Läs utdrag ur min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, kapitel 19

I dag bjuder jag här på ett utdrag från min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, som handlar om fallet Peter Dahlin och Gui Minhai.

Bokens tredje del diskuterar Kinas växande globala politiska och ekonomiska inflytande, samt konsekvenserna av detta. Nedan står att läsa drygt halva kapitel 19, som föregås av en längre beskrivning av världssamfundets tama reaktion när nobelpristagaren Liu Xiaobo dog i kinesisk fångenskap förra sommaren:

KAPITEL 19

Inte bara ett kinesiskt problem

Det är enkelt och bekvämt att se ovanstående trender eller fall som Liu Xiaobo som kinesiska problem. Men det är också felaktigt. ”Även om regeringar inte är villiga att slåss för sina principer eller människors rättigheter inne i Kina, måste de förstå att deras egna invånares rättigheter också är i fara på grund av Kinas alltmer aggressiva hållning”, varnar Sophie Richardson som är chef för Human Rights Watch i Kina, med hänvisning till regimens ambitioner att mala ner globala mekanismer inom området mänskliga rättigheter. Förutom politisk inblandning i grannskapet och underminerande av internationella organisationer, leder den tilltagande och oemotsagda kinesiska repressionen även till att utlänningar oftare angrips i Kina. Flera av mina journalistkollegor har attackerats fysiskt, och bortrövanden av utländska medborgare blir allt vanligare. Exemplen börjar bli många. Våren 2017 hindrades den australiensiska professorn Feng Chongyi plötsligt att lämna Kina efter en tre veckor lång resa i landet. Feng, som endast har australiensiskt medborgarskap, greps och förhördes flera gånger om eventuella relationer till liberalt sinnade intellektuella kineser. Han hindrades gå på sitt flyg två gånger, och kunde återvända hem tillsammans med sin australiensiska fru först efter att myndigheterna i Canberra fört hemliga samtal med Kina.

Efter att även en taiwanes vid namn Lee Ming-che försvunnit spårlöst under en inresa till Kina samma vår, utfärdade Amnesty International en varning gällande den personliga säkerheten för alla aktivister som planerar att resa till landet. Lees fru svartlistades när hon försökte åka till Kina för att leta efter sin man. I september 2017, först ett halvår efter sitt försvinnande, dök Lee själv upp i en skenrättegång, komplett med videoinspelat framtvingat erkännande av omstörtande verksamhet bestående i att ha ”förödmjukat” Kinas myndigheter och ”attackerat” landets politiska system. Bevisbördan utgjordes främst av aktiviteter på kinesiska sociala medier och på Facebook, där Lee talat med sina kinesiska vänner om Taiwans övergång från diktatur till demokrati. I slutet av november dömdes Lee till fem års fängelse, vilket var första gången en taiwanesisk medborgare fängslats för omstörtande verksamhet i Kina. Domen sågs som en varning för utländska aktivister och dessutom som ett tecken på att kommentarer på Facebook eller andra utländska internettjänster nu räcker för att hamna i trubbel. Kort efter domen mot Lee införde Kina vidare en rad tillägg i sin nya kontroversiella antispionlag, den som tidigare använts för att utvisa Peter Dahlin. Enligt tilläggen kan ”utländska individer eller grupperingar” som anses hota den nationella säkerheten hindras från att lämna landet. Att fabricera eller vinkla information ingår i de svepande definitioner som utgör skäl nog för att gripas, och i Lees fall blev det straffbart att så ha gjort på Facebook.

Som professor Magnus Fiskesjö sade i Sveriges Radio just efter att Liu Xiaobo avlidit står Sverige, liksom många andra länder, inför ett val. Är vi bara ute efter att tjäna pengar på handel och ekonomiskt samarbete kommer Kinas politiska system oundvikligen krypande även hit. Fiskesjö uttryckte rentav oro för att Kinas ekonomiska makt i kombination med landets krav på politisk tystnad redan fått kinesisk censur att sprida sig till Sverige. Detta är något som jag själv märkt av flera gånger. När jag i december 2016 medverkade i Uppdrag gransknings avsnitt Tystnadens kultur berättade reportern Sven Bergman om hur svårt det var att få till stånd intervjuer till programmet. Det handlade just om hur Sverige och många andra länder aktar sig för att kritisera den kinesiska regimen av risk för att skada affärsrelationerna. Kinas repressalier mot Norge (efter Liu Xiaobos Nobelpris) och Danmark (efter besök av Dalai lama) togs upp som tydliga exempel. Men delen om Sverige fick klippas kortare eftersom många tillfrågade intervjuobjekt avböjde att medverka utan någon konkret förklaring. Näringsminister Mikael Damberg hänvisade via sin pressekreterare till handelsminister Ann Linde, som inte heller ville ställa upp. Då bad Bergman om att få intervjua en statssekreterare eller åtminstone en lägre tjänsteman, ”i princip vem som helst som kunde svara på regering-ens inställning i dessa frågor”. Men efter avslag även där med motiveringar som tidsbrist så uteblev Näringsdepartementet helt och hållet. Även Business Sweden – som är samägt av staten och näringslivet – avstod från att låta sig intervjuas med liknande förklaringar. För Bergman stod det ”helt klart” att de helt enkelt inte ville medverka, och att det handlade om självcensur från såväl politiker som näringsliv för att inte riskera att på något vis stöta sig med Kina.

Faktum är att Uppdrag granskning hade svårt att hitta personer som alls ville låta sig intervjuas i denna känsliga fråga. Enligt Sven Bergman var det bara jag och Johan Lagerkvist, professor i kinesiskt språk och kultur vid Stockholms universitet, som var beredda att kritisera den växande tendensen att prioritera handel framför mänskliga rättigheter i relationen med Kina. Det visar hur den ”kinesiska censur” som Fiskesjö fruktar redan har nått Sverige inte behöver innebära att Kinas myndigheter aktivt går och petar i vad som sägs eller skrivs. Självcensur är nämligen den överlägset mest effektiva formen av censur. Jag har själv pratat med en svensk journalist som varit baserad i Kina och medgett att hen och minst en av hens kollegor under sin tid där undvek känsliga frågor av rädsla för att irritera myndigheterna. Likaledes har jag hört allt från akademiker till entreprenörer oroa sig för hur de skriver eller talar om Kina av rädsla för att möjligheten att resa till eller verka i landet ska påverkas.

Det finns även de som i sin yrkesroll väljer att omfamna delar av regimens budskap. Våren 2017 skrev professor Tony Fang och doktorand Dina Chimenson vid Stockholms universitet en debattartikel i Dagens Nyheter, där de menade att påståendet ”Kina är en kommunistisk diktatur” är en av de mest etablerade fördomarna mot landet. ”Kina är både demokrati och diktatur”, menade istället de båda akademikerna, och hänvisade till att landets politiska ramverk är djupt rotat i filosofin yin–yang och därmed av ”både-och-natur” (!). Texten var skriven utifrån deras nya forskning, en rapport som menade att kinesiska företag ofta beskrivs negativt i utländska medier på grund av en rad ”fördomar, myter och missuppfattningar” om Kinas politiska system. Geelys uppköp och administrering av Volvo framhölls som ett exempel på att Kina inte är en diktatur, vilket fick Fang och Chimenson att i Sveriges största morgontidning avkräva en ursäkt från alla som påstått något annorlunda. ”Mänskliga rättigheter är i själva verket ett ganska mångtydigt begrepp” menade Ingemar Ottosson, biträdande professor vid Lunds universitet, nyligen i magasinet Axess. Han tillade att detta i Kina ofta uppfattas som rätt till arbete och ett gott materiellt liv. Men mänskliga rättigheter är inte alls något mångtydigt begrepp, utan de är tydligt formulerade i FN:s stadgar. På svenska regeringens webbplats om mänskliga rättigheter står att läsa: ”De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.” I samma text framhåller Ottosson även att det ”inte [är] säkert att internet i väst är mindre övervakat än i Kina”. Stein Ringen, statsvetare och professor vid Oxford University, har varnat för att många utländska akademiker återvänder från Kina med ett positivt intryck efter att ha blivit ”underhållna och smickrade” av tjänstemän och institutioner. Ottosson är hedersprofessor vid ett statligt universitet i Gui Minhais hemstad Ningbo, och har varit gästprofessor vid flera andra kinesiska universitet.

Att akademiker vid våra främsta universitet kallar Kina för demokrati och anammar regimens formulering av mänskliga rättigheter är fullt jämförbart med intellektuellas tidigare vurm för länder som Venezuela eller Kuba. Men det finns också svenskar som mer aktivt vakar över sina intressen vad gäller Kina. I sin nya studie visar Göran Leijonhufvud hur flera mäktiga affärsmän, med familjen Wallenberg i spetsen, ofta talar om vikten av goda och hållbara relationer med Kinas politiska ledarskap. Han fastslår att storföretagarnas inflytande och välkomnande i Kina i själva verket ofta slår politikernas. När Peter Wallenberg genomförde en av sina många resor till Kina 2005 mottogs han i sedvanlig ordning av den allra högsta politiska ledningen. Den gången träffade han premiärminister Wen Jiabao, som talade gott om det långa ömsesidiga förtroendet mellan Kina och Wallenbergs affärsimperium. Av en händelse råkade kronprinsessan Victoria och näringsminister Thomas Östros befinna sig i Kina vid samma tidpunkt, och fick nöja sig med att träffa tjänstemän av betydligt lägre rang än så.

Det är lätt att föreställa sig hur näringslivet försöker påverka myndigheterna i denna fråga. Inför Stefan Löfvens resa till Kina 2015 bjöds Johan Lagerkvist in till riksdagen för att upp-datera statsministern och hans medarbetare angående situationen för mänskliga rättigheter. I dörren på vägen ut mötte han en medlem av familjen Wallenberg, som sannolikt var där för att ge näringslivets syn på hur Löfven med följe borde uppträda under statsbesöket. Lagerkvist är övertygad om att svenskt näringsliv ber regeringen vara försiktig och positiv gällande relationen till Kina, men kan inte med säkerhet veta exakt vad som sägs. För detta är möten bakom slutna dörrar vars innehåll allmänheten inte är avsedd att bli upplyst om. Denna intressekonflikt är också något jag personligen erfarit, om än i mindre skala. När jag våren 2017 höll ett föredrag om medier och internet i Kina som svenska handelskammaren i Taipei anordnade, fick handelskammarens ordförande på förhand ett mejl från en svensk entreprenör med anknytning till Kina som uppmanade henne att ställa in föreläsningen. Affärsmannen menade att det ”går emot svenska intressen” att uppmärksamma tilltagande kontroll och censur i Kina.

Det finns givetvis fler och mer konkreta exempel på att det ”politiska system” som professor Fiskesjö varnade för kan komma krypande hit redan har infunnit sig. Exempelvis har Kina på senare år drastiskt trappat upp förföljelsen av exilkineser i hela världen, och Sverige är absolut inget undantag. Snarare tvärtom. I mars 2017 greps en kinesisk spion av svenska säkerhetspolisen för att ha samlat information om tibetaner som lever i Sverige och sedan lämnat dessa till en underrättelseofficer från ”en främmande makt”. Brottet beskrevs som ”flyktingspionage”, vilket enligt Säpo är en metod som regimer använder i syfte att tysta utvandrade kritiker. Detta sker ofta genom hot mot familjer och vänner som fortfarande finns kvar i hemlandet. Fallet hade därmed stora likheter med den spionskandal som uppdagades 2010, och som ledde till sexton månaders fängelse för en man som spionerat på medlemmar av den etniska minoriteten uigurer här i Sverige. Också han hade överlämnat uppgifterna till kinesiska ambassaden i Stockholm. Säpo kunde då genom telefonavlyssning visa hur Kinas ambassad jobbar aktivt med kartläggning och förföljelse av kinesiska regimkritiker bosatta i Sverige. Fallet 2010 ledde även till att två kineser utvisades. En av dem var tjänsteman vid ambassaden och den andra jobbade under täckmantel som journalist för partitidningen Folkets Dagblad i Sverige. Trots detta fortsatte verksamheten. 2012 intervjuade Sveriges Radio en asylsökande uigur vars familj hemma i Kina fick regelbundna besök av polisen. Hon hade nämligen vägrat agera spion åt den kinesiska ambassaden i Stockholm, och nu satte myndigheterna press på föräldrarna att tvinga henne återvända hem. I samma inslag talade Sveriges Radio med flera uigurer med svenskt medborgarskap som hade problem med att besöka familj och vänner i Kina; när de ansökte om visum vid kinesiska ambassaden krävdes de på information om andra uiguriska flyktingar i Sverige. En ambassadtjänsteman sade till radion att anklagelserna var ”ogrundade och inte värda att bemöta”, och tillade att det inte finns några kinesiska flyktingar eftersom anledning att lämna landet saknas.

Det är dock ett påstående som rimmar illa med det faktum att utgiftsposten för ”inre säkerhet” i Kina sedan 2010 är större än hela militärbudgeten, och redan 2013 översteg motsvarande 1 100 miljarder kronor. Detta är summor som ryska säkerhetschefer bara kan drömma om, och ingen rysk spion har heller gripits i Sverige sedan 2006. Trots detta varnas det ständigt i Sverige för det ryska säkerhetshotet, samtidigt som medier och politiker nästan är helt tysta om det kinesiska spioneriet. Kinas flyktingspionage har ökat i takt med den religiösa förföljelsen i Tibet och provinsen Xinjiang, som är hem åt den muslimska folkgruppen uigurer. Förföljelsen har nämligen fått ett stort antal tibetaner och uigurer att utvandra, och den kinesiska säkerhetsapparaten att följa dem hack i häl för att förhindra kritik mot Kinas myndigheter i utlandet. I München fick tre kinesiska män 2011 villkorliga fängelsedomar för illegal underrättelseverksamhet efter att ha spionerat på uigurer i Tyskland och lämnat uppgifterna till Kinas säkerhetstjänst. Enligt en rapport från tyska myndigheter hade kinesiska underrättelseagenter verkat under täckmantel som diplomater. År 2012 blev Sverige den första västerländska demokratin att utvisa två uigurer till Kina. De anklagades för att ha deltagit i våldsamma protester mot regimen, och hördes efter utvisningen aldrig av igen. I närliggande och mindre demokratiska länder har detta givetvis gått ännu längre. Thailand och Kambodja har på senare år utvisat hundratals uigurer till Kina, och ofta belönats för detta med olika sorters fördelaktiga ekonomiska ”samarbetsavtal”. Sommaren 2017 kom väldokumenterade uppgifter om att Egypten – som under den auktoritära ledaren Abd al-Fattah al-Sisi närmat sig Kina – lät sin polis samla ihop hundratals uiguriska arbetare och studenter för omedelbar deportation till Kina.

Förutom Sverige är det visserligen ännu inga västerländska demokratier som utvisat uigurer till Kina. Men trycket på politiska eftergifter från Kinas håll ökar ständigt. Just innan professor Johan Lagerkvist medverkade i Uppdrag granskning släpptes rapporten Mapping Europe–China Relations av European Think-tank Network on China. Där medverkade Kinaexperter från fjorton europeiska länder, däribland Lagerkvist själv, med varsitt stycke om relationen till Kina. Genomgripande för samtliga länder var att alla kompromissat vad gäller kritik av demokrati eller mänskliga rättigheter för att ostört kunna kultivera sin ekonomiska relation med Kina. Detta märks även genom att Kina tillåts diktera förhållandena när dess toppolitiker besöker andra länder. År 2012 krävde exempelvis Kina att president Hu Jintao och hans delegation under ett besök i Danmark inte skulle utsättas för några protester. Danmarks vice utrikesminister förde vidare den kinesiska ambassadens önskemål till flera andra departement; enligt Radio24syv ledde den kinesiska pressen därmed till att polis hindrade fredliga demonstranter från att uttrycka sin hållning på danska gator. Exakt hur detta skedde är föremål för utredning i en pågående kommission. Proceduren upprepades året därpå när Kinas fjärde högsta politiker Yu Zhengsheng var på besök i Danmark. Då hyrde Kina även in 21 egna ”demonstranter” för att överrösta eventuella protester och avskärma ministern från dessa. Danmarks utrikesdepartement samarbetade sedan med polisen för att leda om de kinesiska politikernas bilar runt misstänkta protester, samtidigt som man även eskorterade de 21 inhyrda kinesiska demonstranterna.

Läs resterande text i kapitel 19, eller för den delen hela boken, genom att beställa den via exempelvis Adlibris eller Bokus (189 kronor).

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera