Nordkorea ställer in toppmöte med Sydkorea, hotar skrota möte med Trump

Efter en period av positiva signaler, har Nordkorea ställt in ett toppmöte med Sydkorea och hotar även att ställa in det möte mellan Kim Jong-un och USA:s president Donald Trump som ska hållas 12 juni i Singapore.

Anledningen sägs vara de årliga militärövningarna mellan USA och Sydkorea, som inleddes denna vecka och avfärdas av Nordkorea som ett brott mot det avtal man fattade med Sydkorea förra månaden.

Avtalet inkluderar den svepande klausulen att de båda länderna ska avsluta ”alla fientliga aktiviteter” mot varandra. Sydkoreanska Yonhap citerar Nordkoreas nyhetsbyrå KCNA:

”This exercise targeting us, which is being carried out across South Korea, is a flagrant challenge to the Panmunjom Declaration and an intentional military provocation running counter to the positive political development on the Korean Peninsula,” the KCNA report said. ”The United States will also have to undertake careful deliberations about the fate of the planned North Korea-U.S. summit in light of this provocative military ruckus jointly conducted with the South Korean authorities.”

I och med att det handlade om sedan länge planerade rutinövningar, uppges såväl USA som Sydkorea ha blivit överraskade av Nordkoreas kraftiga reaktion. Men det finns faktiskt inga skäl alls att bli överraskad.

De senaste veckornas positiva signaler från Pyongyang har resulterat i felaktiga uppgifter från medier och analytiker. Rapporter har talat om steg mot en kärnvapenfri Koreahalvö och en möjlig återförening.

Men i realiteten är det mycket lite av substans som skett eller sagts. ”Don’t let the Korea summit hype fool you. We’ve been here before.”, skriver exempelvis Washington Posts kolumnist Max Boot, och påminner om att vi har hört precis samma retorik och ihåliga löften från Nordkores regim vid tidigare tillfällen:

Sound familiar? It should, because the news coverage of the 2000 meeting between South Korean President Kim Dae-jung and North Korean leader Kim Jong Il in Pyongyang parallels the euphoria over Friday’s meeting in Panmunjom between Moon Jae-in and Kim Jong Un, Kim Jong Il’s son. If anything, the 2000 meeting produced more tangible results: Not only declarations about ending the Korean War and uniting the two countries, but also concrete steps toward creating a joint South Korean-North Korean industrial park in Kaesong , allow South Korean tourists to visit the North, and to reunify families long divided by the demilitarized zone. Between 1998 and 2008, South Korea provided some $8 billion in economic assistance to North Korea in the hope that all of this aid would create a kinder, gentler regime.

Boot understryker sedan att regimen sin löften till trots den gången inte gjorde någonting för att minska repressionen mot sitt eget folk, och i synnerhet heller inte mycket för att upphöra med utvecklingen av sina kärnvapen.

Han påminner vidare att själv mötet år 2000 kom till först efter en ren muta på en halv miljard dollar, samt att Kim Jong-un givetvis inte har några som helst planer på att ge upp den kärnvapenarsenal som tagit årtionden att utveckla och nu fungerar som enda garant för regimens överlevnad.

Faktum är att Nordkorea också på egen hand är mycket noga med att understryka detta! Exempelvis citerade NK News på sin Twitter i dag landets vice utrikesminister:

Trots hype och hopp världen över att Nordkorea ska ge upp sina kärnvapen och att allt ska bli frid och fröjd, så har Pyongyang aldrig avgett några sådana löften. Vana analytiker och skribenter kan lätt avfärda detta genom att helt enkelt läsa vad landets ledare har sagt.

Bertil Lintner skrev redan i slutet av april en artikel för Asia Times med rubriken ”No sign yet Kim really intends to denuclearize”. Där visar han hur mycket av rapporteringen kring situationen på Koreahalvön bygger på hopp och önskan snarare än fakta:

Even international wire service reports have forwarded the breathless narrative that North Korea is ready to ditch its arsenal of nuclear weapons and ballistic missiles. But what North Korea’s leader actually said in his recent cited speech is quite different and doesn’t by any honest measure amount to a promise to give up his weapons of mass destruction (WMD).

(…)

What Kim actually said was “no nuclear test and intermediate-range and inter-continental ballistic rocket test-fire are necessary for the DPRK [Democratic People’s Republic of Korea] now, given that the work for mounting nuclear warheads on ballistic rockets was verified as the whole processes of developing nuclear weapons were carried out in a scientific way and in regular sequence, and the development of delivery and strike means was also made scientifically…The mission of the northern nuclear test ground has thus come to an end.”

Lintner sammanfattar talet som att Nordkorea de facto har slutfört sitt testprogram och redan byggt upp en kärnvapenarsenal som man nu ämnar att behålla.

Han jämför vidare Nordkoreas löften att överge testområdena med när exempelvis Frankrike efter flera tester övergav sina faciliteter i Moruroa-atollerna. Det innebär ju inte att Frankrike har för syfte att skrota sina kärnvapen, utan blott att landet är färdiga med sina tester i området.

Detsamma gäller relativt nya kärnvapenmakter som Indien och Pakistan, som också nyligen övergett testområden sedan man provsprängt och utvecklat kärnvapen och missiler.

Liksom Boot så påminner Lintner om att Nordkorea har spelat ett liknande diplomatiskt spel tidigare, nämligen på 1990-talet och 2012. Man lyckades då förhandla till sig välbehövligt bistånd från omvärlden i utbyte mot att upphöra med sina kärnvapentest.

När man väl fått bistånd eller andra fördelar, har man sedan återupptagit testerna på nytt. Utveckingen skedde till och med i hemlighet medan man fick ekonomisk hjälp från omvärlden.

Sammanfattningsvis skriver Lintner att det givet Nordkoreas tidigare beteende finns all anledning att vara skeptisk, särskilt om det inte finns några som helst indikationer på att Kim har för avsikt att avveckla sin kärnvapenarsenal.

Boot utfärdar en liknande varning, och understryker faran i att ta regimens tomma löften på allvar:

The North Korean nuclear and missile programs are more advanced than ever. Kim is not suddenly being reborn as a liberal peacenik; he is pursuing his family’s old policy of mixing provocations such as missile tests with peace offensives designed to convince the West to relax sanctions and extend his odious regime a life line. We would be well advised not to fall for this gambit — again.

Det är tydligt att Nordkoreas senaste utspel är ämnat att testa sina motparter för att se vilka uppoffringar de är redo arr göra för att få regimen att återvända till förhandlingsbordet.

Det är också mycket mer som står på spel nu när Nordkorea har egna kärnvapen. Som jag skrev i Fokus i januari, så pekar mycket på att regimen vill använda dessa kärnvapen för att återförena Koreahalvön på sina egna villkor.

Ett första steg är att tvinga fram tillbakadragandet av amerikanska trupper från Sydkorea. Något man skulle kunna göra med hjälp av tomma löften att avveckla sina kärnvapen – för att sedan bara behålla dem och återigen använda vapnen som spader ess under framtida förhandlingar.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera