Därför måste Huawei förse Kinas myndigheter med information

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om varför det är mer problematiskt att ett företag som Huawei tar del av viktig information och data, än exempelvis våra egna myndigheter eller ett teknikföretag från USA.

Där påpekade jag som hastigast att kinesisk lag tvingar Huawei att dela med sig av all information som landets myndigheter efterfrågar. Dock utvecklade jag inte specifikt vilket lag det handlar om, samt att lagen självklart inte bara innefattar Huawei utan även andra kinesiska bolag.

Det verkar råda en viss osäkerhet kring Kinas lagstiftning i den allmänna debatten, särskilt som Huawei försöker övertyga omvärlden om att man skulle vägra lämna ut användarinformation till polis eller myndigheter.

Jag tänkte därför här som hastigast citera de viktigaste punkterna av de gällande lagarna inom området, såsom de återges av bland annat CNBC:

Huawei would have no choice but to hand over network data to the Chinese government if Beijing asked for it, because of espionage and national security laws in the country, experts told CNBC.

(…)

Two pieces of legislation are of particular concern to governments — the 2017 National Intelligence Law and the 2014 Counter-Espionage Law. Article 7 of the first law states that “any organization or citizen shall support, assist and cooperate with the state intelligence work in accordance with the law,” adding that the the state “protects” any individual and organization that aids it.

And it appears that organizations and individuals don’t have a choice when it comes to helping the government. The 2014 Counter-Espionage law says that “when the state security organ investigates and understands the situation of espionage and collects relevant evidence, the relevant organizations and individuals shall provide it truthfully and may not refuse.”

Det är alltså uppenbart att Huawei redan enligt 2014 års lagstiftning måste förse myndigheterna med vad information de än må önska, samt att 2017 års nya nationella underrättelselag gjorde detta ännu tydligare.

Det finns alltså inte en chans att Huawei skulle kunna avfärda en förfrågan från polis eller myndigheter att lämna ut information som sägs vara relevant för underrättelsearbete. Denna lagstiftning gäller alltså inte bara Huawei, utan även aktörer som WeChat eller Alibaba.

Men, som jag poängterade förra veckan, så är Huawei här ett extra viktigt fall. Det handlar nämligen inte endast om användardata eller personlig information, utan kontrollen över själva samhällets tekniska infrastruktur i form av bland annat nya 5G-nät.

Det är därmed värt att fundera över om vi verkligen vill att våra nya telenät ska byggas av ett företag som är skyldigt att lämna över all information till världens största diktatur, som i sin tur på senare år har trappat upp sin aktivitet för att underminera demokratiska samhällen världen över.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

4 Comments

  1. Men – det här är inte vilka individer som helst som man kan begära information om. Utan individer som är misstänkta för spionage mot Kina, vilket väl kanske kan vara rimligt? Om Säpo misstänker dig för spionage har de troligen liknande rättigheter att få ut information om dig- eller? Jag tycker det verkar som det dras lite väl stora växlar från din sida när det gäller Kinas roll. Hur ser du på det faktum att USA inte har någon teknologi att konkurrera med ännu, och att man försöker utestänga just Kina- kan inte det vara ett försök att oskadliggöra en konkurrent, snarare än att man bryr sig om säkerhetsfrågan.

    • Jo, myndigheterna kan begära information om vilka individer som helst. De behöver bara hänvisa till att de utreder frågor som är relaterade till ”nationell säkerhet”; en gummiparagraf som har använts för att sätta dit individer i alla folklager. Rättsadvokater, journalister, aktivister, akademiker, företagare och även författare som Gui Minhai har alla satts med luddiga formuleringar om nationell säkerhet eller omstörtande verksamhet.

      Det är viktigt att här förstå hur Kina fungerar, då i synnerhet att partiet genomsyrar inte bara samtliga företag utan även landets rättsväsende. Om polis eller myndigheter vill ha ut information om i princip vad som helst så står ingen domstol i vägen. Även domstolarna är nämligen kontrollerade av partiet.

      Argumentet att det handlar om att USA inte har någon teknik att konkurrera med håller inte riktigt. Exempelvis har ju Kina exporterat snabbtåg till dussintals länder. USA har ingen tågindustri att konkurrera med heller, men inte har man försökt driva på för någon bojkott av kinesiska tåg för det.

      Frågan handlar helt enkelt om huruvida vi vill att världens största diktatur ska ha kontroll över och full insyn i 5G-nätet i de demokratiska länder vars politiska system man försöker underminera. Svaret borde vara självklart.

  2. ”organization and citizen”.

    Att ett företag som Huawei är kinesiskt och omfattas – vad sen det nu innebär – är klart.
    a) Men hur är det med utländska företag som har verksamhet i Kina?
    b) Eller anställda på utländska företag i Kina?
    c) Eller den tredje aspekten; vad jag förstått så måste (även om det kanske lättat något) utländska företag alltid ha ett samarbetsbolag som är kinesiskt för att kunna vara verksamt i Kina, och då är även utländska företaget också mer klart kinesiskt.

    • Apple är ett typexempel på ett utländskt företag för vilket Kina är en mycket viktig marknad och som länge har brottats med dessa frågor. Som det ser ut i dagsläget så har Apple mer eller mindre tvingats bygga lokaler för sina servrar i Kina, där man sedan lagrar och måste dela med sig av användarinformation som omfattar kinesiska användare.

      Kineser som är anställda på utländska företag har givetvis samma plikter inför kinesisk lag som kineser som jobbar på inhemska företag. Så det är en av många faktorer som utländska arbetsgivare måste tänka på när de anställer i Kina. Vad gäller samriskbolaget som du nämner, så gäller det främst inom sektorer där den kinesiska ”partnern” kan sno åt sig teknologin. Exempelvis så måste en biltillverkare ingå samriskbolag för att få ha produktion i Kina, medan detta vanligtvis inte krävs av ett företag som säljer låt oss säga mat eller prydnadsvaror.

Kommentera