Lång artikel om hur Kinas militär skickar forskare till svenska universitet

I det aktuella numret av Universitetsläraren skriver jag långt om en mycket aktuell fråga. Nämligen hur Kinas militär skickar ut forskare och ingenjörer till universitet världen över, i syfte att förbättra militärens stridsförmåga med sina nya kunskaper när de väl återvänder till Kina.

Detta ämne har debatterats flitigts sedan Alex Joske vid Australian Strategic Policy Institute i oktober i fjol publicerade reapporten ”Picking flowers, making honey”. Där fastslås hur Kinas militär under det senaste årtiondet skickat minst 2 500 forskare utomlands i detta syfte.

Min artikel har denna rapport som utgångspunkt, med särskilt fokus på Sverige. Förutom Alex Joske och en akademiker vid namn Kevin Carrico som följer ämnet noga, så intervjuar jag även rektorer eller andra företrädare vid Karolinska Institutet, Lund Universitet och Kungliga Tekniska Högskolan.

Sverige är nämligen överrepresenterat när det gäller samarbeten med forskare från Kinas militär. Under 2017 – som är det sista helåret rapporten dokumenterar – låg svenska universitet sexa i världen vad gäller samarbete med Kinas militär, framför länder som Frankrike och Japan.

Vän av ordning undrar kanske vad som är så kontroversiellt med detta. Jo, som rapporten understryker så innebär denna oroande trend de facto att västerländska skattebetalare och allmänna medel finansierar forskning för militären i världens största regim.

Forskarna som anländer till utländska universitet förkovrar sig i bland annat jetmotorer, radarutrustning och forskningsområden relaterat till kärnkraft. När de sedan återvänder används de nya kunskaperna för vidare forskning och utveckling vid universitet som tillhör Kinas militär.

Det finns en stor naivitet kring detta inom den akademiska världen. Många har förvisso varit medvetna om företeelsen, men inte om dess allvar eller omfattning innan dess att Joskes rapport publicerades.

Vissa påpekar att forskning i sig inte kan delas upp mellan militära och civila ändamål, och att det därför inte går att göra något åt faktumet att Kinas militär drar nytta av västerländsk teknologi för att förbättra sin stridsförmåga.

Men faktumet att forskarna ofta skickas ut med falska identiteter, eller från i väst okända lärosäten som tillhör Kinas militär, gör frågan desto mer delikat. Det handlar helt enkelt om att den kinesiska militären använder den öppenhet som råder vid utländska universitet för att lägga beslag på modern vapenteknik.

Denna känsliga och komplicerade företeelse beskriver jag i två längre texter för Universitetsläraren. Den första artikeln har rubriken ”De forskar för Kinas militär”, och inleds med ett exempel på en kinesisk militär forskare vid namn Zhang Chaofan, som med hjälp av svenska stipendier forskat i atomfysik och molekylär fysik vid Uppsala Universitet:

Men det finns också en annan sida av underbarnet Zhang Chaofan, som efter forskningen vid Stanford ”omedelbart återvände till Kina för att ägna all sin tid och energi åt militära ändamål”. Efter att sedan ha gjort genombrott inom kvantfysiken, sade Zhang Chaofan att nästa steg var att applicera resultaten inom militären med fokus på högprecisionsvapen.

Detta enligt en intervju med honom i People’s Liberation Army Daily, den officiella tidningen för Kinas militär, PLA. I intervjun får vi också veta att Zhang Chaofan i dag forskar vid National University of Defense and Technology, NUDT, i mångmiljonstaden Changsha i centrala Kina, där han också tog examen innan sin tid i Uppsala. Lärosätet är känt som Kinas absolut främsta militärakademi.

En lång biografi om Zhang Chaofan på NUDT:s hemsida uppger att han varit ”en militärman” ända sedan unga år, med en dröm om att gå med i militären för att tjäna sitt land. När han 2004 antogs vid NUDT var hans uttalade mål att bli militär forskare.

”Utan genombrott inom fysiken, kommer snabb utveckling av vapen och [militär] utrustning att utebli”, var ledorden som Zhang Chaofans professor vid NUDT gav honom inför avfärden till Uppsala. Nu har Zhang Chaofan nått sin målsättning genom att använda sina kunskaper för att utveckla vapen åt PLA.

Den andra artikeln har rubriken ”Medveten strategi att skicka forskare med militärkoppling”, och berör företeelsen på global nivå, samt vad som eventuellt kan göras åt det faktum att Kinas militär utvecklar sina vapen med hjälp av forskning från västerländska universitet:

Kevin Carrico, som undervisar i sinologi vid Monash University i Australien, säger till Universitetsläraren att många akademiker ”av ideologiska skäl” inte vill inse det verkliga problemet i utbytet med PLA. Moralisk relativism förekommer ofta, där man frågar sig vad skillnaden är mellan att utbyten gynnar PLA eller USA:s militär.

Säkerhetspolitiskt är skillnaden, enligt Kevin Carrico, väsentlig:
– Personligen anser jag att forskning vid amerikanska eller australiensiska universitet inte borde bistå med förmåga till en expansionistisk diktatur som potentiellt kan göra skada mot världens demokratier om konflikt uppstår, för att inte nämna PLA:s förfärliga track record mot sin egen befolkning.

(…)

Kevin Carrico framhåller även det faktum att en del av forskarna döljer sina identiteter så noga visar på omsorgsfull planering och assistans från myndigheterna i att kultivera dessa forskare. Han menar att detta varit framgångsrikt, då den allmänna kunskapen om denna trend inte är särskilt känd i akademiska kretsar. Men efter Joskes välunderbyggda rapport finns det nu ingen ursäkt att fortsätta vara ovetande.

Vad gäller åtgärder, så håller Kevin Carrico i stort sett med om de rekommendationer Alex Joske ger i sin rapport:
– Regeringar och lärosäten världen över behöver samarbeta för att säkerställa att forskare och besökande akademiker från Kina inte använder sin forskning för att stärka PLA, säger han.

Detta är en komplex och komplicerad fråga, men icke desto mindre viktig i en tid då Kinas regim ständigt hittar nya vis att dra nytta av det öppna samhälle och de fria institutioner som finns i väst.

Givetvis är frågan också kopplad till den omfattande stöld av teknik, patent och immaterialrätt som kinesiska myndigheter och företag gör sig skyldiga till på regelbunden basis. Med den betydande skillnaden att det här handlar om utveckling av dödliga vapen.

Mina artiklar innehåller också statistik vad gäller svenska lärosätens samarbeten med forskare från Kinas militär, samt ett par konkreta exempel på dessa samarbeten.

Mitt reportage kan läsas i textform via Universitetslärarens hemsida. Se även texten som PDF här nedan, eller i större version via Scribd.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera