Utdrag från min bok: Första mötet med Peter Dahlin

Eftersom Google Books tydligen har lagt ut kapitel 1 och 2 av min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” online som ett smakprov, så tänkte jag även publicera samma utdrag i två delar för er läsare här på InBeijing.

Nedan följer således bokens första kapitel, som skildrar mitt inledande möte med aktivisten Peter Dahlin, som utvisades från Kina i början av 2016 efter att ha blivit förhörd under 23 dagar i ett underjordiskt fängelse:

Kapitel 1 – Exil i Chiang Mai

”Och din flickvän då, är hon en hemlig kinesisk spion, eller?” frågar Peter Dahlin plötsligt på fullt allvar och spänner blicken först i henne, sedan i mig. Vi sitter på verandan till det hus som Peter hyr i Chiang Mai, norra Thailand, dit han har bjudit oss för att berätta om sina 23 dagar i isoleringscell i ett av Kinas så kallade svarta fängelser. Under denna tid såg han knappt dagsljus, hindrades från att sova och låstes fast i en ”tigerstol” under de långa förhören. Erfarenheter som satt djupa spår i Peters medvetande. Han har redan bett oss slå av våra telefoner och lagt dem i ett annat rum. Enligt en intervju jag just läst i tidningen The Guardian lider Peter av sömnproblem efter fångenskapen, och sov till en början med en stor kniv under sin kudde.

Peter flyttade till Peking 2007 – samma år som jag – och bodde där tills han blev kidnappad, fängslad och utvisad i början av 2016. Men trots att vi bott i samma stadsdel under nästan ett årtionde, hade jag aldrig träffat eller ens hört talas om honom. Under sin tid i Peking verkade Peter nämligen under största möjliga diskretion, antog ett alias och utgav sig ofta för att vara engelsklärare eller son till någon affärsman. Men i själva verket drev han en NGO, en icke-statlig organisation, vilken samarbetade med de människorättsadvokater som Kinas regim anser vara samhällets värsta fiender.

Under tre dagar ska jag nu bo i Peters hus. När vi väl kommit överens om premisserna för intervjun – och spionmisstankarna mot min flickvän avfärdats – tänder Peter ytterligare en Marlboro Light, drar ett djupt bloss, och berättar att han egentligen aldrig riktigt hängett sig åt kinesisk politik eller de stora traditionella politiska frågorna i Kina. Det var snarare en kombination av slump och intresse som tog honom till Kina efter en examen i statsvetenskap och ett par år vid länsstyrelsen i Gotland. Via internet hade han hittat en praktikplats vid en lokal NGO i Peking som sysslade med mänskliga rättigheter. Denna organisation tvingades dock snart stänga, efter att polis stormat kontoret och satt dess ordförande i husarrest. Men även om praktiken blev kort och den första tiden i Peking var lite som att ”leva i en bubbla”, så gick det ändå upp för Peter att Kinas snabba ekonomiska utveckling vilade på otroliga orättvisor. Detta blev särskilt tydligt genom de lokala bekantskaper han lyckades skaffa under sin praktik. Framför allt då eldsjälen Wang Quanzhang, som senare skulle komma att bli en av Kinas högst profilerade människorättsadvokater innan han försvann sommaren 2015.

Men 2009, då de båda ännu var fria män, startade Peter och Wang tillsammans en NGO vid namn China Urgent Action Working Group (China Action). Under denna tid växte medvetandet inom det kinesiska civilsamhället fort. Bland annat blev ett allt större antal advokater villiga att försvara utsatta individer som hamnat i känsliga rättsfall mot myndigheterna. Advokaterna verkade dock under stor risk och trakasserades regelbundet, särskilt av lokala myndigheter som sällan tvekade att gå hårt fram för att förhindra spridningen av historier om maktmissbruk och orättvisor. Att bli gripen, misshandlad eller utsatt för olika sorters ekonomisk hämnd hörde därför till dessa advokaters vardag. ”Till en början försåg vi människorättsadvokater med akut hjälp i riskfyllda situationer. Vi bekostade laglig representation, gav finansiellt stöd och använde oss av multilaterala instrument när det var möjligt”, berättar Peter. Dessa instrument bestod främst av olika mekanismer för att sprida information om de övergrepp som ägde rum mot Kinas civilsamhälle i allmänhet och mot advokaterna i synnerhet. Genom att få media eller diplomatiska beskickningar att uppmärksamma vissa individuella fall, kunde risken för orättvis eller våldsam behandling minska betydligt.

Peter fortsätter: ”Vid sidan av akut hjälp så startade China Action snart en rad utbildningsprogram för advokater eller aktivister med fokus på mänskliga rättigheter. De varierade från djupgående utbildning i kinesisk lag, till kortare kurser om utövning av exempelvis lagen om informationsfrihet. Tillsammans med advokaterna framställde vi även flera manualer och praktiska guider rörande hanteringen av lagliga frågor. Hur ska man egentligen bete sig om man blir kidnappad av säkerhetspolisen?” Som en sista huvudaktivitet, vid sidan av akut hjälp och utbildning, etablerade China Action även så kallade ”rättsliga hjälpstationer” i flera av Kinas provinser. Genom dessa erbjöds juridiskt stöd till personer som utsatts för övergrepp av lokala myndigheter. Hjälpstationerna sattes upp i samröre med vad Peter kallar barfotaadvokater. Begreppet anspelar på de barfotaläkare som under Mao Zedongs tidevarv åkte runt på landsbygden och med knappa resurser erbjöd medicinsk hjälp till Kinas bönder. Det ekonomiska stödet från China Action gjorde att barfotaadvokaterna nu kunde erbjuda gratis hjälp till drabbade individer, ofta i fall rörande konfiskering av mark eller olagligt frihetsberövande. Peter är noga med att understryka hur allt arbete – från utbildningsprogrammen till hjälpstationerna – utgick från att använda den existerande kinesiska lagstiftningen som verktyg för att säkerställa orättvist behandlade medborgares rättigheter. Snarare än att mana till civil olydnad var tanken att i enlighet med landets konstitution stödja kinesiska aktivisters arbete med att utveckla civilsamhälle och rättsstat.

China Actions verksamhet kunde starta tack vare ett etableringsstöd från Norwegian Human Rights Fund. Tack vare de inledande resultaten gavs möjlighet att fortsätta och utveckla arbetet genom finansiering från liknande internationella organisationer eller institutioner, samt EU och västerländska regeringar. Som mest arbetade 20 personer samtidigt för China Action, samt ett ännu större antal inhyrda advokater, utbildare eller andra tillfälliga partner. Med erfarenheterna från sin lokala NGO i färskt minne bestämde Peter, tillsammans med Wang Quanzhang, redan i ett tidigt skede att den enda möjligheten att uträtta något av betydelse var att verka under myndigheternas radar. China Action registrerades därför inte i Kina utan i Hongkong, och det var även till bankkonton i detta Asiens finanscentrum som anslagen kom, innan organisationen sedan på olika vis förde över pengarna till Kina. ”Vi hade från början en rad säkerhetsåtgärder för både organisationen i stort och varje enskild anställd eller partner. Vi använde oss av flera olika telefonkort, kommunicerade främst via krypterad e-post och fick lära de anställda vilka mejl som kunde sparas och inte. Med jämna mellanrum gick vi genom allas datorer för att ta bort känslig information”, minns Peter, som inte ens berättade om sin egentliga sysselsättning för familj och vänner hemma i Sverige.

Men samtidigt som China Actions verksamhet växte, skedde även stora förändringar på den politiska fronten i Peking. I slutet av 2012 blev Xi Jinping kommunistpartiets nya generalsekreterare, och i mars 2013 ersatte han även Hu Jintao som Kinas president. Många trodde att Xi, som tillhörde en yngre generation än Hu, skulle införa betydande liberala politiska reformer i Kina. Men snart blev istället motsatsen ett faktum. Redan i april 2013 utfärdade den nya presidenten ”dokument nummer 9” till landets tjänstemän. Där listades sju så kallade västerländska värderingar som sades utgöra ett hot mot Kina och därför inte fick diskuteras överhuvudtaget. Bland dessa sju fanns ”civilsamhället” och ”västerländsk konstitutionell demokrati”. Dokumentet klargjorde vidare att det inte blir tal om någon maktdelning eller något fristående rättsväsende i Kina så länge Xi sitter vid makten. Senare samma år, under ett möte med sin nybildade politbyrå, talade Xi om vikten av att ”uppehålla det socialistiska lagsystemets enighet, värdighet och auktoritet”. Samtidigt som detta må låta helt i sin ordning så är terminologin extremt viktig. Presidentens vision är inte ett rättssystem av västerländskt snitt med självständiga domare och advokater, utan ett ”högeffektivt och auktoritärt rättssystem” som bygger på kommunistpartiets totala kontroll av såväl domstolar som den lagstiftande församlingen. Exempelvis har den stora majoriteten av ordförandena vid Kinas 32 provinsiella domstolar en bakgrund i olika partiskolor, medan endast en minoritet har juristexamen. Året därpå, 2014, utfärdade Kinas advokatsamfund – som även det styrs av kommunistpartiet – ett förbud mot landets advokater att diskutera pågående rättsfall samt kritisera rättssystemet eller regeringens politik. För många som följde frågan på nära håll krossades därmed förhoppningarna om betydelsefulla reformer av rättssystemet redan i ett tidigt skede. Och i januari 2017 avfärdade Kinas högsta domare konceptet med självständiga domstolar som ”en falsk västerländsk idé” vilken måste undvikas. ”Rule of law” har istället blivit ”rule by law”, med lagar främst utformade i syfte att ge myndigheterna befogenhet att hantera eventuella hot mot partiets fortsatta maktmonopol.

Värmen tränger sig på tidigt i Chiang Mai. Trots att det bara är förmiddag har Peter slagit på en stor fläkt, men min tröja klibbar icke desto mindre fast över ryggen. Dagen före min ankomst har ingen av oss sovit ordentligt. Själv tillbringade jag natten i en liggvagn från Bangkok. Peter å sin sida kunde inte sova på grund av nya uppgifter om att Wang Quanzhangs rättegång snart skulle påbörjas i hemlighet. ”I Kina har andelen rättsfall med fällande domar länge varit kring 99 procent, och har ökat till över 99,9 procent under Xi Jinping. Tortyr har länge varit en utbredd metod för att få fram de erkännanden som nästan alla domar bygger på. Under Hu Jintao märktes vissa tecken på en vilja att avskaffa tortyren eftersom den gav myndigheterna dålig publicitet. Men sedan Xi Jinping tog makten har dock en helomvändning skett och tortyr tvärtom blivit vanligare igen, liksom tendensen att på olika vis straffa misstänkta individers familjer”, förklarar Peter. I slutet av 2013 införde Kina förvisso en lag mot att använda tortyr för att tvinga fram erkännanden. Men i slutet av 2015 varnade FN:s konvention mot tortyr att användningen av tortyr fortfarande var ”djupt förankrad” inom det kinesiska rättssystemet. Samma år konstaterade Amnesty International att tortyr fortfarande var vanligt inte bara mot aktivister och dissidenter, utan allt oftare även förekom mot delar av själva rättssystemet i och med att advokater regelbundet torterades under sin fångenskap. Samma år släppte vidare Chinese Human Rights Lawyers Concern Group en detaljerad kartläggning med 34 fall av tortyr mot kinesiska advokater. De hade under förhör utsatts för bland annat elchocker, tvångsmedicinering, kvävning, brännmärkning, sexuellt våld och långa perioder av total isolering. Med detta beslutar vi oss för att ta en paus. ”Jag är dålig på tupplurar, men jag måste försöka sova någon timme nu”, säger Peter.

Fortsätt läsa om Peters erfarenheter, samt fallet Gui Minhai och Kinas ökade politiska och ekonomiska globalt genom att beställa ”De kidnappade Kinasvenskarna” via exempelvis Bokus eller Adlibris (189 kronor).

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera