juli 2018

Published on

Sveriges Radio P1 om Kinas ambassads attacker mot mig och svenska medier

Under gårdagen sände programmet Medierna i Sveriges Radio P1 ett tio minuter långt inslag om hur den kinesiska ambassaden i Stockholm trappat upp attacker och påverkansförsök mot svenska medier och journalister, sedan den nya ambassadören Gui Congyou tillträdde i augusti i fjol.

Jag intervjuas i inslaget, bland annat om varför jag har blivit den främsta måltavlan för ambassadens attacker, samt huruvida dessa attacker är effektiva eller inte.

Intervjuas gör också Expressens kulturchef Karin Olsson och Fokus politiska redaktör Johan Hakelius. De båda berättar om märkliga kontakter via mail eller annat vis som tas när tidningarna publicerar mitt material.

Särskilt Hakelius berättar frikostigt om försöken från diverse aktörer att måla ut mig som en CIA-agent(!) eller motsvarande. Hela inslaget kan höras via Mediernas hemsida eller i spelaren här nedan, och börjar 08:25 in i programmet:

I inslaget försöker den kinesiska ambassaden också – via ett långt mail till Sveriges Radio P1 – förklara och rättfärdiga sina attacker och utspel.

Som en avslutning måste jag tacka för allt det stöd jag fått från olika håll efter de kinesiska ambassadens attack. Ovanstående redaktörer har skrivit tydliga artiklar med rubrikerna ”Kinesiska ambassadören skrämmer inte Expressen” (Karin Olsson) och ”De kinesiska spåren” (Johan Hakelius).

Liksom flera internationella organisationer så har Svenska journalistförbundet fördömt attacken, och i fredags berättade även Utrikesdepartementet att de varit i kontakt med den kinesiska ambassaden med anledning av attacken mot mig.

Tydliga markeringar är absolut nödvändiga för att Kina inte ska trappa upp sina försök att kontrollera och påverka svenska medier och debatt. Detta har regimen nämligen haft stor framgång med, inte bara i länder med auktoritärt styre utan även i demokratier som Australien, Nya Zeeland och Kanada med flera.

Published on

UD svarar på Kinas ambassads attack mot mig och Expressen

OBS: Denna artikel har i dag ändrats tre gånger, på grund av löpande uppdateringar från UD och ändringar i tidningen Journalisten.

För tre veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur Kinas ambassad i Stockholm attackerade Expressen och mig personligen genom ett långt pressmeddelande på sin hemsida.

Attacken mot mig var sannolikt unik i sitt slag. Den uppmärksammades av såväl flera internationella organisationer som Reportrar utan gränser och Internationella journalistförbundet, som av flera svenska medier.

Två svenska tidningar – Dagens Nyheter och Journalisten – hörde även av sig till Utrikesdepartementet för en kommentar. Som jag skrev i inlägget ”UD vill inte kommentera attacken mot mig och Expressen från Kinas ambassad”, så hade UD en vecka senare inte återkommit.

Nu har UD dock i alla fall svarat Journalisten, som har uppdaterat sin tidigare artikel om attacken mot mig.

I en första version av sin uppdaterade artikel, skrev Journalisten att UD inte avsåg vidta några åtgärder med anledning av den kinesiska ambassadens agerande. Detta visade sig dock bero på en kommunikationsmiss, och efter att Journalisten uppdaterat sin artikel två gånger så återges svaret från UD enligt följande:

UPPDATERING: I ett mejl till Journalisten den 26 juli uppger Utrikesdepartementet följande:

”Utrikesdepartementet har vid upprepade tillfällen påtalat för den kinesiska ambassaden och för den kinesiska ambassadören att yttrandefriheten i Sverige är grundlagsskyddad och att journalister har rätt att utföra sitt arbete fritt”, skriver Gunnar Vrang vid UDs presstjänst i mejlet.

På frågan om UD har vidtagit eller kommer att vidta några åtgärder med anledning av den kinesiska ambassadörens agerande, vill UD först inte lämna något svar.

Men efter nya kontakter under fredagen den 27 juli meddelar nu Gunnar Vrang att UD har agerat:

– Vi har haft kontakt med den kinesiska ambassaden med anledning av detta, säger Gunnar Vrang.

Förtydligande: I en tidigare version av denna artikel framstod det som att UD i mejlet till Journalisten uppgett att man inte vidtagit eller kommer att vidta några åtgärder. Det var felaktigt och berodde på ett missförstånd, vilket Journalisten beklagar.

Som jag påpekat tidigare så är detta nytt territorium även för Kina; ambassaden prövar sig just nu fram för att se hur långt man kan gå innan denna sorts attackerar påverkar relationen med svenska myndigheter.

Om regeringen misslyckas med att markera ordentligt, så kommer ambassaden sannolikt våga ta ännu ett steg genom att inte bara fortsätta utan även trappa upp denna slags aktiviteter.

Ni som är ytterligare intresserade av denna fråga kan med fördel lyssna på programmet Medierna i Sveriges Radio P1 imorgon lördag. Där diskuteras den kinesiska ambassadens agerande, bland annat genom en intervju med mig.

Published on

Kinas nya ambassadör intervjuas av Expressen, resulterar i tre olika versioner

Expressen har gjort en oväntad, men från en professionell synpunkt mycket intressant och givande sak. Efter att Kinas nya ambassadör Gui Congyou attackerat Expressen och mig på sin hemsida – vilket tidningens kulturchef Karin Olsson skriver närmare om i artikeln ”Kinesiska ambassadören skrämmer inte Expressen” – så har tidningen besökt den kinesiska ambassaden för att intervjua ambassadören.

Intervjun fokuserar främst på Kinas den förvärrade pressfriheten i Kina, samt det försämrade arbetsklimatet för utländska journalister i landet. Detta eftersom Kinas ambassadör vid flera tillfällen hävdat att landet är öppet och välkomnande för utländska medier, samt att negativa rapporter beror på att vissa journalister har ”fördomar” mot Kina.

Nedan kan ni se samtliga frågor som publiceras i Expressens intervju som fått rubriken ”Kinas ambassadör: Kritikerna bör rannsaka sig själva”. Tecknen ”(…)” ersätter svaren:

Ni talar om att föra en öppen dialog. Samtidigt går ni till skarp attack på Expressen och andra svenska medier, ni pekar ut och anklagar svenska journalister. Ni skriver att Expressen publicerar lögner. Kan ett sådant tonläge främja en dialog?

(…)

Intrycket är att ambassaden har trappat upp sin medieoffensiv sedan ni tillträdde i höstas. Stämmer det och i så fall varför?

(…)

Nyligen varnade ni den svenska regeringen för att de svensk-kinesiska förbindelserna kommer att försämras om Sverige fortsätter att driva fallet med Gui Minhai, den svenske medborgaren som sitter fängslad i Kina. Är detta ett bra sätt att föra dialog? Kan det inte ses som en form av maktens arrogans, riktad från en stormakt mot ett litet och avlägset land?

(…)

Ni kritiserar vissa svenska medier och journalister, men det är inte bara i Sverige man riktar kritik mot medieklimatet i Kina. Internationella journalistförbundet (IJF) säger i sin årsrapport om pressfrihet i Kina att klimatet för medier i Kina blir värre för varje år. Vad svarar ni på det?

(…)

Nu var det inte enskilda journalister jag citerade utan en årsrapport från IJF, den största internationella journalistorganisationen. Enligt IJF använder ni restriktioner, hot och skrämsel mot journalister och vägrar utländska journalister visum. Intrycket är att Kina försöker dölja något, stämmer det?

(…)

Det är inte bara IJF som riktar skarp mot Kina utan också en respekterad organisation som Reportrar utan gränser (RSF). Den uppmanar de kinesiska myndigheterna att sluta hindra utländska journalister i deras arbete. Kina rankas nästan sist i RSF:s index över pressfrihet i världen. På plats 176 av 180 länder. Hur vill ni kommentera detta?

(…)

Självklart har de flesta länder pressetiska regler och andra begränsningar. Men faktum kvarstår att alla internationella journalistorganisationer riktar kritik mot Kina, ni hamnar i botten när det gäller index över pressfrihet. Ni frågade om journalister på plats i Kina. Det finns just en sådan grupp, Utrikeskorrespondenternas klubb i Kina (FCCC). Den säger att dess medlemmar trakasseras allt mer, rörelsefriheten begränsas och de hotas av utvisning om myndigheterna inte gillar vad de skriver. Hur förklarar ni att alla internationella journalistgrupper är starkt kritiska mot er?

(…)

Kina är ett av de länder som fängslar största antalet journalister, enligt IJF. Under de senaste tio åren förekom fler än 900 kränkningar av mediefriheten i Kina, enligt IJF. Bland dem 190 fängslanden och interneringar, 250 fall av censur och 80 fall av trakasserier och hot. Stämmer siffrorna, hur förklarar ni det stora antalet?

(…)

Artikeln ligger fri att läsa på Expressens hemsida för den som vill se hela svaren på de tuffa frågorna.

Som rubriken antyder, så utgörs svaren återigen av bortförklaringar, vilseledningar, återupprepningar eller påståenden om att ambassadören ”inte känner till” de omständigheter som Expressens reporter Arne Lapidus frågar om.

En vanlig strategi i den kinesiska propagandan är att beskriva de som på något vis kritiserar kommunistpartiet eller den politiska utvecklingen i Kina som en högljudd minoritet. Detta gör Gui Congyou även i denna intervju, genom citat som: ”Ett fåtal svenska och utländska journalister hävdar att Kinas medieklimat blir sämre. De måste tänka igenom hur de själva agerar först.”

När Lapidus då citerar rapporter och uppgifter från Reportrar utan gränser och Internationella Journalistförbundet, säger ambassadören: ”Jag har ingen information om detta”, samt att de som kommer med grundlösa anklagelser bör ”rannsaka sig själva”.

I intervjun finns också rena lögner, som att Kina alltid har ”ställt sig positiva till Sveriges begäran att skicka svenska läkare och diplomater” att besöka Gui Minhai.

Vidare säger ambassadören att han tillsammans med sina kollegor ”nästan varje vecka” träffar svenska UD för att diskutera fallet, och att man nu håller på att ge visum till en svensk läkare med förhoppning att denne ska kunna resa till Kina så fort som möjligt.

Detta är något som nu måste följas upp och hedras – för vanligtvis tar det bara ett par dagar att utfärda visum till Kina. Det har dock gått ett halvår sedan Gui rövades bort på ett tåg i sällskap av två svenska diplomater, när han var på väg till Peking just för att uppsöka läkare.

Det är väldigt vanligt att Kina på olika vis själva använder denna sorts intervjuer när det passar deras syfte. Även Lapidus intervju med Gui Congyou har använts i den kinesiska propagandan – genom att läggas upp på ambassadens hemsida i en kinesisk och en engelsk version som båda skiljer sig något från Expressens artikel.

Givetvis läggs i båda texterna mycket krut på att förklara hur intervjun i sig är ett tecken på Kinas öppenhet. I den kinesiska versionen raderas smidigt nog delarna om Gui Minhai, som inte alls nämns i denna text vars främsta målgrupp är läsare och politiker hemma i Kina.

I den engelska versionen är svaren angående Gui Minhai betydligt längre än i Expressen, då de består mestadels av rappakalja som Expressen sannolikt bedömt inte är värt att publicera. Bland annat säger ambassadören att han ”inte hört talas” om att Gui Minhai tvingats erkänna sina brott på kinesisk tv tre gånger(!)

Vidare lägger ambassadören – i den kinesiska och engelska texten – mycket energi på att svartmåla mig, och frågar rentav Lapidus om jag är modig nog att själv komma till Kinas ambassad för att träffa ambassadören(!!)

Svartmålningen görs, förutsägbart nog, bland annat genom att ta upp spektaklet med min intervju med Dagens Industri för snart fem år sedan. Utdrag från den engelska texten på ambassadens hemsida:

Q: A journalist from Expressen, Mr. Jojje Olsson, had worked in China for many years and has been covering China and written four books on China. But according to our information, his visa application to China has been denied. We would like to know why China refused such a respectable journalist who reports on China?

Gui Congyou: I don’t know this person. Is he truly a journalist? Does he have a certificate in journalism?

Q: I don’t know if he has a certificate in journalism or not. But he does publish articles on newspaper and has written books about China. Usually, we regard such people as journalists. Since he has written books, we may also call him an author.

Gui Congyou: As far as I know, since 2010, Mr. Olsson has repeatedly used invitation letters issued by Chinese business agencies to apply for visas to China for ”business and procurement”. But every time he went into China, he conducted neither business nor procurement, but news reporting. In the last time, he still used an invitation letter for business and procurement to apply for a visa. We told him that his activities in China were seriously inconsistent with what he had claimed, and that if he wanted to go to China for reporting, as an international practice he should apply for a Journalist Visa. But he refused to apply for a Journalist Visa. Then of course, we refused to grant a visa to him, which is also an international practice. Now, although he is not in Beijing, he still uses the blog site ”InBeijing” to publish articles. If you have a chance to meet him, please tell him we recommend that he rename his blog in accordance with his actual address. If he is in Stockholm, use ”InStockholm”. If he is in Chinese Taipei, use ”InChineseTaipei”. This is what we call honesty. He claimed to be an expert on China in Sweden and published a large number of comments and articles to maliciously attack China. As long as someone in Sweden makes a statement different from his point of view, he attacks that person viciously. Do you call this freedom of the press? ! We also learned that in early 2014, when Dagens Industri (DI) was recruiting a reporter to be stationed in China, Mr. Olsson applied for the job. But the night before the interview he got too drunk to be able to attend it, so he asked a friend to pretend to be him. His friend successfully passed the interview, but when DI found in the second interview that he was not the same person as they previously interviewed, they sternly refused to hire him. Do you think what Mr. Olsson did is appropriate? I’m talking about facts now, verifiable facts. You may go check their authenticity if interested. I hope that journalists will follow professional ethics and work in an honest manner. If you see him, you can tell him that I am willing to meet him. I hope he has such courage.

Q: If he comes to the Embassy to apply for a visa again, will you grant it to him?

Gui Congyou: It depends on how he reflects on the dishonest things he has done in the past. In fact, he has cheated many times to get visas in the name of doing business and procurement. According to my knowledge, there are sanctions in Sweden against those who have lost credibility for many times. Whether he can get a visa to China depends on whether he can be an honest person.

Q: You just said that China is more and more open and welcomes more foreign journalists to work there. But now almost all international journalists organizations and reporters working in China are criticizing China, saying that China is becoming less and less open and that freedom of the press in China is worsening day by day. How do you explain it? Is this a conspiracy against the great China by all reporters in the world?

Gui Congyou: As I have said, I have not heard of such comments by any international journalists organization. All major countries and major media outlets across the world have many resident reporters in China. If you would like to know foreign journalists’ work in China, I suggest you do not listen to what others say first. Go to China, have a look around, and learn the truth through your own personal experience. Of course, I am not surprised at all if these criticisms come from Mr. Olsson.

Till att börja med så har jag aldrig försökt mörka eller ens bortförklara mina felsteg vad gäller Dagens Industri. Det handlade dock i första skedet inte om någon intervju, och hela min version av händelseförloppet finns att läsa i inlägget ”Hur jag sumpade drömjobbet på Dagens industri”.

Vidare så är min misslyckade intervju givetvis helt irrelevant för de övergrepp som de kinesiska myndigheterna gjort sig skyldiga till vad gäller Gui Minhai, eller för Kinas försämrade pressfrihet. Här ägnar man sig åt karaktärsmord genom att försöka skjuta budbäraren, och därmed flytta diskussionens fokus från själva övergreppen till en slags debatt om mitt förflutna och min personlighet.

Detta är förresten precis vad man även försöker göra med Gui Minhai genom att skicka mail med falska anklagelser om hans förflutna till svenska medier, organisationer och partiledare(!!!) Detta skrev jag nyligen närmare om i en lång artikel i Expressen Kultur.

Detta är andra gången på kort tid som Kinas ambassad hänger ut mig på sin hemsida, må vara att det denna gången sker genom en intervju. Den första gången skedde detta mer spontant, varpå tidningarna Dagens Nyheter och Journalisten hörde av sig till UD för en kommentar om ambassadens agerande.

Som jag skrev i förrgår så vill UD dock inte kommentera den attack som Kinas ambassad den gången utfärdade mot mig och Expressen på sin hemsida.

Eftersom ingen reaktion eller ens ett uttalande kom efter den första attacken, så bedömer ambassaden givetvis att man kan fortsätta hänga ut svenska journalister som kritiserar utvecklingen och myndigheterna i Kina.

Published on

UD vill inte kommentera attacken mot mig och Expressen från Kinas ambassad

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om reaktionerna efter att Kinas ambassad attackerat mig personligen på sin hemsida, där man också hängde ut Expressen för fördomsfull rapportering.

Attacken var sannolikt den första i sitt slag från en kinesisk ambassad mot en utländsk journalist, och fördömdes av såväl Internationella Journalistförbundet som Reportrar utan gränser. En dryg handfull svenska tidningar uppmärksammade också attacken varav två stycken – Dagens Nyheter och Journalisten – ringde upp mig för en intervju.

Detta skedde i slutet av förra veckan, och de båda tidningarna sökte samtidigt även Utrikesdepartementet för en kommentar om den kinesiska ambassadens agerande. UD gav inget omedelbart svar, men lovade att återkomma i frågan.

Men i dag, över en vecka senare, så har UD inte återkommit till vare sig Dagens Nyheter eller Journalisten. Svenska myndigheter har alltså avstått från att kommentera när världens största diktatur går till attack mot en enskild journalist (mig) och en av landets största tidningar (Expressen) via sin ambassad i Stockholm.

Då jag tidigare själv har kontaktat UD:s presstjänst i olika ärenden vid ett flertal tillfällen, så vet jag att svar vanligtvis ges inom 2-3 dagar, och kan fås ännu snabbare i nödfall.

Nu är det förvisso semestertider – men då det tagit över en vecka utan att UD återkommit i frågan, så är det svårt att tolka detta på något annat vis än att man helt enkelt valt att ignorera frågan och hoppas den faller i glömska. Ännu en gång tvekar man alltså att offentligt kommentera när Kina korsar röda linjer som få andra regimer skulle tillåtas göra.

För man kan ju föreställa sig hur det skulle sett ut om det var Rysslands ambassad som i långa, aggressiva harranger attackerade en svensk journalist och en svensk dagstidning som skrivit något som inte faller Moskva på läppen. Hade det bemötts med total tystnad?

Det är bara hoppas att det uteblivna svaret till Dagens Nyheter och Journalisten beror på något slags fel i UD:s rutiner, snarare än en rädsla över att uppröra Kinas ambassadör och därmed störa (handels)relationerna till landet.

Annars är det läge att bli orolig på riktigt. För om svenska myndigheter ignorerar när Kinas ambassad attackerar och försöker påverka svenska medier, så ses det sannolikt från kinesiskt håll som ett tecken på att man kan fortsätta med detta.

EDIT: En läsvärd ledartext på detta ämne publicerades i dag i Nerikes Allehanda med rubriken ”Regeringen är störande tyst om 2018 års version av ’diktaturens kreatur’”.

Published on

Starka reaktioner efter attacken på mig från Kinas ambassad

För två veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur kinesiska ambassaden i Stockholm attackerade såväl Expressen som mig personligen på sin hemsida. Sedan dess har fallet rönt stor uppmärksamhet i främst svenska men även utländska medier.

Nästan genast intervjuades jag av Journalisten och Dagens Nyheter, vilket resulterade i artiklarna ”Jojje Olsson om attacken från Kinas ambassad: ’Fler kommer att utsättas’” respektive ”Kinas ambassad till attack mot svensk journalist”.

Jag rekommenderar särskilt artikeln i Journalisten, där mer utrymme ges till att utveckla de frågor jag fick svara på.

Sedan ägde en manifestation för Gui Minhai rum förra fredagen (13 juli) utanför Kinas ambassad i Stockholm, med anledning av att Gui suttit inlåst i 1 000 dagar. Samma dag skrev jag en lång artikel med rubriken ”Därför går ambassadören till attack mot mig” i Expressen.

I artikeln står bland annat om de mail som Kinas ambassad börjat skicka ut till journalister, akademiker och organisationer i Sverige för att smutskasta Gui Minhai med anekdoter om dennes tidigare liv i Sverige.

Manifestationen i sig gav för övrigt upphov till stor uppmärksamhet i media, som i vissa fall forskade vidare kring dessa mail. I artikeln ”Svenska journalister som stöttat Gui Minhai får mail från Kinas ambassad” skriver Sveriges Television att dessutom svenska partiledare(!) fått mailen skickade till sig.

Efter manifestationen gjorde Expressens kulturchef Karin Olsson ett tydligt avståndstagande från den kinesiska ambassadens metoder i texten ”Kinesiska ambassadören skrämmer inte Expressen”. Där står bland annat:

Reportrar utan gränser och International federation of journalists har i veckan fördömt Kinas angrepp på Jojje Olsson och Expressen. Markeringarna är viktiga. Kina måste möta motstånd när de testar om det går att exportera även kväst yttrandefrihet.

Politiker och näringsliv må tassa inför det allt mäktigare Kina. Men Expressen gör det inte. Jojje Olsson gör det inte. Rapporteringen om Gui Minhai och yttrandefriheten kommer att fortsätta opåverkad.

Till helgen uppmärksammade också Fokus – som står för mitt journalistvisum i Kina – fallet. Tidningens politiska redaktör Johan Hakelius skriver bland annat om hur tidningen fått skumma mail när de publicerar texter av mig:

Försöken att misskreditera Jojje Olsson har en lång historia. På Fokus får vi regelbundet mejl, alltid från ospårbara adresser, där han anklagas för att vara CIA-agent, eller något åt det hållet. Efter hans näst senaste artikel kom ett brev av det slaget, sänt från en tysk krypterad server för privat e-post, Tutanota, och undertecknat med det intetsägande namnet »Lars Andersson«:

»Intressant att ni som en svensk sajt främjar och stöder terrorism. Är det verkligen avsikten?

Artikeln Kina spärrar in muslimer i läger är just fejknyheter. Kina har vissa problem med terrorister i västra Kina som vill separerar områden från Kina och göra dom till en islams stat och ett kalifat efter förebilden i Syrien/Irak. Det är alltså en fråga om »Rakhmat Akilov« typ folk som man efter vanlig rättegång sätter i förvar. Rättelser vore nog på plats, och kanske lite bättre val av skribenter som ger mer trovärdighet.

Lars.«

Hakelius skriver även om vart dessa mail kan spåras, samt om en blogg som publicerar smädande artiklar om flera svenska journalister som bevakar Kina. Läs hela hans text ”De kinesiska spåren” för mer information om detta rävspel.

Mellan detta har även Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Norrköpings Tidningar skrivit om attacken mot mig.

Kinas nya ambassadör Gui Congyou har sedan han tillträdde i augusti i fjol varit mycket aktiv med att prångla ut Kinas narrativ kring Gui Minhai till svenska medier och civilsamhälle. Här i en intervju med Svenska Dagbladet under Almedalsveckan.

En reflektion: Samma vecka som den kinesiska ambassaden hängde ut mig på sin hemsida, ringde den taiwanesiska avdelningen av Internationella Journalistförbundet till mig för att höra sig för om min personliga säkerhet. Dess ordförande Ian Chen frågade då hur det kommer sig att medier och civilsamhälle i Sverige verkar stå upp emot Kina, medan motsatsen kan ses i flera andra länder inför Kinas växande ekonomiska makt.

Jag kunde då – faktiskt något stolt – svara att svenska medier väldigt sällan viker sig för hot från utländska makter. Tvärtom har svenska medier en tendens att gå samman för att försvara sin integritet och pressfrihet när den hotas utifrån.

Det kunde ses då 37 svenska tidningar gick samman förra månaden och publicerade ett gemensamt upprop för Gui Minhais frihet. Det kan också ses efter attacken mot mig från Kinas ambassad, vilket jag är mycket tacksam för.

Internationella Journalistförbundet fördömde sedan attacken mot mig i ett meddelande med rubriken ”Sweden: Chinese embassy attacks journalist”. Också Reportrar utan gränser gjorde likadant i ett nyhetsutskick med rubriken ”Chinese embassy attacks Swedish reporter based in Taiwan”.

På engelska har även publikationer som Hong Kong Free Press och Press Gazette uppmärksammat det hela.

Vidare har tiotals medier i den kinesiskspråkiga världen skrivit om attacken mot mig. Bland annat Liberty Times, Voice of America, Storm Media och Apple News.

Published on

Vad händer om man skvätter bläck på ett porträtt av Kinas president?

Hur står det egentligen till med den politiska friheten i Kina, är en fråga jag fått flera gånger under den knappa månad jag nu varit i Sverige. Är det egentligen inte så att det trots allt blir bättre?

För att skaffa sig en aning om svaret, så räcker det med att se på vad som skedde med Dong Yaoqiong tidigare denna månad.

Efter att Dong morgonen 4 juli kastade bläck på ett porträtt av president Xi Jinpings i Shanghai, och sedan lade upp ett filmklipp med detta på Twitter, försvann hon spårlöst redan senare samma dag och har sedan dess inte hörts av.

Se filmen nedan, där Dong också säger att hon är ”emot Xi Jinping och Kinas kommunistparti”, samt uttrycker ilska över att partiet försöker kontrollera hennes och andras hjärnor:

Två saker är värt att notera här. Först att Twitter, där filmklippet lades upp, är blockerat i Kina.

Och sedan den hastighet med vilken polisen skred till gärning. Redan på eftermiddagen samma dag postade Dong bilder på vad som såg ut att vara polis som ringde på hennes dörr för att hämta henne. Sedan raderades Dongs Twitterkonto, och hon själv försvann spårlöst.

Det är även värt att notera när hennes far, Dong Jianbiao, hörde av sig till polisen så fick han veta att hon gjort sig skyldig till att ha ”attackerat statliga ledare”.

Men som det påpekas i bland annat Hong Kong Free Press, så existerar ingen sådan lag. I själva verket bryter behandlingen av Dong Yaoqiong istället mot kinesisk lag:

Patrick Poon, China researcher for Amnesty International, told HKFP that “attacking state leaders” does not appear in China’s criminal law. Instead, the country’s constitution states that citizens have the right to criticise and make suggestions regarding state organs and functionaries, Poon said.

“What the public security is saying on her case seems to suggest that they can define the law themselves,” he said.

“First of all, she should be allowed to access to a lawyer of her own choice first, and she should be released immediately unless she’s charged with an internationally recognised crime. But so far, we haven’t seen the authorities are handling the case even in accordance with China’s Criminal Procedure Law.”

Och för att göra saken värre så kommer nu uppgifter om att även fadern Dong Jianbiao anhållits eller förts bort av polis. Och vid tillfället agerade polisen ännu snabbare.

Dong Jianbiao sökte förra veckoslutet nämligen upp aktivisten Hua Yong, för att tillsammans med honom genomföra en livesändning på Youtube – som också är blockerat i Kina – där han ber polisen att förklara vilket brott dottern har begått och vart hon hålls.

I videon frågar Dong Jianbiao även om hans dotter är död eller levande, och säger att han vill se hennes kropp om det värsta inträffat. Flera män tillhörandes polisen bryter sig dock in hos Hua Yong under avspelningen, som avbryts under dramatiska former.

Hua Yong ska sedan ha släppts efter förhör under måndagen, medan Dong Jianbiao fortfarande är försvunnen, liksom hans dotter.

Att skvätta bläck på presidentens porträtt kan tyckas vara en onödig handling, som kan förknippas med vandalism eller skadegörelse.

Men för alla – journalister och andra – som är upptagna med att förfasas över USA:s politiska utveckling under Donald Trump så är det viktigt att komma ihåg en sak som sätter politisk frihet i rätt perspektiv.

Nämligen att porträtt av Donald Trump skändas dagligen i USA. Och detta sker utan att fadern till den skyldige måste oroas över sin dotters liv – eller själv föras bort då han vill veta var dottern befinner sig.

Fallet Dong Yaoqiong bör vidare fungera som måttstock för hur snabbt och kompromisslöst kinesiska myndigheter är villiga att agera inför kritik mot landet president, samt den järnkoll man har även på de sociala medier som är blockerade i Kina.

Published on

Liu Xia äntligen fri – vad betyder det för Gui Minhai?

I dag tilläts Liu Xia – änka till nobelpristagaren Liu Xiaobo – äntligen att lämna Kina. Ända sedan hennes make fick nobelpriset 2010 har Liu Xia hållits i den strängaste av husarrester, där hon vare sig fått ta emot besökare och telefonsamtal eller ens gå ut och handla utan eskort av säkerhetspolisen.

Som jag nedan berättar i Sveriges Radio, så finns det en rad anledningar till att detta sker just nu. Bland annat Liu Xias kraftigt försämrade hälsa, vilket innebär en fara för hennes liv, vilket i sin tur skulle medföra ännu mer internationell kritik mot Kina:

Ett par andra anledningar som klipptes bort är det faktum att Kina – som just nu befinner sig i handelskrig med USA – vill förbättra relationen med Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. Man har alldeles nyligen gjort försök att bilda någon slags lös ekonomisk allians med Europa mot USA.

Men ännu viktigare har flera länder och orgnaisationer – med Tyskland i spetsen – intensivt drivit på denna fråga sedan Liu Xiaobo gick bort förra året. Tyska företrädare har konstant tagit upp hennes fall med kinesiska tjänstemän.

Och det var mycket riktigt just i Tyskland som Liu Xia i dag landade, just när Kinas premiärminister Li Keqiang var på besök i landet. Ett tydligt exempel på den signalpolitik som är så viktig i Kina.

Vad betyder detta för Gui Minhai då? Det är givetvis väldigt svårt att sia om. Men fallet Liu Xia visar att det trots allt finns hopp – det var inte länge sedan som kinesiska myndigheter hävdade att Liu Xia var fri att resa och tala och ilsket snäste undan all kritik, just som man gör med Gui Minhai i dag.

Men framför allt visar fallet att kontinuerlig, offentlig kritik från flera länder och organisationer är rätt väg att gå.

Den tysta diplomati som Sverige låtit dominera hanteringen av Gui Minhai är fel väg att gå, vilket jag bland annat skrev i förra numret av Fokus:

Ett par dagar efter tågincidenten uppmanade Margot Wallström Kina att släppa Gui Minhai fri. Samtidigt var uttalandet den allra första gången under 832 dagars fångenskap som vår utrikesminister offentligt åberopade Guis frigivning. Det tog lite längre – nämligen 842 dagar – innan Wallström alls nämnde Gui på sitt mycket aktiva Twitterkonto.

(…)

Cédric Alviani, ordförande för Reportrar utan gränsers Asienkontor i Taipei, utvecklade en junidag för Fokus hur Gui utgör »ett test« från kinesiskt håll. Är Europa redo att säga ifrån? Han understryker vidare vikten av att inte vara rädd för Kina:

– Ju mer du ger till en mobbare, desto mer kommer mobbaren att kräva. Även om det kortsiktigt kan kännas som en vinst att tillmötesgå Kinas krav, så är det mer sannolikt att man i längden förlorar på sådana eftergifter.

Alviani menar att tyst diplomati endast är försvarbart om det ger snabba resultat, och därmed endast bör provas inledningsvis. Sedan är det viktigt att i stället sätta press offentligt. Han ifrågasätter därför Sveriges fortsatta passivitet rörande Gui Minhai:

– Tyst diplomati kan användas som en ursäkt för att avstå från att agera. Men det betyder i själva verket att du stödjer Kinas önskan om att vara passiv.

Det vore alltså bra om Sverige gjorde mer som Tyskland, och öppet vågade kritisera hanteringen av Gui Minhai i starkare ordalag, samt mer aktivt sprida information och söka stöd i frågan hos andra länder och organisationer.

Det ska dock noteras att Liu Xia ändå inte är helt fri. Som bland annat Hong Kong Free Press påpekar så finns flera av hennes familjemedlemmar fortfarande kvar i Kina, bland annat brodern Liu Hui.

Liu Hui har tidigare dömts till fängelse, vilket sannolikt hänger samman med hans orubbliga stöd för sin syster. Om Liu Xia är allt för frispråkig i Tyskland, är det många som misstänker att Liu Hui och andra familjemedlemmar som är kvar i Kina kan råka illa ut.

Published on

Kinas ambassad attackerar Expressen och mig på sin hemsida

I veckan har Kinas ambassad i Stockholm – via ett långt pressmeddelande på sin hemsida – attackerat en artikel i Expressen och gjort ett försök till att smutskasta mig, som intervjuas i den berörda artikeln.

Artikeln i fråga har rubriken ”Så straffas svenska journalister av Kina”, och radar upp exempel på hur kinesiska myndigheter hindrat svenska journalister från att utföra sitt arbete. (Jag skrev närmare om artikeln här på InBeijing.)

Ambassaden säger i sitt pressmeddelande att Expressens artikel är full av fördomar och lögner och ”oacceptabel”, samt att man skickat ett brev till tidningen för att protestera.

I texten ger man sig alltså också på mig personligen. Först skriver man om det välkända faktumet att jag – likt de flesta andra frilansare – inte hade något journalistvisum i Kina. Sedan målar man ut mig som skamlig och vilseledande med mera enligt nedan:

Olsson’s deceptive and shameful behavior fully indicates that he is not an honest or credible person. People with even just a little common sense and independent judgment have no difficulty in seeing that the articles he wrote about China are filled with false and exaggerated content intended to maliciously smear China. He has not been to China for 2 years. He is not staying in Beijing, yet he use ”InBeijing” as his brand. He does not understand the situation in China but poses as a ”China expert”. Where is the credibility of those fabricated articles?

Pressmeddelandet innehåller givetvis även en hel del prat om hur Kina har gått in i en ny era och blivit ett alltmer öppet land, hur förhållandena för journalister i Kina förbättrats, att landet styrs enligt kinesisk lag och så vidare.

Detta bortser givetvis från en hel del fakta som jag tidigare skrivit om här på InBeijing, och som lätt går att hitta i rapporter från världens tongivande medier eller civilorganisationer.

Som exempelvis rapporten ”Access Denied: Surveillance, harassment and intimidation as reporting conditions in China deteriorate” från Foreign Correspondents’ Club of China (FCCC), som genom intervjuer med 117 utländska journalister i Kina visar att arbetsklimatet under det senaste året försämrats betydligt.

Istället kallar kinesiska ambassaden i sitt pressmeddelande FCCC för en ”oregistrerad olaglig” organisation, helt ”utan legitimitet”.

Man avslutar sedan genom på nytt framhålla att det finns möjlighet att rapportera fritt från Kina – men bara om man skriver vad Kina vill, eller ber om ursäkt när regimen tycker man skrivit fel:

We always welcome more foreign journalists to pay attention to and report on China. We also welcome more foreign friends to work, study and live in China and become a bridge linking China with the world. It is hoped that the Swedish media will abide by professional ethics and principles and report on china objectively, impartially and non-selectively, so as to play a constructive role in enhancing mutual understanding between our two peoples. It is also hoped that Expressen will have the courage to publish our letter and let the readers hear different voices and learn about the truth. Otherwise, this can only be another regrettable proof of our point of view on ”media tyranny”. The Chinese Embassy in Sweden is willing to conduct open and candid dialogues on relevant topics with Expressen and its readers in an positive and constructive manner.

Allvaret av detta pressmeddelande ska inte underskattas. Det är nämligen inte någon unik, enstaka produkt från Kinas ambassad, utan ett steg i ledet i vad som till synes är en ny strategi att påverka svenska medier, samhällsdebatt och i förlängningen även svensk politik.

Sedan Gui Congyou tillträdde som ambassadör i augusti 2017 har den kinesiska ambassaden blivit betydligt mer aktiv på detta område. Bland annat bjöd ambassadören nyligen in sig själv till Sveriges Radio, där han i programmet Konflikt ville ”rätta till” tidigare rapportering om Kina, och lade mycket tid på att smutskasta Gui Minhai.

Vidare har ambassaden sedan Gui Congyou tog över i allt större utsträckning börjat kontakta svenska journalister som skriver om Kina. Dels för att bjuda in dem till ambassaden för att på olika vis vinna deras sympatier, dels återigen för att ”rätta till” vad de skrivit om Kina.

Man riktar sig också mot civilsamhället. Som jag tidigare i år skrev i Expressen, så skickade ambassaden personal till ett panelsamtal i ABF-huset i november förra året, för att även smutskasta Gui Minhai och prångla ut regimens narrativ om hans situation.

Detta är inget som endast sker i Sverige. Tvärtom har det gått ännu längre i andra länder. Som jag skrev i InBeijings nyhetsbrev vecka 26, ringde Kinas ambassad i Australien nyligen ringt och hotade en producent av ett nyhetsprogram där, för att ett inslag om Kinas nya sidenvägar skulle ställas in.

Det är också på sin plats att vi utövar självkritik (pun intended) då vi frågar oss hur Kinas ambassad vågar agera allt mer djärvt på detta område. Som jag skrev i senaste numret av Fokus, så anser många att fallet Gui Minhai har varit ett vis för Kina att ”testa” hur långt man egentligen kan gå.

Och med bakgrund av att vår regering tillmötesgått Kina med tyst diplomati, samt den relativa tystnaden i civilsamhälle och medier kring Gui Minhai, känner nog Kinas ambassad att det inte direkt finns några risker med att trappa upp sina påverkansoperationer.

Gui Congyou, Kinas ambassadör i Sverige sedan augusti 2017. Bilden från den kinesiska ambassadens hemsida, där en kort biografi över Guis bakgrund också kan läsas.

Det är inte osannolikt att Gui Congyou – bild ovan – innan han tillträdde fick instruktioner från centralt håll om att arbeta mer för att påverka vad svenska medier skriver om Kina i allmänhet, och om Gui Minhai i synnerhet.

Published on

Manifestation i Stockholm 13 juli: Gui Minhai inlåst i 1 000 dagar!

Fredagen 13 juli kommer jag tala på en manifestation utanför den kinesiska ambassaden i Stockholm, med anledning av att Gui Minhai varit fängslad i Kina 1 000 dagar utan rättegång.

Manifestationen är oerhört viktig för att visa kinesiska myndigheter att fallet Gui Minhai inte fallit i glömska hos det svenska civilsamhället, då det är uppenbart hur Kina hoppas att intresset för Guis öde ska försvinna med tiden.

Det är också viktigt eftersom Kinas ambassad i allt större utsträckning ägnat sig åt allehanda påverkansoperationer sedan den nya ambassadören Gui Congyou tillträde i augusti förra året.

Förutom att ha skickat personal till panelsamtal för att smutskasta Gui Minhai, bjöd ambassadören nyligen in sig själv till Sveriges Radio P1 för att göra precis likadant. Kinas ambassad har sedan Gui Congyou tillträde också i ökad utsträckning börjat kontakta svenska journalister som uppmärksammar Gui Minhais situation.

Se nedan pressutskick med information om manifestationen 13 juli:

1 000 DAGAR SEDAN GUI MINHAI KIDNAPPADES
STÖDMANIFESTATION FÖR GUI MINHAIS FRIHET
13 juli 2018, 12.00 utanför Kinas ambassad (Lidovägen 8, Djurgårdsbrunnviken, Stockholm)

Den 17 oktober 2015 kidnappade kinesiska myndigheter den svenske medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai under en semesterresa i Thailand. Hans ”brott” är med stor sannolikhet att ha publicerat regimkritiska böcker. I två år, bortsett från ett par minuters besök från svenska diplomater, isolerades han från omvärlden utan advokat, rättegång och åtalspunkt.

Exakt två år senare ”frigavs” Minhai och hölls under uppsikt i en bostad i staden Ningbo utan möjlighet att lämna Kina! Tre månader efter ”frigivningen” kidnappade civilklädda regimagenter Minhai som satt med två diplomater på ett tåg nära Peking. Sedan dess har den kinesiska diktaturen tvingat Gui Minhai att framträda i den regimkontrollerade televisionen och fördöma Sverige. Och Kinas ambassad i Stockholm har inte bara talat illa om Gui Minhai utan också ägnat sig åt karaktärsmord, till exempel i programmet Konflikt på Sveriges Radio.

I mitten av juli 2018 har Gui Minhai suttit exakt 1 000 dagar i ett av de många hemliga underjordiska fängelserna i Kina.

Med anledning av 1 000 dagars frihetsberövande anordnas en stödmanifestation för Gui Minhais frihet utanför Kinas ambassad (Lidovägen 8, Djurgårdsbrunnviken, strax Etnografiska museet och Tekniska Museet) fredagen den 13 juli 2018, 12.00

Initiativtagare till manifestationen är Kurdo Baksi och genomförs med stöd av Sveriges Författarförbund och Svenska Förläggareföreningen.

Medverkande:
Kurdo Baksi författare och journalist
Anders Q Björkman Biträdande kulturchef Svenska Dagbladet
Magnus Fiskesjö fd kulturattaché vid Sveriges ambassad i Kina och fd chef för Östasiatiska museet
Patrik Lundberg vice ordförande Sveriges Författarförbund
Jojje Olsson författare och journalist

Till Kinas ambassad kan man enkelt ta sig med buss 69, som går från T-centralen till Kaknästornet södra. Ambassaden ligger bara ett par minuters promenad från hållplatsen. Väl mött!

Published on

Veckan som gick: Nyhetsbrev från Kina/Asien vecka 27

Almedalen är i full gång och medan jag satt och skrev detta nyhetsbrev dök en av de konstigaste och mest skrämmande kommentarer upp, som jag stött på under mitt dryga årtionde som journalist med fokus på Kina.

Västsvenska Handelskammarens vd Johan Trouvé inledde Almedalen genom att träffa Kinas ambassadör Gui Congyou, han som bjöd in sig själv till Sveriges Radio för en kontroversiell intervju som sändes i programmet Konflikt förra månaden.

När Trouvén sedan fick frågan av Göteborgs-Tidingens ledarskribent Csaba Bene Perlenberg huruvida de båda talade om Gui Minhai, sade Trouvé att han ”inte känner till” att det sitter en svensk från Göteborg inlåst i Kina i snart 1 000 dagar utan rättegång.

Perlenberg fick sedan bekräftat att Trouvén inte känner till detta. Läs närmare om det hela i Perlenbergs ledarartikel ”Skrämmande okunskap om Kinas diktatur, Trouvé” som nyss publicerades i Göteborgs-Tidningen.

Annars är det mycket politik och teknik i veckans nyhetsbrev, som möjliggörs tack vare er läsares generösa sponsring via Patreon. Var med och stöd InBeijing du också!

EKONOMI & HANDEL

Trade War Winner Is Who Loses Least as U.S.-China Tariffs Loom – Senare denna vecka införs de tullar som sannolikt kommer utgöra startskottet på handelskriget mellan Kina och USA. Med anledning av detta påpekar Bloomberg att det inte ligger mycket i den uttjatade devisen att ”ingen vinner på ett handelskrig”. Just som i många andra konflikter, så vinner ju den part över sin motståndare som förlorar minst själv. Så vilket av världens två största länder är då egentligen mest sårbart? USA har ett övertag i och med att landet är mindre exportberoende än Kina, då 12 procent av den amerikanska BNP utgörs av export, jämfört med 20 procent av den kinesiska. USA har också fler varor att införa strafftullar på, då man i fjol importerade för 505 miljarder dollar från Kina, men bara exporterade för 130 miljarder dollar. Kina har dock fördelen av att många amerikanska företag verkar på dess marknad. I fjol sålde amerikanska företag varor till ett värde av 280 miljarder dollar genom dotterbolag och lokala subsidiärer i Kina. Dessa företag är sårbara för bojkott eller tuffare regler, vilket då skulle drabba de amerikanska ekonomin. Bloomberg intervjuar vidare en analytiker som anser att det riktigt farliga med handelskriget är att båda sidor verka tycka sig ha övertaget.

POLITIK & INTERNATIONELLA RELATIONER

China Won’t Yield ‘Even One Inch’ of South China Sea, Xi Tells Mattis – I veckan var USA:s försvarsminister Jim Mattis på besök i Peking, där han ämnade föra ett samtal med Xi Jinping om Kinas framfart i Sydkinesiska havet. Xi visade dock direkt upp sin orubbliga sida, och lät Mattis veta att Kina ”inte kan förlora en centimeter” av det territorium som ”landets förfäder” efterlämnat. Mattis svarade med att USA kommer fortsätta värna om internationell lag på omtvistade vatten, och fortsätta säkerställa navigationsfriheten i området. General Wei Fenghe, Mattis kinesiska motsvarighet, blev påmind om Kinas löften från 2015 om att landet inte avser militarisera Sydkinesiska havet. Sedan dess har fler konstgjorda öar byggts, där militär personal och utrustning sedan placerats. New York Times intervjuar en kinesisk akademiker som menar att Sydkinesiska havet och Taiwan kan komma att bli så allvarliga intressekonflikter mellan två världens länder i framtiden, att de riskerar rasera hela relationen mellan Kina och USA.

Taiwan’s Tsai urges world to stand up to China: AFP interview – Taiwans president Tsai Ing-wen uppmanade i en exklusiv intervju med AFP i veckan det internationella samfundet att tillsammans stå upp mot politisk press från Peking, en press som blir allt tyngre mot just Taiwan. Men utmaningen gäller ändå inte främst Taiwan, säger Tsai, utan även regionen och omvärlden som helhet, då Kinas påverkan och inflytande sträcker sig allt längre bortom landets gränser. Demokrati, näringsliv och civila friheter kommer utmanas i flera av världens demokratier framöver, menar Tsai, och uppmanar därför till en slags enighet mellan länder som vill skydda sina delade liberala värderingar mot Kinas expansionism, vilken sker såväl territoriellt som politiskt. Detta är det senaste i raden av flera liknande uttalanden från taiwanesiska myndighetsföreträdare och tjänstemän de senaste månaderna.

Australia passed sweeping foreign interference laws not-so-subtly targeted at China – I veckan gjorde australiensiska myndigheter slag i saken och godkände en rad lagar mot utländskt inflytande, som började debatteras i parlamentet för ett halvår sedan. När premiärminister Malcolm Turnbull då först presenterade lagarna så nämnde han förvisso inte Kina vid namn. Men vid flera senare tillfällen har han uttryckt oro för Kinas ökade inflytande inom Australiens politik, civilsamhälle och medier. De nya lagarna ska försvåra detta samt spionage, och kan resultera i upp till 20 års fängelse för förövare. Att lagarna är riktade mot Kina märks tydligt på kinesiska myndigheter reaktion, som återges av bland annat Business Insider. Utrikesministeriets talesman menar att lagarna är fördomsfulla och allvarligt skadar relationen mellan de båda länderna. Kinas ambassadör i Canberra anklagar Australiens regering för en ”kalla kriget-mentalitet”. Jag skrev förra veckan närmare på InBeijing om detta, samt om Kinas påverkan i Australien.

INTERNET, TEKNIK & MEDIA

Made In China 2025: The Domestic Tech Plan That Sparked An International Backlash – SupChina erbjöd i veckan en grundlig genomgång av ”Made in China 2025”, alltså den industriella plan som landets myndigheter vill ska göra Kina världsledande inom högteknologisk produktion och samtidigt mindre beroende av utländsk teknologi inom denna produktion. Planen har även medfört en upptrappning av industrispionage och stöld av immateriella rättigheter från Kinas sida, vilket är den kanske viktigaste anledningen till det stundande handelskriget med USA. Artikeln listar de tio områden där Kina vill be världsledande, och förklarar hur man vill nå dit genom bland annat investeringar i utländska företag som behärskar denna teknologi. Här läggs också ett antal argument fram för och emot att ”Made in China 2025” utgör ett hot för resten av världen.

China must stop fooling itself it is a world leader in science and technology, magazine editor says – Det stundande handelskriget mellan Kina och USA har inneburit ett uppvaknande för många i Kina, särskilt vad gäller det faktum att landet fortfarande ligger teknologiskt långt efter många västländer, vilket debaclet med ZTE tydligt visade. I veckan tog också Liu Yadong, chefredaktör för en av Kinas ledande teknologitidningar, bladet från munnen vid ett seminarium i Peking och underströk faran med att Kina lurar sig självt att landet är mer utvecklat än vad som egentligen är fallet. Liu sade att det teknologiska gap som existerar mellan Kina och utvecklade länder borde vara allmän kunskap, och blir ett allvarligt problem först när politiker och allmänhet lurar sig själva att detta gap inte existerar, och gav exempel på skruvade rapporter i statliga medier. South China Morning Post påpekar också att Lius tidning nyligen i en artikelserie har listat 29 områden inom högteknologi där Kina ligger efter andra länder.

The great firewall of China: Xi Jinping’s internet shutdown – En lång och utförlig artikel i The Guardian om hur Kinas internet har förändrats under Xi Jinpings tid vid makten. Innan Xi blev Kinas ledare 2012, så hade internet i Kina börjat bli ett forum för landets invånare att läsa och skriva vad som inte var möjligt i andra delar av samhället, och ett verktyg för aktivister att organisera sig politiskt. Det innebar en transparens och ett kommunikationsmedel av en sort som aldrig tidigare funnits i Kina. Men efter att Xi tagit makten drogs tumskrivarna åt, eftersom Xi enligt artikeln inte gör någon större skillnad på den verkliga världen och på den virtuella. Samma kontroll, censur och straffbarhet ska gälla även på internet. Artikeln ger en grundlig genomgång från internets födelse i Kina, till dagens situation där nätet är mer kontrollerat än någonsin, samt regimens ambition att sprida sin version av internet även till andra länder.

ENERGI & MILJÖ

China’s Nuclear Energy Gambit – The Diplomat uppmärksammar något som ofta glöms bort när Kina talar om att minska sina utsläpp, nämligen världens mest ambitiösa plan för utbyggnad av kärnkraft. Kinas 39 kärnreaktorer har alla uppförts på relativt kort tid. Ytterligare 20 är under konstruktion just nu, och ännu fler planerade. Denna expansion sker givetvis helt utan någon offentlig debatt och ofta även helt utan befolkningens vetskap. Artikeln visar även hur Kina vänder sig till Ryssland för expertis, då länder som Japan, Tyskland och Schweiz har börjat satsa mindre på denna energikälla efter olyckan i Fukushima. Förra månaden ingick exempelvis China National Nuclear Power ett avtal med ryska Rosatom värt flera miljarder dollar. Sammantaget har ryska företag kontrakt på att bygga fyra reaktorer i Kina, vars teknologi kommer utgöra en viktig del av världens största framtida kärnkraftsexpansion.

SAMHÄLLE & KULTUR

Woman who reportedly asked for students’ details at Tiananmen vigil was plainclothes police officer – Pressen på Hongkongs civilsamhälle växer ständigt, vilket bland annat visade sig under minnesstunden för massakern vid Himmelska fridens torg förra månaden. Då hade mystiska personer gått runt och frågat deltagarna om deras personliga information, vilket ledde till misstankar om att det handlade om civilpolis som var ute för att kartlägga deltagarna vid manifestationen. Nu i veckan erkände mycket riktigt också Hongkongs säkerhetsminister att så var fallet, genom att bekräfta att en mystisk kvinna som det rapporterats om i lokal media i själva verket var där i egenskap av civilpolis. Ministern ville dock inte kommentera varför hon var där eller vilka arbetsuppgifter hon ämnade att utföra, skriver Hong Kong Free Press. Tystlåtenheten har gett upphov till spekulation om att det kan röra sig om polis från det kinesiska fastlandet, snarare än om Hongkongs egen polisstyrka.

Published on

Australien inför nya lagar mot Kinas växande inflytande

Australien klubbade i torsdags genom en rad svepande, tuffa lagar mot utländskt inflytande med udden riktad mot Kina.

Då premiärminister Malcolm Turnbull först presenterade lagarna i december sade han visserligen att ”utländska makter” ägnar sig åt sofistikerade försök utan tidigare motsvarighet för att påverka austrliensisk politik, men undvek att särskilt nämna ut Kina.

Kort därefter gjorde Turnbull dock ett uttalande om ”oroande rapporter om kinesiskt inflytande”, och pekade ut en australiensisk politiker som tagit emot pengar från kinesiskt håll.

Den senaste tidens upptrappade retorik mellan Kina och Australien, samt kinesiska myndigheters reaktion på lagarna, visar tydligt att det främst är Kina de handlar om. Något som bland annat Business Insider utvecklar:

Australia passed sweeping foreign interference laws on Thursday that have been one of the most contentious pillars of deteriorating relations with China in recent months.

(…)

In response, China’s Foreign Ministry spokesman Geng Shuang said its government had made a ”serious complaint” with Australia and that the claim of foreign interference ”poisons the atmosphere of the China-Australia relationship.” The sensationalist state-run Global Times reportedly carried an editorial claiming ”[Australia] is beginning to look like a piece of chewing gum stuck to the bottom of China’s shoe.”

Det kinesiska utrikesministeriets talesman menade även i veckan att de nya lagarna omgärdas av en ”kalla kriget-mentalitet”.

Vidare varnade Kinas ambassadör i Canberra förra veckan för att den ”trångsynthet och fördomar” som han menar kännetecknar de nya lagarna skadar de bilaterala relationen mellan länderna.

Kina är Australiens i särklass största handelspartner, varför situationen har fått landets näringsliv att oroa sig. Enligt Financial Times har australiensiska vinexportörer uppgett att de redan fått problem med tullen i Kina, vilken kan vara en form av hämnd för de nya lagarna.

Sammantaget innebär de nya lagarna införandet av 38 nya brottsrubriceringar avsedda att stoppa spionage eller göra det svårare för utländska aktörer att påverka politik, media och civilsamhälle i Australien.

Samtidigt skärps lagstiftningen för en rad existerande brott inom samma kategorier. Den som åker fast för industrispionage för en främmande makt riskerar nu upp till 15 års fängelse, medan politisk påverkan kan ge upp till 20 år bakom galler.

Vad är det då för sorts aktiviteter från kinesiskt håll som ligger bakom de nya lagarna? Financial Times påpekar att individer och organisationer knutna till Peking under de senaste åren donerat tiotals miljoner kronor till Australiens två största partier eller enskilda politiker.

Tidigare här på InBeijing har jag också skrivit om uppmärksammade fall som då utgivningen av professor Clive Hamiltons bok ”Silent Invasion: How China is Turning Australia into a Puppet State” stoppades till följd av kinesiska påtryckningar.

Eller de många exempel som under de senaste åren rullats upp vid australiensiska universitet, där kinesiska utbytesstudenter organiseras av Kinas ambassad och konsulat för att på olika vis hota landets akademiska frihet.

Det har sedan länge varit känt att kinesiska myndigheter kontrollerar lejonparten av de kinesiskspråkiga medier som ges ut i Australien. Nu i slutet av juni avslöjades även hur Kinas ambassad i Canberra med hot försökte stoppa det inhemska tv-programmet ”60 Minutes” inslag om de nya sidenvägarna.

En tjänsteman från ambassaden ringde upp producenten och skrek i luren att programmet – som handlade om hur fattiga länder hamnar i ekonomisk och politisk skuld till Kina – inte får sändas, samt att liknande ”olydigheter” inte får förekomma i framtiden. Producenten beskrev samtalet som ”aggressivt”.

Detta fall bär slående likheter med hur Kinas ambassadör i Sverige nyligen kontaktade Sveriges Radio P1 med anklagelser om osann och fördomsfull rapportering, för att sedan bjuda in sig till radiohuset för en obehaglig intervju som förra månaden sändes i programmet Konflikt.

Financial Times påpekar i samband med Australiens nya lagar att det kinesiska inflytandet är ännu mer oroande i grannlandet Nya Zeeland, där det nyligen avslöjades att en parlamentariker utbildats i över tio år vid kinesiska militärskolor.

Tidningen citerar en rapport från tankesmedjan Hudson Institute som ger vid handen att Nya Zeeland inte varit uppmärksam på Kinas påverkan och spionage, samt en analytiker vid CIA som menar att landet är i ett stadium av förnekelse vad gäller Kinas djupa inflytande på dess politik.