Krav på förbud mot statlig kinesisk media i Storbritannien

Statlig kinesisk tv har under de senaste åren sänt hundratals framtvingade erkännanden. Det handlar om allt från aktivister till journalister eller affärsmän som på något vis har hamnat i onåd med landets myndigheter och därmed i avskräckande syfte förödmjukas i rutan.

En av dessa är Peter Humphrey, en brittisk utredare som 2013 i kinesisk tv tvingades ”erkänna” att han samlat information med ”olagliga metoder”, i ett fall angående korruption i ett brittiskt läkemedelsföretags verksamhet i Kina.

Det framtvingade erkännandet användes sedan som del i bevisföringen när Humphrey dömdes till fängelse, där han utvecklade flera sjukdomar, inklusive en elakartad cancertumör i prostatan. Mer detaljer om Humphreys öde står att läsa i inlägget ”Brittisk medborgare talar ut om sina 23 månader i kinesiskt fängelse” som jag skrev här på InBeijing tidigare i år.

Trots att statlig kinesisk tv används som propagandaverktyg på detta vis, så har man kunnat expandera sin verksamhet utanför Kina i stort sett ostört. Förra veckan kom dock den hittills tydligaste markeringen.

Då anmälde Peter Humphrey nämligen China Central Television (CCTV) och dess utländska arm China Global Television Network (CGTN) till den brittiska granskningsnämnden Office of Communications (Ofcom).

Humphrey menar att CGTN brutit mot brittiska sändningsregler i och med det framtvingade erkännandet av honom och hans fru, och därför bör få sitt sändningstillstånd indraget.

Till saken hör att CGTN är mitt uppe i en storexpansion i London vilket jag i somras beskrev närmare här på InBeijing i texten ”Kinas statliga tv anställer 350 journalister i London”.

Enligt planerna ska Storbritannien fungera som ett nav för statlig kinesisk tv i Europa, och givet de pågående investeringarna vore det givetvis ett stort bakslag om CGTN förlorade sin brittiska licens.

Illustration av Peter Humphreys framtvingade erkännande, som spelades in under såväl hot som tvångsmedicinering. Journalisterna som filmar är från statliga CCTV, samma tv-kanal som nu expanderar sin produktionsverksamhet i Storbritannien.

Anmälan offentliggjordes förra fredagen vid en presskonferens i London som hölls av den svenska aktivisten Peter Dahlin, som samtidigt lanserade sin nya bok ”Trial By Media: China’s new show trials, and the global expansion of Chinese media”. Boken beskriver över 100 fall av framtvingade erkännanden, och visar hur statlig kinesisk tv inte bara sänder dem utan även producerar dessa ”erkännanden”.

Anmälan i Storbritannien är av stort intresse för Sverige. Som bekant har CCTV tidigare paraderat två svenska medborgare i rutan; förutom Peter Dahlin även Gui Minhai.

Dessutom ertappades en kinesisk underrättelseagent 2010 på bar gärning med flyktingspionage mot kinesiska uigurer på svensk mark, under täckmantel som korrespondent för Folkets Dagblad.

Lägg därtill att kinesiska myndigheter på flera vis försvårar för svenska journalister, vilket Expressen tidigare i år beskrev närmare i artikeln ”Så straffas svenska journalister av Kina”.

Och som jag skrev här på InBeijing tidigare i veckan, så kallades Aftonbladets reporter Peter Kadhammar nyligen in på ett förhör med kinesiska ambassaden i Stockholm, där han bland annat fick svara på vad han ansåg om mig(!)

Trots allt detta så finns det nu enligt regeringens senaste statistik sju stycken korrespondenter för statlig kinesisk media på plats i Sverige – inklusive från CCTV och Folkets Dagblad – som kan jobba helt utan förhinder.

Hur bör man då agera från svenskt håll? Den svenska granskningsnämnden saknar laga rätt eller ens möjlighet att förbjuda CCTV eller CGTN eftersom kanalerna – till skillnad från i Storbritannien – inte har någon produktion i Sverige.

Ska man då istället skicka hem enskilda korrespondenter från ovannämnda kinesisk medieföretag? Många menar att något sådan vore att sänka sig till Kinas nivå. Själv tycker jag att det, om inte annat så för att markera, vore berättigat att dra in journalistvisumen just för CCTV och Folkets Dagblad, som ju gjort sig skyldiga till tydliga övergrepp mot svenska medborgare.

Brittiska Ofcom har sagt att man genast ska titta på ärendet. Och om man låter tidigare liknande fall agera måttstock så står det utom tvivel att statlig kinesisk tv bör förlora sin licens i Storbritannien.

2013 förlorade nämligen iranska Press TV sin licens i Storbritannien indragen, efter att kanalen visat ett liknande framtvingat erkännande från en iransk aktivist. Nu handlar det ju om hundratals erkännanden, som dessutom innefattar en brittisk och två svenska EU-medborgare.

Sannolikt är väl dock att statliga kinesiska medier får ännu ett frikort på grund av landets ekonomiska inflytande.

Och av precis samma anledning är det troligt att kinesiska myndigheter kan fortsätta försvåra för svenska journalister, och kinesiska medier paradera fler svenska medborgare i rutan, alltmedan de statliga kinesiska medierna ges fritt spelrum i Sverige.

Hur bör svenska och europeiska myndigheterna agera inför den alltmer ojämlika situationen vad gäller medier? Kommentera gärna nedan.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

1 Comment

  1. Man kan inte i pressfrihetens namn behandla de statliga kinesiska medierna som andra medier. Tillåts de verka fritt så riskeras yttrandefriheten i Sverige och EU. Dra in de kinesiska journalisternas visa -tolerans mot de intoleranta är feghet!

Kommentera