Sveriges syn på kinesiska företag och investeringar (2/2)

För en knapp vecka sedan skrev jag här på InBeijing en text med rubriken ”Växande problem för kinesiska företag utomlands (1/2)”.

Den blev mycket uppskattad, och som utlovat kommer nu andra delen av texten, vars ambition är att avbilda debatten i Sverige vad gäller kinesiska förvärv och investeringar.

Det ord som bäst sammanfattar läget är: oenighet. Bland politiker, näringsliv, akademiker, journalister och civilsamhälle råder nämligen vitt skilda uppfattningar vad gäller Sveriges ekonomiska utbyte med Kina.

Låt mig ge ett exempel. Efter att Australien för en dryg vecka sedan förbjöd Huawei och ZTE att delta i utbyggnaden av kontinentens 5G-nät, kommenterade Kinakännaren Ola Wong på Twitter att alla kinesiska bolag är ”under partikontroll”. Men tidigare under sommaren hade konsulten Frederic Cho i en intervju med Göteborgs-Posten sagt att ”de flesta kinesiska bolag saknar statliga kopplingar”.

Att två av Sveriges främsta Kinaexperter har i stort sett diametralt motsatta uppfattningar om något så grundläggande som näringslivets förhållande till staten, är ett bevis så gott som något på de stora skillnader i synsätt som finns i debatten.

Om vi hänger kvar vid Frederic Cho, som även är vice ordförande i Sweden-China Trade Council, så menar han att debatten om huruvida kinesiska investeringar kan leda till tekniköverföring till Kina bygger på okunskap.

”För mig är debatten både förvånande och lite beklämmande”, sade Cho nyligen till Göteborgs-Posten.

Detta alltså trots att bland annat USA, Kanada, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Australien med flera bara under det senaste året antagit eller utformat lagar som är ämnade att hindra denna tekniköverföring.

”Jag tycker utifrån mina egna erfarenheter från Kina att man inte ska vara mer orolig än med något annat land”, vidhöll Cho ändå i en intervju med Realtid under sommaren.

Och detta alltså trots att allt fler organisationer, säkerhetstjänster och politiker varnar just för hur kinesiska bolag köper utländsk teknik med hjälp av statliga kapital.

Göteborgs-Postens hemsida tidigare denna sommar. Tidningen är ofta väldigt positiva till kinesiska investeringar, vars betydelse för Göteborgs ekonomi har vuxit på senare år. Men till vilket pris?

Från de flesta inom näringslivet hörs en liknande uppfattning. ”Nej, det är solklart nej på den frågan”, svarade Patrik Andersson, vd på Business Region Göteborg, i somras på Göteborgs-Postens fråga huruvida det alls finns en risk att kinesiska investeringar innebär att landet lägger beslag på kompetens och teknik.

Somliga är redo att gå ännu längre ändå. Såhär rekommenderade exempelvis Mikael Weissmann, forskare vid Utrikespolitiska Institutet och docent vid Försvarshögskolan, nyligen Sveriges myndigheter och företag att bemöta Kinas kontroversiella jätteprojekt med de nya sidenvägarna (BRI):

Svenska regeringen och näringslivet borde oroa sig mindre för bristen på transparens och klara regler och bli mycket mer engagerade i BRI. Det finns ett behov att vara proaktiv snarare än reaktiv för att maximera de möjliga fördelarna med BRI.

Weissmann är alltså i princip inne på samma linje som Kinas ambassadör i Stockholm, som förra månaden i en debattartikel i Svenska Dagbladet rekommenderade svenska aktörer att sätta sin tillit till BRI för att Kinas kommunistparti lovar att det är ett bra projekt(!)

Rekommendationen från Weissmann var dock så okritisk att till och med Frederic Cho ifrågasatte den. Och detta kan i sin tur ses som ytterligare en måttstock, då kritiken mot rapporter likt Weissmanns kommer från konsulter som finner debatten om Kinas teknikstöld förvånande och beklämmande.

Vad jag vill ha sagt med detta är: nästan ingenstans inom näringslivet, bland konsulter eller i affärspress funderar man i handelsrelationen till Kina över långsiktiga bekymmer angående mänskliga rättigheter eller ekonomisk och politisk beroendeställning.

Detta ligger kanske i sakens natur att företagare och konsulter vill tjäna pengar. Inom akademien ser det dock något annorlunda ut. Visserligen kan även Weissmann klassas som forskare, men inom akademien finns även röster som uttrycker oro för Kinas pengar.

Johan Lagerkvist, professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet, har bland annat varnat för att ”omvärldens hunger efter kinesiska pengar kan komma i konflikt när man har att göra med ett starkt land som Kina som inte respekterar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati”.

Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché vid Sveriges ambassad i Peking som nu undervisar vid Cornell University, är ytterligare en akademiker som ofta hörs i debatten. Han har flera gånger uttryckt sin tro om att den svenska politikers värderingar redan i dag låter sig påverkas av Kinas ekonomiska inflytande, och framhåller regeringens hantering av den kidnappade förläggaren Gui Minhai som exempel på detta.

Visst skulle jag kunna räkna upp hur många namn och exempel som helst här. Så jag nöjer mig istället med att konstatera att det inom debatten fortfarande råder ett relativt positivt skimmer kring kinesiska förvärv och investeringar i Sverige – i vilket fall långt mer positivt (naivt?) än i Nordamerika, Australien och andra delar av Europa.

Johan Lagerkvist är en av de svenska forskare som oftast och tydligast varnar om utvecklingen gällande mänskliga rättigheter i Kina, samt vad detta potentiellt kan innebära för kinesiska investeringar. Jag vet av egen erfarenhet att många akademiker, företagare och andra medvetet väljer att aldrig belysa de negativa aspekterna av Kinas utveckling. Detta på grund av rädsla för att inte få resa dit, eller på annat vis gå miste om tillgången till kinesiska marknader eller resurser.

Även inom partipolitiken existerar stora meningsskiljaktigheter om kinesiska förvärv och investeringar. Och det kan ju vara intressant att belysa såhär i valtider.

Den nuvarande regeringen har en uttalad strategi att locka investeringar från Kina. Detta har man dels deklarerat rakt ut som en policy, och dels materialiserat bland annat i och med den stora affärsresa som Stefan Löfven sommaren 2017 gjorde till Kina tillsammans med flera ministrar och representanter för över 60 myndigheter och företag.

Regeringen har dels valt att föra denna politik på bekostnad av mänskliga rättigheter. Som jag och flera har påpekat så nämnde man inte ens Gui Minhai vid namn under denna resa.

Guis namn – eller någonting annat gällande mänskliga rättigheter – stod heller inte att finna i den av nya ekonomiska samarbetsavtal fyllda kommuniké som lades upp på regeringskansliets hemsida efter resan.

Nuvarande regering motsätter sig också den kontrollmekanism som EU vill införa på central nivå för att överse kinesiska och andra utomeuropeiska investeringar. Förslaget – som initierades av finansministrarna i Tyskland, Frankrike och Italien – avfärdas av den svenska regeringen som protektionism.

När handels- och EU-minister Ann Linde tidigare i år fick frågan av Aktuellt fick frågan om en tuffare europeisk handelspolitik mot Kina, så gömde hon sig istället bakom utslitna floskler som att den ekonomiska utvecklingen även leder till förbättringar av det kinesiska rättsystemet och mänskliga rättigheter.

Som jag tidigare här på InBeijing uppmärksammat, så kallar Moderaternas partiledare Ulf Kristersson regeringens inställning till kinesiska investeringar för “naiv”, och beskriver en gemensam europeisk strategi mot Kina som “absolut nödvändig”. Läs mer om detta i följande inlägg:

Ulf Kristersson och Angela Merkel diskuterar Kinas inflytande i Europa” (1 juni 2018)
Ulf Kristersson gör nya, hårda uttalanden om Kina” (13 april 2018)
Moderaternas partiledare efterlyser en tuffare Kinapolitik” (28 februari 2018)

Tidigare i år meddelade Kristersson även via DN att – med hänvisning till kinesiskt kapital – nya tider kräver en ny politik, och utfärdade även ett vallöfte med anledning av detta:

Den senaste tiden har kinesiska investeringar i Sverige väckt både entusiasm och kritik. En tidigare militär hamn i Fårösund på Gotland köptes av en Hongkong-kines men är nu åter statligt ägd. I Lysekil har kinesiska intressen önskat bygga en jättehamn. I Årjäng hoppas man att en snabbjärnväg Stockholm-Oslo finansierad av Kina ska dras genom kommunen.

Den grekiska hamnen i Piraeus köptes av ett kinesiskt företag. Hamnen ingår i ett strategiskt projekt som kallas ”De nya sidenvägarna”. Det ses av Kina-kännare som en plan att dominera världen genom att investera i vägar, järnvägar, fibernät och annan infrastruktur.

– Stora kinesiska förvärv med statligt kapital i ryggen innebär en delvis annan situation än när vanliga demokratiska länder handlar med varandra. Det har funnits en osäkerhet om vilka säkerhetsrisker och långsiktigt inflytande som följer med investeringarna, konstaterar Ulf Kristersson.

I samma artikel sade Kristersson även att Sverige bör ändra uppfattning i frågan om ett regelverk på central EU-nivå, och stödja etableringen av ett sådant för att överse säkerhetsaspekterna i samband utomeuropeiska investeringar. Och detta med särskild anledning av kinesiska investeringar.

Vallöftet bestod i att starta en utredning för att ge Sveriges regering möjlighet att granska och, om det ur säkerhetssynpunkt är nödvändigt, även stoppa utländska investeringar i svenska kommuner.

Någon sådan mekanism existerar inte i Sverige i dag, och Kristersson varnade för att det finns en ”aningslöshet gentemot de kinesiska investeringarna”. En av hans partikollegor citeras också i samma artikel:

Ett moderat vallöfte är att snabbt starta en utredning för hur direktinvesteringar ska kunna granskas, förses med villkor och ytterst kunna stoppas.

– Tolv europeiska länder har sådan lagstiftning och även USA, Kanada och Australien. Våra grannländer Danmark, Norge och Finland har det. Varför har vi inte det i Sverige? Vi blir svaret skyldiga. Det handlar inte bara om hamnar utan också om cybersäkerhet och olika avancerade produkter, säger den moderate Europaparlamentarikern Christofer Fjellner.

Sverige har i dag alltså inget regelverk för att på central nivå stoppa utomeuropeiska investeringar. Detta trots att Säkerhetspolisen varnat för utländska intressen som köper in sig i svenska data-, tele-, och kraftföretag. Enligt SÄPO bedriver Kina det näst mest intensiva spionaget i Sverige i dag efter Ryssland.

Den djuphavshamn som en kinesisk affärsman planerade bygga i Lysekil är ett exempel på ett projekt som hade kunnat gå genom på grund av avsaknaden av ett sådant regelverk.

Kommunpolitiker förhandlade där bakom stängda dörrar med de kinesiska intressenterna. Hamnen stoppades främst tack vare ett aktivt civilsamhälle, och kanske även delvis tack vare mitt avslöjande i Fokus om att investeraren hade nära relationer till Kinas regim och militär.

Ulf Kristersson är den som tydligast pekat med hela handen vad gäller vikten av att vara aktsam mot kinesiska investeringar och förvärv.

Kort sagt så är vår nuvarande regering rädd att vidta åtgärder som eventuellt skulle minska kinesiskt kapital till Sverige, medan Kristersson med bakgrund mot potentiella risker vill gå mer varsamt fram, med tanke på vad han ofta kallar ”den kinesiska regimens ambitioner”.

En inverterad höger-vänsterskala för många kanske. Men i förhållandet till Kina står det utom tvivel att S främst är ute efter pengar, medan M är mer villiga att tala om såväl säkerhetsrisker som mänskliga rättigheter.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera