väldisponerad, välskriven och har god närvaro.

Detta var alltså den andra recensionen av min nya bok, efter den i Dagens Nyheter i går med rubriken ”Dags att dra huvudet ur Kinas käftar”.

”De kidnappade Kinasvenskarna” kan beställas för 189 kronor via bland annat Adlibris och Bokus.

Dagens Nyheter recenserar min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”

I dagens utgåva av Dagens Nyheter recenserar tidningens kulturchef Björn Wiman min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, som gavs ut förra veckan. Wiman var därmed först med en recension av denna bok, som även finns att läsa på tidningens hemsida.

Eftersom recensionen ligger bakom betalvägg så kommer jag inte återge den i sin helhet här nedan. Ingressen sammanfattar dock texten väl: ”Tystnaden kring Kina och dess brott mot svenska medborgare är en skam. Björn Wiman läser en ny bok – lika upplysande som brutalt nedslående.”

Förutom bokens mest uppenbara innehåll – det vill säga berättelserna om fallen Gui Minhai och Peter Dahlin – tar Wiman vara på bokens mer djupgående mening, nämligen den farliga trenden att allt fler regeringar ignorerar de allt allvarligare kinesiska övertrampen på grund av rädsla för ekonomiska repressalier:

Jojje Olsson gör ett drabbande tankeexperiment. Om det som Peter Dahlin och Gui Minhai råkat ut för hade inträffat i Vladimir Putins Ryssland i stället för i Xi Jinpings Kina – hade den svenska tigern fortfarande tigit då? Knappast. Men när det gäller Kina blir det inte ens ett morrande.

Varför är det så? Olsson tänker sig att det handlar dels om rädsla, dels om okunskap. Kinas ökande ekonomiska makt skrämmer redan i dag svenska myndigheter till tystnad; mycket i hanteringen av fallet Gui Minhai tyder på att svenska myndigheter redan från början har bestämt sig för att hans fall inte ska få tillåtas skapa några större problem i relationen till Kina. Det är förstås helt galet.

Han påpekar vidare hur Xi Jinping helt utan internationella sanktioner kunnat lansera den värsta kampanjen mot mänskliga rättigheter, press- och yttrandefrihet sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Särskilt förtjust är jag i recensionens avslutning, där Wiman knyter an till en tiger som i textens början målas upp med ett huvud i sin mun:

”De kidnappade Kinasvenskarna” är en lättläst och gedigen genomgång av de senaste årens utveckling i Kina – upplysande just för att den är så brutalt nedslående. Den bekräftar den bild av ”de nya sidenvägarna” som flera Kinakännare beskrivit; hur landet förutom sina ekonomiska och militära muskler också satsar enorma summor varje år på att förbättra sin profil och öka sitt kulturella inflytande i omvärlden. I den propaganda och personkult som ledaren Xi Jinping odlar ingår också betydande delar rasism och sårad nationalchauvinism. I dag talar Xi Jinping ogenerat om ”den kinesiska rasens återfödelse” och om att det återigen är dags för Kina att nå sin forna och rätta storhet.

Den sortens tigervrål har vi hört förut. Dags att dra ut huvudet ur gapet – och ryta tillbaka.

Denna tiger återfinns i ett filmcitat angående det hopplösa i att förhandla med Adolf Hitler just innan utbrottet av andra världskriget.

Detta gör Wiman då den allra sista meningen i min nya bok jämför situationen angående Kina i dag med Nazityskland på 1930-talet. En slutsats som Dagens Nyheters kulturchef finner ”helt korrekt”.

Läs hela recensionen via Dagens Nyheters hemsida, och beställ gärna min bok via exempelvis Adlibris. (189 kronor inklusive frakt.)

VIKTIGT: Hela EU stödjer Sverige om Gui Minhai

Det är inte bara i Sverige som våra myndigheters ”tysta diplomati” i fallet Gui Minhai kritiserats. Under en längre tid har diplomater från andra europeiska länder försökt övertyga det svenska utrikesdepartementet att utfärda tuffare officiella uttalanden gentemot Kina angående hanteringen av Gui.

Vid många europeiska ambassader i Peking ses fallet Gui Minhai nämligen inte bara som ett svenskt fall, utan som ett fall för hela EU. I en artikel för Expressen kan jag nu – efter stor hjälp från tyska Süddeutsche Zeitung – avslöja att den tyska ambassadören garanterar att hela EU stödjer Sverige på denna punkt:

Mina källor i Peking har under en tid vittnat om hur diplomater från andra EU-länder försöker övertala Sverige att utfärda skarpare offentliga uttalanden för att sätta press på Kina. Frustrationen har varit stor från många håll, där Guis öde inte främst ses som ett svenskt fall utan som ett fall för hela EU. Sverige har dock länge stretat emot och inte velat konfrontera Kina öppet.

Ikväll tog så den tyska ambassadören Michael Clauss bladet från munnen. ”Att Kinas myndigheter behandlar en EU-medborgare på detta vis saknar tidigare motsvarighet. Det finns en utbredd rädsla för att dessa brott mot internationella lagar, samt vägran att tillåta konsulär hjälp, även kan drabba andra EU-medborgare i framtiden”, sa Clauss till Süddeutsche Zeitung.

Tillsammans med den tyska tidningen kan Expressen som första publikation återge ambassadörens ord. Clauss underströk även att samtliga europeiska länder med närvaro i Kina står bakom Sverige på denna punkt. Är det verkligen så illa att Tyskland har behövt springa svenska myndigheters ärenden genom att försäkra stöd för Gui Minhais sak?

Den tyska ambassadörens uttalanden kommer efter att kinesiska utrikesministeriet under tisdagen höjde tonen väsentligt.

Som jag skrev om tidigare under dagen här på InBeijing, så avfärdades Margot Wallströms krav på att Gui ska släppas fri som ”oansvarigt” av utrikesministeriets talesman Geng Shuang. Han uppmanade också Sverige att ”inse allvaret” i situationen, samt beskyllde icke namngivna svenska individer för att bete sig ”vanhedrande”.

Geng Shuangs utbrott mot Wallströms rimliga krav verkade vara droppen som fick bägaren att rinna över för den tyska ambassadören.

Sverige har nu alltså hela EU i ryggen; inte bara i hemlighet utan även uttalat officiellt. Läs hela min artikel via Expressens hemsida för ytterligare information om vad som kan ske härnäst.

Starkt upptrappad retorik mellan Sverige och Kina om Gui Minhai

Mycket händer just nu kring Gui Minhai. Under gårdagen hölls en debatt av Publicistklubben där en tidigare chef för Reportrar utan gränser medverkade, som även planerar en protest i dag utanför UD:s lokaler i Stockholm mot svenska myndigheters hantering av fallet Gui.

Debatten föregicks av en ny intervju med Angela Gui utförd av AFP, samt ett nytt uttalande av utrikesminister Margot Wallström.

Efter 842 dagar bröt även Wallström tystnaden på sitt annars så aktiva Twitter-konto, genom att där för första gången kommentera fallet Gui.

På grund av tidsbrist och snabba svängningar hinner jag just nu inte kommentera utvecklingen särskilt noga. Jag återger istället nedan de viktigaste sakerna som hänt och sagts i detta fall under det senaste dryga dygnet.

Under gårdagen publicerades alltså en ny intervju med Angela Gui. Där berättar Angela hur hon fruktar för att aldrig mer få se sin far i livet, och efterlyser större handlingskraft från såväl svenska som utländska myndigheter.

I intervjun berättar Angela att hon inte hört någonting sedan hennes far fördes bort av kinesisk polis i slutet av januari, och vädjar till det internationella samfundet att vakna upp från sin ”paralysering” inför hans öde:

The daughter of missing Swedish publisher Gui Minhai who was snatched in China last month says she fears she may never see him again and has urged the international community to take action.

(…)

”I just hope that Sweden and other governments will be as vocal as possible,” Angela said.

”I want them to demonstrate actual consequences, instead of just repeating how unacceptable it is.”

(…)

Angela said the international community must snap out of its ”paralysis” over the case, describing her frustration that more had not been done to get her father out of China sooner.

”He shouldn’t have been abducted again in the first place – there should have been a way of getting him home before that,” she said.

”Or there should have been a way of making sure he was safe when he was travelling.”

Intervjun följdes sedan av ett uttalande från Margot Wallström, som i mångt och mycket påminde om det uttalande hon gjorde förra veckan.

Denna gång ifrågasätter dock Wallström även Kinas tillämpning av rättsstatens principer, särskilt förbudet mot godtyckliga frihetsberövanden:

Uttalande av utrikesminister Wallström med anledning av gripandet av den svenske medborgaren Gui Minhai

Det är mycket allvarligt att den svenske medborgaren Gui Minhai fortfarande är fängslad i Kina. Det brutala ingripandet i januari mot en svensk stödinsats genomfördes trots kinesiska upprepade försäkringar om att Gui Minhai vid tillfället var en fri man. Det kinesiska agerandet skedde i strid med grundläggande internationella regler om konsulärt stöd. Den nuvarande situationen väcker också frågor om tillämpningen av rättsstatens principer, däribland förbudet mot godtyckliga frihetsberövanden. Vi kräver att vår medborgare ges möjlighet att träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal och att han frisläpps så att han kan återförenas med sin dotter och familj.

Wallström länkade även till detta uttalande i sin första tweet om Gui Minhai sedan han försvann i oktober 2015:

I dag kom så ett kraftfullt svar från kinesiska myndigheter, i form av skarpa uttalanden av utrikesministeriets talesman Geng Shuang. Jag citerar nedan de viktigaste delarna via Reuters:

China confirmed on Tuesday that it had detained Swedish citizen and Hong Kong-based bookseller Gui Minhai, after his daughter said Chinese police had seized him from a train last month.

(…)

“Gui Minhai broke Chinese law and has already been subjected to criminal coercive measures in accordance with the law by relevant Chinese authorities,” Chinese foreign ministry spokesman Geng Shuang told a regular briefing.

The term “coercive measures” generally refers to detention in China.

(…)

Asked about the statement, ministry spokesman Geng said that China cannot accept such “irresponsible” statements from Sweden.

“Although Gui Minhai is a Swedish citizen, the case he is suspected of must be handled in accordance with Chinese law,” he said.

Sweden should understand the serious nature of the case and the “disgraceful” role played by certain Swedish people, Geng said, without giving details.

Det senaste dygnets händelseutveckling utgör något som kan vara början på en diplomatisk strid mellan Kina och Sverige.

Det är nu viktigt för Sverige att visa att man inte står ensamt, utan få med sig andra länder i fördömandet av Kinas behandling av Gui Minhai.

För det finns nämligen fler länder som är villiga att backa Sverige på denna punkt, vilket jag kommer skriva närmare om under kvällen.

De svenska internettrollen i Kinas tjänst

För ett drygt år sedan skrev jag artikeln ”Trolljakten” för Expressen Kultur, efter att jag själv och flera andra svenska journalister som skriver om Kina hängts ut och hotats på en blogg vid namn ”Kinarummet”.

Där stod bland annat att jag borde skatta mig lycklig för att ”bara” ha blivit svartlistad från Kina och undsluppit dödsstraff, samtidigt som hot även gjordes mot andra journalister på Svenska Dagbladet att även de skulle få problem med sina visum.

De senaste månaderna har Kinarummet inte varit särskilt aktiv, men istället har en blogg vid namn ”Falska nyheter och falsk media” börjat publicera liknande material flera gånger i veckan. Där finns även en lista över svenska reportrar som sägs fara med osanning om Kina.

Efter de senaste händelseutvecklingen kring fallet Gui Minhai och planerna på en kinesisk hamn i Lysekil, har båda dessa bloggar nu börjat publicera allt fler artiklar i en allt mer obehaglig ton.

I en text med rubriken ”Gui Minhai kan få dödsstraff” påstårKinarummet bland annat att det är jag som har uppmuntrat Gui att bedriva sin förlagsverksamhet, samt även givit honom idéer till böckernas innehåll:

Gui Minhai har publicerat falska berättelser om förmenta oredligheter och brott av Kinas ledare som sexövergrepp, kvinnoaffärer, älskarinnor, svarta affärer, ekobrott, osv. Det har kallats ”granskning” av makthavare av utländska media. Inget av detta har kunnat verifieras och vi vet idag att allt är uppdiktade falska nyheter som tydligen sprits i avsikt att undergräva Kinas regering och olika personers trovärdighet och ställning i politiken och samhället. Vi ser samma sak ofta även i Sverige, hur rykten om politiker och affärsledare sprids av anonyma källor, i samma avsikter. Nyligen dömdes en kvinna till fängelse i Hovrätten för just sådan falsk tillvitelse.

Källan till dessa falska nyheter har tydligen dels varit USA, vilka är redan välkända för sådan verksamhet med falsk ryktesspridning, och politiska opponenter inom Kina. Det ryktas även att en namngiven svensk bloggare har varit en av Gui’s tillskyndare och leverantörer av falska nyheter. Personen rapporteras ha uppehållit sig illegalt i Kina under många år, och är nu bannlyst från Kina på livstid.

På Falska nyheter och falsk media är det främst Dagens Nyheter som står i korselden. Där publiceras varje vecka flera exempel på så kallade ”falska nyheter” om Kina i svensk press, som sedan plockas isär och och avfärdas.

Exempel på hur det kan låta när en av Dagens Nyheters senaste ledarartiklar om Kina kritiserar i ett inlägg med rubriken ”DN drevet mot kineser tycks alltmer ta samma skepnad som nazismens propagandan”:

Det vore nog svårt att hitta något mer förfalskat än DN’s hatiska och föraktfulla drev mot folkgruppen kineser och deras land, ett hatiskt drev som nu pågått länge med information som saknar verklighetsanknytning. DN artiklarna tycks alltmer likna den forna tyska tidningen ”Der Stürmer”, bara att nu är det kinesiska folket målet, inte det judiska.

– våldsregimens förtryck av befolkningen

Lögn. Falskt. Åtskilliga personer som bott länge i Kina kan vittna om att varken något förtryck eller våld förekommer. Befolkningen har betydligt större frihet än i det hårt reglerade, övervakade och kontrollerade Sverige. Kina har en obeväpnad polis som mest klagar över att inte finns något att göra.

Andra texter från samma blogg attackerar svensk rapportering kring Gui Minhai, övervakning och till och med researtiklar som ifrågasätter Kinas ökade inflytande över Kina. Journalister hängs ut med namn och ömsom idiotförklaras, omsöm hotas.

När jag skrev min artikel för Expressen på detta ämne gjorde jag givetvis en del efterforskningar. Bland annat fick jag fram vem det är som står bakom Kinarummet.

Personen i fråga heter Bert Felt, har bott i Chongqing sedan 2004 och är gift med en kinesisk kvinna.

Innan flytten till Kina var Bert bosatt en längre tid i Nya Zeeland, där han också har medborgarskap. Bert berättar själv i olika kommentarsfält på nätet att han inte varit i Sverige ”på flera årtionden”, vilket kan förklara den bristfälliga svenska som kännetecknar hans texter.

På andra svenska forum och kommentarsfält figurerar Bert ibland som ”Rolf Krohna”. Hans aktivitet där är en kombination av hyllningar av Kinas politiska system och frän kritik mot Sveriges dito.

Jag har inte kunnat säkerställa att ”Falska nyheter och falsk media” drivs av samma person som Kinarummet. Vad som talar för detta är det snarlika innehållet och formuleringarna, att bloggarna varit aktiva vid olika tillfällen samt att de i sina texter ofta länkar till varandra. Dock är språket något bättre på den nyare bloggen, så det är fullt möjligt att det handlar om två olika personer.

Vad ligger då bakom allt detta? Jo, sannolikt handlar det om svenskar som arbetar för kinesiska myndigheter, mot betalning eller på grund av andra egenintressen.

