2019

Nyårskrönika: Årets 10 populäraste artiklar på InBeijing

Nyårskrönikorna duggar tätt i dessa dagar, och även jag tänkte dra mitt strå till stacken genom att lista det gångna årets mest lästa artiklar här på InBeijing.

Men först något om besöksstatistiken. Under 2018 mer än fördubblades antalet dagliga sidvisningar från 435 till 948, vilket hade mycket att göra enstaka händelser som bråket med en kinesisk turistfamilj i Stockholm. Jag räknade därför inte med att trafiken skulle öka även under 2019.

Icke desto mindre har InBeijing i år haft 1 122 sidvisningar om dagen i genomsnitt, och befäster därmed statusen som Sveriges i särklass största sida gällande Kina.

Antalet dagliga sidvisningar per månad och år sedan InBeijing startade, enligt WordPress egna mekanism för statistik.

För detta vill jag givetvis tacka er läsare, för såväl läsning som delningar av innehållet på InBeijing.

Ytterligare en anledning till besöksstatistiken är att jag fick bra gehör då jag i juli bad om hjälp med att expandera InBeijing. Sedan dess har det stöd jag får via Patreon mer än fördubblats – i dag sponsrar 86 läsare sidan med drygt 400 dollar i månaden, pengar som gör att jag kan lägga mer tid på att skriva här.

Som ni säkert förstår så handlar det här om en snöbollseffekt. Ju mer sponsorer jag får, desto mer tid kan jag lägga ner på att skriva, vilket i sin tur leder till att ännu fler personer blir intresserade av att stödja InBeijing.

Om du under årets gång haft behållning av mina inlägg, överväg därför att sponsra InBeijing via Patreon. Vid ett stöd på 750 dollar i månaden kommer jag varje vecka att skicka två unika nyhetsbrev till alla sponsorer – ett bra sätt att hålla sig uppdaterad om vad som händer kring Kina i en tid då landet blir allt viktigare och tar allt större plats i omvärlden.

Nåväl, nog med så kallat ”tiggeri” för denna gång. Se nedan en kort sammanfattning av de tio artiklar här på InBeijing som haft flest läsare under 2019:

1)Kina kan bygga upp till 500 nya kolkraftverk innan år 2030” (29 mars) – Miljö och klimat har varit populära ämnen i nyhetsflödet detta år. Så även på InBeijing, då denna artikel om Kinas planerade expansion av kolkraft fått över 32 000 sidvisningar. Planerna innefattar byggnationen av mellan 300 och 500 kolkraftverk till år 2030. Det innebär potentiellt att Kinas koldioxidutsläpp ökar med en fjärdedel fram till samma år, trots att landet redan i dag är världens största miljöbov. Detta omöjliggör i sin tur infriande av en rad globala utsläppsmål.

2)Sweden now grants refugee status to all Uyghurs from Xinjiang” (17 mars) – Då något riktigt viktigt sker i Sverige, händer det att jag på InBeijing skriver artiklar även på engelska. Detta skedde bland annat i mars, då en familj uigurer bosatta i Sverige höll på att utvisas till en osäker framtid i Kina. Texten plockades upp av flera utländska medier, och kan eventuellt ha bidragit till att familjen fick stanna i Sverige. Tänk, ibland kan även en ”swishjournalist” göra skillnad!

3)Taiwan har världens bästa sjukvård, Sverige på plats 28 av 89 länder” (8 augusti) – Överlag så är artiklar på InBeijing med någon slags svensk vinkling särskilt populära. Så var fallet när jag återgav och utvecklade mina tankar kring en internationell ranking om sjukvård, vilket ju är en svensk paradgren där Sverige inte längre nödvändigtvis ligger i topp.

4)Kina öppnar världens största flygplats, ska öka antalet årliga flygresor till 1,6 miljarder” (26 september) – En annan kategori som ofta är populär är artiklar om ”världens största” städer, byggnader eller som i detta fall flygplats. Daxing International Airport slog under hösten upp portarna i södra Peking, och ska i framtiden kunna hantera 100 miljoner resenärer årligen. Detta är bara ett steg i ledet i kinesiska myndigheters uttalade ambition att öka landets flygtrafik; år 2037 beräknas 1,6 miljarder flygresor ske årligen i Kina, jämfört med 600 miljoner i fjol och blott 268 miljoner år 2010.

5)Om Zara Larsson och Sarah Sjöströms samarbete med Kinas regim” (22 april) – Ytterligare en artikel med svensk koppling, angående hur några av våra mest folkkära kändisar säljer sig själva till det omtalade kinesiska telekombolaget Huaweis annonskampanjer. Detta skedde efter att det bland annat avslöjats hur Huawei de facto ägs av kinesiska staten, samt att företagets utrustning spelar en viktig roll i förföljelsen av uigurer i västra Kina.

6)Första konkreta bevisen för att Huawei bedrivit spionage i Europa” (1 maj) – Det har varit ett stort intresse för just Huawei här på InBeijing under det gångna året. Inte mindre än tre artiklar som fokuserar på företaget återfinns på denna tio i topp-lista. Just denna handlar om uppgifter från Europas största telebolag Vodafone, om hur Huaweis mjukvaror i Europa innehållit så kallade bakdörrar för att kringgå säkerhetskontroller och därmed få tillgång till datasystem eller krypterad data.

7)När Huaweis nordiska chefer intervjuas med dolda kameror” (28 november) – Ännu en skandal som Huawei varit inblandad i under årets gång var den intervju som SVT genomförde med företagets chefer i Norden, som var ovetande om att det fanns en dold kamera i rummet. Annars hade de kanske inte återgivit kinesiska regimens propaganda på en rad punkter, inklusive övervakning och förföljelsen av miljontals muslimer i Xinjiang. En av cheferna sade även att det fanns en ”tredje hand” bakom protesterna i Hongkong.

8)Här ljuger Kinas ambassadör för svenska medier inbjudna till ambassaden” (29 maj) – Lögner är inte ovanliga bland regimens hejdukar, vilket Kinas ambassadör visade prov på då han bjöd in er rad journalister till ambassaden för att tala om handelskriget med USA. I denna artikel återger jag flera av ambassadörens lögner, samt visar hur detta fenomen – alltså att journalister bjuds in till kinesiska ambassader för ”instruktioner” om hur de bör rapportera i vissa frågor – har blivit allt vanligare världen över på senare tid.

9)Dagens Nyheter publicerar propaganda betald av Kinas myndigheter” (20 september) – Dagens Nyheter hade nog inte riktigt räknat med så pass mycket kritik, efter att man mottog kinesiska pengar för att återge propaganda om situationen i Hongkong i form av en betald helsidesannons. Även denna annons var fylld med lögner angående exempelvis efterlevnaden av de internationella avtal som Kina slöt med Storbritannien i samband med överlämningen av Hongkong 1997. Bara hoppas att Dagens Nyheter funderar en extra gång innan de publicerar kinesisk propaganda i framtiden.

10)Kinas storsatsar på Almedalen med hjälp av svensk pr-byrå” (29 juni) – Dagens Nyheter ligger dock på efterkälken som medlöpare åt Kina regim i jämförelse med pr-byrån Scandhof, som gjorde allt för att hjälpa den kinesiska ambassaden att nå ut med sitt budskap under politikerveckan i Almdalen denna sommar. Ordförande Adam Hofmann försvarade med en dåres envishet uppdraget, bland annat genom att påstå att Kinas närvaro i Almedalen är ”helt opolitiskt” utan blott handlar om handel och liknande samarbeten.

Gott nytt år alla läsare, med hopp om att antalet besökare på InBeijing kan öka även år 2020!

Kartläggning i Expressen av statliga kinesiska mediers utlandsexpansion

Kinas statliga medier expanderar utomlands i snabb takt. En trend som började redan under president Hu Jintao – som 2009 offentliggjorde en budget på 60 miljarder kronor för att öka Kinas medienärvaro globalt – och har accelererat under Xi Jinpings styre.

I den svenska debatten diskuteras dock alltför sällan metoder, syften och aktörer bakom Kinas medieexpansion. Istället är det ofta rysk propaganda som drar på sig uppmärksamheten.

Detta är vanskligt, eftersom den kinesiska propagandan inte bara är långt mer påkostad utan även mer subtil än den ryska. Det gör att behovet av att uppmärksamma kinesiska mediers aktiviteter desto större.

Därför fick jag nyligen i uppdrag av Expressen att kartlägga statliga kinesiska mediers utlandsexpansion. Reportaget publicerades i helgen, och innehåller bland annat en jämförelse mellan Kina och Ryssland:

På så vis är propagandan mer subtil än den ryska. Man skulle kunna dela upp de kinesiska och de ryska mediernas utländska propagandakampanjer som konstruktiv respektive destruktiv. Det gör i alla fall Maria Repnikova, forskarassistent vid Georgia State University, där hon är ordförande för Center for Global Information Studies.

Det ryska tillvägagångssättet består främst i att bryta ner västerländska politiska narrativ genom att påvisa svagheter och underliggande hyckleri. Den kinesiska metoden bygger i stället på att skönmåla Kinas utveckling i syfte att bygga upp trovärdighet för landets framfart globalt, exempelvis genom att hylla projekt som de nya sidenvägarna, säger Repnikova.

Med en nästan tio gånger så stor ekonomi som Ryssland, har Kina dessutom långt mer resurser att plöja in i sin kampanj. Det är påverkan som driver de båda ländernas utländska medienärvaro, men i stället för att spela på rädsla och uppträda hotfullt så försöker Kina främst framstå som attraktivt.

– Kinas propaganda framhåller förvisso ibland bristerna i det västerländska narrativet, särskilt när det gäller inställningen till Kina. Men först och främst fokuserar man på att berätta sin egen historia för att stärka Kinas legitimitet och geopolitiska attraktion, menar Repnikova.

Förutom Maria Repnikova, så intervjuas två andra personer i artikeln. Dels David Bandurski, ordförande för China Media Project vid University of Hong Kong, som förklarar bakgrunden och budskapet gällande de statliga mediernas utlandsexpansion.

Han beskriver också närmare de statliga kinesiska mediernas samarbeten med andra medier i länder. Exempelvis erbjuder nyhetsbyrån Xinhua – som inte behöver gå med vinst tack vare statligt stöd – billiga nyheter åt medier i utlandet; nyheter som naturligtvis tjänar Kinas narrativ.

Dels intervjuas Ann-Marie Brady, en forskare från Nya Zealand som själv fått inbrott i hem och kontor samt bil nedklottrad med varningar efter att ha forskat om kinesisk påverkan.

Hon berättar närmare om attacker mot meningsmotståndare, som tillsammans med kommunistpartiets narrativ att få ut sitt eget budskap samtidigt skapar självcensur hos de som vill ge en annan bild.

Vidare beskrivs de viktigaste aktörerna i Kinas globala mediestatsning. Hur många utlandsbyråer har Xinhua? På hur många språk sänder statlig kinesisk tv? I hur många länder publicerar China Daily material och bilagor?

Läs om detta och mycket mer i mitt reportage som ligger öppet på Expressens hemsida.

Japans befolkning minskar med 500 000 personer i år

New York Times uppmärksammade i veckan hur Japans befolkning i år har sjunkit med 512 000 invånare, enligt officiell statistik som släpptes i tisdags.

En av anledningarna är att antalet födslar – i år 900 000 – är det lägsta sedan 1874. Ännu en anledning är givetvis att Japans befolkning blir allt äldre. Närmare 28 procent av invånarna är nu över 65 år, vilket enligt tidningen är den högsta andelen i världen.

Japans demografiska utmaningar är något som jag studerat närmare sedan jag flyttade hit för snart tre månader sedan. Dels tack vare ett stipendium, dels på grund av en rad artiklar jag skriver där landets demografi spelar stor roll.

En minskande och åldrande befolkning påverkar givetvis även faktorer som ekonomi och geopolitisk status. Låt mig därför bygga vidare på New York Times artikel, för att ge er läsare en uppfattning om hur dramatisk situationen är.

Japans befolkning har minskat tio år i följd, efter att 2008 nått en topp på 128 miljoner. I dag är antalet japaner knappt 125 miljoner; men om inget görs för att vända trenden kommer landet år 2060 enligt beräkningar bara ha 70 miljoner invånare.

Samma år vore över 40 procent av befolkningen 65 år eller äldre. Det innebär en fortsättning på den onda spiralen. I början av nästa århundrade uppskattas Japans befolkningsmängd till blott 42 miljoner – mindre än en tredjedel än de 128 miljoner som noterades för ett årtionde sedan.

Redan i dag skapar avfolkningen stora problem i synnerhet på landsbygden. Där minskar befolkningen inte bara på grund av låga födelsetal, utan en fortsatt ökad inflyttning till storstäderna

Faktum är att urbaniseringen är en av de viktigaste faktorerna till Japans demografiska bekymmer. För samtidigt som Japans befolkning minskar, så har antalet invånare i Tokyo ökat varje år under 2000-talet. Och det är ett länge etablerat faktum att det föds färre barn i storstäder än på landsbygden.

Tokyo är fortfarande världens ohotat största stad, med cirka 38 miljoner invånare i stor-Tokyo. Detta har – enligt intervjuer jag genomfört med forskare här – mycket att göra med myndigheternas politik.

Allmänna investeringar har sedan Japans ekonomiska utveckling tog fart under efterkrigstiden fokuserat främst på storstadsområdena kring Tokyo, Osaka och Nagoya. På senare tid har Tokyo börjat suga upp resurser och talanger även från övriga storstäder.

Där talangerna finns, sker även de privata investeringarna. I stor-Tokyo finns över 40 procent av alla japanska universitetsstudenter, och närmare hälften av den privata sektorns alla investeringar.

Spiralen föder därmed sig själv. Faktumet att Tokyo och ett par andra storstäder växer, samtidigt som landsbygden dör ut, gör att ännu fler unga lämnar landsbygden för att utbilda sig eller arbeta i storstäderna.

Denna situation är särskilt allvarlig på Hokkaido, den största av Japans 47 prefekturer, där jag nu är bosatt. Hokkaido utgör 22 procent av landets yta men är hem åt blott 4 procent av befolkningen.

Hokkaido har 180 städer och kommuner. Under de kommande två årtiondena åren beräknas befolkningen sjunka i varenda en av dessa, samtidigt som andelen invånare över 65 år kommer öka från 14,8 procent (år 1995) till 40,7 procent (år 2040).

Till år 2040 riskerar dessutom 78 procent av Hokkaidos städer och kommuner att ”försvinna”; en definition som betyder att antalet kvinnor i åldern 20-39 år minskar med minst hälften. Ett öde som under de kommande 20 åren förresten förväntas drabba över hälften av Japans 1 700 kommuner.

Urbanisering, låga födelsetal och en åldrande befolkning utgör alltså enorma utmaningar för Japan. Hur ska så få unga kunna ta hand om så många gamla, ekonomiskt såväl som rent fysiskt? Vad händer när landsbygden bokstavligen talat försvinner?

Det finns heller ingenting som pekar på att trenden kommer vända. Myndigheterna har förvisso inrättat en särskild kommission för att få bukt med problemet. Målet är att stabilisera befolkningsmängden kring 100 miljoner till år 2060. Men man har hittills inte lyckats öka födelsetalen i den takt man siktat på.

Det finns heller inga planer på fylla gapet med invandring. Det finns inget stöd bland väljarna för omfattande invandring, konstaterade en professor jag intervjuade torrt, och tillade att det därför inte är några politiker eller något parti som går till val på detta.

Japan är ett av världens mest homogena och säkraste samhällen. Många japaner anser, med rätt eller orätt, att dessa två faktorer går hand i hand.

Skottlossningar, våldsbrott eller ens stölder är här extremt ovanligt. Dessutom är det få samhällen i världen som har så pass djupa kulturella koder och sociala regler, vilka sannolikt också skulle ställas på ända vid storskalig invandring.

Förvisso har man under de senaste åren lättat något på visumkraven för arbetskraftsinvandring. Men för att bosätta sig här krävs fortfarande att man har ett jobb, och det finns inga garantier för att få stanna kvar om man skulle förlora sitt arbete.

Kanske är Japan ett extremt exempel på de utmaningar som många utvecklade ekonomier kommer ställas inför framöver. Det är därför ett viktigt exempel att hålla ögonen på gällande hur en åldrande och krympande befolkning påverkar ett samhälle.

Här finns egentligen två uppfattningar. Den ena menar att demografiska problem av denna sort hotar hela samhället, och att allt måste göras för att se till så att befolkningen inte minskar.

Den andra menar att en stor befolkning i sig inte är ett självändamål. Så länge BNP per capita inte rasar, så kan livskvalitén förbli densamma även om ekonomin krymper i storlek. Vad spelar det för roll om det finns 128 eller 42 miljoner japaner, så länge alla kan leva gott?

I vilket fall som helst så kan vi vänja oss vid rubriker om att Japans befolkning sjunker med i genomsnitt någon miljon om året under de kommande årtiondena. Det ska bli intressant att se vilka konsekvenser detta egentligen får för landet.

(OBS: Se här information om onlinekredit.)

Ny rapport: Huawei har fått 700 miljarder kronor från Kinas regim

Några av de artiklar som varit mest populära här på InBeijing handlar om det kinesiska telekombolaget Huawei. Givet detta intresse avser jag fortsätta skriva om företaget när nya uppgifter framkommer. Som exempelvis den rapport som Wall Street Journal publicerade i går, vilken visar att Huawei genom åren har fått motsvarande drygt 700 miljarder kronor i stöd av kinesiska myndigheter.

Tidningen har kommit fram till beloppet 75 miljarder dollar genom att räkna samman statliga bidrag, skatterabatter och olika slags lån som Huawei fått under sin resa från obskyrt litet företag för televäxlar till världens största telekombolag.

Sammantaget har denna ekonomiska assistans från myndigheterna gjort att företaget kan erbjuda varor och tjänster för en tredjedel lägre priser än rivaler som Ericsson och Nokia, skriver Wall Street Journal.

Det största stödet – cirka 46 miljarder dollar – utgörs av subventioner, fördelaktiga lån och krediter från statliga kinesiska banker och institutioner. Dessa lån med förmånliga villkor dels getts till Huawei, dels till företagets kunder främst i utvecklingsländer.

Exempelvis har China Development Bank och Export-Import Bank of China under de två senaste årtiondena lånat ut över 30 miljarder dollar till Huaweis kunder. Ofta kommer de fördelaktiga lånen med en rad andra villkor.

Wall Street Journal nämner ett exempel från 2009, där Pakistans myndigheter fick ett miljardlån från Export-Import Bank of China på 20 år för att finansiera ett övervakningssystem i huvudstaden Islamabad, på villkor att Pakistan endast använder sig av Huaweis utrustning, utan budgivning med andra företag.

Vidare innebar rena skatterabatter att Huawei sparade 25 miljarder dollar bara mellan 2008 och 2018. Ytterligare finansiella förmåner kommer från rena bidrag och mark som man tilldelats eller fått billigt av Kinas myndigheter. Exempelvis har företaget betalat mellan 10 och 50 procent av marknadsvärdet för flera tomter i Dongguan mellan 2014 och 2018.

För att komma fram till de ovan nämnda beloppen har Wall Street Journal bland annat använt sig av officiella uttalanden och statistik samt lagfarter och andra registreringsdokument. Wall Street Journal påpekar förvisso att finansiellt stöd för favoriserade företag sker i fler länder än Kina. Men situationen är ändå annorlunda vad gäller Huawei.

Dels är stödet mycket större; Huaweis officiella statliga bidrag på 1,6 miljarder dollar under fem år fram till 2018 var 17 gånger större än motsvarande myndighetsstöd för Nokia. Ericsson fick under samma period inga som helst statliga bidrag.

Dels innebär det omfattande finansiella stödet att Huawei är i beroendeställning till världens största diktatur, snarare än en demokratisk vald regering i ett land med fristående rättsväsende. Detta är en problematik som jag formulerade tidigare i år i en text med rubriken ”Det verkliga problemet med Huawei och andra kinesiska aktörer”:

Många frågar sig därför: Varför ska vi tillåta motsvarande amerikanska produkter och tjänster, om vi inte tillåter Huawei? Är det inte dubbelmoral att peka ut Huawei och Kina för spionage, när samma sak sker i flera andra länder? Vad spelar det för roll om det är kinesiska istället för något annat lands myndigheter spionerar på mig?

Den som för fram dessa argument har helt missat poängen. De sanktioner som införts mot Huawei i många länder – och som främst USA försöker uppmuntra fler regeringar att införa – sker inte enbart med argumentet att Huawei spionerar. Det ligger andra mekanismer bakom rädslan för Huawei.

Till att börja med är Kina under kommunistpartiet en totalitär stat. Den använder sin makt inte bara för att förtrycka stora delar av sin egen befolkning, utan även för att spionera på och betvinga etniska kineser eller för den delen andra regimkritiker i utlandet.

Vidare respekterar kommunistpartiet inte internationella lagar och bestämmelser. Exempelvis tillåter man utan skrupler teknikstöld, och strävar även uttalat för att ändra den globala världsordningen bort från demokratiska värderingar i en mer auktoritär riktning, med partiet som en drivande kraft internationellt.

Frågan man bör ställa sig är därför: Hur mycket information och inflytande är man beredd att ge ett företag som är underställd en auktoritär regim likt den kinesiska? Är det klokt att låta en enpartistat som vill sprida sina totalitära värderingar bygga 5G-nätet i en demokrati?

Den nya rapporten är bara ett i raden av bevis på de nära banden mellan Huawei och Kinas regim. Den som tror på företagets löften att man – trots skyldighet enligt lag – aldrig skulle överlämna någon användarinformation eller annan känslig data till kinesiska staten, kommer garanterat bli besviken.

De svenska företagsledarna som får beröm av Kinas ambassadör och statliga medier

Kinas ambassadör i Stockholm fortsätter att skapa rubriker. Under den senaste veckan har han bland annat i en intervju med Dagens Industri låtit veta att två stycken kinesiska näringslivsdelegationer ställt in planerade besök till Sverige, på grund av att Sverige har agerat på ett vis som Kinas regim ogillar.

Det handlar om att kulturminister Amanda Lind förra månaden närvarade vid Svenska PEN:s prisutdelning för Gui Minhai. Ett misstag som enligt ambassadören måste ”korrigeras” innan relationen mellan Kina och Sverige kan återställas.

Förutom politiker så fortsätter även attackerna mot journalister och civilsamhälle. Men det är inte alla svenskar som attackeras eller ogillas av ambassadör Gui Congyou. I sin ambition att så split bland svenska aktörer som har med Kina att göra, framhålls även en rad exempel på svenska företagsledare vars beteende han är nöjd med.

I en artikel i statliga Global Times, med den talande rubriken ”Sweden must bear consequences of the current severe difficulties in China-Sweden relations: Chinese envoy”, står följande att läsa:

However, the ambassador said that those who are willing to conduct friendly cooperation are welcome with China.

He said that he was glad to have read the comments by the CEO and Chairman of a shipping company in Gothenburg and Volvo Car on China-Sweden relations and cooperation with China recently.

”Their remarks are representative of the views of the Swedish business community on China-Sweden relations,” the ambassador said.

Artikeln är baserad på Gui Congyous intervju med Dagens Industri, som har lagts ut i sin helhet på den kinesiska ambassadens hemsida.

Uttalandena kommer med anledning av att Dan Sten Olsson, chef för Stenagruppen och tillika mångmiljardär, i en intervju med Dagens Nyheter sagt att ”inte har råd att vara politisk” när det gäller Kina.

Detta eftersom man enligt uppgift sparar ett par hundra miljoner när Stena Lines större fartyg byggs i Kina snarare än i Sydkorea.

Vad gäller Volvo Cars, så är ambassadören nöjd med hur företagets vd Håkan Samuelsson i en intervju nyligen sade sig inte kunna kommentera situationen för mänskliga rättigheter i Kina. Då företaget har kinesiska ägare i form av Geely, skulle sådana uttalanden sannolikt leda till repressalier för Håkansson.

På den kinesiska ambassadens hemsida får även Jacob Wallenberg beröm. Detta för hans ”attityd att lösa olikheter med hjälp av dialog, bygga upp en ömsesidig förståelse och hitta gemensamma grunder”.

Ambassadören säger vidare att han är god vän med Jacob Wallenberg, samt att personer som ”attackerar, svartmålar och lägger sig i Kinas inhemska angelägenheter” ska lära sig av företagsledaren.

Uppmaningarna kommer efter en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Wallenberg om Kina: ’Inget att vinna på konfrontation’”.

I texten framgår att Wallenbergssfären har 130 miljarder kronor om året i intäkter från Kina. Då är det klart att gamla slitna ordstäv om baksidorna med bråk passar bra. Samtidigt vore det berättigat att fråga vad man eventuellt har att förlora på ständiga eftergifter till världens största diktatur.

SvD har kontaktat Jacob Wallenberg, som istället för att svara direkt på tidningens frågor formulerar en egen skriftlig kommentar. Där står att Wallenberg har ”en stark tro på att handel och öppenhet gynnar ekonomisk utveckling och skapar förutsättningar för ett ökat välstånd för alla och dessutom bidrar till fredlig samexistens länder emellan”, samt att detta även gäller Kina.

Förvisso säger Wallenberg att man inte ska vara naiv kring vilken politisk roll Kina önskar spela, och att handel och utbyte måste ske på lika villkor. Men i nästa andetag uttrycker han sin övertygelse om att ekonomisk utveckling på sikt och för med sig ökade medborgerliga fri- och rättigheter; något som utvecklingen i Kina under Xi Jinping är ett direkt motbevis på.

Dan Sten Olsson finns på listan över Sveriges tio rikaste personer, med en förmögenhet på 40 miljarder kronor. Ändå säger han sin inte ha råd att vara politisk.

Jacob Wallenberg är en framstående affärsman från Sveriges mäktigaste familj. Ändå tycker han inte det finns någonting att vinna på att konfrontera landets regim, och uppger heller inte huruvida han nämnt saker som Gui Minhai eller fånglägren i Xinjiang för kinesiska ledare.

Att framhålla allierade – verkliga eller påhittade – inom en gruppering eller ett land man ligger i konflikt med är klassisk taktik inte bara från Kina, utan från flera andra diktaturer världen över.

Det är desto mer förvånansvärt att det oftast är de rikaste och mäktigaste personerna som visar sig vara de största ynkryggarna när det kommer till Kina. Varför är det så svårt att använda sin ställning för en god sak, och varför är det så viktigt med ännu några miljoner när man redan har tusentals?

Och varför säger man inte ifrån när man blir utmålad som någon slags bundsförvant till Kinas regim? Känns ambassadörens ryggdunkar bra när man släcker lampan för att sova?

Vem stöttar Mesut Özil när han slaktas i Kina för kommentarer om muslimska fångläger?

I helgen skrev jag en text här på InBeijing med rubriken ”Ilska i Kina mot Arsenal och Mesut Özil efter uttalande om repressionen i Xinjiang”. Där förklaras hur stjärnspelaren Özil via sociala medier uppmärksammade förföljelsen mot muslimer i Xinjiang, samt kritiserade den muslimska världen för att tyst se på snarare än att visa solidaritet.

Fallet är intressant av flera anledningar. Främst därför att Özil är den mest kända muslimen som har kritiserat inlåsningen av 1,8 miljoner trosfränder i politiska fångläger, vilket potentiellt skulle kunna sätta igång en kedjereaktion som belyser repressionen.

Kina gör givetvis allt för att hindra detta. Man vill på förhand skrämma andra personer genom att visa vilka följder denna sorts uttalanden kan få. Sedan mitt förra inlägg har bland annat följande skett:

* Statlig kinesisk tv ställde in livesändningen av matchen Arsenal – Manchester City i helgen. Istället visade man en repris på en segermatch för Arsenals rival Tottenham.

* Kinas utrikesministerium fördömde Özils kommentarer, och sade att stjärnan blivit ”lurad av falska nyheter”. Man uppmanade även Özil att åka till Xinjiang för att bevittna situationen med egna ögon, vilket skulle resultera i en klar bedömning av rätt eller fel, förutsatt att Özil har ”sunt förnuft”.

* Kinas fotbollsförbund har uppgett att de är ”förbannade och besvikna” efter Özils uttalande.

* Statliga tidningen Global Times råder Arsenal att sälja Özil för att få tillbaka kinesiska fans. Detta görs genom att citera anonyma ”internetanvändare”, vilket är en vanlig metod att försöka föra föra fram hot på ett subtilt vis. I artikeln likställs även Özils kommentarer om fånglägren i Xinjiang med att stödja nazismen i Tyskland(?)

* På sociala medier är kölhalningen av Özil våldsam; bland annat kallas han för ”smutsig myra” och flera användare har laddat upp videor där de bränner upp eller river sönder hans tröja.

Allt detta sker alltså för att Mesut Özil har uppmärksammat vad som dels är världens största pågående inlåsning av ett minoritetsfolk, dels allt oftare benämns som ett kulturellt folkmord.

Det finns dock en sak som är såväl ännu mer överraskande som skamlös än Kinas reaktion på Özils uttalanden. Och det är faktumet att ingen vågar backa upp honom, då han efter att ha uppmärksammat detta elände får världens största regim mot sig.

Alla idrottsstjärnor med en någorlunda fanbas, och alla kända muslimer som är offentliga personer eller har ett stort antal beundrare borde skämmas för att de inte stöttar Özil. Detsamma gäller regeringar och ministrar i vad som kallas ”den fria världen”, i synnerhet brittiska och tyska sådana.

Tvärtom finns det exempel på idrottsstjärnor som vänder Özil ryggen. Yaya Toure, som tidigare spelat i Manchester City och Barcelona, men just avslutat en kortare tids kinesisk klubbfotboll, sade i veckan att det var fel av Özil att kommentera den pågående repressionen i Xinjiang.

Faktum är att den enda individen av vikt som backat upp Özil är Donald Trumps utrikesminister Mike Pompeo. Detta skedde under gårdagen enligt nedanstående tweet:

Fler borde följa Pompeos exempel. Det är ju nämligen så att Kina inte kan censurera och straffa varje idrottsstjärna, kändis eller politiker som uttalar sig om Xinjiangs politiska fångläger. Förutsatt att de är många.

Det behövs bara att ett par eller en handfull offentliga personer stöttar Özil, för att Kinas fördömanden ska eka tomma och repressionen mot uigurer och andra muslimer i Xinjiang ska uppmärksammas.

Varför törs ingen? Har vi inte lärt oss något av historien? Man kan tappa tron på mänskligheten för mindre.

Och vad kommer ske när Peking arrangerar vinter-OS år 2022? Ska tusentals idrottare hålla tyst om att miljontals muslimer förföljs och låses in i samma land? Ska alla som uttalar sig om detta under evenemanget straffas eller rentav lynchas?

Kina hotar nu Tyskland och dess bilindustri med konsekvenser vid förbud mot Huawei

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om hur den kinesiska ambassadören i Danmark hotade Färöarnas myndigheter med ett slopat handelsavtal om Huawei inte fick kontrakt på att bygga ut områdets telenät.

Nu i helgen kom uppgifter om hur Kinas ambassadör i Tyskland utfärdat liknande hot, denna gång med udden riktad mot den tyska bilindustrin. Bland andra South China Morning Post uppmärksammar händelsen:

The Chinese ambassador in Berlin has stirred up a fresh controversy over the tech giant Huawei after he threatened “consequences” if it was excluded from Germany.

Wu Ken’s comments – in which he pointed to the importance of the Chinese market to Germany’s car industry – came amid an intense debate about the company’s role in building 5G networks, which the United States has warned poses a security threat.

Ambassadören sade att Kinas regering inte kommer stå passiva och bara se på om Huawei blockeras från den tyska marknaden.

Uttalandet kom under ett evenemang anordnat av tidningen Handelsblatt, där ambassadören passade på att påminna åhörarna om att en fjärdedel av de 28 miljoner bilar som såldes i Kina i fjol kom från tyska tillverkare.

Han sade vidare att Huawei inte har någon skyldighet att lämna över data till kinesiska myndigheter. Detta trots att två nyligen instiftade lagar kräver att varje företag, organisation och kinesisk medborgare måste överlämna information till polis och utredare vid efterfrågan.

South China Morning Post framhåller även hur Angela Merkels regering har fått utstå kritik för att böja sig för kinesiska påtryckningar efter att hon uteslutit ett förbud mot Huawei.

Det har lett till att parlamentariker från hennes egen koalition nu försöker få till ett förbud genom ett lagförslag som utesluter ”opålitliga” företag från att delta i utbyggnad av 5G i Tyskland.

Tumultet sker efter att Huawei tidigare denna månad vann en upphandling med Tysklands andra största mobiloperatör Telefonica Germany, vilket innefattar utbyggnaden av företagets 5G-nät. Något som en rad tyska parlamentariker nu alltså försöker stoppa.

Även Bloomberg rapporterar om hoten, och påminner om att Kina är Tysklands största handelspartner med en bilateral handel på 200 miljarder euro förra året.

Kina är den största marknaden för Volkswagen, BMW och Daimler som tillverkar Mercedes-Benz. Den förstnämnda biltillverkaren har hittills i år haft över en tredjedel av sin globala försäljning i Kina.

Bloomberg publicerar även grafik över vilka länder som i dagsläget använder respektive har ett förbud mot Huawei vad gäller 5G-nät.

I grafiken listas även vilka länder som sannolikt eller mindre sannolikt kommer förbjuda Huaweis utrustning i sina 5G-nät. Sverige listas som ”On the fence”, alltså det mellersta av fem alternativ som innebär att det är svårt att avgöra huruvida ett förbud kommer träda i kraft eller inte:

Hoten är anmärkningsvärda eftersom ambassadörerna knappast skulle ha framfört dem om de först inte förankrats hos kinesiska myndigheter. Är Huawei verkligen ett helt vanligt, fristående privatföretag om Kinas regim alltid lägger sin vikt bakom dess utbyggnad av känslig infrastruktur i utlandet?

Det är också värt att notera hur hoten mot Tyskland inte är lika precisa eller detaljerade som i fallet med Färöarna. Å andra sidan sker hoten denna gång helt öppet, vilket även kan ses som en varning om ekonomiska konsekvenser för alla regeringar som inte tillåter Huawei att vara med och bygga ut det nationella 5G-nätet i respektive land.

Ilska i Kina mot Arsenal och Mesut Özil efter uttalande om repressionen i Xinjiang

Det är inte särskilt många kändisar som har uttalat sig om det kulturella folkmordet i Xinjiang, där kinesiska myndigheter tagit upp till 1,8 miljoner muslimer till politiska fångläger utan föregående rättsprocess. Under gårdagen blev Arsenals stjärnspelare Mesut Özil en av de högst profilerade kändisarna att hittills uppmärksamma repressionen.

Özil – som är tysk medborgare med turkiska rötter och troende muslim – postade för snart precis ett dygn sedan bild med text på Twitter och Instagram. Meddelandet, som är på turkiska, översätts av bland andra The Guardian:

“East Turkistan, the bleeding wound of the Ummah, resisting against the persecutors trying to separate them from their religion. They burn their Qurans. They shut down their mosques. They ban their schools. They kill their holy men. The men are forced into camps and their families are forced to live with Chinese men. The women are forced to marry Chinese men.

“But Muslims are silent. They won’t make a noise. They have abandoned them. Don’t they know that giving consent for persecution is persecution itself?”

East Tukistan, eller Östturkestan, är ett namn på Xinjiang som används av personer eller organisationer som vill se regionen bli självständig från Kina, eller åtminstone att regimens inflytande där ska minska. Özil postade dessutom meddelandet mot en bakgrund av Östturkestans flagga:

Förutom att kritisera den kinesiska regimens övergrepp, delar Özil även ut en känga till övriga muslimska länder som av ekonomiska skäl låter övergreppen i Xinjiang ske i tystnad. Detta har jag tidigare skrivit om här på InBeijing, bland annat i inlägget ”Världens muslimska länder ignorerar förtrycket mot Kinas muslimer”.

Men det är inte bara muslimska regeringar som är rädda för Kinas vrede. Arsenal är en av de populäraste engelska fotbollsklubbarna i Kina, med över fem miljoner följare på den inhemska mikrobloggen Sina Weibo.

Wall Street Journal rapporterar vidare att klubben planerar lansera en restaurangkedja i Kina, samt att Kina är den mest lukrativa utländska marknaden för Premier League. Bland annat tecknades nyligen att treårsavtal vört 700 miljoner dollar med den kinesiska streamingtjänsten PPTV.

Även om det kan låta löjligt, så riskerar nu såväl Arsenal som fotbollsligan uteblivna intäkter från Kina, på grund av en enstaka spelares uttalanden om de förföljelser hans trosfränder tvingas utstå.

Ett färskt exempel på detta är konsekvenserna för bara två månader sedan, då basketlaget Houston Rockets general manager Daryl Morey gjorde ett kort uttalande om demonstrationerna i Hongkong på sociala medier.

Lagets matcher slutade genast att visas i Kina, fram tills dess att Morey bad om ursäkt och plockade bort sin tweet, samtidigt som Houston Rockets stjärnspelare också utfärdade en ursäkt som innefattade budskaet att de ”älskar Kina”.

Enligt uppgifter kontaktade kinesiska myndigheter till och med NBA:s ledning och krävde att Morey skulle avskedas från sin post i Houston Rockets, som sedermera dock inte skedde.

Med tanke på intäkterna och riskerna var Arsenal mycket snabba med att be om ursäkt. På flera plattformar har nu klubben gjort vad man kallar ”ett tydligt ställningstagande” angående Özils kommentarer. Man understryker att det rör sig om hans personliga åsikter, samt att Arsenal alltid följer principen att som klubb inte involvera sig i politiska angelägenheter.

Det är ändå snudd på unikt att klubbledningen på detta vis tar avstånd från en enskild spelares kommentarer. Bland annat twittrade en annan av lagets spelare under under torsdagen ”#FuckBoris” med uppmaningar till sina följare att inte rösta på honom i det val som i veckan hölls i Storbritannien. Då kände sig Arsenal inte nödgade att hävda sin apolitiska ställning.

Det är vidare värt att notera hur uttalandet från Arsenal angående Özil – till skillnad från Houston Rockets i exemplet ovan – denna gång kom per automatik, helt utan straff från Kinas håll. Alltså har debaclet med NBA och andra liknande situationer tjänat väl för implementeringen av den självcensur som kinesiska myndigheter är ute efter.

Icke desto mindre är Arsenals uttalande inte nog för kinesiska myndigheter. Den statliga tidningen Global Times publicerade i dag en artikel med rubriken ”Chinese soccer fans condemn Arsenal player Mesut Özil’s tweet on Xinjiang”, där röster citeras som vill se en ursäkt på engelska via Twitter från Arsenals officiella konto. I bakgrunden lurar hot om bojkott:

Arsenal released a statement around 2am Saturday on Sina Weibo, saying that what Özil said is his personal view and as a soccer club, Arsenal sticks to its principle of not interfering in politics. Some fans called on a boycott of the club’s teams.

The statement, which was released only in a Chinese version on Chinese social media, did not appease the anger of Chinese soccer fans who want the club to release the statement on Twitter in English and apologize to Chinese fans.

(…)

”Freedom of speech has boundaries and it should be used on the basis of respecting other countries’ sovereignty, not interfering in their domestic affairs. It should be used to oppose violence and safeguard security and order,” according to a statement released Friday by dongqiudi.com, one of the most popular soccer sites in China.

”Özil’s post has hurt the Chinese people’s feelings and his deeds will not be accepted by us. As a soccer media outlet and Chinese, we firmly protest his deeds,” read the statement.

Det ska bli spännande att se vem som blinkar först. Situationen i Xinjiang är nämligen en mycket känsligare fråga än Hongkong för Kinas regim.

Samtidigt har vare sig Mesut Özil eller Arsenal gått lika långt som Daryl Morey eller Houston Rockets för att blidka Kina, som i dessa fall endast nöjer sig med total underkastelse.

Hongkongs demonstranter etta, Greta Thunberg femma i TIME:s omröstning om årets person

Under gårdagens offentliggjordes att Greta Thunberg tilldelades den prestigefyllda titeln ”Årets person” av Time Magazine. Utnämningen görs av tidningens redaktörer, efter kriterierna ”en individ eller grupp som, på gott eller ont, hade mest inflytande globalt”.

I samband med prisutdelningen höll Time också en ömröstning om titeln som drog 27 miljoner deltagare. Bland dessa fanns en klar vinnare, och det var inte Greta Thunberg utan Hongkongs demonstranter som fick över 30 procent av rösterna.

Thunberg kom femma i omröstningen. Innan hennes kom i tur och ordning ”klimatstrejkare”, Keanu Reaves och det koreanska pojkbandet BTS. Alla med mellan 4 och 4,5 procent av rösterna.

Kanske visar Keanu Reaves och BTS på att omröstningen i sig delvis har att göra med särskild kampanjer eller upprop online. Icke desto mindre ger den stora segermarginalen för Hongkongs demonstranter upphov till en rad spekulationer på sociala medier.

Dels att det handlar om ett ställningstagande som skulle vara kommersiellt fördelaktigt för Time Magazine. Men framför allt att tidningen inte vill stöta sig med kinesiska myndigheter, och därför aldrig skulle våga förära Hongkongs demonstranter med titeln.

Vid en snabb titt på listan över tidigare utnämningar av ”Årets person” så är det noterbart att ”demonstranten” vann detta priset 2011. Det handlade då om protester i bland annat arabvärlden, Ryssland och USA.

Det är dock ingen som har med Kina att göra som utnämnts till ”Årets person” sedan 1985, då Deng Xiaoping fick priset för de ekonomiska reformer som infördes i landet under hans ledning.

Vad tror ni läsare? Är årets utmärkelse av ”Årets person”, samt det faktum att Time Magazine på över tre årtionden inte har gett denna utmärkelse till någon som har med Kina att göra, ytterligare ett fall av självcensur samt rädsla att göra den kinesiska regimen ilsken?

Kina hotar Färöarna med skrotat handelsavtal om Huawei inte får kontrakt på telekom

Är telekombolaget Huawei helt privat utan några som helst band till Kinas myndigheter, som företagets ledning påstår? En indikation på huruvida så är fallet ges i Berlingske i veckan, då den danska tidningen avslöjar hur inspelade ljudfiler gör gällande att den kinesiska ambassadören i Danmark hotar Färöarnas regering med att slopa ett handelsavtal om Huawei inte får tillstånd att bygga ut öns telenätverk.

Berlingske publicerade i dag sin rapport på engelska, där bland annat följande framkommer:

China’s ambassador to Denmark, Mr. Feng Tie, made overt threats to prominent members of the Faroese government in order to secure a strategically important contract for the Chinese telecoms giant Huawei, by indicating that the Chinese government would drop a free trade agreement with the Faroe Islands if the company did not get the contract.

(…)

Berlingske has learnt that Ambassador Feng Tie made it clear in two meetings on 11 November – first with the Faroese foreign minister, Jenis av Rana, and later the same day with the Faroese finance minister, Jørgen Niclasen, and the islands’ lagmand, or prime minister, Bárður Nielsen – that if the Faroese telecoms operator Føroya Tele agreed to let Huawei build the 5G network, all doors would be open to a free trade agreement between China and the Faroese Islands.

He also stated that China would not enter into such a trade agreement if Huawei did not get the contract. According to Berlingske’s information, the Chinese ambassador is said to have been »very forceful« in his statements to the Faroese top officials.

Kinas ambassadör säger alltså rakt ut att det inte blir tal om något frihandelsavtal om Huawei inte får kontrakt på att bygga ut Färöarnas telenätverk. Detta, framhåller Berlingske, är särskilt viktigt för Färöarna då laxexporten till Kina sägs ha enorm potential.

Tidningen rapporterar också att Färöarnas myndigheter har gjort allt för att stoppa lokal tv från att offentliggöra ljudklippet där den kinesiska ambassadören framför hoten. Bland annat lyckades man få till ett domstolsföreläggande om att inte publicera konversationen, med argumentet att det kan skada relationen mellan Kina och det danska samväldet.

Myndigheterna verkar också ha lyckats att tämja lokala medier – men nu har någon alltså läckt materialet till Berlingske som inte tvekar att publicera händelsen.

Det inspelade samtalet avslöjar hur Färöarnas ledare garanterar den kinesiska ambassadören att myndigheterna inte kommer lägga sig i processen med att välja operatör till kontraktet för utbyggnaden av öns nätverk. Han säger vidare att danska utrikesdepartementet dock har varnat Färöarna för att ge Huawei detta kontrakt.

Inspelningen ägde av misstag, då Färöarnas handelsminister glömde att han bar en mikrofon tillhörandes färöisk tv på sin kavaj. Dialogen – som skedde mellan ministern och en annan tjänsteman – var i själva verket menad att vara hemlig.

Myglandet slutar dock inte där. Danska utrikesdepartementet uppger för tidningen Politiken att man inte alls har avrått Färöarnas myndigheter från att välja Huawei som leverantör av telekomutrustning. Till och med statsminister Mette Fredriksen sade under gårdagen att de är upp till Färöarnas myndigheter att själva bestämma vem som ska bygga ut telenätverket där.

Men detta är givetvis en bisak, som kanske bara främst visar på hur Huawei sår split inte bara mellan utom även inom europeiska länder. Denna händelse är – som Berlingske understryker – det första konkreta beviset på hur hot om tillgång till Kinas stora marknad framförs på grundval av huruvida Huawei tilldelas kontrakt eller inte.

Episoden kan också tas som bevis för att Huawei inte alls är något vanligt privatföretag, utan bedriver sin verksamhet i maskopi med Kinas regim.

För ett par veckor sedan skrev jag här på InBeijing även om hur Huaweis Nordenchefer omfamnade kinesisk övervakning och repeterade regimens propaganda då de intervjuades av SVT med dolda kameror. Se inlägget ”När Huaweis nordiska chefer intervjuas med dolda kameror”.

Man kan ju fråga sig hur många liknande episoder som äger rum utan att det finns dolda kameror eller mikrofoner i närheten?

Detaljer kring åtalet av tidigare Kinaambassadören Anna Lindstedt

Under gårdagen meddelades att åtal väcks mot Sveriges tidigare Kinaambassadör Anna Lindstedt för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt. Detta sedan hon hjälpt till att arrangera ett möte mellan Gui Minhais dotter Angela Gui och två affärsmän med nära band till Kinas regim.

Mötet blev resultatlöst, förutom att hot framfördes mot Angela att hon måste lyssna på de båda männen om hon någonsin vill se sin far igen. Hon blev erbjuden något slags halvhjärtat löfte om att hälsa på sin far i utbyte mot att hon slutade tala om fallet, medan Lindstedt satt och nickade bredvid.

Angela gjorde det enda rätta och avfärdade männens förslag och hot. När mötet blev känt i början av detta år var frågorna många. Varför agerade ambassadör Lindstedt på detta vis, och hur mycket kände egentligen övriga Utrikesdepartementet till?

I samband med åtalet kommer en del nya detaljer fram, samtidigt som andra gamla uppgifter bekräftas. Göteborgs-Posten framhåller hur UD länge var missnöjda med Lindstedts vis att hantera fallet Gui Minhai på, och att det var främst därför som hon kallades hem från sin post i Peking i förtid.

I förhör med Säpo säger kabinettsekreterare Annika Söder nu att Lindstedt ”hade svårt att förstå vårt förhållningssätt” vad gäller Gui Minhai, och att hon hade problem med relationen till Guis dotter Angela Gui. Det blev ofta så att Angela fick trösta ambassadör Lindstedt snarare än tvärtom.

Det är svårt och pinsamt att föreställa sig hur Lindstedt i sin kommunikation med Angela tycker synd om sig själv på grund av det jobbiga med fallet Gui Minhai, brister i gråt och måste bli tröstad av den kidnappade förläggarens dotter. Framför allt är det givetvis oprofessionellt.

För att ”rädda hennes ansikte” erbjöds Lindstedt en hög post relaterad till Sveriges globala klimatarbete, samtidigt som hon fick veta att hon inte längre var önskvärd som ambassadör i Peking.

Under de sista månaderna innan hon skulle lämna sin post, ville Lindstedt sannolikt ta revansch genom att visa att hon minsann kunde lösa fallet. Det säger Jon Åström Gröndahl, chef på den konsulära avdelningen inom UD, till Göteborgs-Posten.

Han menar att Lindstedt ”gripit efter ett halmstrå” då hon arrangerade det misslyckade mötet, och vidhåller att hon agerat helt utan instruktioner från UD.

Häri ligger också det som förmodligen kommer avgöra huruvida Lindstedt fälls eller inte. Enligt en professor i internationell rätt som SVT talar med, så vore det osannolikt med fällande dom om ambassadören förankrat sitt agerande inom UD.

SVT rapporterar vidare i en annan artikel hur Lindstedt påstår att hon i ett mail ”informerat relevanta UD-chefer” om planerna på ett besök i Stockholm.

Lindstedt uppger dock inte huruvida hon informerat UD om själva mötet. Men via sin försvarsadvokat Conny Cederberg förmedlar hon en rad ömsom motsägelsefulla, ömsom skamlösa försvarspunkter.

För samtidigt som Lindstedt säger att hon informerat UD om resan till Stockholm, menar hon också att hon inte hade något att göra med mötet som ”ombud för Sverige” utan blott som förmedlare mellan Angela Gui och de kinesiska affärsmännen.

Hon menar vidare att affärsmännen inte företrädde den kinesiska staten, utan bara privat ville verka för bättre relationer mellan Kina och Sverige(!)

De mest skamlösa delarna av hennes argumentation innefattar anklagelser om felaktiga medieuppgifter, samt skuldbeläggning av Angela för att hon uppfattat situationen felaktigt.

Lindstedt säger vidare att ett åtal mot henne skulle skada Sveriges anseende i omvärlden(!!). SVT sammanfattar:

Den före detta Kinaambassadören Lindstedt hävdar att ”felaktiga medieuppgifter” framställt mötet på Sheraton i Stockholm som en förhandling. Hon beklagar att Angela Gui ”i ett upprört tillstånd” uppfattat situationen som ”förhandlingsliknande”. Lindstedt anser sig inte vara ansvarig för hur ”andra människor beter sig och uttrycker sig”.

Anna Lindstedt menar att ett åtal mot henne skadar UD, Sveriges anseende i omvärlden och relationen till Kina. Ett åtal skulle ”leda till irreparabel skada” och försvåra möjligheten för Sverige att få Gui Minhai frigiven ur fängelset, anser hon.

Det är alltså allas fel förutom hennes eget när Lindstedt försöker slå sig fri från skuld.

Redan från början argumenterade jag för att Lindstedt agerade på egen hand, efter att ha låtit sig lurats av de kinesiska affärsmännen genom deras löften och nära relation till Kina.

Att Kina försöker utnyttja diplomater och affärsmän för egna syften med liknande metoder är mycket vanligt världen över. Lindstedt svalde helt enkelt betet, och gick på att hjälpa de kinesiska agenterna att arrangera ett hemligt möte där de kunde hota Angela Gui.

Det verkar nu stå klart att Lindstedt fått ”tunnelseende” efter att dessa kinesiska agenter övertygat henne om att de sitter inne med lösningen på Gui Minhais fall. Hon har sedan agerat på egen hand för att ta revansch efter att hon blivit uppsagd, i hopp om personlig ära och beröm.

Det vårdslösa handlandet har inte bara visat på brist på kompetens inom diplomatkåren, utan främst försatt Angela Gui i en hotfull och farlig situation.

Det är bara hoppas att Lindstedts fula försök till försvar inte lyckas. Att frikänna hennes skulle snarare skada svenska Utrikesdepartementets ”anseende”.

RELATERAD LÄSNING:

Kinaambassadören kallades hem i förtid efter brister i hantering av fallet Gui Minhai” (Göteborgs-Posten, 9 dec)
Anna Lindstedt: ’Jag har inte förhandlat med Kina’” (SVT, 9 dec)
Unikt rättsfall i den svenska historien” (SVT, 9 dec)
Varför lät sig ambassadör Anna Lindstedt manipuleras av de två affärsmännen som hotade Angela Gui?” (InBeijing, 27 feb)
Han hotade Angela Gui – på uppdrag av Kina” (Expressen, 28 feb)
Hur mycket visste UD om svenska ambassadörens möte med Angela Gui?” (InBeijing, 19 feb)

Prag bryter med Peking och omfamnar Taipei efter diplomatiskt bråk

Den senaste veckan har tal om ekonomiska sanktioner och annan hotfull retorik från den kinesiska ambassaden dominerat det svenska nyhetsflödet vad gäller Kina. Sverige är dock långt ifrån ensamt om att utsättas för kinesisk påverkan. Dessutom finns det länder i Europa som vågar svara mer resolut på översitteriet, framför allt då Tjeckien.

Redan i oktober rapporterades hur Prag bröt sin status som systerstad till Peking, efter krav på myndigheterna att omfamna den så kallade ”ett Kina-politiken”, det vill säga i realiteten ett erkännande att Taiwan tillhör Kina.

Prags borgmästare Zdenek Hrib hade innan dess flera gånger uttalat sig på ett vis om exempelvis Taiwan och Tibet som inte föll de kinesiska myndigheterna på läppen. Efter att Kina ställt ovanstående ultimatum, valde Hrib att inte ge in för de underliggande hoten och istället klippa banden med Peking.

I veckan rapporterar bland andra Hong Kong Free Press om hur Prag nästa månad kommer skriva ett avtal om att istället bli systerstad med Taipei, bland annat sedan utrikesminister Joseph Wu besökt staden tidigare i år. Förhandlingarna om detta ska ha pågått minst från mars månad.

Som en reaktion på detta har kinesiska myndigheter nyligen bland annat stoppat fyra framträdanden av tjeckiska organisationer som var planerade att äga rum i Kina.

Hrib låter sig dock inte skrämmas, utan uttrycker tvärtom förhoppningar att studenter från Prag i framtiden ska kunna plugga i Taiwan för att lära sig mer om exempelvis innovation inom hälsosektorn och järnvägstransport.

Debaclet i Prag är bara en liten del av det bakslag som Kinas påverkan i Tjeckien har framkallat. I en text med rubriken ”China tries, and fails, to influence the Czechs”, ger The Economist en bakgrund till kinesiska aktiviteter i landet – samt hur tjeckiska myndigheter har hanterat situationen.

Tidningen framhåller hur Kina under flera års tid använt välbekanta metoder för att vinna inflytande i Tjeckien:

In its courtship of the Czech Republic, China has employed many of the same tactics it has honed elsewhere. It has courted public figures (including by putting some on the payroll), promised substantial investment, sponsored cultural programmes and events, and applied diplomatic pressure when necessary. Analysts call the process “elite capture”.

Det noteras också hur taktiken till en början verkade fungera väl. Men sedan uteblev de lovade investeringarna, samtidigt som översitteriet nådde nya nivåer.

The Economist beskriver särskilt en händelse för ett knappt år sedan, där Kinas ambassadör efter ett möte med Tjeckiens premiärminister triumferat uppgav att premiärministern sade sig vara mot den säkerhetsvarning som landets säkerhetstjänst utfärdat för de kinesiska telekombolagen Huawei och ZTE.

”Jag har ingen aning om vad ambassadören pratar om”, blev premiärministerns svar, och det delvisa förbudet mot telekombolagen som följt på varningen stod kvar.

Det kanske var lika bra, för under sommaren avslöjade tjeckisk radio hur Huawei försåg kinesiska ambassaden med information om deras användare. I november stängdes vidare ett tjeckiskt-kinesiskt center vid Charles University i Prag, efter uppgifter om att dess personal i hemlighet fått betalt av Kinas ambassad.

Förutom att Prag avbrutit samarbetet med Peking, visade en årlig undersökning från PEW Research nyligen att 57 procent av alla tjecker nu har en negativ bild av Kina, jämfört med de 27 procent som ser på landet positivt.

Därmed finns i Tjeckien den mest negativa bilden av Kina i hela Europa, förutom Sverige där 70 procent ser negativt på världens näst största ekonomi.

Tjeckien sätter ett gott exempel, och Prags intiativ är intressant med tanke på de röster som höjts för att Göteborg ska avsluta sitt samarbete som systerstad med Shanghai. Kanske kan man istället sträcka ut en hand till Taiwans största hamnstad Kaohsiung?

Oavsett vilket så är det helt möjligt att ha en sund ekonomi samtidigt som man säger ifrån till Kina, vilket bland annat Taiwans fina tillväxtsiffror tydligt visar.

Och som Csaba Bene Perlenberg understryker i en ledartext i Göteborgs-Tidningen i dag, så är Kina mer beroende av Sverige än vad landet vill ge sken av. Inte ens Peking kan göra sig ovän med alla.

Vad innebär Kinas hot om ”handelsrestriktioner” mot Sverige? Ta en titt på Norge som exempel.

Det var Göteborgs-Posten som i går först rapporterade om den kinesiska ambassadörens löften om att ”handelsrestriktioner” ska införas mot Sverige, som en konsekvens för regeringens hantering av fallet Gui Minhai.

Vad ambassadören syftar på är att kulturminister Amanda Lind förra månaden närvarade vid utdelningen av Svenska PEN:s Tchuloskypris till Gui Minhai, trots den kinesiska ambassadens skarpa varningar och hot innan prisceremonin.

När ambassadör Gui Congyou närvarade vid ett seminarium i Göteborg arrangerat av Utrikespolitiska föreningen, lät han veta att ingen kan räkna med att å ena sidan skada Kinas intressen och å andra sidan göra stora vinster i Kina.

Han lät också veta att ”motåtgärder” nu väntar. Förutom att den svenska regeringens kulturutbyte med Kina påverkas, så kommer även ekonomiska relationer och handelsrelationer att drabbas, fortsatte Gui.

Efter seminariet fick Göteborgs-Posten möjlighet att fråga närmare om innebörden i detta. Ambassadören återupprepade att samarbetet inom ekonomi och handel kommer att ”begränsas”, skriver Göteborgs-Posten, men gav inga närmare detaljer om hur eller när.

Enligt uppgift ska svenska Utrikesdepartementet informeras om begränsningarna. Tidningen citerar vidare en källa på den kinesiska ambassaden, som säger att samarbetsmöten inom handelsområdet mellan regeringen och Kina kommer påverkas.

Vare sig utrikesminister Ann Linde eller Utrikesdepartementet har dock någon information om eller konkret kommentar om saken.

Vad kan då dessa handelsrestriktioner med Kina innebära, och vad är det egentligen kinesiska myndigheter vill? För att svara på dessa frågor är det bara ta en titt på vårt grannland Norge, som utsattes för en sådan behandling i över sex år.

När aktivisten Liu Xiaobo 2010 tilldelades Nobels fredspris, hamnade Norge omgående i Pekings diplomatiska och ekonomiska frysbox. De diplomatiska kontakterna upphörde nästan helt. Kinesiska tjänstemän slutade besöka den norska ambassaden i Peking, vars personal heller inte bjöds in till några diplomatiska evenemang.

Journalister, akademiker och affärsman hade svårare att få visum till Kina – i synnerhet om de uttalat sig om Nobelpriset eller ens om kinesiska myndigheters straff mot Norge för den fristående Nobelkommitténs beslut.

Vidare avslutades abrupt de pågående förhandlingarna om handelsavtal mellan länderna. Exporten till Kina drabbades allvarligt; i synnerhet den så viktiga laxindustrin fick stora problem.

Den bilaterala relationen kunde normaliseras igen först efter att Norges utrikesminister Børge Brende hastigt och lustigt rest till Peking för att inför ett stort pressuppbåd läsa upp en ”gemensam skrivelse” på knappt två sidor.

I denna diplomatiska skrivelse stod att Norge till fullo respekterar Kinas samhällssystem, dess utvecklingsmetoder och ”kärnintressen”. Norge skulle i framtiden heller inte stödja handlingar som kunde skada dessa intressen eller de båda ländernas bilaterala relation.

Brende sade vidare att norska myndigheter är ”fullt medvetna om Kinas position och oro” vad gäller Nobels fredspris. Händelsen skapade självklart reaktioner i Norge. Stein Ringen, statsvetare och professor vid Oxford University, beskrev skrivelsen som ”rätt och slätt förödmjukande”.

Ringen påpekade hur Brendes uttalade respekt för Kinas ”territoriella integritet” i praktiken innebär att norska myndigheter erkänner Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet, som ogiltigförklarats av Haagtribunalen tidigare samma år.

William Nygaard, ordförande i den norska avdelningen av PEN International, påpekade att den två sidor långa skrivelsen inte innehöll ett ord om mänskliga rättigheter. Detta upplevde John Peder Egenæs, generalsekreterare för Amnesty International i Norge, som särskilt olustigt med tanke på att den norska utrikespolitiken officiellt har mänskliga rättigheter som en uttalad prioritet.

Icke desto mindre var glädjen stor på andra håll i Norge. Efter Brendes Peking-besök startade förhandlingarna om handelsavtalet länderna emellan på nytt. Den kinesiska turismen till Norge ökade, och Norwegian Seafood Council konstaterade med glädje att den norska laxexporten till Kina hade potential att tjugofaldigas under de kommande åren.

När Brende var i Peking, lät han veta att normaliseringen av relationen med Kina endast var möjlig efter en lång tid av hårt diplomatiskt arbete. Detta tycks ha påbörjats redan när konservativa partiet Høyre tog makten 2013.

Redan året därpå vägrade statminister Erna Solberg, eller någon i hennes regering, att träffa Dalai Lama som bjudits in av Nobelkommittén för att fira att han fått fredspriset 25 år tidigare. Laman fick inte ens besöka parlamentsbyggnaden som en följd av varningar från Kina.

Kina hade alltså genom sin utpressningstaktik fått allt man ville från Norge, inklusive en diplomatisk ursäkt, för att den självständiga Nobelkommittén beslutat ge priset till en kinesisk aktivist. Ändå var man inte sena med att förlöjliga sina besegrade motståndare.

Redan under presskonferensen där den så kallade gemensamma skrivelsen lästes upp, förklarade utrikesminister Wang Yi att Norge först ”efter djupa reflektioner och ingående konsultationer med Kina” förstått hur de bilaterala relationerna kunde förbättras.

Den statliga tidningen Global Times framhöll vidare att Norge nu betalat sitt pris, i en artikel vars avslutning löd: ”Norge har en befolkning på fyra miljoner, men försökte lära Kina, ett land med 1,4 miljarder invånare, en läxa 2010. Det var en löjlig historia.”

Detta verkar dock inte ha bekommit statsminister Solberg, som efter utrikesministerns besök i Peking drog en lättnadens suck. Hon sade att den ansträngda relationen till Kina inte bara påverkat Norges handel, utan även drabbat landets diplomatiska inflytande på grund av marginalisering från Kina i olika internationella organisationer och sammanhang.

Den sköra relationen med Kina har också givit Norges regering en otrolig beröringsskräck för allt som skulle kunna irritera regimen i Peking. Det tydligaste exemplet på detta är det sorgliga efterspelet med fredspristagaren Liu Xiaobos död.

När det blev känt att Liu hade långt framskriden cancer, stämde omvärlden upp i krav om att han skulle tillåtas åka utomlands för vård. Uppmaningarna kom bland annat från ett hundratal nobelpristagare, flera internationella organisationer och EU.

Även Nobelkommittén gjorde ett sällsynt uttalande om att kinesiska myndigheter bär ansvar för Liu Xiaobos tillstånd, genom att de inte erbjudit honom adekvat vård i fängelset.

Men den norska regeringen vägrade dock att ställa sig bakom EU:s krav om vård utomlands för Liu. Erna Solberg konstaterade istället pressat hur viktigt det är för en liten nation som Norge att ha bra relationer med världens största land.

Detta historia av förödmjukelse är alltså vad Sverige riskerar stå inför om man inte tillgodoser den kinesiska regimens önskan. Peking är i dessa frågor inte intresserade av kompromisser eller ömsesidig förståelse. Endast total underkastelse duger – ekonomiska och diplomatiska verktyg kommer utnyttjas till fullo för att uppnå detta.

Till skillnad från Norge så har Sverige möjlighet att arbeta inom EU för stöd om det skulle gå lika långt som i fallet med Norge.

Även om den svenska regeringen ännu inte har utnyttjat denna möjlighet till max vad gäller Gui Minhai, så får vi hoppas att man föredrar denna lösning framför att skicka utrikesministern till Peking för att läsa upp en ”gemensam skrivelse” som innefattar Kinas version av fallet med den kidnappade förläggaren.

Kina minskar investeringar i grön energi, bygger istället ut kolkraften

Under gårdagen inleddes FN:s årliga klimatkonferens i Madrid. Inför mötet rapporterar Associated Press hur Kina i år minskat investeringarna i förnyelsebar energi betydligt, medan nya satsningar istället görs på att bygga fler kolkraftverk.

Den oroande trenden kopplas samman med att Kina ekonomiska tillväxt nu är den lägsta på 25 år. För att sparka igång tillväxten satsar man nu mer på kol och andra traditionella, tunga industrier som traditionellt utgjort bulken av såväl Kinas energisektor som ekonomi.

AP citerar uppgifter som ger vid handen att Kina just nu är i färd med att bygga nya kolkraftverk med en kapacitet av 148 gigawatt under de kommande åren. Denna kapacitet är enligt Global Energy Monitor nästan lika stor som hela EU:s samlade kolindustri.

Parallellt med satsningarna på kol så skär kinesiska myndigheter ner statliga subventioner för solenergi och annan förnyelsebar energi. AP citerar Bloomberg New Energy Finance, som noterar att Kinas investeringar i förnyelsebar energi minskade med närmare 40 procent under första halvåret 2019.

AP framhåller vidare att delegationerna vid årets klimatkonferens ska staka ut de sista detaljerna för implementeringen av Parisavtalet som ingicks 2015. Kina har tidigare avgett ett vagt löfte om att 20 procent av energiframställningen ska ske genom förnyelsebara källor.

Men detta verkar nu inte kunna ske inom någon överskådlig framtid. Förra veckan sade landets vice miljöminister att icke-fossila energikällor nu står för 14,3 procent av Kinas energiframställning. Han gav dock inga indikationer på att denna andel ska öka; istället underströk han att Kina fortfarande tampas att förbättra sin befolknings livskvalité samt en rad andra för utvecklingsländer typiska problem.

AP noterar hur de nya satsningarna på kol utgör en besvikelse mot tidigare trender och löften från kinesiskt håll:

Many observers took hope from a brief dip in China’s carbon emissions between 2014 and 2016, as well as Chinese leader Xi Jinping’s statement in 2017 that China had “taken a driving seat in international cooperation to respond to climate change.”

Today the country’s renewed focus on coal comes as a disappointment.

“Now there’s a sense that rather than being a leader, China is the one that is out of step,” said Lauri Myllyvirta, lead analyst at the Centre for Research on Energy and Clean Air in Helsinki. He notes that several developed countries — including Germany, South Korea and the United States — are rapidly reducing their reliance on coal power.

Men under de tre senaste åren har Kinas totala koldioxidutsläpp börjat öka igen. Denna oroande utveckling har varit särskilt tydlig under 2019, noterar AP, då utsläppen från fossila bränslen och betongproduktion ökade med 4 procent.

Vidare har Kinas koldioxidutsläpp tredubblats mellan år 2000 och 2018, och nu utgör 30 procent av världens totala utsläpp. Detta beror till stor del på att Kina bränner omkring häften av all kol som används i världen varje år.

Men samtidigt har luften i landets storstäder förbättrats betydligt på senare år, vilket kan ses som något av ett motsatsförhållande. Detta beror enligt AP delvis på att utrustning som förhindrar vissa ämnen vilka är skadliga för människor installerats i flera av landets kolkraftverk.

Men, säger en intervjuad analytiker i Peking, samtidigt som de skadliga partiklarna i stadsluften minskar så släpper kraftverken ändå ut lika mycket växthusgaser som tidigare.

För ett par veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur landet under de senaste 18 månaderna ökat kapaciteten av sin kolkraft med 42,9 gigawatt, samtidigt som resten av världen under samma tidsperiod lyckades minska kapaciteten med 8 gigawatt.

Parisavtalet riskerar alltså bli verkningslöst om den nuvarande utvecklingen fortsätter i Kina. Läs mer om detta i min artikel med rubriken ”Dramatisk ökning av kolkraft i Kina de senaste 18 månaderna”.

Dramatisk ändring av tonläget i debatten om Kina i Sverige

På bara ett par år har tonläget i debatten om Kina genomgått en drastisk ändring bland svenska medier, organisationer och politiker. Insikten slog mig särskilt under gårdagen på grund av denna ledartext från Dagens Industri:

Det är med anledning av en kartläggning om kinesiska förvärv av svenska företag från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), som Dagens Industri nu uppmärksammar regimens brott mot mänskliga rättigheter, och konstaterar att världen aldrig har haft en diktatur som är världens ekonomiska kraftcentrum. Tidningen frågar sig bland annat följande:

Vilka ekonomiska slutsatser kan man dra av uppgifterna om koncentrationsläger för uigurer i västra Kina? Vad händer med kinesiskt utlandsägande om Kinas beteende går över smärtgränsen i Hongkong, snart Taiwan eller mot den egna befolkningen och en skarp konflikt med den demokratiska världen blir oundviklig?

Något måste göras för att skydda demokratiernas kontroll över sina ekonomier, eftersom vi inte kan tillåta ett förstatligande via kinesiska uppköp, säger Dagens Industri nu. Detta kommer alltså från en tidning som tidigare varit bland den största uppmuntraren till kinesiska investeringar i Sverige.

För bara drygt två år sedan publicerade samma ledarsida en text med rubriken ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget”, där Xi Jinping framställs som en ansvarstagande global ledare i jämförelse med Donald Trump.

Och i början av förra året var Dagens Industri en av få tidningar att försvara en kinesisk aktörs uppköp av en hamn i Lysekil genom en ledarartikel med rubriken ”Håll hamnen öppen också för kineserna”. Där talas om en ”alarmism” kring ”kinesiska bolags eventuella politiska agendor”.

Dessa ledarartiklar, som väl kan sägas inte har åldrats särskilt väl, analyserar jag närmare här:

Dagens Industri positiv till kinesisk hamn i Lysekil” (5 jan 2018)
Huvudlös ledartext om Kina i Dagens industri” (9 juli 2017)

Nu ska förvisso sägas att de ovanstående artiklarna från 2017 och 2018 är skrivna av Frida Wallnor, en reporter som verkar vara helt blind inför Kinas ”eventuella” hot mot den liberala marknadsekonomi som tidningen utger sig för att vilja försvara. Den nya texten är däremot skriven av PM Nilsson, som även i tidigare sammanhang uttryckt skepsis mot den pågående utvecklingen i Kina.

Icke desto mindre så utgör den nya ledarartikeln en kursändring vad gäller Kina av Dagens Industri, vilket den politiske chefredaktören PM Nilsson också bekräftar via Twitter:

Detta kan ses som ett av många exempel på hur den kinesiska regimens aktiviteter – såväl inrikes som utrikes – äntligen har väckt stora frågetecken på flera håll i Sverige angående Kinas utveckling under Xi Jinping.

Sent omsider har det kulturella folkmordet i Xinjiang – vilket inkluderar inlåsningen av upp till 1,8 miljoner muslimer i politiska fångläger – börjat väcka uppmärksamhet i den svenska debatten. En kompromisslös, förtyckande politik vars eko gör sig gällande även i Hongkong och Taiwan.

Och givetvis så också i Sverige. Den kinesiska ambassadörens regelbundna hot och uppläxningar har nog knappast undgått någon av InBeijings läsare. Förra veckan tog ambassadören ännu ett steg då han i en intervju med Sveriges Radio sade ”vi behandlar våra vänner med gott vin”, och sedan tillade att ”åt våra fiender har vi hagelgevär”.

En budskap som inte är särskilt trevligt att försöka tolka för mig eller någon annan i den växande skaran av journalister, akademiker, politiker eller organisationer som hamnat i den kinesiska ambassadens skottlinje.

Som jag skrev för ett par månader sedan, så har 70 procent av alla svenskar nu en negativ syn på Kina, enligt en årlig undersökning av PEW Research. Endast 25 procent har nu en god bild av Kina, jämfört med 42 procent året innan.

Denna opinion börjar också avspegla sig i politiken. “I grund och botten förstår Kina bara maktspråk, det är alldeles uppenbart”, sade Ulf Kristersson nyligen till SVT efter nyligen läckta dokument om den fasansfulla situationen i Xinjiang. Han efterlyste ett ”gemensamt synande” av Xi Jinpings politik från EU och USA.

Delvis tack vare FOI:s nya rapport om kinesiskt ägande i svenska företag, börjar nu alltså även aktörer som vanligtvis anser ekonomi viktigare än mänskliga rättigheter att skruva på sig.

Kartläggningen visar att kinesiska förvärv av svenska företag ökat snabbt de senaste åren, samt att en majoritet av dessa sker i sektporer som kinesiska myndigheter pekat ut som särskilt viktiga. Dessutom tros mörkertalet vara stort. Rapporten kan laddas ner i sin helhet via FOI:s hemsida, eller läsas som en kort sammanfattning via Sveriges Radio.

Trollbindningen inför Kinas framfart kan alltså sägas ha avtagit ordentligt, särskilt med tanke på alla brutna löften om öppenhet och reformer även på det ekonomiska området.

Detta är ingalunda unikt i Sverige, utan tvärtom något som stora delar av Europa börjar vakna upp till. Denna trend kan bland annat anas i artikeln ”Europe needs to adopt a harder line on relations with China, former envoy says” i South China Morning Post.

Där säger Dietmar Schweisgut, EU:s tidigare ambassadör i Kina, bland annat följande:

The new European Commission, which takes office on Monday, should stop relying on “vague promises of reform” from Beijing and focus on creating a level playing field amid China’s ever-growing influence on the world stage, a former EU diplomat said.

Dietmar Schweisgut, who was the European Union’s ambassador to China until last year, dismissed the perception that China could take advantage of a sour EU-US relationship to inch closer to Europe.

“The EU has clearly moved to a more realistic assessment and is adjusting to the fact that the balance of challenges and opportunities presented by China has shifted,” he said.

“There is much greater awareness now in Europe, that the EU can no longer rely on vague promises of reform but needs to develop its own instruments to level the playing field in the absence of real progress.”

Såväl vad gäller politik som mänskliga rättigheter och ekonomi så börjar utmaningarna från Kina – trots att varningssignalerna länge funnits – nu bli tydliga för allt fler aktörer även i den svenska debatten.

Dagens Industris linjeförflyttning i synen på Kinas ekonomiska inflytande är ett av de tydligaste exemplen hittills på detta.

När Huaweis nordiska chefer intervjuas med dolda kameror

Det kinesiska telekombolaget Huawei har omgärdats av kontroverser den senaste tiden. Samtidigt som det står klart att företaget är helt under den kinesiska regimens kontroll, försöker ledningen underlätta affärsverksamheten utomlands genom att framhålla bolaget som helt privat utan band till eller ansvar inför Kinas myndigheter.

Huawei försöker till och med påstå att man är undantagen de lagar som gör det obligatoriskt för varje företag, organisation och individ i Kina att bistå landets polis eller utredare med all sorts information de efterfrågar.

Detta slås fast med önskvärd tydlighet i en ny lag om kontraspionage från 2014, samt en nationell underrättelselag från 2017.

Lagarna ger inget utrymme för undantag, och omfattar därför även – eller kanske framför allt – stora internationella bolag som Huawei.

För att företaget ska få medverka i utbyggnaden av det svenska 5G-nätet, har Huaweis Sverigechef Kenneth Fredriksen (på bilden ovan) har tidigare flera gånger försäkrat medier om företagets självständighet, och kallat åtgärder mot bolaget i bland annat USA och Australien för ”politiska”.

Nu har dock SVT talat med flera nordiska chefer i Huawei med dold kamera. Resultatet visar deras sanna färger, och kommer förhoppningsvis leda till att förtroendet för såväl företaget som cheferna själva får sig en rejäl smocka.

Chefernas uttalanden kan läsas via SVT i följande artiklar:

Nordisk Huawei-chef förnekar Kinas mediecensur i inspelat möte” (23 november)
Nordiska Huawei-chefer försvarar Kinas övervakning – ’Det är en bra sak’” (26 november)
Nordisk Huawei-chef: ’Tredje hand’ bakom Hongkong-protester” (26 november)

Artiklarna ger vid handen att cheferna – som inte är namngivna – förnekar att det finns en omfattande censur i Kina, eftersom de själva kan tillgå Amnestys hemsida och BBC och andra internationella medier när de vistas i landet.

När SVT senare konfronterar Kenneth Fredriksen med intervjusvaren, säger Huaweis Sverigechef att man är ett privat företag som inte förhåller sig till vad som sker i Kina. Han säger sig själv inte vara insatt i ”situationen i Kina”, men vidhåller att han själv kunnat titta på BBC på sitt hotell när han varit där(!)

Då Fredriksen konfronteras med sina medarbetares påståenden om att övervakning i Kina är ”något bra”, så jämför han situationen i Kina med övervakningen i Sverige. Något som givetvis är bedrägligt då det inte handlar om samma uppfattning, samt att svenska myndigheter vare sig står över lagen eller kontrollerar landets domstolar.

Men det blir värre. Helt i enlighet med kinesis propaganda menar Huaweis nordiska chefer att en ”tredje hand” ligger bakom protesterna i Hongkong, samt att de uigurer som förtrycks i Xinjiangs politiska fångläger ”vägrar ta medicin”:

Samma chef förklarar också protesterna i Hongkong med att det finns ”en tredje hand” som agerar i bakgrunden. Hon betonar att det är hennes personliga uppfattning, men att samma ”tredje hand” agerade bakom protesterna på Himmelska fridens torg 1989.

När SVT-reportern vid Bahnhof-mötet ställer frågor om Kinas behandling av den muslimska folkgruppen uigurer, lyder svaret från av cheferna:

– Vi måste förstå att de här människorna är emot medicin. De låter inte sina barn komma till sjukhus och få antibiotika.

Uppgifterna om uigurerna säger sig chefen ha fått ”internt” från en kollega på Huawei.

Det står nu alltså klart att Huawei inte bara kontrolleras av kinesiska myndigheter. Dess chefer tvekar heller inte att sprida kommunistpartiets propaganda, om allt från censur och övervakning till inlåsningen av över en miljon muslimer i Xinjiang.

Är detta verkligen ett företag som borde bygga de för infrastrukturen så kritiska 5G-näten i Sverige?

Intervjuer med mig om Kina i två nya podcasts

För ganska precis en månad sedan gjorde podcasten Amerikanska nyhetsanalyser en 90 minuter lång intervju med mig som går att lyssna på här via InBeijing.

De senaste veckan har ytterligare två intervjuer med mig publicerats. Den första kommer från podcasten ”Allt du velat veta” och är på drygt en timme. Där samtalar jag med värden Fritte Fritzson om allt från Xinjiang till Xi Jinping och massakern vid Himmelska fridens torg till de pågående protesterna i Hongkong:

direkt till podden via Acast om spelaren inte fungerar.

Den andra intervjun genomfördes av Aftonbladet Daily, och fokuserar enbart på situationen i Xinjiang. Jag frågas om bakgrund till spänningarna där, samt omfattningen av vad som egentligen pågår i regionens politiska fångläger.

Aftonbladet har även talat med den kinesiska ambassaden. Föga förvånande ges samma trötta svar om att det minsann inte pågår någon förföljelse av etniska minoriteter i Xinjiang; det enda som sker är att muslimerna där får yrkesutbildning vilket samtidigt leder till minskad extremism:

direkt till podden via Acast om spelaren inte fungerar.

Xinjiang är alltså ett ämne som behandlas långt i båda dessa podcasts. Notera dock att båda intervjuerna skedde innan de två läckor av dokument och information om tillståndet i regionen som ägt rum under den senaste veckan.

Dessa läckor nämns alltså inte i ovanstående intervjuer. För den som är vidare intresserad av den mardrömslika utvecklingen i Xinjiang, så skrev jag om den första läckan här på InBeijing förra veckan.

På grund av stor arbetsbörda har jag helt enkelt inte hunnit skriva om läcka nummer två, som är ännu större i omfattning. Läs därför om denna läcka genom nedanstående länkar:

Secret documents reveal how China mass detention camps work” (AP)
China Didn’t Want Us to Know. Now Its Own Files Are Doing the Talking.” (New York Times)
Huge leaks are exposing Xinjiang’s re-education camps. But don’t expect Beijing to back down” (CNN)

Hongkongs lokalval: Storseger för pro-demokrater, bakförlust för Peking och det sittande etablissemanget

De senaste veckorna har det spekulerats i huruvida Hongkongs proteströrelse och dess fem krav har tappat allmänhetens stöd på grund av de upptrappade våldsamheterna. Hela staden höll därför andan under gårdagens lokalval, som på förhand sades vara en slags temperaturmätare för om befolkningen sympatiserar med demonstranterna eller myndigheterna.

Det rekordhöga valdeltagandet visade också på stundens allvar. Hela 71,2 procent av alla registrerade väljare röstade under gårdagen, jämfört med bara 47 procent vid förra valet 2015. Resultatet blev också en jordskredsseger för så kallade pro-demokratiska kandidater, på bekostnad av de kandidater med nära band till Peking.

”Pro-demokratiska” kandidater – alltså kandidater från partier som förespråkar ett utökat mått av demokrati i Hongkong och som i valrörelsen ofta ställt sig bakom den pågående proteströrelsen – vann över tre fjärdedelar av de 452 platser som stod på spel vid valet.

Detta är historiskt, då pro-demokratiska kandidater aldrig tidigare ens fått majoritet i lokalvalen. Kandidater med nära band till Peking och Hongkongs politiska etablissemang vann 292 av platserna i valet 2015. Under gårdagens val mäktade man bara med att knipa 58 platser.

Se grafik nedan av valresultaten från South China Morning Post:

Valet var särskilt tufft för Democratic Alliance for the Betterment and Progress of Hong Kong (DAB), det största av stadens partier med nära band till Peking. Endast 21 av partiets 179 kandidater segrade.

Resultatet innebär vidare att kandidater från pro-demokratiska partier lade beslag på 17 av stadens 18 ”district councils”, vilket ungefär kan liknas vid kommunfullmäktige i Sverige. Innan valet kontrollerade pro-demokratiska kandidater inte en enda(!) av dessa district councils.

Utfallet innebär vidare att det pro-demokratiska blocket får större inflytande i den kommitté som väljer stadens regeringschef, vilket kan vara viktigt om den hårt kritiserade nuvarande regeringschefen Carrie Lam skulle lämna sin post.

Ett stort antal profilerade politiker med nära band till Peking förlorade sina mandat under gårdagens val. Kanske mest värd att uppmärksamma är Junius Ho, som beskyllts för samröre med de triader som under proteströrelsens flera gånger urskillningslöst attackerat demonstranter.

Junius Ho fick visserligen fler röster denna gång, än då han 2015 vann valet i sitt distrikt. Men på grund av det höga valdeltagandet förlorade han ändå platsen med bred marginal till sin konkurrent.

Med tanke på den senaste tidens oroligheter präglades valupptakten av oro för valfusk eller våldsamheter. Förutom några mindre incidenter med ”presenter” till väljare och manipulerade valsedlar, verkar processen dock har förflutit utan några större problem.

Noterbart är även av Junius Ho och andra annars högljudda politiker de facto har erkänt sig själva besegrade. De inledande reaktionerna från Peking innefattar uttalanden om att valresultatet inte spelar någon roll; Hongkong tillhör fortfarande Kina.

Resultatet visade icke desto mindre med besked det missnöje mot hur stadens myndigheter – och i förlängningen även Peking – valt att hantera protesterna. Det sätter även större press på myndigheterna att göra eftergifter i enlighet med demonstranternas krav, och ger vidare givetvis proteströrelsen vatten på kvarnen.

Se nedan några reaktioner via Twitter:

Dramatisk ökning av kolkraft i Kina de senaste 18 månaderna

Jag har länge följt Kinas miljöpolitik nära här på InBeijing. Särskilt den olyckliga diskrepans som råder mellan de fina officiella uttalandena och verkligheten, i synnerhet vad gäller kolkraft och utsläpp av växthusgaser.

The Guardian citerar i dag en rapport som visar hur ökningen av kapaciteten av Kina kolkraft är långt större en den minskning av kapacitet som resten av alla länder lyckats uppbringa tillsammans. Men andra ord äter den kinesiska expansionen av kolkraft med råge upp omvärldens försök att minska utsläppen från denna energiform.

Rapporten – från organisationen Global Energy Monitor – visar hur kapaciteten för kolkraft i världens länder undantaget Kina under de senaste 18 månaderna minskade med 8 gigawatt. Under samma period ökade Kina sin kapacitet med hela 42,9 gigawatt, ”trots löften om att begränsa användningen av kol”.

Kina planerar dessutom ytterligare expansion av sin kolkraft. Landet har inte bara planer på att bygga fler kolkraftverk än resten av världen tillsammans. Man hjälper även till att finansiera en fjärdedel av alla nya kolprojekt i omvärlden:

Global Energy Monitor said the gulf between China and other countries was on track to widen as Beijing pursued plans to build more new plants than the rest of the world combined.

China is also helping to finance a quarter of all the new coal projects in the rest of the world, including in South Africa, Pakistan and Bangladesh.

China’s coal investments, including domestic projects, mean it is backing more than half of all global coal power capacity under development.

The country has a pipeline of 147GW of coal plants that are either under construction or suspension but are likely to be revived, the report says. This is more than all existing coal plants in the EU combined and almost 50% higher than the 105GW of capacity planned in the rest of the world.

Global Energy Monitor konstaterar vidare hur de Kinas expansionsplaner av kol är så pass stick i stäv med Parisavtalets syfte att det omöjliggör en nödvändig minskning av kolkraften, även om världens alla andra länder helt skulle skrota samtliga sina kolkraftverk.

Ytterligare läsning på InBeijing inom samma ämne innefattar:

Nya siffror: Kina står för över hälften av all planerad ny kolkraft i världen” (21 sep)
Kina ökar utsläpp av växthusgaser med 50 procent på tio år” (18 juli)
Äntligen får svenska medier upp ögonen för klimathotet från Kina” (20 april)
”Kina kan bygga upp till 500 nya kolkraftverk innan år 2030” (29 mars)

Inställda möten och allt fler krav från riksdagen om att utvisa Kinas ambassadör

Hoten mot såväl civilsamhälle som politiker i Sverige i samband med att Svenska PEN nyligen gav 2019 års Tucholskypris till Gui Minhai var de allvarligaste som Kinas ambassadör utfärdat hittills. Inte bara hotades presoner som hade med utnämningen att göra. Både kulturminister Amanda Lind och statsminister Stefan Löfven hotades dessutom med svartlistning från Kina om de närvarade vid prisceremonin.

Jag skrev närmare om hoten i ett inlägg i slutet av förra veckan. Texten avslutades med följande förhoppning: ”Kan detta nya extrema uttalande utgöra ett paradigmskifte i relationen till Kina, där svenska medier och myndigheter slutligen förstår hur pass allvarligt Kinas beteende egentligen är?”

Mycket riktigt så har reaktionerna blivit mycket starka denna gång. Att medier, organisationer och debattörer velat se den kinesiska ambassadören skickas hem från Sverige är visserligen ingenting nytt. Men nu har flera politiker ställt in möten med ambassadören, samtidigt som tre stycken riksdagspartier också vill se att han tvingas lämna Sverige.

Vid ett tidigt skede meddelade Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling via Twitter att partiet vill se att ambassadör Gui Congyou skickas hem från Sverige:

Samma tongångar hördes även från Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna, vilket bland annat Expressen rapporterade i fredags:

Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna, säger att ”den kinesiske ambassadörens uttalanden passerar alla gränser för diplomatiskt umgänge”. Han menar att det är självklart att regeringen ska närvara på det sätt som planerats, men att det också krävs en kraftfull svensk markering mot kommunistregimen i Peking. Kinas ambassadör har flera gånger agerat direkt olämpligt, vilket reser frågor om både hans lämplighet och syfte.

– Det är oklart på vilket sätt och på vilken nivå som regeringen har markerat mot Kina. Jag förutsätter att det är utrikesministern eller kabinettssekreteraren som framfört budskapet. Med tanke på allvaret i situationen bör även andra åtgärder övervägas, som att kalla hem Sveriges ambassadör för konsultationer eller ytterst förklara Kinas ambassadör icke önskvärd.

I samma artikel citeras Björn Söder, säkerhetspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, uppmana utrikesministern att omedelbart kalla upp Kinas ambassadör till UD för att förklara att hans beteende är oacceptabelt.

Denna vecka gick partiet hela vägen genom en debattartikel i Expressen med rubriken ”SD:s krav: Skicka hem ambassadören”, som förutom Björn Söder även undertecknats av partiets utrikespolitiska talesperson Markus Wiechel och Ludvig Aspling, riksdagsledamot i utrikesutskottet. I texten står att läsa:

Enligt forskare från Utrikespolitiska institutet som granskat kinesisk diplomati i olika länder är den aggressiva strategin mot Sverige dels unik i Europa och dels utarbetad i samband med utnämningen av Kinas nuvarande ambassadör.

Även om ambassadör Gui Congyous agerande sannolikt är sanktionerat från den kinesiska regeringen så måste Sverige sätta ned foten. Sverige har en skyldighet mot våra egna och andras medborgare som bor här att inte låta dessa utsättas för hot från främmande makt. Kinas ambassadör har passerat anständighetens gräns och regeringen bör omgående förklara honom icke önskvärd i Sverige.

Moderaterna – vars partiledare Ulf Kristersson ofta gått i polemik mot Kinas agerande och även närvarade vid prisceremonin för Gui Minhai – har ännu inte gått så långt som att kräva ambassadörens utvisning. Men Gunnar Hökmark, en av partiets mest profilerade talespersoner vad gäller utrikespolitik, skrev i dag ett ”öppet brev” till Kinas ambassadör.

Även andra partiledare och utrikespolitiska profiler för samtliga riksdagspartier har reagerat starkt på den kinesiska ambassadens hot.

På lokal nivå har även konkreta handlingar kunnat ses. Linköpings borgmästare, centerpartisten Lars Vikinge, har ställt in besöket av en delegation från stadens vänort Guangzhou. Det rapporterar SVT, som också säger att Vikinge vill bryta banden med vänorten. SR uppger vidare att Linköping redan har brutit banden med Guangzhou, men det är dock oklart om detta redan har skett och vad det i så fall innebär.

Bengstfors kommun skred redan i fredags till verket och ställde in en planerad träff med Kinas ambassadör. ”Även Bengtsfors kommun måste stå upp för yttrandefriheten” sade kommunchefen Göran Eriksson (S).

I ljuset av det inställda mötet, bestämde sig ambassadör Gui Congyou för att istället ge sig ut på älgsafari i de dalsländska skogarna, just i närheten av Bengtsfors.

Expressen rapporterar om hur ambassadören tillsammans med sin fru och fyra andra personer utanför turistanläggningen Dalslands aktiviteter hoppade in i en minibuss för att skjuta in sitt gevär. Han vill inte svara på frågor och inte heller låta Expressen reportrar följa med honom.

Det verkar dock sannolikt att ambassadör Gui Congyou trots allt kommer få stanna i Sverige. I en intervju med Expressen säger Ann Linde att det inte är aktuellt att utvisa honom. ”Att skicka hem diplomatiska representanter är aldrig ett bra sätt, tycker jag. Jag tycker alltid att man ska ha en dialog”, säger Linde till tidningen.

1 2 3 9