I dag blev det klart att Ann Linde, tidigare handelsminister sedan maj 2016, blir Sveriges nya utrikesminister, efter att Margot Wallström avgått av personliga skäl. Jag har tidigare här skrivit om Linde ett par gånger i relation till Kina; nu är det givetvis relevant att återge vad hon tidigare sagt och gjort på denna front.
Till att börja med vill jag medge att jag inte är tillräckligt bevandrad i svensk politik för att göra någon slags helhetsbedömning av Ann Linde eller hennes lämplighet som utrikesminister. Nedanstående uppgifter rör blott hennes agerande gällande Kina.
Ann Linde tillhör skolan som är av uppfattningen att bara vi ökar ekonomiskt och annat utbyte med Kina, så kommer politiska reformer där att ske per automatik.
Så här svarade hon 2017 på en fråga gällande om det är aktuellt att från EU:s håll skärpa handelspolitiken gentemot Kina, då kinesiska myndigheter har fler begränsningar på plats mot europeiska länder än vice versa, vad gäller bland annat investeringar och export:
Kinas ekonomiska utveckling under de senaste årtiondena har möjliggjort för flera hundra miljoner människor att lyfta sig ur fattigdom. En förutsättning för detta har varit handel och kontakter med omvärlden. Regeringen anser att fungerande handelspolitiska relationer stärker förutsättningarna för förbättringar av MR-situationen i Kina.
Förvisso ska Linde ha en eloge för formuleringen ”möjliggjort för flera hundra miljoner människor att lyfta sig ur fattigdom”, snarare än att påstå att det är Kinas regim som lyft dem ur fattigdom. Men samtidigt är det en utdaterad och rent av felaktig bild av Kina att situationen för mänskliga rättigheter skulle stärkas i takt med handelspolitiska relationer.
För Kina har nämligen aldrig varit så involverad i vare sig världshandel eller den globala ekonomin som i dag. Ändå har situationen för mänskliga rättigheter blivit stadigt sämre under de senaste fem åren. Värt att notera är också att bara en dag efter Lindes ovanstående uttalande, så paraderades den svenska förläggaren Gui Minhai återigen på statlig kinesiska tv i ett framtvingat ”erkännande”.
Linde utvecklade själv sin inställning vad gäller Kina, handel och mänskliga rättigheter i en lång debattartikel i Sydsvenskan med den allomfattande rubriken ”Jag vill utveckla samarbetet med Kina kring hållbart företagande för att förbättra arbetsvillkor, bekämpa miljöförstöring, motverka korruption och stärka kvinnors ställning.”
Artikeln publicerades i samband med Stefan Löfvens så kallade ”affärsresa” till Kina, i syfte att öka det ekonomiska utbytet med landet, vilket skulle försvåras om regeringen samtidigt ställde krav vad gäller Gui Minhai.
I ovanstående artikel nämner Ann Linde mycket riktigt inte ens Gui Minhai, och använder termen ”mänskliga rättigheter” blott två gånger. I artikeln står däremot att läsa:
Under de senaste åren har den svenska exporten till Kina vuxit mycket kraftigt. Den svenska delegationen omfattar över 40 företag samt representanter för en rad myndigheter, organisationer, fack, forskning och finansieringsinstitut. Resan ingår i ett systematiskt främjarsamarbete som har fått namnet Team Sweden.
Resan till Kina är den största satsning Team Sweden hittills gjort. Förutom politiska överläggningar om handel, klimat och innovation, är syftet att bidra till att öppna dörrar för svenska företag och samtidigt öka möjligheterna för kinesiska investeringar i Sverige.
(…)
Jag kommer att verka för att vår Team Sweden-resa till Kina ska bidra till detta och till att stärka svenska företags möjligheter att göra affärer i Kina.
Att investeringar och affärer står högst upp på Ann Lindes agenda vad gäller Kina, märks också tydligt i och med att hon flera gånger öppet motsatt sig den utökade kontroll av kinesiska investeringar i EU som flera europeiska länder förespråkar.
Ökad kontroll, menar Linde, skulle innebära att Sverige går miste om viktiga kinesiska investeringar. Dagens Industri utvecklar hennes tankegång i artikeln ”Ann Linde: Oron över Kinas inflytande överdriven”, där det bland annat står:
Överdriv inte de säkerhetspolitiska konsekvenserna av tilltagande kinesiska investeringar i Sverige och EU. Det uppmanade Sveriges handelsminister Ann Linde i ett tal på Dagens industris världenkonferens på onsdagen.
”Vi kan inte sälja allt till Kina, men det skriks lite väl mycket”, konstaterade Ann Linde – en känga mot dem som varnar att strategiska snarare än kommersiella intressen ligger bakom tilltagande kinesiska investeringar i svensk infrastruktur och svenska företag.
(…)
Handelsministern sågade dock det förslag på screening, eller kontroll, av kinesiska investeringar som EU-kommissionen nyligen presenterat med stöd av bland andra Frankrike och Tyskland.
Det bygger på en ”alldeles för dålig analys”, konstaterade Ann Linde, som tillade att förslaget kommer att omarbetas och ge större utrymme för enskilda länder att fatta egna beslut.
En av hennes främsta svenska meningsmotståndare i denna fråga är Ulf Kristersson, som flera gånger understrukit nödvändigheten med ökad kontroll av kinesiska investeringar av säkerhetsskäl. För mer ingående läsning om frågan och de olika synpunkterna, läs texten ”Ulf Kristersson gör nya, hårda uttalanden om Kina” här på InBeijing.
Sist men inte minst så står det även om Ann Linde i min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”. Detta med anledning av att hon vägrat ställa upp i Uppdrag Granskning, som i slutade av 2016 gjorde ett program om relationen mellan handel och mänskliga rättigheter vad gäller Kina.
Då jag pratade med Sven Bergman, producent för Uppdrag Granskning, sade har att näringsminister Mikael Damberg nekade till att ställa upp på en intervju och istället hänvisade till handelsminister Ann Linde, som inte heller ville låta sig intervjuas i denna känsliga fråga.
Läs här ett utdrag från detta kapitel, inklusive delen om Ann Linde och Sven Bergman.
Visst är ovanstående en känslig fråga – men om man nu som Linde har en stark övertygelse om att ökad handel med Kina även påverkar politik och mänskliga rättigheter i en positiv riktning, varför kan man då inte stå för denna synpunkt i tv?
Sammanfattningsvis, vad gäller Ann Linde som utrikesminister, så kan vi sannolikt förvänta oss en relation med Kina där handel och investeringar har första prioritet.
Bekymmersamma förhållanden som mänskliga rättigheter, politisk utveckling och Gui Minhai kommer troligtvis hanteras med uttjatade – och bevisat felaktiga – floskler om att handel leder till öppenhet.