Enligt material som ligger på nätet har Bert Felt tidigare jobbat som ”konsult” åt lokala myndigheter i Chongqing. Det går därmed inte utesluta att han har fått betalt för att hålla koll på vad som skrivs om Kina, och anmäla de journalister som kritiserar landets regim. Detta skulle också förklara hans direkta varningar till svenska reportrar om att de kommer råka ut för visumbekymmer.

Nu kanske några av er läsare tycker det verkar löjligt att svenska medborgare skulle utföra kinesiska myndigheter smutsjobb mot betalning. Men tvärtom så är detta något mycket vanligt.

Kinesiska myndigheter har under de senaste åren trappat upp såväl övervakningen av sitt eget internet, som vad som skrivs och sägs om Kina i utlandet. De finns många vittnesmål om utlänningar som närmats av kinesiska säkerhetsagenter som försöker rekrytera dem. Se bland annat artiklarna ”How I almost became a Chinese spy – reflections on China’s Age of Anxiety” och ”How the Chinese recruit American journalists as spies”.

Jag har själv en europeisk vän som en kort tid jobbade som informatör åt säkerhetstjänsten i just Chongqing. Förutom mindre penningbelöningar och middagar, fick hen ett fördelaktigt visum utfärdat av lokala myndigheter. Om vederbörande hade vägrat fanns risken för att hen istället skulle ha fått problem med att förnya sitt visum.

Mot denna bakgrund faller det sig naturligt att kinesiska myndigheter även försöker ta hjälp av svenskar för att hålla koll på den svenska debatten, särskilt efter att kidnappningarna av Peter Dahlin och Gui Minhai uppmärksammats internationellt.

Som Göran Leijonhufvud uppmärksammade i Dagens Nyheter i går i en artikel med rubriken ”Kina har en global strategi för att dominera världen”, så måste de kinesiska påverkansförsöken mot grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och akademisk frihet tas på allvar. De resurser som Kina lägger ner på detta område kan ryska säkerhetschefer bara drömma om.

Jag har upprepade gånger försökt nå Bert Felt via mail och telefon. Mailen studsar numera, och varje gång jag har ringt upp så har han helt enkelt bara lagt på luren.

Utdrag från texter som publicerats på ”Kinarummet” samt ”Falska nyheter och falsk media”:

Det är verkligen tragiskt att se hur svenska media och journalister så systematiskt förfalskar, sprider rykten och skvaller, selektivt utelämnar och fabricerar information man publicerar i Sverige och på så sätt missleder svenskarna. Allt tycks bottna i en grov inkompetens och helt avsaknad av respekt över hur andra länder fungerar. Uppenbart har media och journalistkåren allvarligt och grovt misslet svenska allmänheten över vad som hände i fallet med bokförläggaren Gui Minhai

(…)

Vad som hände i Thailand är att en tjänsteman har sökt upp Gui Minhai, informerat honom om häktningsordern, att han var en brottsling på flykt undan rättvisan, och i enlighet med de krav som kinesisk lag ställer informerat honom om att han kan välja att frivilligt återvända och erkänna och därmed få rätt till straff förhandling (plea bargaining) och reducerad straffsats, eller han kommer att begäras utelämnad och ges tillfälle att försvara sig. Det fanns en häktningsorder utfärdad då Gui Minhai hade avvikit medan han var under villkorlig dom och övervakning, vilket i Kina är liktydigt med villkorlig frigivning. Uppenbart valde Gui Minhai det första alternativet.

DN fortsätter sina hätska drev mot folkgruppen kineser och deras land. Göran Leijonhufvud är en gammal välkänd Kina-antagonist, mycket ord-vig och välövad journalist, som närmar sig sin 80 årsdag, han kom till Kina under kulturrevolution men tycks inte ha lyckats utveckla sina åsikter längre än så till denna dag, trots att Kina har utvecklats dramatiskt. Vi kanske skall visa förståelse, och respekt, både med respekt för ålder och det faktum att han nu lever under en svensk kopia av Kinas katastrofala kulturrevolution för 50 år sedan.

(…)

– En brutal diktatur

Lögn. Det finns inget brutalt i Kina av idag. Sverige är betydligt mer en brutal diktatur med en intensiv personövervakning, tungt beväpnad polis, polis med automatvapen bevakar polisstationer, och yttrandefriheten är reglerad ner till ordval av enstaka ord. Se referensen till DI artikeln nedan.

Kinas polis är obeväpnad, behöver inte längre patrullera, klagar över att det inte finns något att göra, kvinnor går säkra hem på nätterna, men för all del, man ”brutalt” håller efter gangsters, uppviglare och terrorister. För resten av befolkningen har det skapat ett harmoniskt, fredligt och säkert samhälle.

”Vad Xi egentligen vill, förutom att behålla makten, fortsätter att vara ett mysterium.” (DN) Vi förstår att det är ett mysterium för den okunnige när det gäller Kina. Kina är nämligen alltmer folkstyrt, speciellt på lokalnivå. Sverige är mycket hårt toppstyrt, väljarna får välja ideologi och parti, men nästan alla partier har samma ideologi, precis som i det forna Sovjet. SD sticker ut, och bekämpas ilsket av maktklicken bestående av media och de traditionella partierna. Xi har ledar rollen i Kina därför att han valdes till rollen, inte för att han tog den själv. Det är inte han som behåller makten, det är han som har förtroendet att leda. Xi leder med omkring 90% förtroende. Jämför med Löfven, Sveriges statsminister, förtroendet har varit nere på 15%. I Sverige får man inte välja ledare alls, dom tillsätts i slutna möten av partiet.

Man upphör inte att förvånas över hur hatiskt de flesta svenska journalister skriver om kineser och deras land Kina. Det produceras en hel del bra kvalitetsjournalistik i Sverige, men något som ens påminner om kvalitet när det gäller Kina är otroligt sällsynt. En god berättare, journalist, skall inte ha huvudrollen i det han berättar, men i Sverige är det så. Journalisten, om man ens kan kalla dessa personer ”journalister”, intar huvudrollen, och med stora fotografier av sig själv och med självberömmande epitet, egoistiskt och narcissist presenterar sig själva och det dom skriver som den enda ”sanningen”.

Samtliga personer som har rapporterat om Kina, vi talar främst om Ola Wong, Torbjörn Petersson, Jojje Olsson, eller Per Liljas, som har skrivit falska, vinklade, eller helt enkelt fabricerade nyheter om Kina har nu portats eller har snäva restriktioner att arbeta inom Kina. Att sprida falska nyheter eller falska rykten har sedan 50 talet varit kriminellt i Kina och det är orsaken till att dom stängs ute. Hatiska och falska nyheter och ryktesspridning var nämligen orsaken till de många inbördeskrig som rasade under perioden 1912 till 1949 och som orsaka mycket död och lidande. Lagen har skärpts flera gånger, senast 2014. Kina har liberaliserat media de senaste åren och det har gjort att redaktioner som våran kan granska sådana utländska aktiviteter och exponera illegal verksamhet och det har bidragit till saneringen.

Vad som förundrar oss mest är att en Bonnier tidning som Expressen har nedlåtit sig att publicera Jojje Olsson hatiska artikel. Det tycks mer vara en personlig revansch och attack för att ha blivit granskad, avslöjad och exponerad. Bonnier familjen har ju som bekant judiska rötter, förföljelserna av det judiska folket är knappast okända, och Peter Volodarski´s familj flydde ju en gång till Sverige för att undkomma förföljelser. Det känns därför dubbelt tragiskt att just denna media familj nu upplåter plats för samma slags förföljelser dom en gång själva utsattes för, och med samma metoder, förtal, falska nyheter, personliga angrepp, trakasserier och hat. Det gäller inte bara Jojje Olsson artikel, det gäller generellt en systematisk förföljelse mot Kina och det kinesiska folket.

Svenska media och därmed journalisterna har som bekant stora problem, tidningsdöden. Lögner, förfalskade nyheter, och desinformation hjälper knappast. Hur skulle det vara med lite riktig gammaldags ”journalism”. Gör av med agitatorerna som gömmer sig bakom vad som en gång var en mycket respekterat yrke.