Kinas ambassadör i Stockholm fortsätter att skapa rubriker. Under den senaste veckan har han bland annat i en intervju med Dagens Industri låtit veta att två stycken kinesiska näringslivsdelegationer ställt in planerade besök till Sverige, på grund av att Sverige har agerat på ett vis som Kinas regim ogillar.
Det handlar om att kulturminister Amanda Lind förra månaden närvarade vid Svenska PEN:s prisutdelning för Gui Minhai. Ett misstag som enligt ambassadören måste ”korrigeras” innan relationen mellan Kina och Sverige kan återställas.
Förutom politiker så fortsätter även attackerna mot journalister och civilsamhälle. Men det är inte alla svenskar som attackeras eller ogillas av ambassadör Gui Congyou. I sin ambition att så split bland svenska aktörer som har med Kina att göra, framhålls även en rad exempel på svenska företagsledare vars beteende han är nöjd med.
I en artikel i statliga Global Times, med den talande rubriken ”Sweden must bear consequences of the current severe difficulties in China-Sweden relations: Chinese envoy”, står följande att läsa:
However, the ambassador said that those who are willing to conduct friendly cooperation are welcome with China.
He said that he was glad to have read the comments by the CEO and Chairman of a shipping company in Gothenburg and Volvo Car on China-Sweden relations and cooperation with China recently.
”Their remarks are representative of the views of the Swedish business community on China-Sweden relations,” the ambassador said.
Artikeln är baserad på Gui Congyous intervju med Dagens Industri, som har lagts ut i sin helhet på den kinesiska ambassadens hemsida.
Uttalandena kommer med anledning av att Dan Sten Olsson, chef för Stenagruppen och tillika mångmiljardär, i en intervju med Dagens Nyheter sagt att ”inte har råd att vara politisk” när det gäller Kina.
Detta eftersom man enligt uppgift sparar ett par hundra miljoner när Stena Lines större fartyg byggs i Kina snarare än i Sydkorea.
Vad gäller Volvo Cars, så är ambassadören nöjd med hur företagets vd Håkan Samuelsson i en intervju nyligen sade sig inte kunna kommentera situationen för mänskliga rättigheter i Kina. Då företaget har kinesiska ägare i form av Geely, skulle sådana uttalanden sannolikt leda till repressalier för Håkansson.
På den kinesiska ambassadens hemsida får även Jacob Wallenberg beröm. Detta för hans ”attityd att lösa olikheter med hjälp av dialog, bygga upp en ömsesidig förståelse och hitta gemensamma grunder”.
Ambassadören säger vidare att han är god vän med Jacob Wallenberg, samt att personer som ”attackerar, svartmålar och lägger sig i Kinas inhemska angelägenheter” ska lära sig av företagsledaren.
Uppmaningarna kommer efter en artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Wallenberg om Kina: ’Inget att vinna på konfrontation’”.
I texten framgår att Wallenbergssfären har 130 miljarder kronor om året i intäkter från Kina. Då är det klart att gamla slitna ordstäv om baksidorna med bråk passar bra. Samtidigt vore det berättigat att fråga vad man eventuellt har att förlora på ständiga eftergifter till världens största diktatur.
SvD har kontaktat Jacob Wallenberg, som istället för att svara direkt på tidningens frågor formulerar en egen skriftlig kommentar. Där står att Wallenberg har ”en stark tro på att handel och öppenhet gynnar ekonomisk utveckling och skapar förutsättningar för ett ökat välstånd för alla och dessutom bidrar till fredlig samexistens länder emellan”, samt att detta även gäller Kina.
Förvisso säger Wallenberg att man inte ska vara naiv kring vilken politisk roll Kina önskar spela, och att handel och utbyte måste ske på lika villkor. Men i nästa andetag uttrycker han sin övertygelse om att ekonomisk utveckling på sikt och för med sig ökade medborgerliga fri- och rättigheter; något som utvecklingen i Kina under Xi Jinping är ett direkt motbevis på.
Dan Sten Olsson finns på listan över Sveriges tio rikaste personer, med en förmögenhet på 40 miljarder kronor. Ändå säger han sin inte ha råd att vara politisk.
Jacob Wallenberg är en framstående affärsman från Sveriges mäktigaste familj. Ändå tycker han inte det finns någonting att vinna på att konfrontera landets regim, och uppger heller inte huruvida han nämnt saker som Gui Minhai eller fånglägren i Xinjiang för kinesiska ledare.
Att framhålla allierade – verkliga eller påhittade – inom en gruppering eller ett land man ligger i konflikt med är klassisk taktik inte bara från Kina, utan från flera andra diktaturer världen över.
Det är desto mer förvånansvärt att det oftast är de rikaste och mäktigaste personerna som visar sig vara de största ynkryggarna när det kommer till Kina. Varför är det så svårt att använda sin ställning för en god sak, och varför är det så viktigt med ännu några miljoner när man redan har tusentals?
Och varför säger man inte ifrån när man blir utmålad som någon slags bundsförvant till Kinas regim? Känns ambassadörens ryggdunkar bra när man släcker lampan för att sova?
