mars 2018

Mannen som förlorade sitt jobb för en ”like” på Twitter som ogillades i Kina

Det är inte ofta jag uppmärksammar artiklar från amerikanska lokaltidningar här på InBeijing. Men förra veckan skrev Omaha World-Herald så intressant om Roy Jones att det nu är dags.

Jones hade under 18 månader jobbat som en av de personer vilka sköter klagomål och frågor via hotellkedjan Marriotts officiella Twitterkonto. Det var knappast något toppjobb, med nattskift och en timlön på 14 dollar.

Jobbet var icke desto mindre viktigt för Jones, som tidigare bitvis haft ett stökigt liv och svårt att behålla en anställning under en längre tid. Under sin tid hos Marriott hade han dock såväl befordrats som fått löneförhöjning.

Men under ett av sina ensamma nattskift kom Jones att göra ett misstag som sedan kostade honom jobbet. Han råkade nämligen trycka ”like” på en tweet som hade med Tibet att göra:

It was in this hectic environment that Jones says it happened. While logged into an official Marriott Twitter account, he believes he probably — and accidentally — clicked “like” on a pro-Tibetan tweet thanking Marriott for listing Tibet as its own country, and not a part of China, on a survey.

He’s not sure how. Maybe his computer froze for a split second. Maybe he meant to click an “ignore” button that was right below the “like” button on his screen, he says. Maybe — and Roy really doubts this — he was skimming, failed to see the content of the message and clicked “like.”

Tweeten i fråga var ett meddelande som tackade Marriott för en kundundersökning där Tibet – liksom Taiwan, Hongkong och Macao – stod listade som länder snarare än delar av Kina. Denna undersökning hade vare sig skapats av Jones eller Marriott, utan av en inhyrd tredje part.

Jones hade inte ens noterat tweeten i fråga när han vid soluppgången slog av datorn för att åka hem. Men inom det närmsta dygnet kom såväl han själv som Marriott av överösas med hot och kritik på Twitter, inklusive flera dödshot.

Att Twitter är blockerat i Kina innebär nämligen inte att det är fritt på användarkonton som ser efter den kinesiska regimens intressen och sprider dess budskap.

För att inte riskera sin affärsverksamhet på den viktiga kinesiska marknaden, gjorde Marriott genast en avbön innehållandes kinesisk retorik som ”eight-point rectification plan”, vilket fick många att tro att företaget de facto följde kinesiska myndigheters instruktioner när avbönen avlades.

Dessa misstankar späddes givetvis på av att kinesiska myndigheter tillfälligt förbjöd bokning av rum på Marriott i Kina, samt att Marriotts regionchef för Asien bad om ursäkt i kinesisk media, vilket återges av Omaha World-Herald:

China forced Marriott to suspend all online booking for a week at its nearly 300 Chinese hotels. A Chinese leader also demanded the company publicly apologize and “seriously deal with the people responsible,” the Journal reported.

And boy, did Marriott ever apologize. Craig Smith, president of the hotel chain’s Asian division, told the China Daily that Marriott had committed two significant mistakes — presumably the survey listing Tibet and the liked tweet — that “appeared to undermine Marriott’s long-held respect for China’s sovereignty and territorial integrity.”

He announced an “eight-point rectification plan” that included education for hotel employees across the globe and stricter supervision.

And the Marriott executive said this to China’s most-read English-language newspaper: “This is a huge mistake, probably one of the biggest in my career.”

Redan samma dag som Jones tryckte ”like” på denna tweet, så satte sig Marriotts personalchef på ett plan för att åka till Omaha och tala allvar med honom. Möten hölls också med flera andra chefer inom företaget.

Jones hade hoppats på att komma undan med en varning – men fick snart läsa i den kinesiska statliga tidningen China Daily att han avskedats. Detta bekräftades snart av hans chefer, som erbjöd ett avgångsvederlag på 3 000 dollar.

Chockad och ledsen gick Jones – som börjar gråta under intervjun med sin lokaltidning – bara ut ur rummet utan att ta emot avgångsvederlaget. I dag är han arbetslös och spenderar merparten av sin tid i hemmet.

Till historien hör så klart att Kina under de senaste åren blivit alltmer känsligt vad gäller utländska aktörers namn´givning av omstridda regioner, särskilt vad gäller Taiwan.

Detta har tagit sig uttryck i allt från hot mot utländska professorer och universitet, till krav på att utländska hotellkedjor och flygbolag måste lista Taiwan och andra omstridda territorium som delar av Kina, eller riskera problem med sin verksamhet på det kinesiska fastlandet.

Fenomenet gäller även utländska myndigheter. Under helgen skrev jag här på InBeijing ett flitigt delat inlägg om hur Skatteverket – efter en ”rekommendation” från utrikesdepartementet – nyligen bytt namn på Taiwan till ”provins i Kina”.

Men exemplet med Roy Jones är en smula allvarligare ändå. Ska det i framtiden räcka med att gilla ”fel” inlägg på Facebook eller Twitter för att avskedas av multinationella företag med närvaro i Kina?

Faktum är att vi redan är på väg i den riktningen. Sedan jag blev svartlistad från Kina har minst en handfull personer(!) berättat för mig att det inte vågar trycka ”like” på mina inlägg på Facebook eller Twitter, av rädsla för att själva få visumproblem i Kina.

Men det skiter jag egentligen i – självcensur är det främst ryggradslösa individer som ägnar sig åt, och det är läsare som jag kan klara mig utan.

Desto värre är det då att se hur lagar om anställningstrygghet och yttrandefrihet – som ofta tagit flera hundra år av smärtsamma processer att utforma – över en natt plötsligt inte betyder någonting alls, då en hotellkedja som Marriott är redo att köra över sina egna lojala medarbetare för att blidka världens största diktatur.

Hyckleri på högsta nivå när Sverige utvisar rysk diplomat

Under eftermiddagen blev det klart att Sverige utvisar en rysk diplomat, med anledning av det mordförsök som det mesta pekar på att Ryssland nyligen har utfört i Storbritannien mot en tidigare dubbelagent och dennes dotter.

Statsminister Stefan Löfven motiverar beslutet med att mordförsöket är ”större än en bilateral fråga mellan Storbritannien och Ryssland”, samt att det utgör ”ytterligare en utmaning av det internationella regelverket från rysk sida” vilket för det nödvändigt för Sverige att agera.

Utrikesminister Margot Wallström är inne på precis samma linje, skriver bland andra Dagens Nyheter:

– Det här är ytterligare en överträdelse från rysk sida av en internationell regelbaserad ordning. Då behövs det också ett väldigt tydligt och omedelbart svar, säger utrikesminister Margot Wallström till TT under måndagen.

Tidningen påpekar även att Sverige i och med utvisningen av den ryska diplomaten gör gemensam sak med femton andra EU-länder samt USA, Kanada och Ukraina. Men samtidigt utgör den svenska utvisningen också dubbelmoral och hyckleri på allra högsta nivå.

För vari ligger logiken med att utvisa en rysk diplomat efter ett mordförsök i Storbritannien – men inte utvisa någon kinesisk diplomat då Kina nu långsamt håller på att döda svensken Gui Minhai i ett av sina fängelser?

Löfven och Wallström talar ovan om ett internationellt regelverk, som Ryssland givetvis har brutit mot i och med attacken mot den brittiska dubbelagenten. Men likafullt bröt Kina mot detta regelverk genom att för 2,5 år sedan kidnappa en svensk medborgare i ett tredje land. Överträdelsen förvärras då Gui nu vare sig tillåts träffa familj eller läkare, trots att han lider av en mycket allvarlig sjukdom.

Visst är det på sin plats att Sverige sluter upp i en gemensam EU-aktion mot ryska överträdelser. Men samtidigt är det befogat att fråga sig varför en liknande aktion för vår egen medborgare inte alls verkar aktuell.

Snarare tvärtom. Som jag skrev för Expressen tidigare i år, så har diplomater från andra EU-länder länge försökt förmå Sverige att agera kraftfullare mot Kina med anledning av behandlingen av Gui Minhai.

Med stor fara för sin egen position, gick Tysklands ambassadör i början av februari ut och sade att ”hela Europa” står bakom Sverige i att markera mot kinesiska myndigheter:

Ikväll tog så den tyska ambassadören Michael Clauss bladet från munnen. ”Att Kinas myndigheter behandlar en EU-medborgare på detta vis saknar tidigare motsvarighet. Det finns en utbredd rädsla för att dessa brott mot internationella lagar, samt vägran att tillåta konsulär hjälp, även kan drabba andra EU-medborgare i framtiden”, sa Clauss till Süddeutsche Zeitung.

Tillsammans med den tyska tidningen kan Expressen som första publikation återge ambassadörens ord. Clauss underströk även att samtliga europeiska länder med närvaro i Kina står bakom Sverige på denna punkt.

Ändå har svenska myndigheter hållit tillbaka, vilket sannolikt har att göra med en rädsla för att störa det viktiga ekonomiska samarbetet med Kina. Tidigare var detta bara girigt och ryggradslöst – nu är det även hyckleri.

För visst är det positivt att tillsammans med femton andra EU-länder utvisa en rysk diplomat, eftersom detta lär resultera i att Ryssland tänker efter en extra gång innan man genomför ett liknande mordförsök på nytt.

Men samtidigt är det bara hoppas att någon på regeringskansliet – innan denne somnar – tänker på att Sverige både kan och borde göra något liknande som svar på behandlingen av Gui Minhai, vilken på otaliga vis bryter mot vad Wallström kallar ”internationell regelbaserad ordning”.

Publicerat: Min längsta artikel någonsin, om Volvo och Li Shufu

I veckans nummer av Affärsvärlden finns den längsta artikeln jag någonsin skrivit. På en dryg handfull sidor berättas det med 22 000 tecken om Volvo Cars ägare Li Shufus, och hans senaste investeringar i lastbilstillverkaren AB Volvo samt tyska Daimler AG.

Eftersom artikeln ligger bakom betalvägg så kan jag inte återge den här på InBeijing. Men den innehåller intervjuer med fyra kinesiska analytiker av den inhemska bilmarknaden, snarare än svenska analytiker eller de PR-firmor som oftast har fått komma till tals i svenska medier.

Förutom själva syftet med Li Shufus senaste investeringar i AB Volvo och Daimler, så understryker flera av analytikerna hur Li har som ambition att bygga ett fordonskonglomerat. Han har uttryckt sin tro om att endast ett par biltillverkare kommer överleva och i framtiden, samt målsättningen att själv bli en av dessa aktörer. Det är därför viktigt för Li att bredda portföljen med ny kunskap och teknik.

Jag skriver även närmare om faran för kinesiska företag att investera i utlandet, i en tid då landets myndigheter för en kampanj för att stoppa såväl kapitalutflöde som skuldnivån inom privata företag.

Tidigare i år togs exempelvis försäkringskonglomeratet Anbang plötsligt över av kinesiska myndigheter, efter att dess ägare Wu Xiaohui gjort för många okonventionella investeringar i utlandet, samt missbedömt vikten av en bra personlig relation med president Xi Jinping. Wu riskerar nu livstids fängelse.

Detta har uppfattats som en varningsklocka av flera andra privata kinesiska företag, som nu stoppat planer på utlandsinvesteringar och i vissa fall även sålt av med investeringar man nyligen gjort, för att kunna minska sin skuldnivåer.

Även Geely har gjort en rad okonventionella investeringar, exempelvis i en danska bank samt ett företag som tillverkar flygande bilar(!)

Dock har ägaren Li Shufu en väldigt bra personlig relation med president Xi Jinping, vilket gör det osannolikt att Geely går samma öde till mötes som Anbang. Åtminstone för stunden.

Icke desto mindre drabbar den pågående kampanjen mot utländska investeringar Geely ändå. I min artikel beskriver jag nämligen finansieringen av investeringarna i AB Volvo och Daimler närmare. Affärerna har skett genom en så kallad ”räntekrage”, som är ett mycket ovanligt att finansiera denna sorts affärer på.

Läs mer om Geely, Li Shufu samt den kinesiska statens kontroll över näringslivet genom att köpa senaste numret av Affärsvärlden, eller teckna en prenumeration för att få tillgång till artikeln online.

Hur det gick till när Skatteverket ändrade namn på Taiwan till ”provins i Kina”

Den sista februari meddelade Skatteverket via sin hemsida att de ändrar namnform på Taiwan, från ”Republiken Kina (Taiwan)” till ”Taiwan, provins i Kina”. En till synes obetydlig förändring, men som ändå är av största geopolitisk vikt. Jag ska förklara varför lite senare.

Desto viktigare är hur och varför denna ändring kom till stånd. Som jag skrev här på InBeijing tidigare i mars så kontaktade Lars Ströman, politisk redaktör på Nerikes Allehanda, omgående Skatteverket i detta ärende.

Ströman skrev sedan på sin blogg att det i själva verket var Utrikesdepartementet som låg bakom ändringen:

Det var Utrikesdepartementet som sade till Skatteverket att beskriva Taiwan som en provins i Kina i sin landskod.

– Det finns en internationell kod och den är Taiwan – provins i Kina. Det vi nu har gjort är att vi följer den internationella koden, säger Per Skogh, rättslig expert på Skatteverket när jag pratade med honom för en stund sedan.

Han bekräftar att det skedde efter en påstötning från Utrikesdepartementet.

– UD hörde av sig och uppmärksammade att vi borde följa den internationella ISO-koden. Sverige erkänner ju inte Taiwan.

Innan publicering hörde Ströman av sig till Skogh för att dubbelkolla citaten. Icke desto mindre hörde Utrikesdepartementet av sig till en av Strömans kollegor och påstod att han felciterat Skatteverket.

Sedan dess har såväl Utrikesdepartementet som Skatteverket även försökt alternera denna historia något.

När jag kontaktade UD:s presstjänst för en förklaring, fick jag som svar att Utrikesdepartementet efter ”en fråga från allmänheten i augusti” kontaktat flera svenska myndigheter och andra utrikesförvaltningar.

”I kontakten med Skatteverket besvarades deras frågor om praxis för benämning av Taiwan, och därefter meddelade Skatteverket sitt beslut i frågan. Hur självständiga svenska myndigheter väljer att benämna Taiwan bestämmer de själva”, svarade UD:s presstjänst.

Utrikesdepartementet menade alltså att man blott svarade på Skatteverkets frågor, och inte alls uppmanade dem att följa den internationella standarden ISO 3166, där den engelska benämningen är ”Taiwan, province of China”.

Flera länder har dock valt att inte använda sig av en ordagrann översättning, eller ens den korrekta formen på engelska. Jag har tidigare förklarat varför i en artikel med rubriken ”Why Your Mail is Not Arriving in Taiwan (and What to Do About It)” i Taiwan Sentinel. Där finns flera berättelser om hur brev som adresserats med ”provins i Kina” skickats till Kina, där de sedan blir liggande för att myndigheterna vägrar skicka dem vidare till Taiwan.

Nåväl, när jag sedan kontaktade Skatteverket hade de en lite annorlunda version angående namnbytet. På frågan: ”Vad är anledningen till att Skatteverket byter namnform på Taiwan just nu? Skulle det ha skett utan kontakten från UD?” fick jag svaret:

Det har på olika sätt uppmärksammats att Skatteverkets presentation av Taiwan i folkbokföringen inte har varit enhetlig och delvis har avvikit från ISO-standarden. Vi har fått indikationer på detta från medborgare både via UD och via Folkbokföringskontoren på Skatteverket. När vi gör ändringar tar vi alltid först kontakt med UD, även så i ärendet om ändringen från S:ta Lucia till Saint Lucia.

Slutmeningen ”när vi gör ändringar tar vi alltid först kontakt med UD” verkar indikera att Skatteverket nu vill mena att de först själva kontaktade UD med frågorna, snarare än tvärtom.

Men för säkerhets skull frågade jag igen – nu specifikt – om vem det var som tog första kontakten. Jag fick då inget rakt svar, utan istället följande svar: ”Vi har fått indikationer på att svenska medborgare hade problem och det kom från olika håll. Medborgare vände sig till UD, andra myndigheter och direkt till oss.”

Det vore intressant att veta vilka ”problem” svenska medborgare kan ha haft med den gamla benämningen. Som jag nämnde ovan så kan man i alla fall få klara problem med postgången på grund av den nya namnformen.

Nåväl. Denna fråga har faktiskt även uppmärksammats i riksdagen, där ledamöter ställt frågor till såväl utrikesminister Margot Wallström som finansminister Magdalena Andersson.

Frågan till Wallström var formulerad på så vis att hon smidigt kunde undvika att tala närmare om själva namnändringen. Dock var svaret från finansministern på en mer direkt fråga desto mer intressant:

Skatteverkets registrering av uppgifter i folkbokföringen följer svensk namnstandard. Skatteverket tillämpar standarden ISO 3166 gällande landskoder och svensk namnform av länder. Sedan den 28 februari har Skatteverket ändrat från Republiken Kina (Taiwan) till Taiwan, Provins i Kina efter att översättningen av ISO-standarden har reviderats. Landskoden är dock oförändrad.

Det är här oklart vad finansministern menar med att ”översättningen av ISO-standarden har reviderats”. Finns det ännu en myndighet som ansvarar för översättningarna, och har UD varit i kontakt även med dem?

Jag letade och fann Swedish Standards Institute (SIS), som har revideringar av ISO-standarder som ett av sina områden. Och här börjar det bli riktigt intressant.

Först får jag ett kort svar där SIS hänvisar mig till Utrikesdepartement. Efter att på nytt frågat och återgett Magdalena Anderssons uttalande i riksdagen, fick jag en längre förklaring från Eva Högström, pressansvarig på SIS.

Hon säger att det enda SIS gör i relation till ISO 3166 – alltså den standard som rör andra länders namnformer – är att vid behov sammanställa ett nyhetsbrev med en lista på namnformerna.

Varifrån får då SIS uppgifterna om de svenska namnen på andra länder? Jo, från Utrikesdepartementet, genom en bok som Högström kallar ”UD:s utrikes namnbok”.

På min fråga ”När skedde revideringen av denna översättning gällande benämningen av Taiwan?”, svarar Högström att SIS inte har fått något besked om någon namnändring. Man har dock noterat ändringen i UD:s utrikes namnbok.

När Magdalena Andersson i riksdagen motiverar Taiwans ändrade namnformen med att ”översättningen av ISO-standarden har reviderats”, hänvisar hon alltså i själva verket till en förändring som utförts av hennes egen regering.

Nu har jag följt och funderat på denna fråga ett tag. På grund av svart som jag ibland upplevt som undanglidande, kan jag i vara helt säker i mina slutsatser, men sannolikt ser händelseförloppet ut enligt följande:

1) Utrikesdepartementet får en förfrågan av ”allmänheten” som är kopplat till Kina.

2) UD kontaktar sedan Skatteverket – och flera andra myndigheter! – för att rekommendera en ändring från ”Republiken Kina (Taiwan)” till ”Taiwan, provins i Kina”. Beakta här även att det är UD som formulerar och ansvarar för Sveriges utrikespolitik. Som tjänsteman på Skatteverket är det därför sannolikt att man följer de råd som ges när UD hör av sig och ”rekommenderar” en namnändring.

3) Namnbytet motiveras sedan med en ”reviderad” översättning av ISO 3166. En förändring som Utrikesdepartement alltså gjort på egen hand.

4) Man inser från UD:s håll att detta ser dåligt ut, och vill ta avstånd från Skatteverkets ingående förklaring om att namnbytet skett på inrådan av UD.

Jag inledde detta inlägg med frågan om varför denna till synes obetydliga förändring är så pass viktigt. Det handlar, som Lars Ströman skriver på sin blogg, om att svenska myndigheter ”villigt utför de beställningar som kommer från diktaturen i Peking”.

För alla som någorlunda följer Kinas politiska utveckling, är det nämligen uppenbart att det vare sig är ”allmänheten” (som Utrikesdepartementet påstår) eller ”svenska medborgare” (som Skatteverket påstår) som står bakom initiativet till denna namnändring.

Sedan Democratic Progressive Party (DPP) bildade regering här på Taiwan 2016, har Kina bedrivit en omfattande kampanj för att isolera Taiwan internationellt, eftersom DPP inte vill att Taiwan i framtiden ska styras av det kinesiska kommunistpartiet.

Detta har tagit sig uttryck i att såväl landet Taiwan som enstaka medborgare vägrats tillträdde till organisationer eller byggnader i FN. Allt från att flygbolag till hotellkedjor har tvingats ta bort ”Taiwan” från sina bokningssajter online, och ersätta dem med ”provins i Kina” eller helt enkelt ”Kina”.

Detta är givetvis kinesiska myndigheter slipade nog att sköta på ett sofistikerat vis. Man vare sig hotar eller ställer krav rakt ut. När UD:s presstjänst exempelvis hänvisar till en ”fråga från allmänheten”, så kan detta vara allt från en kinesisk utbytesstudent eller diplomat som i egenskap av privatperson kontaktat UD.

I flera fall av kontakter med allt från utländska företag till universitet så har underliggande hot artikulerats om att det ekonomiska och politiska samarbetet med Kina kan komma att ”skadas” om man inte lyder.

I detta fall har UD alltså valt att lyda denna uppmaning, som med all säkerhet kommer från den kinesiska regimen, må vara på omvägar.

Något som är särskilt häpnadsväckande med tanke på den förödmjukande behandling som Kina utsatt svenska myndigheter i allmänhet och UD i synnerhet för, vad gäller hanteringen av den kidnappade förläggaren Gui Minhai.

I en artikel i dagens Expressen går jag närmare in på vilka signaler detta sänder:

För ett par veckor sedan ändrade Skatteverket benämning på Taiwan i sin databas till ”Taiwan, provins i Kina””. En ändring som enligt Per Skogh, rättslig expert på Skatteverket, skedde efter att UD hört av sig och uppmärksammat Skatteverket på att de bör ändra denna namnform.

Signalerna från UD kunde inte ha varit tydligare: Gör vad ni vill med våra kidnappade medborgare, inklusive att döda dem långsamt. Förvisso kanske vi gör ett officiellt uttalande eller två.

Men bakom kulisserna kommer vi fortsätta att rätta oss efter er för att inte skada det ekonomiska samarbetet.

Kanske trodde UD och Skatteverket att denna lilla ändring skulle smita obemärkt förbi? Tvärtom har den lett till diplomatiska protester på högsta nivå från Taiwan, som stick i stäv med allt vad god sed heter vare sig konsulterades eller kontaktades innan namnbytet.

Förändringen har även resulterat i en protestlista med 15 000 underskrifter. Fallet har vidare uppmärksammats av såväl svensk som taiwanesisk och internationell media.

Men framför allt är bytet av namnform förargligt eftersom det visar att Sverige inte har några problem med att vända Asiens bäst fungerande demokrati ryggen, för att blidka en diktatur som dessutom kidnappar våra medborgare.

Trump införde just strafftullar mot importer från Kina värda 60 miljarder dollar

Förra veckan skrev jag såväl i magasinet Fokus som här på InBeijing att Donald Trump snart kommer införa omfattande strafftullar mot kinesiska exportvaror enligt ”paragraf 301” i USA:s handelslag.

Detta hände för bara någon halvtimme sedan. Trump annonserade i vita huset tullar på kinesiska varor för cirka 60 miljarder dollar om året. Detta följdes av att Robert Lighthizer från hans kabinett ingående förklarade betydelse av just paragraf 301.

Glöm dessa uttjatade och obetydliga ståltullar. Paragraf 301 är långt viktigare, och kan mycket väl utgöra början på ett allvarligt handelskrig.

Eftersom min artikel i Fokus ligger bakom betalvägg, så kan jag inte publicera den här på InBeijing, undan endast återge ett kort stycke:

I stället gav Trump i augusti order till Robert Lighthizer, handelsrepresentanten i sin kabinett, att påbörja en undersökning mot tusentals kinesiska företag angående stöld av immateriella rättigheter samt påtryckningar för att tvinga till sig teknologi från amerikanska bolag. Resultaten förväntas komma de närmsta veckorna, tillsammans med rekommendationer om åtgärder.

Detta sker i enlighet med paragraf 301 i USA:s handelslag. Den ger presidenten rätt att införa omfattande sanktioner mot en handelspartner som »skadar amerikanska affärsintressen«. Något som Kinas handelspolitik utan tvivel gör. I fjol uppskattade Commission on the theft of american intellectual property att USA varje år förlorar 600 miljarder dollar till följd av stulna immateriella rättigheter. Kina sades stå för merparten av stölderna.

Dock kan ni för närmare presentation av bakgrunden till och betydelsen av ”sektion 301” läsa artikeln ”Handelskrig mellan Kina och USA att vänta” som jag skrev förra veckan här på InBeijing:

Uppgifter till flera amerikanska medier de senaste dagarna ger vid handen att hundratals kinesiska varor – allt från falska märkesväskor till avancerad elektronik – kan komma att beläggas med strafftullar.

Det är enkelt att här ge Donald Trump skulden för att vara en vettlös protektionist som är på väg att leda världen in i ett farligt handelskrig. Men det finns också en annan sida av myntet.

När Kina 2001 blev medlem i Världshandelsorganisationen (WTO) så skedde detta mer eller mindre på nåder. Landet uppfyllde inte på långa vägar de krav som ställs för att dra nytta av de stora ekonomiska fördelar som ed medlemskap i WTO innebär.

Tanken var att världens största marknad skulle börja respektera internationella bestämmelser om man bara först tilläts tillträde på de globala handelsmarknaderna.

Nu har utvecklingen istället blivit en helt annan. Kina har de facto redan bedrivit ett handelskrig de senaste årtiondena, vilket bland annat bestått i att manipulera värdet på sin valuta samt skydda och subventionera inhemska företag, medan utländska bolag ofta inte getts tillgång till den kinesiska marknaden.

Nu kommer svenska medier sannolikt kritisera Trump som en vettlös uppviglare till ett handelskrig. Men det är i sammanhanget viktigt att förstå att Kina under flera årtionden har haft mycket allvarligare tullar och handelshinder på plats, än de som Trump nu inför.

Detta skrev bland annat Reuters om förra veckan i en artikel med rubriken ”Factbox: Barrier to entry – China’s restrictions on U.S. imports”.

Detta var också något jag skriver närmare om i det aktuella numret av Fokus:

Exempelvis kan en kinesisk biltillverkare redan i morgon och utan problem öppna en fabrik i USA. Men en utländsk biltillverkare som vill göra likadant i Kina tvingas ingå samriskbolag med ett inhemskt företag, som blir ägare till minst 50 procent och därmed inte bara får del av vinsten utan även möjlighet att lägga beslag på teknologin.

Likaledes har statliga Union Pay blivit världens största företag för bankkort, då bolaget fritt kunnat verka i utlandet medan Visa och Mastercard brottats med restriktioner i Kina. Inte ens efter att WTO dömde mot Union Pays monopol på den kinesiska marknaden 2012 kom några betydande ändringar till stånd.

Samma mönster går igen inom områden som bank, försäkring, infrastruktur, ­energi, olja och telekom. För att inte tala om den brandvägg som skiljer Kinas 720 miljoner internetanvändare från Facebook, Google, Youtube, Instagram, Twitter och hundratals andra företag eller tjänster.

Kina har lovat att bita tillbaka om Trump inför paragraf 301. Kommer Peking nu svara med ännu hårdare strafftullar på amerikanska varor som hämnd, eller sätta sig vid förhandlingsbordet för att mejsla ut en handelspolitik som båda sidor är nöjda med?

Världen håller andan.

420 000 kronor per kvm: Nytt rekordpris på minilägenhet i Hongkong

Alla som klagar på höga bopriser i Stockholm kan med fördel rikta blickarna mot Hongkong. Staden har världens dyraste fastighetsmarknad, med genomsnittliga priser per kvadratmeter långt högre än så väl New York som London.

Nu i veckan sattes ett nytt prisrekord vad gäller försäljningen av en så kallad ”mikrolägenhet”. Det handlar om en 19,4 kvadratmeter stor lägenhet som såldes för motsvarande 8,2 miljoner kronor. Det innebär i sin tur ett pris per kvadratmeter på drygt 420 000 kronor.

South China Morning Post skriver närmare om affären:

An apartment unit slightly bigger than a standard shipping container sold in Hong Kong for HK$7.86 million (US$1 million) this week, as a survey showed one in four residents in the world’s most expensive city said they do not ever hope to afford owning a home in their lifetime.

The 209-sq ft flat at the Pok Fu Lam neighbourhood on Hong Kong Island sold for HK$37,651 per square foot, a record price for so-called micro-apartments in the city.

(…)

Home prices in Hong Kong rose for the 22nd consecutive month in January, with the price index soaring to a record 357.5, according to the Rating and Valuation Department.

Compare the average housing price with the city’s median salary of HK$17,200 per month, the average Hong Kong wage earner needs 30 years’ worth of monthly income to afford a HK$6 million property, Conisbee said.

South China Morning Post skriver även att en betydande del av stadens befolkning räknar med att aldrig kunna äga ett eget hem.

Den skenande inflationen och de stigande fastighetspriserna är – i kombination med stagnerande löner och ökade klasskillnader – en stor anledning till det sociala missnöje som finns i Hongkong, och bland annat ledde till de enorma protester som lamslog delar av staden 2014.

I min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” skriver jag närmare om Hongkongs fastighetsmarknad som en betydande faktor till misstro mot etablissemanget:

De skenande fastighetspriserna är ytterligare en stor orsak till det missnöje som pyr under stadens putsade yta. Hongkongs bostadspriser har nästan tredubblats under det senaste årtiondet, och är sedan några år tillbaka världens dyraste i såväl genomsnittspris som i prisnivå i relation till medelinkomsten. För många unga invånare blir drömmen om ett eget hem alltmer avlägsen. Sommaren 2017 kostade en lägenhet i centrala Hongkong i genomsnitt över 200 000 kronor per kvadratmeter. Samma sommar såldes här även världens dyraste fastighet på Repulse Bay Road för närmare två miljoner kronor per kvadratmeter. En bit längre bort, i närheten av Ocean Park, färdigställdes samtidigt ett antal lägenheter i storleken elva kvadratmeter för att hyras ut till en summa av drygt 20 000 kronor i månaden. Särskilt allvarligt blir detta i kombination med de stagnerande lönerna. Några månader tidigare hade Hongkongs minimilön just höjts till 36 kronor i timmen, vilket innebär en månadslön på knappt 7 500 kronor förutsatt att man jobbar de 50 timmar i veckan som utgör genomsnittet i denna tempofyllda stad. Följaktligen visade en undersökning hösten 2017 hur den genomsnittliga boytan bland Hongkongs fattiga familjer ligger på drygt 4,5 kvadratmeter per person. Det är lika mycket utrymme som stadens fångar har i sina delade celler, eller storleken på en halv parkeringsplats av standardmått.

Som jag vidare skriver i min bok, så har stadens fastighetspriser nästan tredubblats under det senaste årtiondet, medan lönerna under samma period bara växt med tre procent. Samtidigt har klasskillnaderna enligt GINI-koefficienten skjutit i höjden.

Många hongkongbor skyller – med rätt eller orätt – denna utveckling på inflödet av ”rött kapital” sedan staden lämnades över från Storbritannien till Kina 1997. Det har sedan dess blivit lättare för kinesiska politiker och affärsmän att föra över sina pengar till Hongkong, där de ofta investerar i fastigheter. Farhågor har även uttryckts för att stadens fastighetsmarknad utnyttjas för pengatvätt.

Likaledes har det sedan 1997 blivit enklare för fastlandskineser att bosätta sig i Hongkong. De senaste två årtiondena har stadens befolkning ökat från 6,5 till 7,4 miljoner invånare; en ökning som nästan till 100% består av inflyttade kineser, som ofta fått medborgarskap i Hongkong efter att de köpt en fastighet.

Detta pressar ytterligare upp fastighetspriserna i en stad vars yta är mindre än Åland, men vars invånarantal snart beräknas passera åtta miljoner.

Margot Wallström om kidnappade amerikaner i Nordkorea

Under föregående helg besökte Nordkoreas utrikesminister Ri Yong Ho Stockholm, där han träffade sin svenske motsvarighet Margot Wallström. Som väntat gavs inte särskilt mycket konkret information angående vad de två samtalade om, men givetvis stod ett eventuellt möte mellan Nordkoreas diktator Kim Jong Un och USA:s president på agendan.

Det är nämligen så att USA inte har någon ambassad i Nordkorea, och att den diplomatiska kontakten länderna emellan vanligtvis sköts via Sverige. Detta har sin historiska förklaring i att Sverige, tillsammans med Schweiz, blev det första västerlandet med diplomatisk representation i Nordkorea efter Koreakrigets eldupphör.

Detta innebär i sin tur även att USA länge har gått via Sverige för att förhandla om de tiotals amerikaner som Nordkorea kidnappat genom åren. För tillfället sitter tre amerikanska medborgare fängslade i Nordkorea, och efter mötet med Ri Yong Ho gjorde Wallström ett uttalande om dessa som fick många att höja på ögonbrynen:

The release of three U.S. citizens held in North Korea should not be a condition for the planned summit between U.S. President Donald Trump and North Korean leader Kim Jong Un, Sweden’s foreign minister said on Monday.

(…)

Asked about the three Americans, Swedish Foreign Minister Margot Wallstrom said: “I don’t want to have those elements involved in all of this … this is not a time to put up a lot of conditions and preconditions.”

Citatet är saxat från Japan Times, men har även rapporterats av bland annat Reuters under rubriken ”Leave detained Americans out of Kim-Trump summit, Sweden says”.

Uttalandet är häpnadsväckande på många vis. Till att börja med så kan man fråga sig huruvida Wallström inte tar sig vatten över huvudet, när hon offentligt uppmanar USA att inte ställa krav som skulle kunna innebära frigivningen av landets kidnappade medborgare?

Vidare så rimmar uttalandet väldigt illa med rapporter som sannolikt avgetts av källor inom Utrikesdepartementet i syfte att ge Sverige beröm för ha utnyttjat detta tillfälle att försöka få de tre amerikanerna frisläppta.

I en artikel med rubriken ”Sweden helping negotiate release of Americans held in North Korea” rapporterar CNN:

North Korean Foreign Minister Ri Yong Ho is in Stockholm for talks with his Swedish counterpart. Sources tell CNN that Sweden ”engaged heavily” in the issue of the American detainees, and since Sweden is a protective power for the US, it also represents the country’s interest in all talks with North Korea.

”Any movement on the issue of these detainees would be a huge deal for the US,” one source with knowledge of negotiations said, adding that Sweden did not issue any ultimatum during the weekend talks; rather, they brought it up as something that would ”move things in the right direction”.

The Local är inne på samma linje i en artikel med rubriken ”Sweden used North Korea talks to push for release of detained Americans: report”.

Det är lätt att lokalisera en uppenbar motsättning här. Dels sägs svenska myndigheter jobbat hårt för att få amerikanerna fria, men samtidigt säger Margot Wallström offentligt att deras frigivning inte bör vara ett villkor för samtal mellan USA och Nordkorea.

Givetvis skulle detta kraftigt underminera ett eventuellt krav från USA på att samtal med Nordkorea endast kan hållas endast om regimen släpper de amerikanska fångarna. Wallströms uttalande i princip omöjliggör att USA nu kan inta en sådan ståndpunkt.

Det ligger nära till hands att tänka sig följande händelseförlopp: Sverige ber Nordkorea att släppa fångarna som ett villkor för mötet – sannolikt på uppmaning från USA – varpå nordkoreanerna säger att man så inte tänker göra. Av rädsla för att mötet då inte ska bli av överhuvudtaget, så uppmanar Sverige istället USA att sätta sig ner med Nordkorea utan att de kidnappade amerikanerna först släpps.

Ovanstående rader är förstås bara spekulation. Men den största elefanten i rummet här är sann, men har ändå inte framhållits av några medier. Nämligen det faktum att det under Wallströms tid som utrikesminister suttit en svensk medborgare kidnappad i Kina under två och ett halvt år.

Givetvis blir det lite tragikomiskt när svenska Utrikesdepartementet säger sig vilja fixa biffen med de tre kidnappade amerikanerna, samtidigt som man visat en slående uppgivenhet som stundtals gränsat till ointresse vad gäller fallet Gui Minhai.

Så när Wallström uppmanar USA att ”lämna ute” sina tre kidnappade medborgare från förhandlingar om samtal med Nordkorea, så måste hon i alla fall få beröm för att vara konsekvent.

Hennes eget Utrikesdepartement har ju inte tvekat att ”lämna ute” den kidnappade svenska medborgaren Gui Minhai från stora delar av sina samtal och relationer med Kina.

Utdrag från min bok: En svensk aktivists riskfyllda arbete i Kina

Eftersom Google Books publicerat kapitel 1 och 2 från min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” som ett smakprov online, tänkte jag göra samma text tillgänglig för er läsare här på InBeijing.

Förra veckan återgav jag således kapitel 1 med rubriken ”Exil i Chiang Mai”, som skildrade mitt första möte med aktivisten Peter Dahlin. Här nedan kommer följaktligen kapitel 2, som närmare beskriver det arbete Peter bedrev i Kina med sin NGO China Action:

Kapitel 2 – Framgångar i motvind

Under eftermiddagen har temperaturen i Chiang Mai letat sig upp till närmare 40 grader. För att tackla den skoningslösa hettan har Peter köpt en uppblåsbar pool i barnstorlek, som han fyllt med vatten och som vi nu fortsätter vår intervju i. Peter börjar berätta om hur Xi Jinpings tuffa linje snart även resulterade i problem för China Action: ”Givetvis har vårt arbete alltid varit riskfyllt, och redan från starten har advokater som vi hyrt in i känsliga rättsfall trakasserats eller gripits. Redan 2011 stängdes utbildningsdagar och liknande aktiviteter ner av polisen. Men det rörde sig till en början om enstaka tillslag av lokal polis snarare än av Kinas säkerhetstjänst. Och tillslagen riktade sig mot enskilda individer snarare än organisationen som sådan. Lokal polis verkade heller inte ha något problem med själva aktiviteten, utan ville främst att den skulle bort från deras geografiska ansvarsområde. Det spelade ingen roll att utbildningen, som hölls av advokater för advokater, i själva verket faktiskt var helt laglig.” Men situationen kom snart att förvärras. Från och med 2013 blev det allt svårare att hålla aktiviteter även på lokal nivå, samtidigt som förföljelsen mot advokaterna trappades upp och allt fler av dem började ”försvinna”.

År 2013 var även året då säkerhetstjänsten för första gången kallade till sig en av China Actions anställda i Peking, en assistent som just återvänt efter studier i Storbritannien. ”Kinas säkerhetsministerium har ett program som håller koll på alla utlandsstudenter som återvänder till Kina, vilket var anledningen till att de tog in vår assistent. Säkerhetstjänsten krävde under hot att hon skulle fortsätta arbeta hos oss och fungera som informatör. Så jag fick berätta för henne vad hon kunde avslöja för dem i värsta fall, och vad som inte fick avslöjas under några som helst omständigheter”, säger Peter och sträcker sig efter en cigarett utanför poolkanten. Sedan assistenten anhölls 2013 stod det klart för Peter Dahlin att China Action var under övervakning. Under tiden hade en amerikansk kollega vid namn Michael Caster tagit över allt fler administrativa uppgifter från Wang Quanzhang, och var nu den som tillsammans med Peter skötte det dagliga administrativa arbetet inom China Action. När allt fler anställda och kollegor började anhållas dök Peter och Michaels namn allt oftare upp i förhör. Men från en början verkade myndigheterna främst vilja lära och se. Peter hade exempelvis inga problem med att förnya sitt kinesiska visum, trots att gripandena av organisationens personal fortsatte. ”Det blev snart en utmaning att hinna med att hitta nya anställda, eftersom de befintliga arresterades, fängslades, övervakades eller förföljdes. Många anställda som trakasserades av polis var tvungna att sluta att jobba hos oss, även om de själva ibland inte ville, med tanke på andras säkerhet. Det blev till slut nästan komiskt. På en av positionerna var vi tvungna att byta personer fyra gånger under ett år, eftersom de nyanställda nästan genast anhölls eller utsattes för andra påtryckningar”, minns Peter.

En av de anställda var en framstående feministisk aktivist som hölls av polis under 37 dagar. Lyckligtvis hade Peter just raderat en hel del känslig information från hennes dator. Men China Action hade ännu inte haft några detaljerade samtal med henne om vilka uppgifter som absolut inte kan avslöjas, och var därför oroade över vad hon eventuellt skulle erkänna under en lång tid av press och hot. Efter att ha tvingats sluta vid China Action fortsatte hon med aktivism, framför allt rörande feminism och homosexuellas rättigheter. Det slutade med att hon och fyra andra feminister häktades i över en månad just före den internationella kvinnodagen 2015, då de hade planerat att sprida information om diskriminering. Detta var synd, säger Peter, och framhåller att just kvinnors och homosexuellas rättigheter var på stark frammarsch i Kina, innan exempel statuerades genom att häkta de fem kvinnorna. Den negativa utvecklingen, tillsammans med en rad motgångar på såväl personligt som yrkesmässigt plan, gjorde att Peter under något halvårs tid vid mitten av 2014 funderade på att ge upp sitt arbete. Men samtidigt var det möjligt att uppnå vissa framgångar. Peter uppskattar positiva resultat i över hälften av de fall där China Action bistod med akut stöd: ”Det handlar då inte om rena frikännanden, eftersom nästan varje rättegång i Kina leder till fällande dom. Det handlar snarare om att förkorta strafflängden eller förbättra villkoren”, säger Peter, och tillägger att detta görs bäst genom att uppmärksamma enskilda fall i diplomatiska eller mediala kretsar.

Han ger ett exempel genom journalisten Qi Chonghuai som efter att ha avslöjat korruption på lokal nivå först dömdes till fyra års fängelse 2008, och sedan till ytterligare åtta år just innan sin frigivning. Qi torterades svårt redan från början av sin fångenskap. Han utsattes i fängelset även för två mordförsök inom loppet av två veckor; ett skedde i en gruva 130 meter under marken där han tvingades utföra straffarbete. Efter att China Action uppmärksammade EU-parlamentets delegation till Kina om fallet, varpå det togs upp med kinesiska myndigheter under en dialog om mänskliga rättigheter, så flyttades Qi redan efter en vecka till ett fängelse med bättre omständigheter och utan tortyr. Qi må fortfarande sitta fängslad, men såväl hans familj som advokat är övertygade om att han i dag inte hade varit vid liv om flytten aldrig ägt rum. Peter understryker hur Qis fall visar på de möjligheter som diplomatiska beskickningar har att påverka Kina. Att under regelbundna dialoger om mänskliga rättigheter och i andra sammanhang ställa krav på Kina kan enligt Peter ”utgöra skillnaden mellan liv och död” för fängslade aktivister. Han gör en paus, höjer knäna över barnpoolens låga vattenyta och tillägger: ”Därför jobbade vi hårt för att uppmuntra utländska beskickningar att inse och oftare utnyttja sitt eget värde.” Han rusar sedan in på toaletten och blir borta några minuter. Under vårt samtal går hans telefon varm med meddelanden och mejl som ramlar in. Men det handlar inte om Facebook eller Gmail, utan krypterade tjänster som Telegram, Signal och Tutanota. Solen steker och barnpoolens plastkant är som en spisplatta mot armbågarna. Jag sjunker ner i vattnet upp till hakan och reflekterar som hastigast över den sista meningen.

I takt med den snabba tillväxten i Kinas ekonomi så har landet också blivit en viktig handelspartner till flera västländer. Det är allmänt känt att kinesiska myndigheter ofta använder ekonomiska repressalier för att bemöta vad man anser vara inblandning i dess ”inre angelägenheter”. Vårt västra grannland är ett utmärkt exempel. Efter att aktivisten Liu Xiaobo 2010 tilldelades Nobels fredspris straffades den norska regeringen genom ett uppskjutet handelsavtal och nästan helt skrotade diplomatiska kontakter. Kina krävde Norge på en ursäkt. Men de fick ingen, kanske främst eftersom Nobelkommittén är självständig och norska myndigheter inte har något som helst inflytande över dess agerande. I över sex år placerades Norge därför i den diplomatiska frysboxen, och landets export till Kina upphörde nästan helt. I december 2016 upprättade emellertid de båda länderna diplomatiska kontakter igen, efter att Norges utrikesminister Børge Brende plötsligt rest till Kina där han bland annat tog sig för att framför blixtrande kameror läsa från en ”gemensam skrivelse” på knappt två sidor. Där presenterades att Norge till fullo respekterar Kinas samhällssystem, dess utvecklingsmetoder och ”kärnintressen”. Norge skulle i framtiden heller inte stödja handlingar som kunde skada dessa intressen eller de båda ländernas bilaterala relation.

I skrivelsen stod vidare att läsa hur norska myndigheter är ”fullt medvetna om Kinas position och oro” vad gäller fredspriset. Stein Ringen, statsvetare och professor vid Oxford University, beskrev affären som ”rätt och slätt förödmjukande”. Han påpekade även hur skrivelsen fastslog Norges respekt för Kinas ”territoriella integritet”, vilket i praktiken innebär att norska myndigheter erkänner Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet som ogiltigförklarats av Haagtribunalen tidigare samma år. Han fick medhåll av William Nygaard, ordförande i den norska avdelningen av PEN International, en världsomspännande organisation av författare med fokus på yttrandefrihet, som påpekade att den två sidor långa skrivelsen inte innehöll ett ord om mänskliga rättigheter. Detta upplevde John Peder Egenæs, generalsekreterare för Amnesty International i Norge, som särskilt olustigt med tanke på att den norska utrikespolitiken officiellt har mänskliga rättigheter som en uttalad prioritet. Icke desto mindre knöt statsminister Erna Solberg segernävarna hemma i Oslo, i hopp om en ökning av såväl antalet kinesiska turister som laxexport. I sedvanlig ordning var kineserna heller inte sena med att strö salt i såren på sin besegrade motståndare. Enligt utrikesminister Wang Yi hade Norge först ”efter djupa reflektioner och ingående konsultationer med Kina” förstått hur de bilaterala relationerna kunde förbättras. Den statliga tidningen Global Times framhöll att Norge nu betalat sitt pris i en artikel vars avslutning löd: ”Norge har en befolkning på fyra miljoner, men försökte lära Kina, ett land med 1,4 miljarder invånare, en läxa 2010. Det var en löjlig historia.”

Fallet med Norge är dessvärre långtifrån vare sig isolerat eller extremt. Under dessa omständigheter är det givetvis förståeligt att många regeringar undviker att kritisera Kina av rädsla för liknande behandling. Men om utländska beskickningar verkligen kan göra skillnad mellan liv och död, hur vägs då detta gentemot risken för repressalier? Och skulle denna rädsla de facto kunna påverka agerandet från svenska myndigheter när Kina kidnappar våra medborgare? Mina tankar avbryts av att Peter sticker ner ett ben i poolen. Detta är något vi måste tala närmare om senare. Men nu var vi mitt uppe i ett samtal om vilka framgångar China Action kunde nå med sitt arbete. ”Vi lyckades även få många personer som anhållits olagligen av polis att gå helt fria, genom att yrka på arrestering enligt laglig procedur eller frisläppande. Även här kan uppmärksamhet, särskilt från kända advokater, få myndigheter på lokal nivå att ge upp sina försök till åtal och istället släppa den misstänkte fri, må vara med en varning om att denne måste hålla låg profil för att inte tas in igen.” Peter framhåller att det inte handlar om ”svart eller vitt” utan oftare om att försöka förmildra. Om en individ står åtalad för två brott, kan uppmärksamhet från media och utländska diplomater göra att en av anklagelserna stryks. Det är ge och ta: en slags kohandel som ofta leder till direkta men inofficiella förhandlingar mellan polis, åklagarmyndigheter och advokater redan före rättegångens början. Varje förmildrande omständighet är givetvis av yttersta värde för personer som hamnat i onåd med det statskontrollerade kinesiska rättssystemet.

China Action har också hjälpt till med att driva rättsfall mot myndigheter och företag. Detta har bland annat inneburit att lokala myndigheter tvingats offentliggöra delar av sin budget, samt att bönder som tvingats iväg från sin mark eller arbetare som avskedats på ett olagligt vis utan betalning har fått viss ekonomisk ersättning. Vid sidan av assistans vid rättsfall utgjorde som sagt utbildning en stor del av China Actions arbete. ”Många av de barfotaadvokater som tog del av våra utbildningsprogram eller kurser blev snart förebilder i sina hemtrakter. Förutom att sprida inspiration och kunskap på lokal nivå har de också på egen hand erbjudit stödarbete till offer för övergrepp från myndigheternas sida”, säger Peter. Arbetet var säkert en betydande orsak till att allt fler advokater kunde använda den kinesiska lagen på ett vis som i kommunistpartiets ögon utgjorde ett hot mot dess förmåga att kontrollera rättssystemet eller åtala aktivister, och därmed i förlängningen även mot dess maktmonopol. Detta var något som Xi Jinping inte kunde acceptera, vilket blev särskilt tydligt sommaren 2015. Då antogs 1 juli en ny omtalad ”nationell säkerhetslag”, som innebar ökade befogenheter för polis och domstolar att rubricera aktivism eller uppmärksammande av brott mot mänskliga rättigheter som hot mot den nationella säkerheten. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter kritiserade lagen för att vara ”extremt svepande”, med vaga definitioner och en terminologi som ”lämnar dörren vidöppen” för ytterligare restriktioner av mänskliga rättigheter och civilsamhälle i Kina. Landets myndigheter avfärdade ilsket kritiken som ”oprofessionell”.

Läs mer om Peters arbete, samt hur myndigheterna slog sönder China Action och kidnappade Peter och hans flickvän i deras bostad i Peking i början av 2016. ”De kidnappade Kinasvenskarna” kan beställas för 189 kronor via exempelvis Adlibris eller Bokus.

Publicerat: Kina, världens största miljöbov, bygger ut kolkraften

I nya numret av Finansliv finns en krönika av mig med rubriken ”Fin retorik – Men Kina är världens största miljöbov”.

Som rubriken antyder så framhåller texten hur Kina – sina löften och försäkringar till trots – inte bara fortsätter vara världens största utsläppare av växthusgaser, utan även planerar öka sina utsläpp under de kommande åren:

Det stämmer visserligen att Kina investerar mer än något annat land i förnyelsebar energi. Men även om solkraft är den kinesiska energikälla som ökar snabbast i procent, så växer kolkraften långt fortare i rena siffror. Och det är ju det enda relevanta om några klimatmål ska kunna uppnås.

Vidare lät Kinas myndigheter 2016 veta att kolsektorns kapacitet ska byggas ut med 19 procent fram till år 2022, och enligt International Energy Agency kommer en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs innan år 2040 vara kinesiska.

Ytterligare en hint om prioriteringarna gavs då Kina vid årsskiftet sent omsider sjösatte sitt nationella system för handel med utsläppsrätter, vilket var ett av få löften man avgav i Paris. Till skillnad mot liknande initiativ i EU och Kalifornien så saknar det kinesiska en övre gräns för total mängd utsläpp. Systemet gör det blott billigare för företag att använda sin energi mer effektivt.

Kolkraften växer alltså snabbast av alla energikällor i hela Kina, samtidigt som USA i fjol släppte ut mindre koldioxid än på 25 år trots att man samtidigt även lämnade Parisavtalet.

I min text förklarar jag även vad Kina har förbundit sig till genom Parisavtalet; nämligen i princip ingenting alls. Till skillnad från EU, USA och andra aktörer som signerade detta avtal, så vägrade Kina att alls ge några konkreta mål för att minska sina utsläpp.

Kina gick endast med på en icke bindande målsättning om att alls börja minska sina utsläpp från och med ”omkring år 2030”.

Icke desto mindre blev det en stor propagandaseger för Peking när Donald Trump drog USA ur Parisavtalet förra sommaren:

“Vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet”, utbrast följaktligen Kinas utrikesministerium inför en stor samling journalister i Peking i juni i fjol. Och framför en samlad presskår i Berlin lovade premiärminister Li Keqiang samtidigt sin värdinna Angela Merkel att Kina kommer stanna kvar i Parisavtalet, eftersom man ser det som ett “internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna.

För varför skulle Kina ens överväga att lämna ett avtal där man i princip inte har förbundit sig till någonting alls? Särskilt som en rad nyttiga idioter – även i svensk media och debatt – ändå framhåller det kinesiska kommunistpartiet som klimatets räddare i nöden.

Som vanligt var det alltså få aktörer som alls vågade ifrågasätta Kinas retorik.

Läs hela texten som PDF här nedan, eller i större version via Scribd.

Utdrag från min bok: Första mötet med Peter Dahlin

Eftersom Google Books tydligen har lagt ut kapitel 1 och 2 av min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” online som ett smakprov, så tänkte jag även publicera samma utdrag i två delar för er läsare här på InBeijing.

Nedan följer således bokens första kapitel, som skildrar mitt inledande möte med aktivisten Peter Dahlin, som utvisades från Kina i början av 2016 efter att ha blivit förhörd under 23 dagar i ett underjordiskt fängelse:

Kapitel 1 – Exil i Chiang Mai

”Och din flickvän då, är hon en hemlig kinesisk spion, eller?” frågar Peter Dahlin plötsligt på fullt allvar och spänner blicken först i henne, sedan i mig. Vi sitter på verandan till det hus som Peter hyr i Chiang Mai, norra Thailand, dit han har bjudit oss för att berätta om sina 23 dagar i isoleringscell i ett av Kinas så kallade svarta fängelser. Under denna tid såg han knappt dagsljus, hindrades från att sova och låstes fast i en ”tigerstol” under de långa förhören. Erfarenheter som satt djupa spår i Peters medvetande. Han har redan bett oss slå av våra telefoner och lagt dem i ett annat rum. Enligt en intervju jag just läst i tidningen The Guardian lider Peter av sömnproblem efter fångenskapen, och sov till en början med en stor kniv under sin kudde.

Peter flyttade till Peking 2007 – samma år som jag – och bodde där tills han blev kidnappad, fängslad och utvisad i början av 2016. Men trots att vi bott i samma stadsdel under nästan ett årtionde, hade jag aldrig träffat eller ens hört talas om honom. Under sin tid i Peking verkade Peter nämligen under största möjliga diskretion, antog ett alias och utgav sig ofta för att vara engelsklärare eller son till någon affärsman. Men i själva verket drev han en NGO, en icke-statlig organisation, vilken samarbetade med de människorättsadvokater som Kinas regim anser vara samhällets värsta fiender.

Under tre dagar ska jag nu bo i Peters hus. När vi väl kommit överens om premisserna för intervjun – och spionmisstankarna mot min flickvän avfärdats – tänder Peter ytterligare en Marlboro Light, drar ett djupt bloss, och berättar att han egentligen aldrig riktigt hängett sig åt kinesisk politik eller de stora traditionella politiska frågorna i Kina. Det var snarare en kombination av slump och intresse som tog honom till Kina efter en examen i statsvetenskap och ett par år vid länsstyrelsen i Gotland. Via internet hade han hittat en praktikplats vid en lokal NGO i Peking som sysslade med mänskliga rättigheter. Denna organisation tvingades dock snart stänga, efter att polis stormat kontoret och satt dess ordförande i husarrest. Men även om praktiken blev kort och den första tiden i Peking var lite som att ”leva i en bubbla”, så gick det ändå upp för Peter att Kinas snabba ekonomiska utveckling vilade på otroliga orättvisor. Detta blev särskilt tydligt genom de lokala bekantskaper han lyckades skaffa under sin praktik. Framför allt då eldsjälen Wang Quanzhang, som senare skulle komma att bli en av Kinas högst profilerade människorättsadvokater innan han försvann sommaren 2015.

Men 2009, då de båda ännu var fria män, startade Peter och Wang tillsammans en NGO vid namn China Urgent Action Working Group (China Action). Under denna tid växte medvetandet inom det kinesiska civilsamhället fort. Bland annat blev ett allt större antal advokater villiga att försvara utsatta individer som hamnat i känsliga rättsfall mot myndigheterna. Advokaterna verkade dock under stor risk och trakasserades regelbundet, särskilt av lokala myndigheter som sällan tvekade att gå hårt fram för att förhindra spridningen av historier om maktmissbruk och orättvisor. Att bli gripen, misshandlad eller utsatt för olika sorters ekonomisk hämnd hörde därför till dessa advokaters vardag. ”Till en början försåg vi människorättsadvokater med akut hjälp i riskfyllda situationer. Vi bekostade laglig representation, gav finansiellt stöd och använde oss av multilaterala instrument när det var möjligt”, berättar Peter. Dessa instrument bestod främst av olika mekanismer för att sprida information om de övergrepp som ägde rum mot Kinas civilsamhälle i allmänhet och mot advokaterna i synnerhet. Genom att få media eller diplomatiska beskickningar att uppmärksamma vissa individuella fall, kunde risken för orättvis eller våldsam behandling minska betydligt.

Peter fortsätter: ”Vid sidan av akut hjälp så startade China Action snart en rad utbildningsprogram för advokater eller aktivister med fokus på mänskliga rättigheter. De varierade från djupgående utbildning i kinesisk lag, till kortare kurser om utövning av exempelvis lagen om informationsfrihet. Tillsammans med advokaterna framställde vi även flera manualer och praktiska guider rörande hanteringen av lagliga frågor. Hur ska man egentligen bete sig om man blir kidnappad av säkerhetspolisen?” Som en sista huvudaktivitet, vid sidan av akut hjälp och utbildning, etablerade China Action även så kallade ”rättsliga hjälpstationer” i flera av Kinas provinser. Genom dessa erbjöds juridiskt stöd till personer som utsatts för övergrepp av lokala myndigheter. Hjälpstationerna sattes upp i samröre med vad Peter kallar barfotaadvokater. Begreppet anspelar på de barfotaläkare som under Mao Zedongs tidevarv åkte runt på landsbygden och med knappa resurser erbjöd medicinsk hjälp till Kinas bönder. Det ekonomiska stödet från China Action gjorde att barfotaadvokaterna nu kunde erbjuda gratis hjälp till drabbade individer, ofta i fall rörande konfiskering av mark eller olagligt frihetsberövande. Peter är noga med att understryka hur allt arbete – från utbildningsprogrammen till hjälpstationerna – utgick från att använda den existerande kinesiska lagstiftningen som verktyg för att säkerställa orättvist behandlade medborgares rättigheter. Snarare än att mana till civil olydnad var tanken att i enlighet med landets konstitution stödja kinesiska aktivisters arbete med att utveckla civilsamhälle och rättsstat.

China Actions verksamhet kunde starta tack vare ett etableringsstöd från Norwegian Human Rights Fund. Tack vare de inledande resultaten gavs möjlighet att fortsätta och utveckla arbetet genom finansiering från liknande internationella organisationer eller institutioner, samt EU och västerländska regeringar. Som mest arbetade 20 personer samtidigt för China Action, samt ett ännu större antal inhyrda advokater, utbildare eller andra tillfälliga partner. Med erfarenheterna från sin lokala NGO i färskt minne bestämde Peter, tillsammans med Wang Quanzhang, redan i ett tidigt skede att den enda möjligheten att uträtta något av betydelse var att verka under myndigheternas radar. China Action registrerades därför inte i Kina utan i Hongkong, och det var även till bankkonton i detta Asiens finanscentrum som anslagen kom, innan organisationen sedan på olika vis förde över pengarna till Kina. ”Vi hade från början en rad säkerhetsåtgärder för både organisationen i stort och varje enskild anställd eller partner. Vi använde oss av flera olika telefonkort, kommunicerade främst via krypterad e-post och fick lära de anställda vilka mejl som kunde sparas och inte. Med jämna mellanrum gick vi genom allas datorer för att ta bort känslig information”, minns Peter, som inte ens berättade om sin egentliga sysselsättning för familj och vänner hemma i Sverige.

Men samtidigt som China Actions verksamhet växte, skedde även stora förändringar på den politiska fronten i Peking. I slutet av 2012 blev Xi Jinping kommunistpartiets nya generalsekreterare, och i mars 2013 ersatte han även Hu Jintao som Kinas president. Många trodde att Xi, som tillhörde en yngre generation än Hu, skulle införa betydande liberala politiska reformer i Kina. Men snart blev istället motsatsen ett faktum. Redan i april 2013 utfärdade den nya presidenten ”dokument nummer 9” till landets tjänstemän. Där listades sju så kallade västerländska värderingar som sades utgöra ett hot mot Kina och därför inte fick diskuteras överhuvudtaget. Bland dessa sju fanns ”civilsamhället” och ”västerländsk konstitutionell demokrati”. Dokumentet klargjorde vidare att det inte blir tal om någon maktdelning eller något fristående rättsväsende i Kina så länge Xi sitter vid makten. Senare samma år, under ett möte med sin nybildade politbyrå, talade Xi om vikten av att ”uppehålla det socialistiska lagsystemets enighet, värdighet och auktoritet”. Samtidigt som detta må låta helt i sin ordning så är terminologin extremt viktig. Presidentens vision är inte ett rättssystem av västerländskt snitt med självständiga domare och advokater, utan ett ”högeffektivt och auktoritärt rättssystem” som bygger på kommunistpartiets totala kontroll av såväl domstolar som den lagstiftande församlingen. Exempelvis har den stora majoriteten av ordförandena vid Kinas 32 provinsiella domstolar en bakgrund i olika partiskolor, medan endast en minoritet har juristexamen. Året därpå, 2014, utfärdade Kinas advokatsamfund – som även det styrs av kommunistpartiet – ett förbud mot landets advokater att diskutera pågående rättsfall samt kritisera rättssystemet eller regeringens politik. För många som följde frågan på nära håll krossades därmed förhoppningarna om betydelsefulla reformer av rättssystemet redan i ett tidigt skede. Och i januari 2017 avfärdade Kinas högsta domare konceptet med självständiga domstolar som ”en falsk västerländsk idé” vilken måste undvikas. ”Rule of law” har istället blivit ”rule by law”, med lagar främst utformade i syfte att ge myndigheterna befogenhet att hantera eventuella hot mot partiets fortsatta maktmonopol.

Värmen tränger sig på tidigt i Chiang Mai. Trots att det bara är förmiddag har Peter slagit på en stor fläkt, men min tröja klibbar icke desto mindre fast över ryggen. Dagen före min ankomst har ingen av oss sovit ordentligt. Själv tillbringade jag natten i en liggvagn från Bangkok. Peter å sin sida kunde inte sova på grund av nya uppgifter om att Wang Quanzhangs rättegång snart skulle påbörjas i hemlighet. ”I Kina har andelen rättsfall med fällande domar länge varit kring 99 procent, och har ökat till över 99,9 procent under Xi Jinping. Tortyr har länge varit en utbredd metod för att få fram de erkännanden som nästan alla domar bygger på. Under Hu Jintao märktes vissa tecken på en vilja att avskaffa tortyren eftersom den gav myndigheterna dålig publicitet. Men sedan Xi Jinping tog makten har dock en helomvändning skett och tortyr tvärtom blivit vanligare igen, liksom tendensen att på olika vis straffa misstänkta individers familjer”, förklarar Peter. I slutet av 2013 införde Kina förvisso en lag mot att använda tortyr för att tvinga fram erkännanden. Men i slutet av 2015 varnade FN:s konvention mot tortyr att användningen av tortyr fortfarande var ”djupt förankrad” inom det kinesiska rättssystemet. Samma år konstaterade Amnesty International att tortyr fortfarande var vanligt inte bara mot aktivister och dissidenter, utan allt oftare även förekom mot delar av själva rättssystemet i och med att advokater regelbundet torterades under sin fångenskap. Samma år släppte vidare Chinese Human Rights Lawyers Concern Group en detaljerad kartläggning med 34 fall av tortyr mot kinesiska advokater. De hade under förhör utsatts för bland annat elchocker, tvångsmedicinering, kvävning, brännmärkning, sexuellt våld och långa perioder av total isolering. Med detta beslutar vi oss för att ta en paus. ”Jag är dålig på tupplurar, men jag måste försöka sova någon timme nu”, säger Peter.

Fortsätt läsa om Peters erfarenheter, samt fallet Gui Minhai och Kinas ökade politiska och ekonomiska globalt genom att beställa ”De kidnappade Kinasvenskarna” via exempelvis Bokus eller Adlibris (189 kronor).

Gui Minhai har samma sjukdom som Stephen Hawking, men förvägras vård

Under gårdagen avled vetenskapsmannen Stephen Hawking i sviterna av nervsjukdomen amyotrofisk lateralskleros (ALS). Han hade länge lurat döden. Redan i unga år diagnostiserats Hawking med denna sjukdom, som innebär att patienten i genomsnitt har mellan två och fyra år kvar att leva.

ALS är en sjukdom som genom spridning i ryggraden och hjärnan gradvis förlamar patienten. Detta förklarar varför Hawking länge saknade såväl tal- som rörelseförmåga. Endast 10 procent av de insjuknade överlever i tio år eller mer.

Tillika är ALS den sjukdom som kinesiska läkare varnade Gui för att han visade symptom på, då han för några månader sedan hade möjlighet att uppsöka ett sjukhus i hemstaden Ningbo, efter att ha suttit fängslad utan rättegång i två år.

De kinesiska läkarna ska ha uppmanat Gui att snabbt söka bästa möjliga vård för sitt tillstånd, gärna utomlands.

Vad som sedan skedde känner vi redan till. När två svenska diplomater försökte ta Gui från Ningbo till Sveriges ambassad i Peking, så rövades han bort på nytt av ett tiotal civilklädda poliser som störtade in på tåget och förde iväg Gui mitt framför näsan på diplomaterna.

Sedan dess befinner sig Gui i polisens förvar i Ningbo i östra Kina. Och nu kommer uppgifter om att hans hälsa försämrats:

Gui Minhai was on a train from Ningbo to Beijing on 20 January 2018, accompanied by two Swedish diplomats, when he was suddenly taken away by approximately ten plainclothes officers. Travelling to Beijing to seek official diagnosis for what is believed to be ALS, also known as Lou Gehrig’s disease, Gui Minhai is in urgent need of medical care. According to his daughter, due to his neurological condition, Gui Minhai can no longer control his fingers on his left side, his right hand is experiencing problems, and he is now having difficulties walking.

Detta enligt Amnesty International, som under gårdagen startade en så kallad ”Urgent Action” för Gui Minhai. Organisationen uppmanar allmänheten att skriva brev till kinesiska myndigheter och be dem låta Gui Minhai få bästa möjliga medicinska vård. (Se PDF nedan.)

Det är i Kina fortfarande ett vanligt fenomen att politiska fångar för under sina fångenskap, på grund av vanvård eller efter att ha nekats medicinsk hjälp. Det mest kända exemplet är givetvis nobelpristagaren Liu Xiaobo, som förra sommaren avled i cancer. De sista veckorna i livet låstes Liu in på ett militärsjukhus i nordöstra Kina, snarare än att enligt sin önskan få vård i utlandet eller till och med i Peking.

Nu pekar mycket på att Gui Minhai riskerar gå samma öde till mötes. Han har redan förlorat motoriken i sina fingrar och uppvisar problem med att gå. Det är nu viktigt att svenska myndigheter inte bara kräver att Gui får vård, utan även backar upp sina krav med handlingar om så inte tillåts ske.

Tyvärr syns inga tecken på att vår nuvarande regering skulle vara modig eller rakryggad nog. Tvärtom så offentliggjordes nyligen att Utrikesdepartementet kontaktat Skatteverket för att uppmana dem att byta namn på Taiwan till ”provins i Kina” i sin databas, efter en förfrågan som sannolikt framförts till UD från kinesiskt håll.

Handelskrig mellan Kina och USA att vänta

Det kan låta uttjatat och alarmistiskt att tala om att ett handelskrig är på väg starta mellan Kina och USA. Sådana varningar utfärdas tretton på ett dussin, men ändå fortsätter handeln mellan de världens två största ekonomier att blomstra.

Denna gång är det dock annorlunda. Mycket pekar på att USA kommer införa strafftullar på hundratals kinesiska varor under kommande veckorna, och att kineserna kommer känna sig tvingade till motåtgärder på något vis.

Medan svenska medier är upptagna med att fördöma Donald Trumps i sammanhanget relativt obetydlia ståltullar, så är det så vitt jag vet ingen som ännu har uppmärksammat den långt mycket viktigare utredningen som Trump i augusti i fjol beordrade Robert Lighthizer, handelsrepresentanten i sin kabinett, att påbörja.

Denna undersökning innefattar tusentals kinesiska fall av påtryckningar för att tvinga till sig amerikanska företags teknologi, eller stjäla deras immateriella rättigheter. I fjol uppskattade Commission on the Theft of American Intellectual Property att USA varje år förlorar 600 miljarder på detta, och att det är Kina som står för majoriteten av svinnet.

Detta har länge fått pågå ostört, men Lighthizers uppdrag tyder på att Trump nu är redo att agera med kraft i denna fråga. Under gårdagen rapporterade dessutom Politico att detta kommer ske mycket snart:

Trump told Cabinet secretaries and top advisers during a meeting at the White House last week that he wanted to soon hit China with steep tariffs and investment restrictions in response to allegations of intellectual property theft, according to three people familiar with the internal discussions.

During the meeting, which hasn’t been previously been reported, U.S. Trade Representative Robert Lighthizer presented Trump with a package of tariffs that would target the equivalent of $30 billion a year in Chinese imports. In response, Trump urged Lighthizer to aim for an even bigger number — and he instructed administration officials to be ready for a formal announcement in the coming weeks, according to two people involved in the administration’s trade deliberations.

Enligt Politicos rapport – som sammanfattas här av Reuters – vill Trump alltså öka omfattningen av de åtgärder Lighthizer rekommenderar. Utredningen sker under sektion 301 i USA:s handelslag, som garanterar presidenten rätten att införa omfattande sanktioner mot en handelspartner som “skadar amerikanska affärsintressen”.

Uppgifter till flera amerikanska medier de senaste dagarna ger vid handen att hundratals kinesiska varor – allt från falska märkesväskor till avancerad elektronik – kan komma att beläggas med strafftullar.

Det är enkelt att här ge Donald Trump skulden för att vara en vettlös protektionist som är på väg att leda världen in i ett farligt handelskrig. Men det finns också en annan sida av myntet.

När Kina 2001 blev medlem i Världshandelsorganisationen (WTO) så skedde detta mer eller mindre på nåder. Landet uppfyllde inte på långa vägar de krav som ställs för att dra nytta av de stora ekonomiska fördelar som ed medlemskap i WTO innebär.

Tanken var att världens största marknad skulle börja respektera internationella bestämmelser om man bara först tilläts tillträde på de globala handelsmarknaderna.

Nu har utvecklingen istället blivit en helt annan. Kina har de facto redan bedrivit ett handelskrig de senaste årtiondena, vilket bland annat bestått i att manipulera värdet på sin valuta samt skydda och subventionera inhemska företag, medan utländska bolag ofta inte getts tillgång till den kinesiska marknaden.

Och så har vi då det där med tekniköverföring och immateriella rättigheter, vilket är vad den pågående utredningen under paragraf 301 handlar om.

Bilindustrin är ett typiskt exempel. Det står en kinesisk biltillverkare fritt att närsomhelst öppna en fabrik i USA. Men ett amerikanskt bilföretag som vill starta tillverkning i Kina måste först forma ett samriskbolag med en inhemsk partner, som kommer äga brolaget till minst 50 procent och därmed ta del av såväl profit som teknik.

Samma mönster går igen inom en rad olika industrier. Det var därför aningen ironiskt när Kina anklagade USA för att i och med sina nyinstiftade ståltullar bryta mot WTO:s regler och riskera ett omfattande handelskrig ”utan vinnare”.

Kinesiska myndigheter har även lovat att bemöta eventuella åtgärder från USA:s sida med samma mynt. Kina har möjlighet inte bara att införa egna tullar på importvaror från USA, utan även ställa till svårigheter för amerikanska företag som vill investera i Kina.

Kina har ändå förmodligen mest att förlora på ett handelskrig mellan de båda länderna, eftersom man allra tydligast tjänar på den rådande ordning, som tillåtit landets styrande parti att på kort tid bygga upp en stark ekonomi och högteknologisk produktion.

Det är också Kina som verkar mest måna om att stoppa det stundande handelskriget. Förra månaden åkte Liu He – president Xi Jinpings närmsta ekonomiska rådgivare och förmodligen Kinas nästa riksbankschef – till USA med en delegation för att stilla oron länderna emellan, och dessutom få amerikanerna att återuppta en dialog på högsta politiska nivå som till slutet av fjolåret används för att lösa meningsskiljaktigheter inom det ekonomiska samarbetet.

Men Liu He återvände till Peking utan att ens lyckats få fram en lista på krav från USA för att återuppta denna dialog. Faktum är att amerikanerna inte alls verkade intressanta av att samtala, då Liu He efter hemresan inte ens kunnat identifiera vem inom Trumps administration han skulle tala med om dessa frågor.

Det verkar alltså som att Donald Trump – med rätt eller orätt – som första amerikanska president har bestämt sig för att göra någonting åt handelsvillkoren länderna emellan, samt det stora handelsunderskott gentemot Kina som förhållandena lett till.

Under de kommande veckorna kommer vi få se omfattande strafftullar rullas ut mot hundratals kinesiska varor enligt paragraf 301. Kom ihåg var ni läste det först!

Förändring är möjlig – BA benämner nu Taiwan som ett land

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om Skatteverkets beslut att ändra namnform på Taiwan till ”provins i Kina”. Ett beslut som enligt uppgift gjordes efter inrådan av Utrikesdepartementet.

Sedan dess har namnändringen skapat stor debatt. Fallet har uppmärksammats i såväl svensk som taiwanesisk och annan utländsk media. Taiwanesiska myndigheter har protesterat, och svenska riksdagsledamöter har ställt skriftliga frågor till utrikesminister Margot Wallström angående Taiwans status.

Svensk-Taiwanesiska Vänskapsföreningen startat en namninsamling som på mindre än en vecka dragit över 14 000 underskrifter.

Som jag skrev förra veckan så är Skatteverkets namnändring sannolikt ett resultat av Kinas upptrappade aktiviteter för att isolera Taiwan internationellt, eftersom landet under senare år visat ett allt mindre intresse för att kasta in handduken och låta sig styras från Peking.

På bara några få månader har exempelvis allt från hotellkedjor till flygbolag pressats att byta namnform på Taiwan till ”provins i Kina” på sina bokningssajter. I bakgrunden finns ett ständigt närvarande hot om svårigheter att operera på den viktiga kinesiska marknaden om kraven inte hörsammas.

I slutet av februari sällade sig British Airways (BA) till den samling av flygbolag som på senare tid ändrat namn på Taiwan online. Lufthansa, Qantas och Delta Airline hade alla gjort likadant under bara de senaste månaderna.

Men nu i veckan uppgav BA att man ändrar sin förändring, och alltså återgår till att benämna Taiwan som ”Taiwan”, utan något tilläg som indikerar att landet tillhör Kina.

Beslutet ska ha kommit efter en våg av protester, främst via mail från taiwanesiska internetanvändare. Taiwan News rapporterar:

Unlike other companies bending under significant pressure to list Taiwan as part of China, a popular U.K.-based airliner has decided to remove ”China” after ”Taiwan” and, reportedly, apologized for causing offense in the returned emails that protested the name change.

(…)

According to Liberty Times, several Taiwanese netizens wrote emails to the British Airways explaining that Taiwan is a sovereign state and should not be listed as part of China. The airline was said to have politely responded to the complaints and took away ”China” after ”Taiwan” in its both Chinese and English-language web pages.

Det är alltså möjligt för allmänhet och civilsamhälle att påverka. Om British Airways, ett privatägt kommersiellt flygbolag, är redo att lyssna på den allmänna opinionen så borde även den svenska myndigheten Skatteverket så vara.

Kina fortsätter ljuga om och äventyra Gui Minhais liv

De handlingar och lögner kring Gui Minhai som kinesiska myndigheter gjort sig skyldiga till denna vecka utgör några av de värsta sedan hans kidnappning 2015. Det är viktigt att svensk media civilsamhälle inte ”tröttnar” på att uppmärksamma detta, när allt nu pekar på att Guis hälsa försämrats betydligt och hans liv de facto är i fara.

Som jag skrev här i går, så kom det under gårdagen fram att en svensk läkare förvägrades att träffa Gui Minhai när han i onsdags hade åkt hela vägen till Ningbo, den stad i östra Kina där Gui nu hålls fången.

Enligt svenska myndigheter hade Kina dock tidigare lovat att en svensk läkare skulle få besöka Gui i Ningbo. Detta efter uppgifter om att Gui tidigare under fångenskapen ådragit sig den allvarliga nervsjukdomen ALS, som innebär att den insjuknade i genomsnitt har mellan två och fyra år kvar att leva.

På grund av att den svenska läkare förvägrades tillträde till Gui Minhai, så gjorde Margot Wallström under gårdagen följande uttalande via ett pressmeddelande:

Jag har tvingats konstatera att Kina den 7 mars återigen har nekat en svensk tillresande läkare att träffa vår frihetsberövade medborgare Gui Minhai. Det kinesiska agerandet är oacceptabelt och bryter tidigare löften om att vår medborgare skall ges möjlighet att få träffa en svensk läkare. Vårt arbete med fallet fortsätter med oförminskad styrka. Vi fortsätter att kräva att Gui Minhai ges möjlighet att träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal och att han frisläpps, så att han kan återförenas med sin dotter och familj.

Nu visar det sig att kinesiska myndigheter inte bara sviker sitt löfte om att låta en svensk läkare träffa Gui Minhai. Man har även mage att fördöma Sverige för att visa sitt missnöje med detta, samt ljuga om såväl Guis hälsotillstånd som om varför läkaren inte kunde träffa honom.

En representant från Kinas utrikesministerium sade i dag att man ”absolut inte kan acceptera” vad man menar är ”obefogad kritik” från svenskt håll.

Kina menar att det i själva verket är Sverige som bettet sig illa och att man från kinesiskt håll varit tillmötesgående och förstående.

Sverige Radio citerar en rapport från Reuters angående dagens kinesiska uttalande:

– Trots att den svenska läkaren anlände utan inbjudan, så informerade den kinesiska sidan Gui Minhai om att läkaren hade kommit för att göra en undersökning, säger Geng Shuang en företrädare från det kinesiska utrikesdepartementet, enligt nyhetsbyrån Reuters.

Dessutom hävdar talespersonen att Kina redan har gjort en medicinsk undersökning av Gui Minhai, och att han mår både psykiskt och fysiskt bra. Enligt samma person ska Gui Minhai inte velat träffa den svenska läkaren.

Samtidigt som man omöjliggör för Gui att kommunicera med vare sig sin familj eller med svenska myndigheter, så påstår man alltså att han mår bra och inte är intresserad av att träffa någon svensk läkare.

Eftersom svenska myndigheter envisas med att all kommunikation kring fallet Gui Minhai ska ske genom ”tyst diplomati”, alltså bakom stängda dörrar, så blir det också svårt att bevisa vad Kina egentligen har lovat och inte gällande exempelvis läkare och medicinsk vård.

Mycket tyder på att Kina har bestämt sig för att ta kål på Gui. Det är långt ifrån ovanligt att politiska fångar i Kina insjuknar och sedan avlider av symptom de inte hade innan fångenskapen.

Det mest uppmärksammade exemplet är givetvis den tidigare nobelpristagaren Liu Xiaobo, som förra sommaren avled i sviterna av cancer efter nästan åtta år i fängelse. Hans förbjöds söka vård utomlands och dog istället på ett militärsjukhus.

Samma öde drabbade för ett par veckor sedan rättsadvokaten Li Baiguang, som plötsligt avled av påstådd leversjukdom under sin fångenskap. Li var bara 49 år gammal, drack inte alkohol och hade tidigare aldrig haft problem med sin lever.

Vidare hade Li inte visat några hälsoproblem under en resa i USA tidigare i år. Omständigheterna fick många av hans vänner att misstänka att Li i själva verket torterats eller på annat vis bragts om livet med uppsåt.

Detta riskerar nu ske även med en svensk förläggare. Ju längre Gui hålls i kinesisk fångenskap, ju mindre troligt är det att säkerhetstjänsten kommer släppa ut honom eftersom det också innebär att Gui kan berätta för omvärlden vad han varit med om.

Det är därför av största vikt att medier, civilsamhälle och politiker visar att det inte är godtagbart att Kina utan efterföljder kidnappar och dödar en svenska medborgare genom fulspel och lögner. Och detta måste ske illa kvickt!

Protest från UD då Kina vägrar låta Gui Minhai träffa svensk läkare

Sveriges Radio rapporterar i dag att Kinas myndigheter vägrat låta Gui Minhai träffa en tillrest svensk läkare. Detta trots tidigare kinesiska löften om att läkaren skulle få tillträde.

I slutet av januari skrev jag här på InBeijing hur Gui Minhai efter två år i kinesiskt fängelse utvecklat symptom av den allvarliga nervsjukdomen ALS, som innebär att den insjuknade i genomsnitt har mellan två och fyra år kvar att leva.

Efter att detta blev känt försökte två svenska diplomater ta Gui till Peking med tåg för att han skulle kunna få bästa möjliga medicinska hjälp. Under resan klev plötsligt tio civilklädda poliser på tåget och rövade bort Gui mitt framför ögonen på de svenska tjänstemännen.

Nu har svenska myndigheter alltså försökt ge Gui medicinsk hjälp genom att istället skicka en läkare till Ningbo i östra Kina, där Gui nu befinner sig i någon form av fångenskap eller husarrest. Men när den svenska läkaren kom till Ningbo fick han helt enkelt inte träffa Gui.

En källa inom Utrikesdepartementet berättar vidare för nyhetsbyrån TT att ”en hög kinesisk ambassadtjänsteman” har kallats upp på UD:s kontor i Stockholm för att motta en protest.

Vidare har utrikesminister Margot Wallström även under dagen kallat händelsen för ”oacceptabel” i ett pressmeddelande, rapporterar Sveriges Radio:

Jag har i dag tvingats konstatera att Kina återigen har nekat en svensk tillresande läkare att träffa vår frihetsberövade medborgare Gui Minhai. Det kinesiska agerandet är oacceptabelt och bryter tidigare löften om att vår medborgare skall ges möjlighet att få träffa en svensk läkare.

Vårt arbete med fallet fortsätter med oförminskad styrka. Vi fortsätter att kräva att Gui Minhai ges möjlighet att träffa svensk diplomatisk och medicinsk personal och att han frisläpps, så att han kan återförenas med sin dotter och familj.

Att Kina förvägrar läkaren tillträde visar hur känsligt fallet är. Regimen vill inte att Gui ska kunna berätta för läkaren hur han blivit behandlad, eller att läkaren ska finna något kritiskt med hans hälsotillstånd.

Sist Margot Wallström kritiserade Kinas behandling av Gui Minhai i ett pressmeddelande ledde det till ett diplomatisk ordkrig. Såväl Kinas utrikesministerium som statlig media beordrade med skarpa ordalag Sverige att hålla sig utanför fallet.

Sverige fick då uppbackning av Tysklands ambassadör Michael Clauss, som lovade att hela Europa stödjer Sverige i att driva en hårdare linje för att Gui ska gå fri. Kanske är det nu dags att samla stöd inom EU för att med kraft fördöma Kinas handlingar?

UD kommenterar beslutet att ändra namn på Taiwan till ”provins i Kina”

Det var förra veckan som Skatteverket, till synes helt ur det blå, tillkännagjorde på sin hemsida att man avser byta namnform på Taiwan i sin databas från ”Republiken Kina (Taiwan)” till ”Taiwan, provins i Kina”.

Frågan ledde till en viss uppståndelse såväl i Sverige som internationellt. Taiwans utrikesministerium protesterade officiellt mot beslutet som ”oacceptabelt”. Taiwan Mission i Stockholm framförde klagomål, och Sveriges representant i Taipei tillkallades av myndigheterna som uttryckte sitt missnöje.

Namnbytet fick också svenska riksdagsledamöter i opposition att reagera. Frågan uppmärksammades även i internationell media, exempelvis i Hong Kong Free Press genom en artikel med rubriken ”Taiwan slams Swedish tax agency after it reclassifies the island as a ‘province of China’”.

På sin hemsida framhöll Skatteverket att ändringarna sker i enighet med den internationella standarden för landskoder ISO 3166 samt svensk namnform av länder.

Gott så. Men frågan blev desto mer intressant sedan Lars Ströman, politisk redaktör för Nerikes Allehanda, kontaktade Skatteverket för att höra sig för om hur ändringen egentligen kom till stånd.

På sin blogg berättar Ströman hur han sedan kontaktades sedan av en rättslig expert på Skatteverket, som bekräftar att det i själva verket var Utrikesdepartementet som låg bakom ändringen:

Det var Utrikesdepartementet som sade till Skatteverket att beskriva Taiwan som en provins i Kina i sin landskod.

– Det finns en internationell kod och den är Taiwan – provins i Kina. Det vi nu har gjort är att vi följer den internationella koden, säger Per Skogh, rättslig expert på Skatteverket när jag pratade med honom för en stund sedan.

Han bekräftar att det skedde efter en påstötning från Utrikesdepartementet.

– UD hörde av sig och uppmärksammade att vi borde följa den internationella ISO-koden. Sverige erkänner ju inte Taiwan.

Till kontexten hör att Kina allt sedan regeringsbytet på Taiwan 2016 har trappat upp sina försökt att frysa utlandet internationellt. Detta har bland annat skett genom att allt från hotellkedjor till flygbolag under förtäckta hot tvingats byta namnform på Taiwan till ”provins i Kina” på sina internationell hemsidor för bokningar.

Förutom företag har exempelvis universitet och myndigheter världen över på olika vis ”uppmanats” att göra samma namnändringar i allt från texter till databaser. Detta fick mig att kontakta Utrikesdepartementets presstjänst för att fråga huruvida Kina hade ett finger i spelet med i även denna ändring.

Det vore ju synnerligen beklagligt om UD fortsätter dansa efter Kinas pipa med tanke på hur Sverige förödmjukats i fallet Gui Minhai. Inte minst genom att Gui för bara en dryg månad sedan rövades bort inför ögonen på svenska diplomater, varpå Kina i sin tur med hot och förlöjliganden avfärdade kritik angående händelsen.

Efter drygt tre dagar fick jag följande svar från Utrikesdepartementet:

UD fick en fråga från allmänheten i augusti. Då togs kontakt med några myndigheter och andra utrikesförvaltningar för att ta reda på hur Taiwan benämns. I kontakten med Skatteverket besvarades deras frågor om praxis för benämning av Taiwan, och därefter meddelade Skatteverket sitt beslut i frågan. Hur självständiga svenska myndigheter väljer att benämna Taiwan bestämmer de själva.

Vidare understryker Utrikesdepartementet att den plötsliga ändringen inte har med några konsulära ärenden att göra, samt att ”Kina inte har påverkat UD:s hantering av detta ärende”.

Det finns två intressanta detaljer i svaret. Till att börja med så menar UD att man tog kontakt med Skatteverket och sedan ”besvarade deras frågor”. Man framhåller sedan att Skatteverket är en självständig myndighet som avgör denna fråga på egen hand.

Det innebär alltså motstridiga uppgifter. Enligt Skatteverket var det ju Utrikesdepartementet som hörde av sig för att uppmana myndigheten att ändra namnet på Taiwan. Ströman bekräftar också att han lät rättsexperten se citaten innan de publicerades, så det handlar inte om någon förvirring.

Vidare är formuleringen ”en fråga från allmänheten” intressant. Vid flera tillfällen har politiska krav framförts till utländska myndigheter, företag och lärosäten inte direkt från kinesiska myndigheter utan med hjälp av någon sorts ombud. Exempelvis – vilket jag skrev närmare om i går – så är det ofta kinesiska studenter som på uppdrag av ambassaden framför olika slags politisk krav till universitet.

Hur det gått till i just detta fall går givetvis bara att spekulera i. Men samtidigt är det svårt att föreställa sig hur och varför någon som inte har en relation till kinesiska myndigheter skulle höra av sig UD för att få benämningen på Taiwan ändrad. Samt att detta tidsmässigt skulle sammanfalla med en en kampanj från Kinas sida att stänga ute Taiwan från världssamfundet.

Givetvis är det mer sannolikt att UD kontaktats av en individ som även framfört Kinas missnöje med benämningen ”Republiken Kina (Taiwan)”. För UD är det sedan enkelt att i hemlighet uppmana Skatteverket att ändra, och sedan hänvisa till en förfrågan ”från allmänheten”.

Det är också mycket fult och skickar helt fel signaler till omvärlden. Det behövs knappast påtalas att om Kina – efter behandlingen av Gui Minhai och efter den repressiva utvecklingen som äger rum i landet som helhet – får sin vilja genom så pass enkelt, så ger det signaler att man kan fortsätta behandla Sverige och svenskar med samma låga respekt som tidigare.

Vidare skickar det helt fel signaler till demokratiska krafter i Asien och annorstädes. Taiwan är enligt flera bedömare och rankingar Asiens mest välfungerande demokrati. Det är också en oas för mänskliga rättigheter i regionen. Bland annat tillåter man som enda asiatiska land samkönade äktenskap, och ligger allra högst upp på listor över exempelvis pressfrihet och transparens.

Men allt detta spelar tydligen ingen roll jämfört med de eventuella ekonomiska fördelar det kan medföra att rätta sig efter världens största diktatur. Andra länder i regionen måste ju därmed få uppfattningen att om man vill ha respekt från Sverige, så är det viktigare att erbjuda ekonomiska fördelar än att förespråka demokrati och mänskliga rättigheter.

Flera svenska myndigheter använder redan benämningen ”provins i Kina”. Här ett brev till mig som nyligen skickades från Pensionsmyndigheten. Det finns dock en risk att viktiga brev med denna namnform fastnar i Kina.

Nu är det säkert många som frågar sig vad som är så uppseendeväckande med ändringen till ”provins i Kina”. Är det inte bara en obetydlig detalj? Dessutom – som flera antagonister i dagarna fört fram – så är namnformen helt riktig och neutral, eftersom Sverige ju erkänner Kina men inte Taiwan, och att Taiwan dessutom av historiska skäl officiellt gör anspråk på hela Kina.

Till att börja med så är det inte en obetydlig detalj. Förutom att förändringen är en skymf mot ett land som försöker avvärja ett växande militärt hot från världens största diktatur, så innebär den faktiskt en rad praktiska svårigheter.

Att skriva ”provins i Kina” på kuvertet har ofta inneburit att post skickats till Kina snarare än Taiwan. Där beslagtar kinesiska myndigheter ofta brevet, vilket lett till att allt från dyra klockar till viktiga personliga dokument aldrig nått fram till mottagaren på Taiwan.

I artikeln ”Why Your Mail is Not Arriving in Taiwan (and What to Do About It)” som jag skrev för taiwanesisk media i fjol finns flera exempel på detta.

I samma artikel förklarar jag vidare varför benämningen ”provins i Kina” vare sig är korrekt eller neutral. Enligt Taiwans egen administrativ uppdelning ligger Taipei inte ens i den provins som bär namnet Taiwan. Vidare skulle ju Taiwans utrikesdepartement heller inte reagera så kraftigt, om epitetet vore neutralt.

Vidare oroar ändringen taiwnanesiska passinnehavare i frågor som visum och dubbelbeskattning. För er med särskilt intresse finns dessa orosmoment närmare beskrivna i ett protestbrev som Svensk-Taiwanesiska Vänskapsföreningen i går skickade till Utrikesdepartementet:

Själv vidhåller jag att den absolut viktigaste poängen här är hur vår regering – ens utan att söka samråd med eller förvarna Asiens mest framstående demokrati – springer diktaturens ärenden, trots att samma diktatur rövar bort och hotar våra medborgare.

Ett par intressanta reflektioner över detta på Twitter:

Publicerat: Kinas globala kamp mot den akademiska friheten

I nya numret av magasinet Universitetsläraren finns ett långt reportage av mig med rubriken ”Kinas globala kamp mot den akademiska friheten”. Artikeln handlar om hur Kina på olika vis försöker påverka innehållet i utländska högskolor och akademiska texter.

Detta är ett ämne som det under de senaste två åren debatterats och uppmärksammats ordentligt i länder som USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zealand. I Sverige har detta samtal i stort uteblivit. Kanske på grund av generell okunskap om Kina, eller kanske för att det ”bara” finns cirka 2 500 kinesiska studenter i Sverige.

Det är nämligen främst genom kinesiska utlandsstudenter som denna påverkan sker. Kinas ambassader för nämligen en extrem noggrann kartläggning över kinesiska studenter i utlandet, som sedan även organiseras i studentgrupper vid namn Chinese Students and Scholars Association (CSSA).

Kinas ambassader både finansierar och vägleder CSSA politiskt. Detta är något som trappats upp under senare år, vilket jag i Universitetsläraren framhåller är helt i linje med nya politiska direktiv från Peking:

CSSA, som nu har över 150 underavdelningar, anklagades redan på 1990-talet för att bedriva spionverksamhet mot kinesiska studenter i Kanada, på uppdrag av ambassaden i Ottawa. År 2005 uppgav belgiska myndigheter att CSSA ägnade sig åt industrispionage i flera europeiska länder. Ett par år senare protesterade organisationen mot ett seminarium om mänskliga rättigheter i Kina vid Duke University, med slagord som “försvara resolut moderlandets ära och värdighet”.

De senaste åren har aktiviteterna trappats upp betydligt, vilket ligger helt i linje med ett dokument från Kinas utbildningsministerium i januari 2016. Där framhölls vikten av att kinesiska studenter alltid ska följa och förespråka partilinjen i utlandet, samt sprida “positiv patriotisk energi”. Dokumentet uppmanade även etableringen av ett nätverk för att länka samman utlandsstudenter med ambassader och konsulat, för att de ska “känna av moderlandets närvaro” även utomlands.

Vidare har president Xi Jinping även personligen pekat ut utlandsstudenter som ett nytt och viktigt fokus att arbeta med för att uppnå hans officiella slogan om “den kinesiska nationens återfödelse”. Allra tydligast är detta i Australien, vars drygt 130 000 kinesiska studenter utgör över en tredjedel av det totala antalet utlandsstudenter.

Varför skulle då utländska universitet hörsamma påtryckningar från kinesiska myndigheter? Mycket enkelt: I tider av finansiell oro och nedskärningar i universitetsanslag världen över, är allt fler högskolor beroende av det växande antalet kinesiska studenter som dessutom i regel betalar full studieavgift, utan lokala stipendier eller subventioner.

Kina har därför vid flera tillfällen hotat universitet som inte respekterar dess politiska krav med att antalet kinesiska studenter kommer minska nästa år.

Vad gör då CSSA vid utländska universitet? I mitt reportage ger jag flera exempel på hur studenter skrämmer lärare och andra kinesiska elever till tystnad, eller hur man förstör event genom att exempelvis riva ner affischer med information om brott mot mänskliga rättigheter i Kina.

Man försöker även påverka innehåll och deltagare i seminarier och debatter. Detta sker ofta genom att CSSA framför varningar å sin ambassad eller sitt konsulats vägnar.

I just Australien har ett par särkilt fula exempel ägt rum på senare år. Bland annat har kinesiska elever varvat sina lyxbilar på tomgång utanför Indiens konsulat i Sydney, prydda med banderoller om dödshot.

Flera lärare har även tvingats till offentliga ursäkter efter att CSSA menat att de ”sårat” de kinesiska elevernas ”känslor”. För detta kan det räcka med de i undervisningen råkat använda en karta där Taiwan betecknas som ett land.

Detta leder givetvis till självcensur, som är den allra effektivaste sortens censur.

