Sverige pekas ut i ny rapport av Reportrar utan gränser om hur Kina påverkar utländska medier

I dag släppte Reportrar utan gränser (RSF) en ny rapport vid namn ”China’s Pursuit of a New World Media Order”, där Kinas aktiviteter för att sprida sitt eget mediesystem kartläggs.

Den drygt 50 sidor långa rapporten är en utmärkt sammanställning för alla med intresse av ett mycket aktuellt ämne: Kinas ambition, metoder och eventuella framgångar med att påverka utländska medier.

I rapportens inledning sammanfattas delar av de ämnen som reds ut:

President Xi Jinping is forthright about being an enemy of democracy, universal values, human rights and press freedom. In his view, the duties of journalists boil down to relaying Party propaganda and “closely aligning themselves with the Party leadership in thought, politics and action”.

In the course of a harsh, five-year crackdown on journalists and bloggers, he has succeeded in imposing this totalitarian vision on his own country and is now seeking to extend it beyond China’s borders.

Over the course of the last decade, China has actively sought to establish a “new world media order” under its control, an order in which journalists are nothing more than state propaganda auxiliaries. Beijing is lavishing money on modernizing its international TV broadcasting, investing in foreign media outlets, buying vast amounts of advertising in the international media, and inviting journalists from all over the world on all-expense-paid trips visits to China.

I inledningen varnas även för hur Kina de facto redan påverkar utländska medier, även i demokratiska länder. Detta sker bland annat genom att internationella mediehus måste ägna sig åt självcensur för att få tillstånd att verka i Kina, eller genom att regimen genom sina ambassader och Konfuciusinstitut förföljer och pekar ut journalister eller medier vars rapportering inte faller Peking på läppen.

RSF varnar också för följderna om demokratiska länder inte agerar mot Kinas målmedvetna försök att omforma det globala medielandskapet, för såväl de egna invånarna som den kinesiska befolkningen.

Följande är några av rapportens viktigaste och mest intressanta punkter:

* En utförlig beskrivning av statliga kinesiska mediers påkostade expansion i utlandet. Kinas statliga tv-kanal CCTV sänder nu i minst 140 länder. Otroliga summor pengar har lagts på att expandera den statliga nyhetsbyrån, statliga tidningar och radio.

* Hur Kina köper upp utländska medier vars innehåll sedan förändras till att omfamna landets politiska system. Samt hur man köper inte bara ”annonser” utan även bilagor som publiceras i minst 30 kända tidningar världen över, inklusive New York Times och Wall Street Journal.

* Hur hot om indraget visum allt oftare används som utpressning mot utländska journalister som verkar i Kina. Förutom exemplet med mig listas även någon handfull liknande fall med reportrar som fått visumproblem efter att Peking varit missnöjda med deras rapportering.

* Det faktum att journalistutbildningar för utländska journalister som vill studera i Kina finansieras av staten. Detta gäller inte sällan journaliststudenter från fattigare nationer, som ofta inte har möjlighet att studera i hemlandet eller bekosta en utbildning utomlands. Det är också vanligt med arrangerade ”bjudresor” för utländska journalister, som vallas runt i Kina där de får se projekt eller företeelser som de sedan förväntas rapportera positivt om i hemländerna.

* Så kallad ”commercial blackmail”, där tidningar som inte anses regimvänliga går miste om annonspengar, då företag som annonserar i dessa tidningar kan förvänta sig repressalier från kinesiska myndigheter. Detta gäller inte bara tidningar i Kina utan även utomlands, särskilt i länder eller områden med stor kinesisk diaspora.

I rapporten listas också flera exempel på hur kinesiska myndigheter försökt påverka utländska medier, samt hur man i vissa fall gjort detta på ett väldigt framgångsrikt vis.

Sverige pekas också ut i rapporten, med anledning av den kinesiska ambassadörens upprepade hot och attacker mot såväl enskilda journalister som medier.

Dels nämns ambassadörens attacker mot mig som ett av tio tydliga exempel i rapportens början. Dels nämns ambassadens attacker mot mig även längre ner i en särskild sektion om hur kinesiska ambassader blivit alltmer aktiva i att försöka påverka utländska medier:

An exceptionally irate statement on 3 July 2018 from the Chinese embassy in Stockholm, headed by ambassador Gui Congyou, accused Jojje Olsson, a reporter for the Swedish daily Expressen, of “instigating hatred against China” by writing an article criticizing the methods used to suppress freedom of information in China. Olsson is accustomed to being harassed by the Chinese authorities. After being based in China for nine years and writing a critical book about the country, his visa renewal was denied in July 2016, with the result that he was effectively expelled.

För den som vill veta mer om hur Kinas regim påverkar utländska medier, finns sannolikt ingen bättre metod än att spendera en halvtimme med att läsa denna färska sammanställning från RSF.

Läs rapporten i sin helhet via RSF:s hemsida eller nedan via Scribd:

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera