Långt i Expressen om hur Kina straffar och kontrollerar svenska journalister

Tidigare denna månad genomfördes det största uppropet hittills för frisläppningen av förläggaren Gui Minhai, som nu suttit i kinesisk fångenskap i snart 1 000 dagar utan rättegång eller möjlighet till juridisk representation.

Uppropet – som hade undertecknats av 45 personer med koppling till Kina eller till fallet Gui Minhai – publicerades samtidigt i 37 svenska medier. Efter detta har jag själv hört från flera av dessa medier att de kontaktats direkt av Kinas ambassad i Stockholm, med klagomål på att texten samt rapporteringen kring Gui inte speglar den verklighet som man från Kinas sida vill framhålla.

Detta är bara ett steg i ledet i en slags nyfunnen offensiv från kinesiska ambassader och tjänstemän världen över, som allt oftare har börjat kontakta utländska medier, myndigheter eller organisationer och lärosäten med åsikter om att information eller rapportering kring Kinas brott mot mänskliga rättigheter eller internationell lag skulle vara orättvis.

Ytterligare ett exempel på denna taktik var givetvis när Kinas ambassadör i Stockholm nyligen kontaktade programmet Konflikt i Sveriges Radio P1, som han ansåg framställt Kina i dålig dager. Ambassadören bjöd sedan in sig själv till radiohuset där han gav en lång och obehaglig intervju som sedan publicerades i samma program. (Jag har här skrivit närmare om intervjun, samt alla lögner och hot som den innehåller.)

Efter att Kina hört av sig till Expressen i detta ärende, så bestämde sig tidningen för att undersöka arbetsklimatet för utländska journalister i Kina närmare. Det är nämligen en vanlig retorik från kinesiskt håll att det det råder pressfrihet i landet, samt att inga restriktioner utövas gentemot reportrar som skriver om Kina.

Resultatet blev en artikel med rubriken ”Så straffas svenska journalister av Kina”. Och Expressen behövde inte ens gå utanför Sveriges gränser för att undersöka denna fråga.

En handfull svenska journalister och redaktörer vittnar nämligen för tidningen om hur klimatet för att rapportera om eller från Kina har förvärrats snarare än förbättrats:

Susan Ritzén är SVT:s korrespondent i Asien, stationerad i Peking. Hon upplever att hennes jobb – att rapportera från Kina – har blivit svårare sen hon började 2015.
Hon är med i FCCC och lämnar incidentrapporter när något händer.
– Det handlar bland annat om nedstängning av VPN och hård kontroll av internet, vilket gör att vi har svårare att kommunicera med och skicka material till redaktionen i Stockholm. Och att vi hejdas från att rapportera i vissa områden och under vissa tider när det bedöms känsligt av regimen, säger hon.

Susan Ritzén säger att hon fått ändra sätt att arbeta för att undvika problem.
– Vi arbetar därför ofta snabbt här och ibland bara med mobiltelefonkamera för att undvika att bli gripna, till exempel i Dandong vid gränsen till Nordkorea som är känsligt, och som vid tvångsevakueringarna här i Peking i höstas.

Under partikongressen i Peking i höstas hejdades Susan Ritzén och hennes team från att filma och intervjua människor, säger SVT-korrespondenten.

(…)

Ginna Lindberg, utrikeschef på Sveriges Radio, tycker att FCCC-rapporten är ”oerhört oroande och värd att ta på största allvar”. SR har en korrespondent i Peking: Hanna Sahlberg.
– Klimatet för journalister i Kina har hårdnat senaste året, säger Ginna Lindberg.
– Vi har också märkt att kinesiska myndigheter allt oftare framför synpunkter på språkbruket i rapporteringen. De kontaktar såväl näringsliv som myndigheter och medier för att ge sin version, säger Ginna Lindberg vidare.

”FCCC-rapporten” som det hänvisas till i texten kom tidigare i från Foreign Correspondents’ Club China. Jag har tidigare skrivit närmare om denna rapport här på InBeijing, och i Expressens artikel sammanfattas den enligt följande:

I början av året släppte Foreign Correspondents’ Club of China, FCCC, en rapport med titeln ”Tillträde förbjudet: Övervakning, trakasserier och skrämsel när villkoren för medierapportering i Kina försämras”.
FCCC är en organisation för utländska journalister som jobbar i Kina. I rapportern vittnar 117 medlemmar om allt från hinder till fysiskt våld.

40 procent av de som svarat i rapporten anser att läget försämrats under 2017 och samtliga anser att arbetsklimatet är undermåligt. Sen 2014 har situationen blivit mer och mer kritisk.

15 procent av de svarande utrikeskorrespondenterna säger i rapporten att de haft problem att förnya visumtillstånd i Kina under 2017. Året innan låg det på 6 procent.

Expressens rapportering visar också att Kina metoder att göra det svårare för utländska journalister att få visum till Kina om de inte håller tyst till viss del är effektiva. Minst en svensk journalist som har fått problem med sitt visum till Kina vill inte prata om detta eftersom han då är rädd för att han aldrig ska kunna vistas i landet igen:

En journalist men en lång karriär bakom sig, som jobbar på ett av Sveriges största mediehus, vittnar om att han nekats visum till Kina på grund av vad han skrivit om.
– Jag vill inte berätta mer om det, jag vill inte förstöra möjligheterna att komma in, säger han.

Jag intervjuas också själv i artikeln, och berättar där hela historien om vad som hösten 2016 skedde med min visumansökan. Jag berättar även om hur det är sannolikt att Kina tittar närmare på just svensk rapportering om landet nu, med tanke på att fallen Gui Minhai och Peter Dahlin dragit till sig stor uppmärksamhet internationellt.

Samtidigt som allt detta sker så har Kinas statliga medier inte mindre än nio journalister som jobbar heltid med journalistvisum på svensk mark. De kommer bland annat från statliga tv-kanaler som tidigare paraderat Gui och Dahlin i rutan, samt från Folkets Dagblad, som tidigare bedrivit flyktingspionage mot etniska minoriteter i Sverige.

Som jag tidigare skrivit, bland annat i en debattartikel för tidningen Journalisten, så är det ju oerhört märkligt att svenska myndigheter vare sig agerar eller ens kommenterar denna obalans.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera