Den socialistiska regimen i Venezuela upplever just nu en existentiell kris, med hundratusentals demonstranter på gatorna i huvudstaden Caracas och en populär politiker vid namn Juan Guaidó som utropat sig själv som president för en övergångsregering samt efterlyst nyval.
För utom stora delar av Syd- och Latinamerikan så har Guaidó fått uttalat stöd av länder som USA, Storbritannien, Tyskland och Kanada. Också EU har uppmanat Venezuela att hålla ett öppet och rättvist nyval.
Men som bland annat CNN påpekar, så ansluter sig Kina istället till den skara av auktoritära länder som stödjer den sittande presidenten Nicolás Maduro:
China, Turkey and Syria have joined Russia in criticizing the United States for recognizing Venezuelan opposition leader Juan Guaido as the South American country’s interim president.
Those countries issued strong statements declaring support for beleaguered President Nicolas Maduro, who was sworn in for a second term earlier this month, while others have disputed his legitimacy as his nation faces a deep economic crisis.
Det är dock inte ideologiska skäl som ligger bakom Pekings stöd för Maduros socialistiska styre. Det är snarare realpolitik och inte minst pengar.
Under gårdagen försvarade det kinesiska utrikesministeriet stödet för Maduro genom sedvanliga klyschor som att man ”respekterar Venezuelas självständighet” och motsätter sig att ”utomstående krafter” ska blanda sig i landets interna angelägenheter.
Dessa fraser är välbekanta. De syftar främst till att uppehålla skenet av att kinesiska myndigheter aldrig blandar sig andra länders inrikespolitiska angelägenheter, och att andra länder därför inte heller bör kommentera de övergrepp som kommunistpartiet begår i Kina.
Men det finns andra anledningar till att Kina stödjer Maduro. Nämligen inflytande i regionen och inte minst ekonomiska skäl. Kina har nämligen under det senaste årtiondet lånat ut cirka 500 miljarder kronor till Venezuela. Om den socialistiska regimen faller, riskerar Peking att få problem med återbetalningen av dessa lån.
Detta understryker i sin tur risken med Kinas medvetna taktik att ge lån och bidrag till länder som av olika anledningar inte ses kreditvärdiga av andra utlånare.
Ett stort antal nationer längs med de nya sidenvägarna kan av politiska eller ekonomiska anledningar inte få lån av samma storlek annorstädes. Ändå kliver Kina in med stora summor, genom lån som ofta sker på kinesiska villkor. Så här beskriver tankesmedjan Center for Strategic & International Studies (CSIS) Pekings lån till Venezuelas regim:
China’s involvement in Venezuela stems from President Xi Jinping’s plan to extend Chinese influence internationally. In the wake of China’s global ambitions, it has taken advantage of a collapsed, cash-strapped Venezuela to sign one-sided financial agreements. Inspired by state-dominated economic systems, both Hugo Chavez and Nicolas Maduro welcomed China’s financial support to fuel their “socialism of the 21st Century.”
There are four main issues that should concern the United States regarding China’s role in the Maduro-ruled Venezuela: (1) China is propping up Maduro’s undemocratic and repressive narco-regime; (2) China’s investments fail to bring long-term benefits to Venezuela; (3) Chinese loans and agreements are not transparent and in some cases are illegitimate; and (4) China’s agreements create energy and security concerns.
CSIS påpekar även att över hälften av alla pengar som Kina lånat ut till Latinamerika har gått till Venezuela, och att Peking nu är den i särklass största utlånaren till regimen i Caracas.
Visst kan Kina åtnjuta stora politiska och ekonomiska fördelar genom att göda andra regimer. Men att låna ut pengar till korrupta regeringar med dåliga villkor innebär samtidigt en stor politisk risk.
På senare tid har Kina i flera fall fått problem med återbetalning av lån eller investeringar relaterade till de nya sidenvägarna. Detta gäller särskilt när en ny regering tar över efter den gamla, och inte vill veta av de ljusskygga ekonomiska samarbeten som den tidigare administrationen haft med Kina, inte sällan för egen personligen vinning genom korruption.
Malaysia är det senaste tydliga exemplet på detta. I fjol valdes Mahathir Mohamad tillpremiärminister efter att ha ifrågasatt kinesiska investeringar under sin valkampanj. Väl vid makten varnade han för “en ny version av kolonialism”, och avbröt pågående kinesiska investeringar i form av ett järnvägsprojekt värt 180 miljarder kronor samt konstruktion av gasledningar värda 20 miljarder kronor.
Om Venezuela får en ny regering, skulle Kina sannolikt få problem att återkräva de stora lån som man gett till den sittande korrupta regimen och förlora det politiska inflytande som lånen har fört med sig. Därför kommer Peking stödja Nicolás Maduro, nästan oavsett vilka övergrepp han gör sig skyldig till.