Och detta gäller inte bara undervisningspersonal. Kina använder också sina ekonomiska resurser för att i ökad utsträckning få utländska akademiska förläggare att radera information om exempelvis Tibet, Mao Zedong eller massakern vid Himmelska fridens torg från sitt material:

Varningsklockor av en annan sort ringde när Cambridge University Press, världens äldsta förläggare med anor från 1500-talet, i augusti i fjol tog bort 315 artiklar från sitt digitala arkiv i Kina efter ett ultimatum från myndigheterna. Innehållet rörde ämnen som Tibet, kulturrevolutionen, massakern vid Himmelska fridens torg och Mao Zedong. Om Cambridge vägrade skulle hela arkivet istället blockeras.

(…)

I november 2017 uppdagades att Springer Nature, världens största akademiska förläggare, sedan en tid tillbaka raderat över 1 000 artiklar från sitt sökbara arkiv i Kina efter samma slags ultimatum. Istället för en helomvändning enligt ovan så insisterade företaget att det minsann inte handlade om censur, utan blott om att “följa lokala lagar”.

För Springer Nature, som har en omfattande tryckeriverksamhet i Kina och samarbeten med internetjätten Tencent, är riskerna ännu större än för Cambridge University Press. Under tiden avslöjade ännu fler akademiska förlag hur de fått liknande krav från kinesiskt håll. Några hade hörsammat kraven, andra hade helt enkelt valt att lämna Kina.

Enligt Institute of International Education finns nu just över en miljon kinesiska studenter i utlandet; ett antal som förväntas öka kraftigt de kommande åren.

CSSA finns redan vid sex svenska högskolor och universitet. En av organisationens tidigare ordförande vid Handelshögskolan skriver på LinkedIn att CSSA verkar under vägledning och styrning av sektionen för utbildning vid den kinesiska ambassaden i Stockholm.

För den som är mer intresserad går hela mitt reportage i Universitetsläraren att läsa här nedan, eller i större version via Scribd.

I min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” finns vidare ett helt kapitel som tillägnas detta ämne, med rubriken ”Vår sköra akademiska frihet”.

Ulf Kristersson läser min bok, och fem nya bokrecensioner

Sedan jag sist skrev om min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” här på InBeijing, har den fått fem nya recensioner i svenska medier och på bokbloggar. Dessutom har Moderaternas partiledare Ulf Kristersson hunnit läsa min bok, och lade även ut en bild på boken på sin Facebook-sida:

Givetvis mycket roligt att läsas av Sveriges sannolikt nästa statsminster. Ännu roligare att Kristersson läste boken precis innan han efterlyste en tuffare Kinapolitik i en uppmärksammad intervju med Dagens Industri.

Vidare recenserade Svenska Dagbladet förra veckan ”De kidnappade Kinasvenskarna” i en lång text som även hamnade i kulturdelen i papperstidningen.

Recensenten Maja Thrane tar vara på en hel del ”oroväckande” uppgifter i boken, som Kinas påverkansarbete inom FN och EU, eller regimens massiva propagandasatsningar samt dubbelspel vad gäller klimatet.

Thrane ger även såväl en känga som råd och tips till svenska myndigheter:

Efter läsning av ”De kidnappade kinasvenskarna” ter det sig också som om svenska UD borde ändra informationen till sina medborgare om att ”Kina vanligtvis är säkert för utländska resenärer” till något mer passande, typ: nämn inte mänskliga rättigheter, yttrandefrihet eller andra skällsord i samma mening som Kina i offentliga sammanhang – varken i svensk media eller på Facebook.

(…)

Och sist men inte minst: de bilaterala relationernas goda inflytande på Kinas demokratiska utveckling lyser med sin frånvaro. Fler människorättsadvokater än någonsin sitter fängslade, regimen avsätter ofattbara 1 100 miljarder kronor till ”inre säkerhet”, och Xi Jinpings mest återkommande slagord är ”den kinesiska rasens återfödelse”.

Så kära läsare, när ni fäller ner locket till er Mac eller PC, drar på er era Nikes eller tar en tur i Volvon, skicka en liten tanke till Gui Minhai eller någon av de fängslade advokater som just nu får sina knäskålar sönderslagna. Vår egen regering gör det nämligen inte.

Att recensionerna bokstavligen talat ramlar in från alla håll och kanter kunder ses av att även Rättvisepartiet Socialisternas egen tidning Offensiv uppmärksammande min bok förra veckan, genom en text med rubriken ”Kinadiktaturens brutala repression”.

Även här var omdömet odelat positivt, och det är verkligen kul att ha skrivit en bok som förnöjsamt kan läsas av såväl Moderaternas partiledare som Rättvisepartiet Socialisternas medlemmar!

Även i Offensiv får den nuvarande regeringens hantering av fallen Peter Dahlin och Gui Minhai underkänt:

Diktaturen har en mängd metoder i sin arsenal för att knäcka de som arresteras och tvinga fram ”erkännanden”. Vid sidan av tortyr, förödmjukande förhör, isolering och påtvingad vakenhet finns hot och repressalier mot familjemedlemmar. Denna kombination av våld och vidrigheter följs inte sällan av tv-sända ”avböner” där den som förklarar sig ”skyldig” offentligt läser upp vad kidnapparna har skrivit.

För att frisläppas tvingades Peter Dahlin inför tv-tittarna den 18 januari beskriva sig själv – en enskild person – som ett ”hot mot Kinas nationella säkerhet” samt att han hade ”sårat det kinesiska folkets känslor”. Därefter deporterades han och portades från Kina.
De svenska myndigheternas förhållande till Peter Dahlins kidnappning kännetecknades av samma totala brist på engagemang som fallet var vid kidnappningen av Gui Minhai. Innan han kidnappades hade Peter Dahlin informerat sin kontakt på ambassaden om att det finns en akut risk för att han skulle föras bort. Om han inte hörde av sig till kontakten igen hade uppenbarligen någonting hänt. ”Men trots detta berättade svenska ambassaden inget för min familj, som så klart började oroa sig då jag inte kom fram till Thailand. De fick istället på egen hand höra av sig till ambassaden för att få reda på vad som skett”.

Övriga recensioner har den senaste veckan gjorts av Amnesty Press samt bokbloggarna Bina’s Books och C.R.M. Nilsson som gav boken 4 stjärnor av 5 möjliga.

Döm själv, genom att beställa ”De kidnappade Kinasvenskarna” via exempelvis Bokus för 189 kronor inklusive frakt!

Läs ”Det nya Kina” gratis via Storytel

Min förra bok ”Det nya Kina – den repressiva stormakten” (2016) fick aldrig samma genomslag som ”De kidnappade Kinasvenskarna”, och bidrog heller inte till debatt kring Kina på det vis jag hade hoppats.

I den mån ”Det nya Kina” uppmärksammades, var det nästan alltid med en brasklapp om att bokens innehåll var för negativt. Kunde det verkligen vara så illa ställt med rättigheter i Kina? Gick verkligen utvecklingen åt fel håll på alla de vis som jag lade fram, eller hade jag någon sorts agenda med texten? Gick det alls att lita på vad jag skrev?

Utvecklingen i Kina sedan boken släpptes sommaren 2016 visar – tyvärr – att kritikerna hade fel. Repressionen och maktcentraliseringen kring Xi Jinping har sedan dess tilltagit i en takt som till och med jag finner häpnadsväckande.

Det var därför synd att ”Det nya Kina” inte nådde fler läsare. För i grunden är det en längre och mer noggrann redogörelse för Kinas utveckling i modern tid, än vad min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” är. Det ges mer utrymme för såväl detaljer som historiska paralleller.

Nu finns det dock en möjlighet för alla med Kinaintresse att läsa ”Det nya Kina” helt gratis som e-bok via Storytel. Boken har nämligen precis börjat erbjudas via Storytel, som samtidigt nu också har en kampanj där nya användare får testa tjänsten i 14 dagar utan avgift.

Så, för att läsa min förra bok gratis via Storytel, gör på följande vis:

1) Klicka här för att komma till ”Det nya Kina” på Storytels hemsida. Sidan ser ut på följande vis:

2) Klicka på knappen ”Prova Storytel”. Läs användarvillkoren och skapa ett konto genom att fylla i dina uppgifter eller logga in med Facebook.

3) Ladda ner och läs ”Det nya Kina” via ditt nya konto. Glöm inte att säga upp tjänsten inom 14 dagar, om du inte vill fortsätta prenumerera. Skulle du glömma så är det heller ingen katastrof; Storytel har ingen bindningstid och tar bara ut en avgift varje månad tills dess att du väljer att avsluta tjänsten.

Ni läsare som redan använder Storytel kan givetvis redan nu utan problem ladda ner och läsa boken!

Apple lämnar över iCloud till kinesiska myndigheter

Från och med denna vecka kan alla användare av iCloud i Kina räkna med att kinesiska myndigheter har full insyn i deras personliga information och data.

Den sista februari lämnade Apple nämligen över driften av iCloud till det statliga företaget Guizhou-Cloud Big Data Industry Development (GCBD). All information kommer lagras på nya servrar i provinsen Guizhou, som Apple varit med och finansierat.

Förutom all lagrad information, kommer Apple även förse GCBD med de verktyg som krävs för att kringgå dess kryptering. CNN Money förklarar:

The U.S. company is moving iCloud accounts registered in mainland China to state-run Chinese servers on Wednesday along with the digital keys needed to unlock them.

(…)

In the past, if Chinese authorities wanted to access Apple’s user data, they had to go through an international legal process and comply with U.S. laws on user rights, according to Ronald Deibert, director of the University of Toronto’s Citizen Lab, which studies the intersection of digital policy and human rights.

”They will no longer have to do so if iCloud and cryptographic keys are located in China’s jurisdiction,” he told CNNMoney.

Tack vare en ny lag om cybersäkerhet som Kina antog förra sommaren, så är GCBD skyldiga att dela med sig av all information i iCloud till staten.

Bland annat Amnesty International varnar för att den numera räcker med att polis eller säkerhetsministerium uppger att informationen ska användas i en brottsutredning, för att alla företag som i Kina tillhandahåller tjänster som nätverk eller datalagring måste lämna över den efterfrågade informationen.

Med tanke på de nya svepande lagar som införts de senaste åren – inklusive den nya nationella säkerhetslagen – så innebär detta sammantaget att kinesisk polis kan begära ut all information och data i en användares iCloud vid minsta misstanke för ”hot mot den nationella säkerheten”.

Apple utfärdade under februari mycket riktigt också nya användarvillkor för sina användare i Kina, som uppgav att man tillsammans med GCBD kommer lämna över information till kinesiska myndigheter ”om det är nödvändigt att så göra”.

Apple har försökt att hålla så tyst som möjligt om denna förändring, men har givetvis ådragit sig skarp kritik från de flesta stora medier eller organisationer som skriver om eller arbetar med informationsfrihet, mänskliga rättigheter eller Kina.

Till CNN uppger Apple att man försökt få sin molntjänst exkluderad från den nya lagen om cybersäkerhet, vilken också innebär att utländska företag som verkar i Kina måste lagra all sin data inom landets gränser.

Men detta gick inte enligt Apple, som därför lämnades med två alternativ: lägga all data i händerna på ett statligt kinesiskt företag eller upphöra med att erbjuda iCloud som tjänst i Kina.

Apple har tidigare vid flera tillfällen fått kritik för att tillmötesgå kinesiska myndigheter. Företaget har tidigare tagit bort såväl nyhetsappar som hundratals VPN-tjänster från sin App Store i Kina. I november skrev jag här på InBeijing hur Apple även plockade bort Skype för kinesiska användare efter krav från landets myndigheter.

Företaget försvarar sitt agerande med att man följer lokala regler och bestämmelser. I realiteten handlar det givetvis om att slå vakt om sin krympande marknadsandel i Kina, som på senare år ätits upp av inhemsk tillverkare som ofta åtnjuter skydd och subventioner från myndigheterna. Apple har också har en stor del av sin tillverkning i Kina.

Allt detta utgör givetvis en stor kontrast till Apples höga svansföring i USA. Där använder företaget avancerad kryptering, och överklagade nyligen ett domstolsbeslut som skulle ge FBI viss tillgång till information om deras användare.

I samband med detta skrev även Apples vd Tim Cook ett personligt brev till sina kunder där han underströk vikten av användarnas integritet och säkerhet.

Men i Kina är det tydligen andra regler som gäller. Faktum är att Apple har gått längre än de flesta utländska företag för att ställa sig in hos Kinas myndigheter.

Tidigare i år närvarade Tim Cook vid den kontroversiella ”World Internet Conference” i östra Kina, där landets regim försöker marknadsföra sin framtida vision av ett internet bestående av flera intranät som varje lands myndigheter utövar total kontroll över.

Cook väckte stora rubriker då han vid denna konferens berömde Kina hantering av internet, och sade att delade myndigheternas framtida vision för internet, vilken enligt Cook bygger på ”öppenhet och gemensamma fördelar”.

Vidare är Apples beslut att lägga iCloud i händerna på kinesiska staten ännu ett tecken på hur långt utländska företag är redo att gå för att inte riskera sin närvaro på Kinas viktiga marknad.

Det finns faktiskt ett annat vis att hantera de växande kinesiska kraven på: Den taiwanesiska elektroniktillverkaren Asus meddelade förra månaden att man kommer sluta erbjuda sin molntjänst Asus Cloud åt kinesiska användare.

Därmed förlorar Asus cirka 10 procent av de 70 miljoner privatpersoner och 1 200 företag som använder sig av företagets molntjänst.

Men när ett marknadsledande företag som Apple utan vidare böjer sig för den kinesiska regimens krav, så blir det givetvis allt svårare för mindre aktörer att agera annorlunda.

Relaterad läsning:

Apple is under fire for moving iCloud data to China” (CNN)
Apple moves to store iCloud keys in China, raising human rights fears” (Reuters)
How Apple is paving the way to a ‘cloud dictatorship’ in China” (Hong Kong Free Press)
Apple’s Chinese iCloud is one battle in ’a bigger tech trade war’” (CNBC)