Under veckan har Kina varit föremål för ”Universal Periodic Review” i FN, där länder ställs till svars gällande deras efterlevnad av mänskliga rättigheter. Detta innebär att övriga medlemsländer under en knapp minut kan ta upp bekymmer eller ge rekommendationer till Kina inom detta område, varpå den kinesiska delegationen sedan får möjlighet att svara.
Denna utfrågning benämns av många som den viktigaste återkommande översynen och granskning av mänskliga rättigheter inom FN, och är tillika ett utmärkt tillfälle för varje land att ta upp specifika frågor.
Ändå undvek Sverige att nämna Gui Minhai, som nu suttit fängslad i Kina i över 1 100 dagar utan rättegång. Att länder som USA och Schweiz tog upp Gui med namn medan Sverige avstod, beror på ”feghet”, enligt Sophie Richardson, som är ordförande för Kinaavdelningen vid Human Rights Watch.
”Jag undrar hur svenskar känner inför att Trump-administrationen försvarar svenska medborgares mänskliga rättigheter i Kina”, frågar Richardson retoriskt i en intervju med Svenska Dagbladet.
Och visst är det väl delikat att en administration som i Sverige ofta anklagas för övergrepp mot mänskliga rättigheter står upp för en fängslad svensk i världens största diktatur, när svenska myndigheter själva inte vågar.
Svenska Dagbladet sammanfattar i en artikel med rubriken ”Sverige teg i FN när USA kritiserade Kina: ’Feghet’”:
I stället tog USA och Schweiz upp fallet med den försvunne svenske förläggaren. Det gjordes i form av skriftliga frågor som länder skickade inför granskningen i Genève. Där skrev USA bland annat ”Vad gör Kina för att stoppa olagliga gripanden utan korrekta rättsprocesser som i fallet med den svenska medborgaren Gui Minhai?”. Schweiz frågade å sin sida ”Vad händer med svenske Gui Minhai, kommer det att göras en öppen och oberoende utredning?”
Richardson beskriver det som ”chockerande” att Sverige inte ”tog tillfället i akt” att kräva Guis frigivning.
Hon menar att beteendet är ”obegripligt och fegt”, samt påminner om att vare sig Sveriges statsminister eller utrikesminister heller har rest frågan offentligt när de besökt Kina.
Enligt Richardson betyder det oerhört mycket när enstaka fall som Gui Minhai nämns i dessa sammanhang. Dels för att stötta familjen, men även för att visa att fallet inte glömts bort.
Hon säger vidare att Kina – snarare än specifik kritik – vill ha den form av allmän kritik som Sverige levererade, vilket innebär att man slipper utkrävande av ansvar på specifika punkter. Se nedan de saker som Sverige valde att ta upp med Kina under ”Universal Periodic Review” i Genève i tisdags:
Utrikesdepartementet säger till Svenska Dagbladet att man inte tog upp Gui Minhais fall eftersom regeringens position i fallet ”är känd sedan tidigare och kvarstår”.
Jag har tidigare, bland annat i min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, utvecklat tesen om att Sveriges ovilja att pressa kinesiska myndigheter över Gui Minhai beror på en särskilt uttalad strategi att locka investeringar från Kina samt öka handel och annat ekonomiskt utbyte med den ekonomiska stormakten.
