Dags att överväga sanktioner mot Kinas statliga medier

Förra månaden skrev jag här på InBeijing om en rapport från rättsgruppen Safeguard Defenders, som konstaterade att statliga kinesiska medier inte bara sänder och rapporterar de hundratals fall av framtvingade erkännanden som skett i Kina sedan 2013. De statliga medierna är också med och producerar dem.

Ett av vittnena i rapporten är Peter Dahlin, som berättar hur statlig kinesisk tv kom till det underjordiska fängelse där han hölls inlåst i isoleringscell. De riggade sedan upp sin inspelningsutrustning, och ”journalisten” från statliga CCTV läste direkt från ett papper som polisen gav henne.

Rapporten understryker också att tortyr och hot mot såväl fångens om dennes familj hör till vanligheterna när dessa ”erkännanden” tvingas fram. Förutom alla dokumenterade fall av våld så har detta troligen även drabbat Gui Minhai, som saknade en tand när han paraderades på kinesisk tv för tredje(!) gången tidigare i år.

Med anledning av denna rapport skriver jag en debattartikel i det aktuella numret av Journalistförbundets tidning Journalisten, som förutom i pappersform även publicerades på nätet i går.

Budskapet är att någon form av åtgärder måste tas mot kinesiska medier, särskilt sedan exempelvis statlig iransk tv drabbades av sanktioner av ett enat EU för att 2013 ha sänt några liknande ”erkännanden” av iranska aktivister:

Trots att statliga kinesiska medier har en budget som ryska propagandachefer bara kan drömma om, så finns i dag ingen debatt likt den som förs kring Russia Today. När det nu är bevisat hur Kinas medier inte bara sänder utan även medverkar i produktionen av dessa förödmjukande ”erkännanden”, så måste åtgärder börja diskuteras.

När iranska Press TV sände snarlika erkännanden av iranska aktivister, mötes kanalen 2013 med sanktioner från EU. Detta trots att de iranska ”erkännandena” var färre till antalet och inte innefattade några europeiska medborgare.

Förutom att två svenskar paraderats på Kinas statliga TV, så utvisades en kinesisk korrespondent från Sverige 2010 för att ha spionerat på exilkineser från den muslimska folkgruppen uigur. ”Journalisten” var i själva verket en tjänsteman vid kinesiska ambassaden, som bedrev flyktingspionage med en tjänst på partitidningen Folkets Dagblad som täckmantel.

Det är ofattbart hur statliga kinesiska medier i dag har nio korrespondenter i Sverige, från såväl CGTN som Folkets Dagblad, utan att deras arbetsgivares metoder ens har ifrågasatts av vare sig svenska myndigheter eller Journalistförbundet.

Artikeln kan läsas i sin helhet här. Det är naturligtvis inte rimligt att kinesiska medier ska hindra utländska journalister från att göra sitt jobb, medan kinesiska journalister har fritt spelrum att inte bara rapportera utan även ägna sig åt andra aktiviteter.

Bara i Sverige har jag blivit svartlistad, en tilltänkt korrespondent för SVT har blivit nekad visum utan förklaring, och i en intervju med Sveriges Radio sade nyligen en redaktör för Dagens Nyheter att visumsituationen är en av anledningarna till att man inte längre har en fast reporter i Kina.

Ändå finns det inga planer från svenska myndigheter att vidta några åtgärder mot statliga kinesiska medier. När Utrikesdepartementets kabinettsekreterare Annika Söder intervjuades i Sveriges Radios program Konflikt för två veckor sedan, sade hon rakt ut att Kinas ekonomiska betydelse omöjliggör detta.

Söder menade att det av ekonomiska skäl vore osannolikt att EU skulle backa upp åtgärder mot kinesiska medier liksom var fallet med iransk tv. (Och att Sverige på egen hand skulle våga säga ifrån är tydligen otänkbart.)

Annika Söder har dock fel. För tidigare denna vecka uttryckte Tysklands utrikesminister Andreas Michaelis missnöje med att utländsk media hindras från att göra sitt jobb i Kina, medan det är fritt fram för statliga kinesiska medier att expandera utomlands.

Michaelis uttalande kommer bland annat efter att den tyska tv-kanalen Deutsche Welle utan förklaring nekats att sätta upp ett kontor i Peking:

“We are concerned when we hear reports about obstruction of the work of foreign journalists in China,” Michaelis told two dozen Chinese and Western media representatives, and Guo Weimin, vice minister of China’s Information Office of the State Council.

Michaelis noted that Deutsche Welle had tried unsuccessfully for some time to open an office in Beijing.

“We believe, that as strategic partners we should use the opportunity to get to know one another better, and to understand each other’s perspectives. In Germany, we can receive China Global Television network in every hotel, in every household. Why should this not be possible in China for Deutsche Welle?” he said.

Det vore alltså synnerligen enkelt för svenska UD att ta kontakt med sin tyska motsvarighet, för att tillsammans med Tyskland och förhoppningsvis även med andra EU-länder för att på denna punkt markera mot Kina. Samma villkor måste gälla år båda håll, och det är inte acceptabelt att statlig media producerar framtvingade erkännanden föranledda av tortyr!

Det vore naturligt att Sverige här går i bräschen och tar initiativet. Detta eftersom två av de tre utlänningar som paraderats på kinesisk tv sedan 2013 varit svenska medborgare.

Om jag hade haft en större teckenmängd i Journalisten, hade jag även beskrivit hur åtgärder mot kinesiska medier hade kunnat se ut. Det handlar inte nödvändigtvis om att sänka sig till Kinas nivå genom att utvisa de kinesiska journalisterna från Sverige. Det vore såväl mer rättvist som effektivt att vända sig högre upp i hierarkin.

Ett flertal större medier världen över har uppmärksammat rapporten från Safeguard Defenders, och hörsammat rekommendationerna om åtgärder. Så här förklaras det i CNN att dessa åtgärder skulle kunna gå till:

The United States should demand Chinese media organizations to register under the Foreign Agents Registration Act (FARA), requiring disclosure of activities and funding. This may not be far off.

In November 2017 the U.S. Department of Justice required Russia’s RT America to register under FARA and in early 2018 a bipartisan group of US Senators called on the Department of Justice to extend the same expectation on Chinese state-controlled media.

Media executives bear further responsibility for the broadcast of forced confessions. Those responsible should be listed under the Magnitsky Act, which allows for sanctioning financial assets and travel restrictions.

A similar move was adopted by the European Council in 2013 against Iranian Press TV executives for their network’s broadcast of forced confessions. There is no reason for CCTV or Xinhua executives to be treated differently.

Den nuvarande svenska regeringen har dessvärre visat upp en stor ovilja att på något vis stöta sig med Kina, så det vore högst överraskande om Sverige tog initiativ till något av de ovanstående förslagen.

Detta är mycket synd. För alternativet – alltså att inte göra någonting alls – är långt mycket värre och farligare.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera