Så bör Margot Wallström och UD behandla familjer till svenskar som kidnappas av regimer

Under gårdagen publicerade Svenska Dagbladet en artikel med rubriken ”Margot Wallström behöver en ombudsman”, skriven av rättsaktivisten Peter Dahlin och Susanne Berger vid Raoul Wallenberg-institutet.

Texten framför kritik mot hur svenska myndigheter behandlar Angela Gui och andra familjemedlemmar till svenskar som kidnappas, fängslas eller på andra vis försvinner utomlands.

Artikeln ligger bakom betalvägg, men eftersom jag har varit med att sammanställa texten så tar jag mig här friheten att även sammanfatta den och recitera ett par stycken.

Vad Dahlin och Berger först vänder sig emot är Wallström och andra tjänstemäns beskrivning om att Sverige inte kan göra mycket för att påverka Kinas grymma behandling av Gui Minhai. Detta eftersom Sverige inte behöver såt ensam i kampen mot Kina; EU har uttalat stöd och snart kommer Sverige även vara ordförandeland i FN:s säkerhetsråd där man har möjlighet att driva frågan.

Men framför allt är det även viktigt att myndigheterna visar empati mot de anhöriga:

Utrikesministern och hennes kollegor bör också försöka att sätta sig in i den verklighet som familjerna till personer som fängslats utomlands lever i. Svenska diplomater måste förstå att familjemedlemmarna inte kan förväntas sitta stilla och vara passiva, särskilt då man (likt i fallet Gui Minhai) möts av en bedövande tystnad från myndigheternas sida.

Tvärtom ser familjerna det som en moralisk plikt att göra någonting, vad som helst, för att hjälpa sina nära och kära. De gör sedan sitt bästa för att agera ansvarsfullt och konstruktivt, men i regel leder det till konflikt med de myndigheter som egentligen borde vara deras främsta stöd. Konsekvenserna blir ömsesidig misstro och ett sammanbrott i kommunikationen.

Till slut känner familjemedlemmarna att de måste utkämpa ett krig på två fronter, vilket är enormt utmattande, och särskilt eftersom spänningarna enkelt skulle kunna undvikas.

Som exempel på detta nämns faktumet att det tog närmare två år innan vare sig Wallström själv och den svenska ambassadören i Peking ens ville prata med Gui Minhais dotter Angela Gui(!)

Angela vände sig istället till FN, amerikanska kongressen och brittiska parlamentet för stöd. Även Peter Dahlin blev efter sin vistelse i ett svart fängelse inbjuden att vittna för USA:s kongress. Ingen av dem har fått någon liknande förfrågan från svenska riksdagen eller UD.

Istället har Angela Gui under långa perioder hållits ovetande om utvecklingen i hennes fars fall, och inte kunnat kommunicera med svenska myndigheter på det vis eller i den omfattning hon velat eller behövt.

Som Dahlin och Berger påpekar så har anhöriga i en rad liknande fall – från Raoul Wallenberg och den av Sovjet nedskjutna DC3:an, till Dawit Isaak och Fikru Maru i dag – upplevt en liknande kula och ointresse från svenska myndigheter. Detta leder till en ond spiral:

Visst måste UD och svensk underrättelsepersonal ges utrymme och tid att utföra sina jobb. Ingen förstår detta bättre än familjerna till dem som har försvunnit utomlands. Men istället för att upprätta en arbetsmässig relation till de anhöriga, händer det alltför ofta att myndigheterna stänger dem ute genom att varken delge dem information eller upprätthålla kontakten. Detta leder till en ond spiral av ilska och förbittring.

Vi är övertygade om att Wallström som privatperson bryr sig om Gui Minhai, Dawit Isaak och andra försvunna svenskars öden. Men samtidigt tvingar regeringens tystnad och uppenbara passivitet – och än värre, dess bryska avfärdanden av familjernas förfrågningar – in familjerna till de bortförda individerna i ett hörn.

Artikeln avslutas med förslaget att även om det kan vara svårt att hitta rätt balans, så bör man utveckla något slags regelverk för att hantera liknande fall i framtiden, vilket exempelvis skulle kunna inkludera en ombudsman mellan myndigheter och anhöriga.

Familjerna till svenskar som låses in av regimer både behöver och förtjänar en grundlig utvärdering av situationen de befinner sig i. Detta sker givetvis bäst genom dialog med myndigheterna, snarare än den isolering och distans vi så ofta ser. Det skulle alla inblandade tjäna på.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera