januari 2020

Published on

Åtalet mot Anna Lindstedt del 3: Kinas förföljelser, krav och hot mot SVT

Det har i veckan framkommit att Pia Bernhardson, utrikeschef på SVT Nyheter, kallats som vittne till rättegången mot tidigare Kinaambassadören Anna Lindstedt som påbörjas 19 mars. I en artikel på SVT under gårdagen motsatte sig divisionschefen Anne Lagercrantz detta, eftersom åklagaren anser att SVT kan ha bedrivit självcensur gentemot Kina, något som Lagercrantz alltså avfärdar.

Säga vad man vill om den saken. Men relevant i sammanhanget är att såväl Lagercrantz som Bernhardson och SVT:s produktionschef Thomas Hall redan har förhörts av SÄPO. Dessa förhör finns att ta del av i förundersökningen mot Lindstedt.

I dessa förhör framkommer uppgifter som jag tidigare inte hört talas om. Bland annat de konkreta visumproblem som SVT upplevde direkt efter ett inslag från satirprogrammet Svenska nyheter i september i fjol, samt hur Hall vid ett par tillfällen förföljdes utanför sin bostad av asiatiska män.

Uppgifterna är fascinerande exempel på hur långt kinesiska myndigheter är redo att gå för att stoppa innehåll i svenska medier som de inte är nöjda med. Jag tänkte därför återge några av händelserna nedan.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 3: Kinas förföljelser, krav och hot mot SVT

Efter ett satirinslag i september 2018, angående de kinesiska turister som blev avvisade från et hotell i Stockholm, kontaktades SVT:s produktionschef Thomas Hall redan dagen efter att Kinas ambassad.

Detta genom ett telefonsamtal från en man som ”var aggressiv och krävde att programmet skulle tas bort från SVT Play, att SVT skulle be om ursäkt och att de ansvariga skulle straffas.”

Thomas Hall berättar att mannen hade en krävande ton och använde ordet ”demand” för att beskriva hur han ville att SVT skulle hantera situationen. Mannen hade talat med flera personer på SVT för att nå fram till Hall.

Ambassadtjänstemannen fick dock inte den respons han förväntat sig. Thomas Hall istället förklara att det handlade om ett satirprogram, varpå tjänstemannen uppmanade honom att ta upp ärendet med en högre chef.

Omedelbart efter detta började förföljelserna mot Thomas Hall. I SÄPO:s förundersökning står att läsa:

Thomas berättar att när han på söndagskvällen tog en promenad från sin bostad, där det inte är närförort, mötte han en grupp på 4-5 asiater. På väg tillbaka till bostaden hamnade han bakom samma grupp asiater. När gruppen kom fram till hans port stannade de till, tittade runt, fotograferade och låtsades vara vilsna. Thomas avvaktade ett 20-tal meter där ifrån och väntade med att gå in i porten tills gruppen lämnat.

Thomas pratade med säkerhetsansvarig på SVT om händelsen eftersom han var osäker på om det var en tillfällighet eller om det kunde ha koppling till Svenska nyheter. Säkerhetsansvarig menade att det inte var osannolikt att kinesiska staten skickat ut folk för att markera att de vet vart Thomas bor.

Kvällen efter tog Thomas en taxi hem. När taxin närmade sig porten såg han att det stod två äldre asiater på varsin sida av fastigheten. Thomas kunde välja en annan ingång till fastigheten för att undvika att de såg honom gå in.

Thomas Hall säger att SVT efter programmet kontaktades av flera personer. Några dagar senare anordnades ett möte mellan honom och två andra chefer på SVT, samt fyra personer som sade sig företräda 50-60 stycken så kallade svensk-kinesiska vänskapsföreningar.

Namnen på dessa personer var Bo Liu, Johan Hamben, Lydia Liu och Joakim Hsia. Tre av personerna talade svenska. Mest känd för InBeijings läsare är Lydia Liu, som vid tidpunkten satt i Nacka kommunfullmäktige för Kristdemokraterna.

Förutom att Sveriges radios program Konflikt i augusti i fjol rapporterade om Lius kontakter med den kinesiska staten, skickade jag i juli ut ett mail till mina prenumeranter via Patreon med en noggrann beskrivning av Liu och hennes band till myndigheterna.

Lydia Liu uteslöts från Kristdemokraterna i november. Hon sitter dock kvar i kommunfullmäktige som politisk vilde, och arbetar dessutom enligt sin Twitter som konsult.

Lydia Liu ”in better times”, här på en valaffisch för Kristdemokraterna.

Samtidigt deltog Lydia Liu i flera sammanhang med organisationer kopplade till de kinesiska myndigheterna..

..och rände ofta på Kinas ambassad i Stockholm, vilket utan tvivel ligger bakom hennes uteslutning från Kristdemokraterna i november i fjol.

I förundersökningen framgår även att ”ett antal asiater” stått i receptionen på SVT och sökt Thomas Hall ett par dagar efter satirprogrammet för att överlämna ett brev. När Hall fick brevet hade det redan gått en kortare tid, så han beslutade sig för att kasta brevet utan att läsa det.

Utrikeschefen Pia Berhardson, som alltså nu kallats till förhör, blev än mer involverad i händelsen än Thomas Hall. Det var hon som först blev kontaktad av den ambassadtjänsteman som senare talade med Hall.

I förhör uppger Bernhardson att det var en Chen Jiliang, ”head of political section” och tillika ”förste sekreterare vid Kinas ambassad”, alltså en av beskickningens högsta chefer, som kontaktat henne. Hon beskriver mannen som extremt upprörd med högt tonläge: ”Han var djupt upprörd. Han var inte bara arg utan han var emotionellt upprörd.”

Efter detta kontaktade Ulrika Bergsten, SVT:s korrespondent i Peking, Pia Berhardson för att berätta att hon blivit uppringd av Kinas utrikesministerium. Samma budskap hade framförts till Bergsten; programmet var rasistiskt och Kina förväntade sig en ursäkt från SVT.

Som jag skildrade på InBeijing när det begav sig, så bad SVT inte omedelbart om ursäkt, och när det väl skedde var det på ett sådant vis att kinesiska myndigheter inte var nöjda med ursäkten. Bernhardson uppger i förhören att det därmed uppstod en rädsla för att SVT skulle få bekymmer med journalistackrediteringen eller andra visumproblem till Kina.

Till en början fick SVT främst problem med inställda intevjuer och andra arbetshinder på plats i Kina. I slutet av oktober uppstod sedan mycket riktigt också visumproblem, uppger Bernhardson i förhören med SÄPO:

FL: Har det påverkat viseringar i någon mån?

PB: Ja, det har det ju. Nästa sak som hände var att jag behövde skicka tekniker till kontoret i Kina för teknisk service i vissa avseenden. Tidigare gick vi bara till visa-centralen i sådana här ärenden och ansökte om turistvisum för att markera att vi inte avsåg att göra något journalistiskt arbete på plats även om vi tillhör en journalistisk organisation. Den här gången blev de två teknikerna kallade på förhör till ambassaden. De blev uppläxade och skickades hem med ett budskap till mig och till SVT om att hädanefter skulle ingen medarbetare på SVT få visum – oavsett resans syfte – om inte SVT bad om ursäkt.

Efter detta satte sig Pia Bernhardson för att skriva ett brev till Kinas ambassad. Hon ifrågasatte där faktumet att en av hennes journalister har ackreditering till Kina, men att man nu inte tillåts åka dit med annan personal för att ge teknisk support på plats. Hon blev därpå inbjuden till samtal med ambassadör Gui Congyou.

Under dett samtal hölls först en lång utläggning om Kinas djupa frustration kring inslaget, samt rapporteringen om Kina i svenska medier i allmänhet. Gui Congyou sade till och med att det i nuläget kunde vara farligt för SVT-personal att besöka Kina, och att det var därför såväl tekniker som Bernhardson själv inte kunde få visum till landet.

Bernhardson stod på sig. Hon sade att även om inslaget kan ha uppfattats som kränkande och sårande, så var det inte hennes ansvar och någon vidare ursäkt kommer sannolikt inte ges av SVT. Hon sade vidare att rapporteringen om Kina ju skulle bli ännu mer lidande om SVT inte kunde bedriva journalistik på plats.

Efter detta har SVT inte haft några liknande problem med visum till Kina.

Från denna episod går att urskilja ett par viktiga saker. Till att börja med givetvis hur kinesiska myndigheter inte drar sig för att fysiskt förfölja anställda vid SVT fysiskt utanför deras bostäder i syfte att diktera rapporteringens innehåll.

Man drar sig givetvis inte heller för att använda visum som hållhake för att därmed hålla journalister i en slags gisslansituation, vilket förvisso sedan tidigare knappast är ett okänt fenomen.

Men episoden visar även att det tjänar att likt Pia Bernhardson stå på sig när denna typ av situationer uppstår gentemot Kina. Att kapitulera hade istället setts som ett svaghetstecken, och sannolikt inneburit att kinesiska myndigheter i framtiden allt oftare försökt påverka SVT:s rapportering.

Published on

Åtalet mot Anna Lindstedt del 2: Lista över möten och viktiga händelser

Efter ett par tusen sidvisningar av inlägget ”Åtalet mot Anna Lindstedt del 1: Kevin Liu” som jag skrev i söndags, har jag beslutat mig för att fortsätta min serie om fallet med vår tidigare Kinaambassadör.

Denna gång tänkte jag kronologiskt återge händelseförloppet i Stockholm det sista veckoslutet i januari i fjol, genom att lista de möten och samtal som ägde rum dessa dagar. Att veta vem som träffade vem var och när är viktigt inte minst för att på ett tydligt vis kunna följa med i följande inlägg om fallet.

När fadäsen först blev känd fokuserades det mycket på möten i en lounge vid hotellet Sheraton, särskilt 24 januari. Men det var samtidigt inte där och då som vare sig de första eller de mest allvarliga övertalningsförsöken mot Angela Gui ägde rum.

Förundersökningsprotokollen ger vid handen en lång rad möten vid frukostbord, på restauranger och i barer samt på kafeer.

Nedan följer alltså en kronologisk sammanställning av de möten och samtal som ägde rum 24-26 januari, den tid som Angela Gui befann sig i Sverige. Dokumenten är minst sagt uttömmande, och jag har försökt att bara ta med det allra mest relevanta. Vad som inträffade vid dessa möten kommer senare kompletteras med hjälp av flera artiklar i denna serie.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 2: Lista över möten och viktiga händelser

24 JANUARI

Klockan 11:35

Angel Gui anländer till Skavsta flygplats, varifrån hon sedan tar flygbuss till Cityterminalen.

Lunchtid

Anna Lindstedt äter lunch med Kinas ambassadör Gui Congyou på dennes residens vid kinesiska ambassaden i Stockholm. Lindstedt hade landat i Sverige redan kvällen innan, och skickade på morgonen 24 januari ett mail till Utrikesdepartementet för att meddela att hon planerar äta lunch senare samma dag med den kinesiska ambassadören.

I förundersökningen framgår att detta mail är den första informationen som UD får om att Lindstedt överhuvudtaget är i Sverige. Syftet med lunchen var enligt Lindstedt att meddela att hon skulle lämna ambassaden, samt diskutera eventuella punkter för samarbete kring hennes nya tjänst.

Påpassligt nog kommer Kevin Liu och John Meewella förbi ambassaden precis när denna lunch är avklarad. I förhör med såväl Lindstedt som Kevin Liu beskrivs detta som en slump, ett sammanträffande, då de båda männen besökte ambassaden i ett annat ärende. De passade på att erbjuda Lindstedt skjuts.

Bild tagen vid den kinesiska ambassaden, efter att Kevin Liu och John Meewella dykt upp och erbjudit Lindstedt skjuts.

Klockan 13:45

Bilen med Anna Lindstedt, Kevin Liu och John Meewella möter Angela Gui vid hotellet Radisson i närheten av Cityterminalen, där ett rum bokats till Angela eftersom Sheraton sades vara fullt. Detta är första gången Angela träffar Kevin Liu.

Meewella har hon däremot inför resan till Stockholm haft videosamtal med. Det är också han som leende håller upp dörren till bilen och ber Angela sätta sig i framsätet bredvid honom. I baksätet sitter alltså Kevin Liu och ambassadör Lindstedt.

Bilen åker den korta distansen till Sheraton, där möten ska hållas i en särskild lounge. Lindstedt presenterar Liu för Angela som en person som arbetar för att stärka förbindelserna mellan Kina och Sverige, inte bara affärsmässigt utan även kulturellt, bland annat genom att ha introducerat nyckelharpan i Kina.

Eftermiddag

Flera parallella möten inleds på hotellet Sheraton. Det är dessa möten under torsdagseftermiddagen som kom att bli mest omskrivna i svenska medier, trots att inga hot utfärdades mot Angela vid detta tillfälle. Faktum är att hennes fars fall knappt diskuterades i detta skede.

Anledningen till att just detta möte uppmärksammats torde vara att deltagarna är många. Bland andra sinologerna Torbjörn Lodén och Cecilia Lindqvist ansluter för att diskutera kulturella projekt med Kevin Liu, som denne inte visar sig vara särkilt intresserad av. Kurdo Baksi möter sällskapet för första gången.

Mötet i loungen på Sheraton verkar främst ha gått ut på att ställa sig in; John Meewella springer runt och heller upp kaffe och te samtidigt som Kevin Liu sitter och skryter om rikedomar och kontakter. Alkoholen kommer fram i samband med att Kevin bjuder alla på middag samma kväll. Lodén och Lindqvist beslutar sig för att lämna.

Under eftermiddagen talar förvisso Meewella med Angela om hennes familj och privata situation. Frågorna handlade bland annat om hennes ekonomiska situation och förhållande till sina föräldrar. Men de riktiga övertalningsförsöken skulle påbörjas för senare samma kväll.

Bilder från den lounge på Sheraton där en rad möten hölls. Sinologen Cecilia Lindqvist beskriver loungen som ”bunkerliknande”. Passerkort behövdes för att äntra.

Klockan 19:00

Middag på den kinesiska restaurangen Panda med ett femtontal personer, främst från Kevin Lius och John Meewellas nätverk. Angela Gui och Kurdo Baksi närvarar, men ambassadör Lindstedt väljer att spendera kvällen med sin familj.

Middagen verkar ha förflutit relativt lugnt även om atmosfären var ansträngd. Ungefär som att sällskapet fortfarande lärde känna varandra. Kevin Liu fortsätter skryta. Angela blir placerad bredvid en ung kvinna vid namn Liza Ljung, som John Meewella tycker att hon borde bli vän med.

Sen kväll

Middagen pågår i ett par timmar och efter promenerar delar av sällskapet tillbaka till Sheraton för att dricka kaffe och småprata i lobbyn kring klockan 22. Omkring 23:30 följer John Meewella med Angela till hennes hotell Radisson, där han frågade om hon hade tid att fortsätta talas vid i baren. Angela svarade att hon var trött, men visst kunde hon avvara tid för kortare samtal.

Meewella tog fram sin dator och drog igång en powerpoint om Kinas fantastiska utveckling inom ekonomi och forskning. Han säger till Angela att hennes potential borde tas till vara på annat vis än att ”arbeta för media”. Han uttryckte önskan om att Angela skulle jobba med honom i Nanjing, och berättade att entreprenören Niclas Adler kommer diskutera möjligheter när de ses nästa dag.

När Angela frågar om detta arbete kommer med några villkor, säger Meewella att hon skulle bli tvungen att upphöra med sina aktioner kring sin fars fall. Han sade också att han funderade på huruvida hon och hennes far kan bli betrodda med att vara tysta om vad som inträffat ifall Gui Minhai släpps ut sin fångenskap.

När Angela har invändningar säger Meewella att det inte handlar om att kontrollera vad hon säger och gör angående sin fars fall, men att hon måste ”tona ner det”.

25 JANUARI

Klockan 09:20

Angela Gui och Anna Lindstedt äter frukost tillsammans. På frågan om hur allt har gått, säger Angela säger att hon pratat mycket med Meewella men att hon ser fram emot att få lite mer klarhet om vad saken egentligen under dagen.

Lindstedt säger då att Angela senare kommer få tala med Niclas Adler i enrum angående ett jobberbjudande. Just detta jobberbjudande var alltså ett av om inte det allra tydligaste officiella argumentet varför Lindstedt överhuvudtaget arrangerat möten mellan Angela, Kevin Liu och John Meewella.

Lindstedt berättar att hon, Adler, Liu och Meewella ska ses i loungen på Sheraton klockan 10. Angela svarar att hon har ett annat möte och kan ansluta först klockan 11.

Klockan 11:00

Angela Gui anländer till Sheraton. Kevin Liu är inte där; Meewella säger att han är på Kinas ambassad för att förhandla om frigivningen av Gui Minhai. Den kinesiska sidan är ”öppen för förhandlingar”, fortsätter Meewella. Lindstedt fyller i att om detta lyckas, så kommer hon be regeringen att skicka ett plan för att hämta hem Gui Minhai.

Nu lägger Meewella för första gång fram att den svenska sidan måste erbjuda ”tio saker i utbyte” mot frigivningen av Gui Minhai. En av dessa sker skulle vara att Lindstedt i en tv-intervju bland annat ber om ursäkt för en incident med kinesiska turister i Stockholm samt ett efterföljande satirprogram på SVT som skämtar om händelsen. Lindstedt svarar att hon inte kommer göra detta innan Gui Minhai fått återvända till Sverige.

Meewella sade vidare att Angela måste sluta med sina aktioner samt se till att inga svenska medier rapporterade om hennes fars fall. Hon skulle också erbjudas ett jobb av Niclas Adler, som skulle innefatta samarbete mellan Kina och Sverige och ge henne möjligheten att visa den kinesiska regeringen att hon är ”en vän och inte en fiende”.

Angela äter sedan lunch ensam med Niclas Adler, då Meewella avviker för att möta upp med Kevin Liu. Hon beskriver samtalet som positivt och intressant om jobb och den akademiska världen och eventuellt framtida samarbete.

Tweet från John Meewella från helgen då händelserna ägde rum. Till vänster på väg att plocka upp Angela Gui tillsammans med Anna Lindstedt och Kevin Liu. Till höger tillsammans med entreprenören Niclas Adler.

Klockan 17:00

Efter att Angela haft andra möten klockan 15, återvänder hon till loungen i Sheraton klockan 17. Där fanns nu endast Lindstedt och Meewella närvarande. Meewella sade att Liu åkt tillbaka till ambassaden, där ambassadör Gui Congyou ”satt i telefon med Beijing” angående hennes fars frigivning.

Meewella säger nu bland annat att kinesiska myndigheter är mycket arga på Angela eftersom det som stod i svenska medier om hennes fars fall kommer från henne. Hom blir tillsagd att rapporteringen måste upphöra innan hennes far kan komma hem igen. Meewella höjer vid ett tillfälle rösten, säger att Angela måste använda sin hjärna för att tänka logiskt.

Meewella fortsätter att vara otrevlig, varpå Angela säger att hon inte litar på honom. Detta triggar Meewella ytterligare. Han låter veta att hon måste lita på honom om hon någonsin vill återse sin far.

Meewella ifrågasätter ohövligt Angelas metoder att sprida kunskap om sin fars fall, och säger att den bästa möjligheten är att utnyttja Kevin Lius kontakter inom kommunistpartiet. Lindstedt sitter nickandes bredvid och säger att ”det här är vår bästa chans”.

Meewella fortsätter fokusera på att medierapporteringen måste stoppas, Lindstedt försöker enligt Angela övertala henne om att ”gå med på planen”. Meewella säger att han suttit i fängelse fyra gånger, och att om Gui Minhai var hans far hade han redan varit ute nu.

Stämningen blir allt sämre. Det slutar med att Angela Gui börjar gråta. Meewella lämnar loungen för att gå på middag. Angela och Lindstedt sitter kvar i ungefär en kvart. Innan Angela går tillbaka till sitt hotellrum får hon en kram av Lindstedt som uppmanar henne att ta hand om sig själv – något Angela beskriver som väldigt obekvämt.

Klockan 19:00

Middag på restaurangen Wedholms Fisk. Det var meningen att såväl Angela Gui som Anna Lindstedt skulle närvara på denna middag. Men i och med att mötet på Sheraton slutade som det gjorde, så dök ingen av dem upp.

Dagen innan hade Kevin Liu även bjudit in Kurdo Baksi till denna middag. Baksi och Angela hade bestämt att de skulle träffas på restaurangen 18:30. Som jag skrev i del 1, så anlände Baksi till restaurangen redan klockan 18. Där sprang han in i Kevin Liu samt ett större sällskap kineser, av vilka flera kom från Kinas ambassad.

Kevin verkade märkbart påkommen och besvärad av detta. När middagen sedan började så fanns det två separat bord; ett för kineser och ett för svenskar. Vid det svenska bordet satt sju personer. Förutom Baksi och några forskare fanns där även Liza Ljung, som kvällen innan stiftat bekantskap med Angela.

Baksi kände att stämningen blev alltmer otrevlig ju längre middagen gick, och beslutade sig för att lämna omkring klockan 21:30. Trots upprepade förfrågningar vägrade han låta sig vara med på bild tillsammans med Meewella och Liu. Baksi säger i förhören att Kevin Liu var färd för middagen, och misstänker att tillställningen betalades av den kinesiska ambassaden.

Bild från förundersökningen tagen på Wedholms Fisk, restaurangen där middag nummer två ägde rum.

26 JANUARI

Klockan 01:13

Angela Gui får meddelanden på sin telefon från Liza Ljung, som sade att hon hoppades att Angela skulle har närvarat vid middagen. Hon sade att hon hört från Meewella att Angela har det tufft just nu, och sade sig vilja stödja och hjälpa henne. De båda bestämmer träff dagen därpå innan Angelas flight till London.

Cirka klockan 08

Anna Lindstedt svarar på tidigare meddelanden från Angela. Ambassadören beklagar sig över situationen och undrar huruvida Angela fortfarande är intresserad av jobberbjudandet. Angela svarade att hon kan kontakta Niclas Adler på egen hand. Efter detta har Angela och Lindstedt i stort sett ingen kommunikation alls.

Klockan 14:30

Angela Gui och Liza Ljung träffas på Espresso House innan Angelas flygbuss, i vad som av SÄPO i förundersökningen beskrivs som ett sista övertalningsförsök. Ljung nekar förvisso till att Meewella bett henne medla, men tog honom samtidigt i försvar och sade att hon övertygad om att Kevin Liu verkligen kan hjälpa till.

Mötet leder till att Angela missar flygbussen. Ljung föreslår då att de båda ska gå till Sheraton och träffa Kevin Liu. Denne börjar då enligt Angela ”säga en massa vänliga saker” och tala om vikten att fatta beslut för hennes far.

Angela var tvungen att skynda sig iväg till flygplatsen. Liu sade först att han kunde betala hennes taxi och sedan att han kunde skjutsa henne till flygplatsen. Det slutade med att han betalade Angelas taxi. Klockan 18 lämnar Angela Stockholm och flyger till London.

Dagen efter skickar Ljung nya meddelanden till Angela. Där står att Liu meddelar att det vore bättre för Gui Minhais situation om inga mer artiklar publiceras om fallet just nu. Han erbjöd sig även hjälpa Angela ekonomiskt.

ÖVRIGT

Det finns givetvis också en rad viktiga händelser att uppmärksamma innan Angela Gui landade i Sverige 24 januari, exempelvis Anna Lindstedts planering och kommunikation med UD i Stockholm.

Likaledes inträffade en rad viktiga händelser även efter att Angela lämnat Sverige. Exempelvis hur allt som skett förmedlades till UD, och hur man sedan hanterade detta. Dessa händelser kommer jag skriva närmare om senare i denna serie.

För mig framstår i alla fall ovanstående information som en tydlig påverkanskampanj för att få stopp på rapportering och uppmärksamhet kring det känsliga fallet Gui Minhai med morot och piska. Angela erbjöds jobb och ekonomisk hjälp för att gå med på detta, och hotades med konsekvenser för hennes fars fall om hon valde att stå utanför.

Allt detta hade givetvis varit omöjligt om Kevin Liu och John Meewella inte hade utnyttjat Anna Lindstedt för att få till stånd de privata mötena.

Som grädde på moset försökte man även övertyga Lindstedt om att på tv be om ursäkt för incidenten med de kinesiska turisterna i Stockholm, samt det efterföljande satirprogrammet som SVT gjorde av händelsen.

Published on

Åtalet mot Anna Lindstedt del 1: Kevin Liu

Sedan en tid tillbaka finns stora mängder förundersökningsmaterial i åtalet mot Sveriges tidigare Kinaambassadör Anna Lindstedt tillgängligt att begära ut som allmän handling. Det verkar som att detta nästan helt förbigått svenska medier.

Jag har endast sett en halvlång text i Expressen baserat på detta material, som jag uppmärksammade tidigare denna månad här på InBeijing. Men materialet är mer omfattande än så. Själv har jag spenderat en stor del av mina senaste arbetsdagar till att läsa genom närmare 800 sidor förundersökningsprotokoll.

Dessa dokument innehåller en rad fascinerande uppgifter. Där finns interna mail, kvitton, bildmaterial, kalendrar och skisser. Där finns också förhör med cirka 25 personer, inklusive flera anställda vid Utrikesdepartementet samt John Meewella, en av de kinesiska agenter som försökte skrämma Angela Gui till tystnad vid en rad möten som Anna Lindstedt var med och arrangerade för ganska precis ett år sedan.

I dokumenten finns såväl en lång redogörelse som ett långt förhör med Angela Gui. Även ambassadör Lindstedt förhörs givetvis, i flera omgångar.

Varför svenska medier inte huggit på dessa dokument är för mig ett mysterium – det handlar ju trots allt om Sveriges största diplomatiska skandal i modern tid. Anser man sig inte ha tid? Kanske är det enklare och mer ”klickvänligt” att bara citera den kinesiska ambassadörens senaste utfall? Kanske är det relativ okunskap och ointresse vad gäller Kina som återigen spelar in.

Oavsett vilket så tänker jag under de kommande veckorna här på InBeijing publicera en rad texter baserade på innehållet i förundersökningen. Tanken är att i varje inlägg fokusera på en särskild person eller en särskild företeelse som sticker ut i dokumenten.

Det finns här mycket att välja mellan. Antalet publiceringar jag gör på detta ämne kommer delvis styras av intresset. Om texterna får många läsare och delningar, kommer jag skriva fler och längre. För om det nu skulle vara så att svenska medier har rätt i sin bedömning att detta ämne inte lockar nog med läsare för att lägga ner tid och möda på, så kommer inte heller jag göra detsamma.

Men jag tror det finns ett stort allmänintresse för delar av dessa dokument – annars hade jag aldrig tagit mig tiden att läsa genom dem. I dag kommer jag fokusera på Kevin Liu, en av de två så kallade affärsmän som manipulerade ambassadör Lindstedt till att anordna möten med Angela Gui.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 1: Kevin Liu

Kevin Liu är alltså namnet på en av de två affärsmän som fick Anna Lindstedt att lura Angela Gui till Stockholm i slutet av januari i fjol, för att diskutera hennes fars situation samt ett luddigt arbetserbjudande. Det råder stor oklarhet om vem denne man egentligen är – i förundersökningen finns mycket riktigt också ett dokument från Sebastian Magnusson, då vice generalkonsul i Shanghai, som fastslår att ”Kevins bakgrund är ett mysterium”.

Magnusson framhåller att Liu har ”ett dussintal nuvarande och tidigare titlar, vilka varierar något beroende på var man hittar hans CV”. I rapporten, daterad 28 januari 2019, alltså efter det omtalade mötet vid Sheraton, understryks även hur Liu är spärrad i databasen Wilma och därmed egentligen inte ska kunna få visum till Sverige.

Vederbörande har tidigare rest till Sverige med minst två olika pass med olika namn, födelsedatum och födelseort. Han använder sig av flera alias; förutom Kevin Liu även Liu Ruichen, Liu Wenxuan, Liu Nanyu och Liu Yiyu.

Allt detta var givetvis känt av svenska myndigheter innan skandalen i fjol inträffade. I förundersökningen framgår att Kevin Liu för första gången sökte visum till Sverige 2008 men fick avslag. 2010 sökte han på nytt och blev beviljad, men 2011 spärrades han i ovannämnda databas efter ett anonymt tips till Migrationsverket om multipla identiteter.

Trots denna spärr ansökte Liu på nytt om visum till Sverige genom ambassaden i Peking 2016, men fick avslag på grund av att han ansökt med förfalskade handlingar. Året därpå söker han på nytt vid generalkonsulatet i Shanghai men får avslag även där.

I förundersökningen finns dessa ansökningar att tillgå, inklusive kopior på pass och id-kort. Där finns också mycket utförliga dokument från den svenska ambassaden, efter en ansökan 2014 där Kevin Liu också blev nekad en ansökan om ett Schengen-visum med multipla inresor.

En av Kevin Lius visumansökningar, inkluderad i SÄPO:s förundersökning. Denna ansökan, som avslogs, gjordes 2014 under namnet Liu Wenxuan.

Detta väcker givetvis en rad frågor. Hur är det möjligt att svenska ambassaden under Anna Lindstedts ledning samarbetade så nära med en så uppenbar sol-och-vårare? Mötet med Angela Gui var ju inte första gången som Kevin Liu dyker upp i ambassadens sällskap. Tvärtom så nämns han i flera interna mail med flera mottagare som arbetar på Sveriges ambassad i Peking, generalkonsulatet i Shanghai och UD i Stockholm.

Kevin Liu framstår som någon slags spindel i nätet, som tack vare sina kontakter ordnar evenemang med så högt uppsatta politiker som partisekreteraren i Nanjing för svenska myndigheter och företag att delta i. Det handlar såväl om näringsliv som privata tillställningar; förutom att Kevin Liu varit inbjuden till Anna Lindstedts residens i Peking, närvarade ambassadör Lindstedt själv vid bröllopet då Lius son gifte sig i Nanjing.

Hur är det möjligt med en så nära relation och ett så högt förtroende för någon som Kevin Liu, utan att varningsklockorna ringer? Okunskap och slapphet, kanske. SÄPO:s förhör med Anna Lindstedt ger vid handen att hon – ambassadens tidigare kunskaper till trots – inte känner till Lius bakgrund:

FL2: Professor Liu förefaller vara en ganska inflytelserik person, kanske ganska förmögen, inblandat i väldigt många företag och så vidare. Vad vet du om hans bakgrund egentligen?

AL: Jag vet att han har sysslat med alla möjliga typer av affärer bland annat fastighetsaffärer och jag tror att det är där han har grundat sin förmögenhet. Men han är ju vetenskapsman i botten, sysslat med naturvetenskap och han är då hedersdoktor tror jag i olika universitet. Det är ju därför han är intresserad av det här med medicinteknik, cancerforskning och så vidare.

FL2: Vet du var han har sin professur inom?

AL: Jag vet att han har någon slags professur på Najnings universitet, men jag kan inte i detalj beskriva vad han har forskat på en gång i tiden.

FL2: Hur ser hans kopplingar ut till Kinesiska statsapparaten?

AL: Jag tror att han har goda ingångar, jag tror att han har goda ingångar på samma sätt som många andra inflytelserika näringslivsrepresentanter. Därmed inte sagt att han är del av statsapparaten men han har goda ingångar ja.

(…)

FL2: Känner du till om han har olika identiteter så att säga som han har rest med?

AL: Känner jag inte till.

FL2: Känner du till om det har varit något problem för honom att komma in i Sverige?

AL: Känner jag inte till. Inget jag har hört om.

När SÄPO sedan frågar Lindstedt vilken typ av bakgrundskontroller det görs av personer som ambassaden samarbetar med, blir svaret något undvikande om ett generaluppdrag att främja utbyte som kan leda till arbetstillfällen i Sverige.

Okänd för hela Utrikesdepartementet

Men Kevin Lius bakgrund gick inte bara Anna Lindstedt över huvudet. Hela Utrikesdepartementet verkar ha varit ovetande om förhållandena.

Annika Söder, som vid tidpunkten var kabinettsekreterare och därmed UD:s högste chef efter Margot Wallström, säger i förundersökningen att Kevin Liu var ”en ny figur när han dök upp i det här”. Hon säger vidare att man i efterhand kunnat se att han tidigare blivit nekad inresa till Sverige, och beklagar sig över att denna information inte nått fram från de som arbetar med migrationsfrågor till de som samarbetar med kineser ”för främjande och kontakter” inom olika områden.

Karl-Olov Andersson, andreman på Sveriges ambassad bakom Anna Lindstedt, hade innan mötena i Stockholm bara hört talas om Kevin Liu som ett namn som Lindstedt och ambassadens kulturråd Mathias Lafolie ofta pratade om. ”Egentligen var det ingen annan som kände honom”, säger Andersson i för hör med SÄPO.

Nina Lissvik – kanslichef vid ambassaden i Peking då det begav sig och tillika en av de som varit mest kritiska emot Lindstedts agerande – frågade rakt ut på ett sektionschefsmöte vem Kevin Liu egentligen är, eftersom han börjat dyka upp i allt fler sammanhang. Lindstedt var inte närvarande vid detta möte, och ingen annan cheferna som var där kunde svara på frågan.

Lindstedts respekt och fulla förtroende

Ändå spelar alltså Kevin Liu en central roll i detta drama. Det var han som sade till sin hantlangare John Meewella att betala för Angela Guis flygresa till och hotell i Stockholm. Väl i Stockholm var det också Liu som hämtade Anna Lindstedt vid den kinesiska ambassaden efter att hon lunchat där, och sedan åkte för att plocka upp Angela Gui tillsammans med Lindstedt och Meewella.

Allt detta möjliggjordes av Lindstets respekt och fulla förtroende för Kevin Liu, en man vars bakgrund hon alltså enligt ovan inte kände till särskilt väl. Hur ser de bådas relation egentligen ut då?

Kevin Liu (t.h.) tillsammans med Anna Lindstedt och Kinas ökände ambassadör Gui Congoyu. Bilden tagen vid Kinas ambassad i Stockholm, innan Lindstedt och Liu åkte och mötte upp Angela Gui.

Enligt SÄPO:s förhör med Anna Lindstedt hade hon kontinuerlig kontakt med Kevin Liu under sin tid som ambassadör i Peking. De träffades första gången då Lindstedt var i Shenzhen för att besöka företag. Sedan besökte Liu ambassaden när en konferens om kulturarvsfrågor anordnades där.

”Det var mycket på temat kultur eftersom han då brinner för Sverige och brinner för Svensk-kinesiskt kultutbyte [sic] han har då engagerat sig i då och det finns ju samarbeten som har pågått länge och på olika håll och kontakter med universitet”, står att läsa i förhöret.

I Kevin Liu säger sig Lindstedt se ”en person som älskar Sverige, är väldigt mån om att vi ska ha bra relationer”. Hon nämner även alla svenska och nordiska företag som Liu arbetar med, och beskriver honom som en pålitlig person(!) med goda avsikter.

”Professor Liu”, som Lindstedt titulerar honom, är en person som hon respekterar och bedömer som pålitlig nog att lämna över Angela Gui till. Det framgår egentligen i förhören inte varför.

Tagen på sängen med kinesisk ambassadpersonal

Något som dock framgår av förundersökningen är att Kevin Liu kunnat kringgå sin svartlistning i Sverige genom att söka visum vid finska generalkonsulatet i Hongkong, med ytterligare ett nytt pass.

Det framgår även att det är Kevin Liu som betalar för middagar och drinkar, under tillställningar där han upprepade gånger skryter som sina kontakter och rikedomar, som ska ha kommit främst från fastighetsaffärer. Enligt egna utsagor ska Liu ha en stående svit på Sheraton i Stockholm där han spenderar tio dagar i månaden, vid sidan av tio dagar i Hongkong och tio dagar i Nanjing.

En särskilt intressant episod under förundersökningen kommer från ett förhör med Kurdo Baksi, som bjudits till middag av Kevin Liu. Då Baksi anländer en halvtimme för tidigt, verkar Liu tagen på sängen eftersom han redan är på restaurangen tillsammans med flera tjänstemän från Kinas ambassad.

Enligt Kurdo Baksi ska Kevin Liu ha blivit ”röd i ansiktet” när denne ertappades tillsammans med det dryga dussinet kinesiska gäster på restaurangen, en halvtimma innan Baksi skulle ha varit där.”I must tell you, this people are from the embassy, I have very good relation in China and here”, förklarade Liu för Baksi vid tillfället.

Och så verkar det utan tvivel vara. Enligt John Meewellas uppgifter återvände Liu under denna helg till den kinesiska ambassaden för att ”förhandla” om Gui Minhai via direktlinje till Peking.

”Kan vara vem som helst”

Finns det nu då någon klarhet i vem denna Kevin Liu egentligen är, då undersökningar och utredningar gjorts efter skandalen på Sheraton? Nej. Kanslichef Nina Lissvik uttrycker nog saken bäst när hon i förhör med SÄPO säger: ”Han kan nog vara vem som helst”.

Även Karl-Olov Andersson, andremannen vid ambassaden i Peking, säger i förhör med SÄPO att det ”fortfarande är svårt att vet vad [vem?] han är egentligen”, efter att man på Utrikesdepartementet läst på ordentligt om honom.

”Det är svårt att veta vad han står för egentligen och vad det är han gör”, säger Andersson som dock konstaterar att Liu har ett väldigt omfattande nätverk i såväl Kina som Sverige.

Detta nätverk kan delvis förklaras av att Kevin Liu har kopplingar till Sverige sedan lång tid tillbaka. Niclas Adler – en svensk entreprenör vars roll i detta drama är mycket oklar – berättar han samarbetade med Liu i egenskap av rektor vid Jönköpings internationella handelshögskola 2008. Lius barn kom också att studera i Sverige.

Torbjörn Lodén, sinolog som närvarade vid mötet på Sheraton, beskriver det i förundersökningen som ”uppenbart” att Liu gått in för att odla kontakt med Anna Lindstedt, i en tid då Kina har bestämt sig för att för en offensiv mot Sverige.

Visserligen kan Lodén inte bedöma Kevin Lius relation till Kinas regim. Men han menar samtidigt att ”det vore absurt att han inte företräder regimen”. Enligt Lodén är det ”alldeles klart” att Liu i sammanhanget företräder den kinesiska ambassadören i Stockholm, även om han samtidigt kan ha egna intressen.

Kevin Liu (t.v.) tillsammans med Kurdo Baksi och Torbjörn Lodén. Bild från Sheratons övervakningskamera.

Magnus Fiskesjö, som undervisar vid Cornell University och har varit väldigt involverad i fallet med sin vän Gui Minhai, menar att det är Kevin Liu som har lagt fram förslaget med att Angela Gui ska vara tyst om sin fars situation. Han säger bland annat följande i förhör med SÄPO:

Det har kommit fram att den här Kevin Liu och Anna haft kontakter under lång tid. Jag kan föreställa mig att det är ett påverkansarbete som pågått. De är oerhört skickliga och har ett stort välbemannat ”KGB” som försöker omvända en på detta sätt. Att hon spelade med i detta – att Angela skulle vara tyst – bakom det felsteget måste ligga en påverkankampanj mot henne.

Enligt Fiskesjö är det ”uteslutet” att en person som Kevin Liu, med nätverk inom svenskt näringsliv och högskola, inte skulle stå i kontakt med kinesiska staten. Han säger att Liu sannolikt hanteras som en agent av av kinesiska myndigheter.

Efter att ha läst förundersökningen stärks den bild jag tidigare haft av Kevin Liu. Det handlar om en hal affärsman som på grund av tillfälligheter och personliga anledningar har särskilt bra kontakter i just Sverige.

Han har sedan identifieras och närmats av kinesiska myndigheter, som sedan använt honom i syfte att uppnå egna intressen vad gäller Gui Minhai. Liu har sedan lyckats manipulera Lindstedt till de grad att hon hjälpt till att anordna möten med Angela Gui.

Det är inte överraskande att kinesiska myndigheter försöker sig på detta. Det är dock väldigt överraskande att en person som tidigare sökt och nekats visum till Sverige under flera identiteter och med falska id-handlingar kan nästla sig så högt upp i den svenska politiska världen.

Förutom att frekventera Sveriges ambassad, ses Liu på bilder från ceremonier med Stefan Löfven och har ett kontaktnät i Sverige som enligt Torbjörn Lodén inkluderar Fredrik Reinfeldt.

Kevin Liu skakar hand med Tore Svedberg, vd för Svenska Miljöinstitutet, i samband med att institutet skrev en avsiktsförklaring med ett av Lius bolag sommaren 2017. I bakgrunden syns Stefan Löfven och Anna Lindstedt.

Published on

Kinesiska viruset Corona kan nu ha nått Finland

Det i särklass mest aktuella ämnet vad gäller Kina har de senaste dagarna varit viruset Corona, som sägs ha spridit sig från en marknad i megastaden Wuhan där över hundra olika sorters djur finns till salu. Timingen av detta virusutbrott kunde knappast ha varit olägligare.

Denna helg börjar nämligen det kinesiska nyåret, då hundratals miljoner kineser reser över provinsgränserna inom landet och ytterligare flera miljoner väljer att spendera långhelgen utomlands. Därför har inte bara hundratals kineser insjuknat i viruset med dussintals dödsfall som följd. Det har även spridit sig till andra länder, vars antal tycks öka oroande snabbt.

Tidiga fall eller misstänkta fall av Corona rapporterades denna vecka i bland annat Hongkong, Taiwan, Japan, Vietnam och Singapore. Även i USA har misstänkta fall observerats, liksom i europeiska länder som Italien och Finland:

Viruset omges av en rad oklarheter. Till en början sades feber och hosta tillhöra de typiska symptomen. Men i dag kom även rapporter om personer som insjuknat utan att få feber, vilket givetvis gör det mycket svårare att upptäcka sjukdomen vid flygplatser och tågstationer:

Kinesiska myndigheter har fått kritik för att – liksom var fallet vid exempelvis SARS-epidemin i början av 2000-talet – svara för lite och långsamt på viruset. Förvisso har centralregeringen gett klara direktiv till lokala myndigheter att denna gång inte gömma undan eller mörka uppgifter vad gäller Corona.

Men samtidigt verkar Kinas medier – som nästan helt utan undantag är statliga – brottas med hur man bör rapportera om saken. På statlig tv är det exempelvis fortfarande president Xi Jinpings sensate stordåd som dominerar sändningarna:

Som antyds ovan så innebär den långsamma reaktionen på virusutbrottet att det blivit svårare att kontrollera spridningen. Det är väl sannolikt att myndigheterna in i det längsta ville bevara såväl ansiktet som friden inför det kinesiska nyåret. Nu har man dock sent omsider tagit i med hårhandskarna och satt minst åtta stycken städer och tiotals miljoner kineser i karantän:

Enligt The Telegraph var antalet städer i karantän under fredagen tio stycken:

A day later, a total of 10 cities in central Hubei province suspended some public transportation over the coronavirus outbreak, the Hubei Daily reported on Friday.

Buses in cities of Chibi, Xiantao, Zhijiang, Qianjiang, Xianning, Huangshi and Enshi have suspended services. Ezhou city has shut its train stations.

In Zhijiang city, all public venues have been shut down except hospitals, supermarkets, farmers’ market, gas stations and drug stores, said Hubei Daily.

Hemlighetsmakeriet kring viruset har gett upphov till stora mängder rykten som florerar på internet, i synnerhet på kinesiska sociala medier. Detta underlättar vare sig bekämpningen eller rapporteringen av viruset.

De flesta bedömare verkar dock vara överens om att detta potentiellt är något mycket mer allvarligt än SARS. Jag kommer naturligtvis följa utvecklingen nära, och skriva ytterligare om utvecklingen då något allvarligt sker.

Tills vidare är det befogat att ställa frågan vad Sverige har gjort för att förbereda sig, då viruset nu eventuellt har nått ända till Finland.

För den som vill ha konstanta uppdateringar angående Corona rekommenderar jag Twitter. Där går att söka på ”Corona” eller ”Wuhan” eller liknande hashtaggar, för att få information från folk som bokstavligen bevakar händelseförloppet på plats:

Published on

Exempel: Så här kan självcensur om Kina inom svensk akademia se ut

Självcensur för att blidka den kinesiska regimen är ett växande problem inom allt från journalistik till affärskretsar och den akademiska världen. Detta kan ske i olika former och av flera anledningar.

Varför företag och affärsidkare undviker kritisera politiskt känsliga förhållanden i dagens Kina är uppenbart; man vill tjäna pengar på landets stora ekonomi och kundbas. Men även för exempelvis journalister, forskare och organisationer kan tillgången till Kina vara av avgörande betydelse för ens karriär.

Detta är något som den Kinas myndigheter givetvis känner till och gärna använder som vapen. Så sent som förra veckan meddelade Expressen att tidningens journalister nekats visum till Kina, på grund av rapporteringen kring Gui Minhai.

Många som arbetar med Kina ställs därför inför ett dilemma: ska man undvika att vara alltför kritisk mot den kinesiska regimen, för att vara på den säkra sidan och kunna behålla sin tillgång till landet samt eventuella fördelar denna tillgång har för ens karriär?

Personligen bestämde jag mig tidigt för att inte idka självcensur, vilket i mitt fall 2016 ledde till en svartlistning från landet. Hur skulle det då kunna se ut när självcensur eller rentav inställsamhet till Kina bedrivs? Det finns många exempel på detta internationellt, och jag skulle vilja dra uppmärksamheten till ett sådant exempel i Sverige.

I det aktuella numret av Tidskriften Respons, recenserar jag en ny bok med titeln ”Möten i monsunen: Sverige och Kina genom tiderna” av Ingemar Ottosson, docent i Historia vid Lunds Universitet.

Först en kort bakgrund av Ottosson. Hans forskning var tidigare fokuserad på Japan, men har sedan tidigt 2000-tal kommit att handla alltmer om Kina. Sedan millenieskiftet har Ottosson rest till Kina närmare 50 gånger, och varit gästföreläsare vid flera kinesiska universitet.

2005 blev Ottosson utsedd till hedersprofessor vid Universitetet i Ningbo, där han årligen tjänstgör som gästföreläsare. Detta är tillika Gui Minhais hemstad, varför alla samtal om den kidnappade förläggaren är särskilt känsligt för myndigheterna just där.

Det märks i Ottossons nya bok. Hans syfte är att återge och beskriva relationen mellan Kina och Sverige genom tiderna, från de allra tidigaste handelsresande vid slutet av 1600-talet fram till i dag. Detta lyckas han göra nästan utan att helt nämna Gui Minhai, som är det viktigaste fallet i modern tid för relationerna mellan våra länder.

Som jag framhåller i recensionen, så nämns Gui endast en gång i Ottossons bok, och då på ett närmast skuldbeläggande vis:

Särskilt stort är ändå Ottossons svek mot Gui Minhai. Den svenska förläggaren, som kidnappades 2015 och har suttit fängslad i Kina i över fyra år utan rättegång, nämns bara i ett par meningar. Det konstateras kort att hans böcker innehöll sensationella historier om Kinas ledande politiker hade väckte ilska i den inhemska opinionen.

Det korta påståendet är därtill felaktigt. Dels har Gui Minhai publicerat andra böcker än den genre som Ottosson framhäver. Dels har över 99 procent av alla kineser aldrig läst ett enda skrivtecken från Guis penna. Det har kontrollen och censuren sett till. Däremot väckte böckerna ilska inom Kinas politiska ledning, vilket är orsaken till den skamlösa behandlingen av honom.

Medan ”Möten i monsunen” erbjuder en noga nedtecknad historia av utbytet Kina-Sverige i gamla dagar, så löper oviljan att kritisera de mest känsliga punkterna och händelserna i dagens Kina som en röd tråd genom boken. Massakern vid Himmelska fridens torg benämns exempelvis som en ”incident” – alltså samma ord som Kinas regim föredrar att använda i den måna man alls diskuterar händelsen.

Och vad gäller den internationellt kanske allra mest känsliga företeelsen för Kinas myndigheter i dag, nämligen interneringen av muslimer i Xinjiang, väljer Ottosson att skjuta över ansvaret på de inlåsta. Så här skriver jag angående Xinjiang i recensionen:

I regionen Xinjiang pågår just nu fruktansvärda övergrepp. Över en miljon etniska minoriteter har på senare år tagits till politiska fångläger, helt utan föregående rättsprocess. Vi får dock främst veta att det i regionen formats “en militant jihadistisk rörelse med inspiration från Afghanistan och andra oroshärdar”.

Något som “inte oväntat” lett till en skärpning av politiken i Xinjiang. Inte ett ord står att läsa om den sorgliga våldsspiral som myndigheternas repression framkallat under det senaste årtiondet. Inget om president Xi Jinpings “slå-hårt-kampanj” i området, som gjort innehavet av en koran eller ett “onormalt skägg” livsfarligt. Givetvis nämns heller inte själva lägren.

Snarare framstår kinesiska myndigheter som offer; ty det var nu Kinas tur att ställas inför den terrorism som västvärlden fått vänja sig vid. Utan förhandskunskaper kan det uppfattas som att ISIS bär ansvar för vår tids största inlåsning av en etnisk minoritet. Jag skruvar besvärat på mig över att svensk forskare uttrycker sig på detta vis.

Man kan föreställa sig att denna läsning uppskattas såväl vid Universitet i Ningbo som vid Kinas ambassad i Stockholm. Men Ottosson stannar inte här. Han upprepar även kinesisk kritik mot bevakningen av Kina, genom att ge svenska medier en känga.

Det kan “diskuteras om urvalet av nyheter ger oss en pålitlig bild av verkligheten” skriver Ottosson, och säger att bilden som svenska medier nu ger av Kina vare sig är allsidig eller nyansrik. Han menar bland annat civilsamhällets tillväxt och den tilltagande personliga friheten i Kina inte ges nog med utrymme(!)

Vidare finns i bokens avslutande del också en del med rubriken ”Fruktan för Kina”. Han menar att många bedömare ”ser fientligt” på Kina, och att den främsta anledningen till detta är att landet “i flera avseenden tydligt avviker från den västerländska mallen”.

Det är sorgligt att se hur Ottosson här helt köper kommunistpartiets propaganda, som går ut på att likställa partiet med landet Kina. Den som är kritisk mot partiet och regimen är fientlig mot Kina menar kinesiska myndigheter – och Ingemar Ottosson.

Verkligheten är givetvis en annan. Som exempelvis Expressen nyligen påpekade i en ledarartikel, så bör vi prata öppet om de tilltagande människorättsbrotten i Kina för att visa solidaritet med landets befolkning. ”Det är bara den kinesiska regimen som har något att tjäna på att tystnaden lägger sig”, skriver Expressen.

Å ena sidan kan man likt Expressen argumentera att det knappast är anti-kinesiskt att peka ut den repressiva riktning som president Xi Jinping tagit landet i, och som främst drabbar den egna befolkningen.

Å andra sidan kan man alltså som Ottosson – och den kinesiska propagandan – sätta likhetstecken mellan att uppmärksamma dessa övergrepp och vara fientlig mot Kina.

Alla har rätt till sin egen uppfattning på denna punkt. Samtidigt går det konstatera att Ottosson sannolikt även i framtiden kan fortsätta resa till Kina och föreläsa vid universitet där han har fina titlar, tack vare att han (bland annat) undviker ämnen som Gui Minhai och slätar över de fruktansvärda övergreppen i Xinjiang.

Man kan nog till och med tänka sig att docent Ottosson får en och annan ryggdunkning från kinesiskt håll.

Läs recensionen av ”Möten i Monsunen” i sin helhet via Respons hemsida med rubriken ”Slätar över den kommunistiska regimens förtryck i dagens Kina”. (Betalvägg)

Den finns också att läsa som PDF här nedan, eller i större version via Scribd.

Published on

Kinas demografiska tidsbomb: minst födslar sedan 1961

För ett par veckor sedan skrev jag om hur Japans invånare minskade med en halv miljon under 2019, på grund av låga födelsetal och en åldrande befolkning. I Kina brottas man också med demografiska problem, som potentiellt är mycket värre än de japanska.

De kinesiska födelsetalen har under flera årtionden varit onormalt låga på grund av den ettbarnspolitik som infördes i slutet av 1970-talet. Denna politik har de senaste åren nedmonterats gradvis och övergavs helt 2016, för att komma tillrätta med den demografiska obalans som uppstått.

Men nu vill många kineser ändå inte ha barn. Bland andra South China Morning Post uppmärksammar hur endast 14,65 miljoner bebisar föddes under 2019. Det var inte bara en betydande nedgång från 15,23 miljoner födslar året innan, utan också det lägsta antalet sedan 1961, då landet befann sig mitt i världshistoriens största svältkatastrof.

Men mycket pekar på att det egentliga antalet födslar kan vara ännu lägre. Liksom är fallet med mycket statistik från Kina, så är siffrorna gällande nya barn inte helt tillförlitliga, utan kan ibland skrivas upp eller ned för att möta särskilda kvoter.

South China Morning Post beskriver officiell data på detta område som ”motsägelsefull”. Exempelvis skrev Kinas nationella hälsokommissions i sin årsbok för 2018 det totala antalet födslar till 15,21 miljoner, vilket var i takt med den ”uppskattning” som landets nationella statistikbyrå gjorde. Men om man adderar informationen från varje provins i denna årsbok, uppgår antalet blott till 13,62 miljoner.

Tidningen ger ett mer konkret exempel från lokalt håll:

Chongqing, a provincial-level municipality in western China, is one of very few places that releases monthly birth data collected from hospitals. From January to November last year, Chongqing had 255,692 new babies, down 0.02 per cent from a year earlier. But in June alone, it reported 66,862 newborn children, close to the total number of births from the previous five months combined, leading experts to suspect that local officials were manipulating data to match an official target.

Framför allt så är antalet födslar i Kina mycket mindre än vad myndigheterna hoppades på efter att ha avvecklat ettbarnspolitiken, och mycket mindre än vad som krävs för att Kinas ekonomi och samhälle inte ska få stora problem.

Enligt en analytiker som South China Morning Post talat med, trodde många tjänstemän att Kinas födelsetal skulle återvända till just under 50 miljoner om året när ettbarnspolitiken skrotades. Samma analytiker uppskattar nu att antalet kvinnor i barnafödande ålder (20-35 år) kommer minska med 30 procent mellan 2013 och 2028.

Även antalet kineser i arbetsför ålder sjunkit med över sju miljoner sedan 2013.

För att förstå vilka implikationer utvecklingen kan föra med sig, läs mina artiklar ”Kinas befolkning har nu börjat minska, låga födelsetal landets största utmaning” (jan 2019) samt ”Kina raderar demografiska problem från officiell statistik” (nov 2017) här på InBeijing.

Av flera anledningar är Kinas demografiska situation potentiellt ännu värre än den japanska. Se nedan några passager saxade från de ovanstående två artiklarna:

I en artikel med rubriken ”The Chinese economy will be halted by demography, not by the US” påpekar Asia News att Japan under 1990-talet hade ett födelsetal på 1,42 vilket alltså är betydligt högre än Kinas under 2000-talet, om man utgår från ovanstående rapport.

Det innebär att de efterföljande socioekonomiska problem riskerar bli ännu större i Kina, särskilt som man till skillnad från Japan heller inte har någon utvecklad välfärd inom områden som sjukvård och utbildning.

Asia News pekar ut den uppenbara svårigheten med att antalet kinesiska pensionärer ökar, samtidigt som arbetsstyrkan minskar. 2015 hade Kina 6,9 arbetare (20-64 år) per pensionär (Över 65 år). År 2030 kommer motsvarande ratio vara 3,6 och 2050 så låg som 1,7.

Enligt Asia News var den genomsnittliga åldern i USA:s befolkning under fjolåret 38 år, jämfört med 40 år i Kina. År 2050 spås den amerikanska genomsnittliga åldern vara 44 år och den kinesiska 56.

Enligt vissa påverkar detta redan i dag Kinas utrikespolitik. I sin bok ”Everything Under the Heavens” menar författaren Howard French att den kinesiska ledningen insett att möjligheten att expandera sin globala makt kommer försvinna ”inom 10 år, eller som allra högst 20 år”, eftersom de demografiska utmaningarna då oundvikligen kommer leda till socioekonomisk stagnation.

2050 kommer Kinas befolkning ha en av världens högsta medianåldrar, samtidigt som andelen kineser i arbetsför ålder blir en av världens absolut lägsta.

I skarp kontrast kommer USA:s befolkning – mycket tack vare invandring – att växa med 30 procent fram till samma år. Det kommer då ”bara” gå två kineser på varje amerikan, jämfört med förhållandet fyra mot en i dag.

Den demografiska utvecklingen utgör alltså ett potentiellt hinder för den kinesiska ekonomin att passera den amerikanska i storlek.

Befolkningsstatistik har länge varit en kontroversiell fråga i Kina. Tidigare i år sade Yi Fuxian, forskare vid University of Wisconsin-Madison i USA, att den kinesiska befolkningsmängden ”överskattas” med 90 miljoner och att Indien redan i dag kan ha fler invånare än Kina.

Hur det än må vara med mörkläggning och statistik så framhålls oro över Kinas demografi även ofta i statlig media.

China Daily citerade i veckan inhemska experter som varnar för antalet invånare äldre än 65 år har ökat med tio miljoner årligen sedan år 2000, och kommer uppgå till cirka 400 miljoner 2035.

Artikeln tillägger att Kinas krympande arbetsstyrka redan i dag har stora problem att försörja och ta hand om de 240 miljoner invånare som är över 60 år.

Det är obegripligt hur många analytiker helt och hållet förbiser Kinas extremt allvarliga demografiska utmaningar när man spår att landet oundvikligen snart kommer dominera världen ekonomiskt och politiskt.

Published on

Nya, häpnadsväckande uppgifter om Gui Minhai och Anna Lindstedt

Det står nu klart att rättegången mot Anna Lindstedt, Sveriges tidigare ambassadör i Kina, inleds 19 mars. I takt med att rättegången kryper närmare, kommer allt fler uppgifter fram om hur Utrikesdepartementet i allmänhet och Lindstedt själv i synnerhet misskött fallet med Gui Minhai.

Under gårdagen publicerade exempelvis Expressen en lång artikel om Anna Lindstedts förehavanden på ambassaden, med fokus på fallet Gui Minhai och särskilt Lindstedts relation till Guis dotter Angela Gui.

I häpnadsväckande förhör inför rättegången, berättar Angela Gui om hur Lindstedt stundtals i perioder på flera månader ringt henne flera gånger om dagen och ofta gråtit över fallets komplexitet och sin oförmåga att lösa det.

Detta ledde till att det ofta var Angela som fick trösta Lindstedt, snarare än tvärtom. I regel ursäktade sig inte Lindstedt i sin gråt utan fortsatte ofta mellan snyftningarna berätta att hon mådde dåligt. ”Det är okej, var inte ledsen”, var ord som Angela då fick använda för att stötta henne.

Det är också sannolikt att kinesiska myndigheter kunde avlyssna samtal och dialog mellan Angela Gui och den gråtande ambassadören, som främst skedde på Facetime och via sms från deras telefoner.

Det underlättade enligt bedömningar till Expressen för kineserna att göra en profil av Lindstedt, hitta hennes svaga punkter och angripa henne därefter.

Anna Lindstedt på bild med Kinas ambassadör i Stockholm och den mystiske affärsmannen Kevin Liu, samma helg som hon lurade Angela Gui till ett hotfullt möte med den sistnämnde.

Dessa är bara några av många uppgifter som Expressen publicerar i sin granskning, baserad på en tidigare hemligstämplad polisutredning samt kontakter med tjänstemän på UD, underrättelseexperter och Angela Gui själv.

Det framgår vidare att personal på ambassaden i Peking redan våren 2017 slog larm om att Lindstedt hanterade fallet Gui Minhai på ett osunt vis som inte alls följde regelboken.

Exempelvis uppger Nina Lissvik, som var konsulär chef på ambassaden i Peking, i polisförhör att hon haft flera samtal om detta med sina chefer i Stockholm.

Det skulle ändå dröja ända tills maj 2018 innan utrikesminister Margot Wallström och kabinettsekreterare Annika Söder kom överens om att Lindstedt måste lämna posten i Peking i förtid, med anledning av hennes hantering av fallet Gui Minhai.

Men från och med maj 2018 skulle det ändå dröja ytterligare åtta månader innan beslutet materialiserades.

Detta enligt Expressen dels eftersom man från UD:s håll ville dölja den verkliga anledningen till förflyttningen, dels eftersom man var rädd att Lindsted – som inte ville lämna sin post – skulle bli ”arg” och att detta ytterligare skulle drabba relationen med Kina:

Under hela processen tycks UD:s ledning ha tassat fram väldigt försiktigt med förflyttningen av Anna Lindstedt eftersom hon egentligen inte ville petas från tjänsten i Peking.
– Då gjorde vi bedömningen att det skulle skada våra förbindelser till Kina om Anna blev arg för att vi ville att hon skulle flytta, säger Annika Söder i ett förhör. Hon var vid tiden för förhöret kabinettssekreterare och Margot Wallströms närmaste medarbetare.
Det kom flera larm från Peking-ambassaden till UD i Stockholm om Anna Lindstedts intensiva personliga engagemang i fallet med Gui Minhai.

I förhören uppger nu tjänstemän på UD att Lindstedt inte kunde flyttas i ett tidigare skede eftersom kungen skulle komma på besök – ett besök som sedan ställdes in.

När man sedan väl från UD:s håll beslutat att flytta på Lindstedt, ville man samtidigt skydda henne och utarbetade en rad ”talepunkter” för att maskera den egentliga anledningen, skriver Expressen.

Dessa noggrant ombesörjda lögner talepunkter skulle användas i händelse av att någon annan diplomat eller snokig journalist ställde frågor. De innefattade argumentet att rotation av tjänstemän är grundläggande för utrikesförvaltningens arbete, samt att inte medge att förflyttningen var relaterad till fallet Gui Minhai.

Intressanta uppgifter kommer även fram gällande Kevin Liu, en av de affärsmän som närvarade på det möte som ambassadör Lindstedt lurade Angela Gui till i Stockholm i början av fjolåret.

Liu, som alltså hade lyckats manipulera Lindstedt, var stoppad av Migrationsverket och hade inreseförbud i EU. Han lyckades få visum till EU via det finska generalkonsulatet i Hongkong efter att ha sökt i ett annat namn. Expressen utvecklar:

Oklarheter råder kring vem Kevin Liu egentligen är trots att han umgåtts flitigt med svenska företrädare i Peking och besökt ambassaden, synts med statsminister Stefan Löfven under dennes officiella besök i Peking sommaren 2017 och som, något udda, är känd som samlare av nyckelharpor från Sverige. ”Kevins bakgrund är ett mysterium”, skriver migrationssambandsmannen Sebastian Magnusson i en tidigare hemligstämplad rapport. Han konstaterade också att Kevin uppträtt under minst två identiteter.

Det är alltså en ytterst klumpig om amatörmässig bild som framstår av hanteringen av Gui Minhai under den tid som Anna Lindstedt var ambassadör i Peking. Man kan mycket väl tänka sig att denna fars gav kinesiska underrättelseagenter både ett och två goda skratt.

Men det är inte bara Lindstedts hantering av fallet Gui Minhai som väckt uppståndelse. Flera tidigare kollegor eller samarbetspartners till den avsatta ambassadören har hört av sig till mig och andra journalister, för att motsätta sig den bild som UD försökt måla upp av Lindstedt i medier.

”Ambitiös”, ”begåvad”, ”erfaren” och ”socialt intelligent” är ord som ofta har använts för att beskriva Lindstedt.

”Livsfarlig narcissist” är dock ord som personer jag talat med väljer för att beskriva henne. Lindstedt beskrivs vara bra att ha att göra med i medgång – men obehaglig och oförutsägbar i motgång.

I artikeln ”China Tries to Put Sweden on Ice” för The Diplomat, skriver jag om detta för en utländsk publik:

Former staff at the Swedish embassy in Beijing, in discussions with The Diplomat, describe Lindstedt differently. “Reckless narcissist” was one description given of the former ambassador, whose aim was to end her career as ambassador to Paris, giving her an incentive to stand out during her stint in Beijing.

According to former embassy staff, it only took a couple of months after Lindstedt’s arrival before the work environment plummeted, and the Swedish Ministry of Foreign Affairs sent a delegation to investigate what was going on. By then, Lindstedt was already breaching rules and routines regarding everything from daily operations to the appointment of important positions at the embassy.

Andra uppgifter innefattar att Lindstedt pushade på för att utan sedvanliga procedurer anställa en av sina närmaste allierade på en säkerhetsklassad position på ambassaden i Peking.

Vederbörande hade nyligen fått svenskt medlemskap, och hade föräldrar som tidigare jobbat för kinesiska myndigheter. En anställning som givetvis skulle ha varit helt omöjlig om det gällde exempelvis Ryssland, och vars detaljer SÄPO enligt mina källor var delvis ovetande om.

Här finns sannolikt en en ruggig historia om misskötsel och svågerpolitik inom UD begravd. Vilka skyddade Lindstedt in i det sista när hon härjade runt på ambassaden, och vad var syftet med det?

Detta är något som jag själv gräver i för tillfället, och hoppas kunna skriva mer om i samband med stundande rättegången.

Published on

Ordförande för Human Rights Watch vägras inträde till Hongkong

Hongkongs politiska och civila rättigheter försvinner snabbt. Detta kan exemplifieras på ett nästan ironiskt vis av att Kenneth Roth, ordförande för Human Rights Watch, på Hongkongs flygplats stoppades från att resa in till staden, där han skulle lansera organisationens årliga globala rapport om mänskliga rättigheter.

Händelsen utspelade sig under söndagen, och fick Roth att spela in en kort video på Hongkongs flygplats där han själv berättar om vad som skett. Han berättade också att rapportens fokus detta år var hur Kinas regim inte bara ägnar sig åt övergrepp på hemmaplan, utan även på olika vis underminerar mänskliga rättigheter internationellt:

I videon understryker Roth hur han tidigare flera gånger utan problem besökt Hongkong, och att detta är första gången han vägras inträde i staden.

Han gjorde även en annan jämförelse, nämligen att senaste han vägrades inträde på en flygplats var fem år sedan i Egypten där han planerade en presskonferens om en massaker på 817 anhängare av det muslimska brödraskapet.

Likaledes noterade Sophie Richardsson, som forskar om Kina för Human Rights Watch, att Kenneth Roth så sent som 2018 utan problem kunde hålla en presskonferens i Hongkong för att lansera en annan av organisationens rapporter. Hon kallar utvecklingen för ”ett tecken i tiden”:

Human Rights Watch beskriver händelsen på sin hemsida. Man pekar dels på att kinesiska myndigheter nyligen utfärdat hot om sanktioner mot flera internationella organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter.

Dels framhåller organisationen hur allt fler personer som på olika vis kritiserat kinesiska myndigheter på senare tid hindrats inträde i Hongkong:

On December 2, 2019, a Chinese Ministry of Foreign Affairs official threatened to impose unspecified “sanctions” against Human Rights Watch and several US-based pro-democracy organizations. Neither Beijing nor Hong Kong authorities have since provided further details.

Hong Kong immigration authorities have denied access to the city to visitors critical of the mainland and Hong Kong governments, including a US photographer who documented Hong Kong protests in January 2020, US academic Dan Garrett in September 2019, US-based exiled Tiananmen leader Feng Congde in June 2019, and United Kingdom-based founder of Hong Kong Watch Benedict Rogers in October 2017.

“This disappointing action is yet another sign that Beijing is tightening its oppressive grip on Hong Kong and further restricting the limited freedom Hong Kong people enjoy under ‘one country, two systems,’” Roth said.

Och det finns fler exempel ändå, inte minst inom journalistiska kretsar. Oktober 2018 skrev jag här på InBeijing om hur Financial Times reporter Victor Mallet inte fick sitt journalistvisum förnyat, efter att vid Foreign Correspondent’s Club han arrangerat ett samtal med en lokalpolitiker som förespråkar självständighet för Hongkong.

Det ökade hotet om indragna visum som straff för ”felaktiga” politiska åsikter har fått många organisationer som jobbar med Kina att på senare tid se Taiwan som ett alternativ till Hongkong.

Det var exempelvis en av faktorerna till att Reportrar utan gränser nyligen valde att öppna sitt Asienkontor i Taipei snarare än i Hongkong.

Från kinesiskt håll talar man om beslutet att neka inresa för Kennet Roth som ”en suverän rättighet”, och passar samtidigt på att beskylla Human Rights Watch och andra internationella organisationer för att ligga bakom oroligheterna i Hongkong.

Hong Kong Free Press citerar landets utrikesministerium:

“Allowing or not allowing someone’s entry is China’s sovereign right,” foreign ministry spokesman Geng Shuang said at a regular press briefing.

“Plenty of facts and evidence show that the relevant NGO has through various means supported anti-China radicals, encouraged them to engage in extremist, violent and criminal activity, and incited Hong Kong independence separatist activities,” Geng said.

“They bear major responsibility for the current chaos in Hong Kong. These organisations should be punished, and should pay the proper price.”

Också statlig kinesisk media försvarar beslutet, vilket ytterligare ett kvitto på Kinas ökade grepp om vad som tidigare kallades Asiens fria stad:

Published on

Storseger för Taiwans president i dagens skickar tydlig signal till Kinas regim

När folk under veckan har frågat mig hur jag tror valet på Taiwan ska gå, så har jag svarat vinst för Tsai Ing-wen med mellan 10 och 20 procentenheter. I ärlighetens namn har jag dock samtidigt varit lite nervös. Man vet aldrig vilka trick populister som oppositionskandidaten Han Kuo-yu har i bakfickan.

Men nu står det klart att den sittande presidenten Tsai Ing-wen vunnit en jordskredsseger. I skrivande stund har hon fått 8,17 miljoner röster (57,1%), vilket inte bara är två och en halv miljon fler än Han Kuo-yu (38,6%), utan också fler än någon annan taiwanesisk president i historien.

Han Kuo-yu har under sin valkampanj ofta jämförts med Donald Trump. Men det finns en väsentlig skillnad, som jag försökt peka ut till de som frågat om min valprognos. Trumps politiska budskap var nämligen attraktivt för flera viktiga segment i den amerikanska väljarkåren: unga, vita, entreprenörer och jordbrukare för att nämna några.

Han Kuo-yus politik har däremot knappast lyckats locka många väljare som inte hör till partiet Kuomintangs (KMT) traditionella väljarskara. Det är främst bland äldre och konservativa som han haft sitt stöd. Unga väljare skyr honom som pesten, medan hans försök att framstå som attraktiv för exempelvis bönder och arbetarklass i form av en ”folkets man” också verkar ha misslyckats kapitalt.

Det finns också en stor skillnad vad gäller motståndet. Medan Trump mötte en lika trött som självgod Hillary Clinton, tävlade Han Kuo-yu mot en president och ett parti som verkligen agerat genom att utveckla nya strategier efter det svidande nederlaget i lokalvalen november 2018.

Det var under dessa lokalval som Han Kuo-yus resa till KMT:s presidentkandidat tog sin början, när han valdes till borgmästare i den viktiga hamnstaden Kaohsiung. Det var också där snarare än i huvudstaden Taipei som Han valde att för första gången hålla KMT:s huvudevenemang för valdagen.

Det torde därför svida extra mycket att stödet var särskilt lågt för honom just i Kaohsiung. Tsai Ing-wen fick nästan dubbelt så många röster i som Han Kuo-yu i hans egen stad.

Vidare verkar valdeltagandet ha varit högt; kring 74 procent jämfört med 66 procent 2016. Något som givetvis strör ytterligare salt i såren för såväl Han Kuo-yu som Kinas kommunistparti. Det kommer utan tvivel bli en jobbig måndag på kontoret för borgmästare Han på måndag.

För att förstå kvällens framgång för DPP (grön), ta en titt på denna karta efter lokalvalen i november 2018, när partiet förlorade 16 av de 22 städer och län som stod på spel..

..och ta sedan en titt på denna karta efter kvällens presidentval, där KMT (blå) endast lyckades få flest röster i sex av de 22 städerna och länen, och då främst på öar och i län på östkusten med liten befolkning.

Brakförlusten väcker också frågan vad som nu ska hända med det gamla maktpartiet Kuomintang, som befunnit sig i något av en identitetskris ända sedan förlusten i presidentvalet 2016. Framför allt har man famlat i sin relation till ett alltmer aggressivt Kina på andra sidan sundet.

Det är tydligt att man under valkampanjen haft stora problem att definiera grundläggande hörnstenar som 1992 års konsensus och ”ett land, två system”. Den okonventionelle Han Kuo-yu har inte bara flera gånger gått emot partilinjen, utan också emot sig själv genom motstridiga uppgifter och uttalanden om allt från det hot som Kina utgör mot Taiwan till situationen i Hongkong.

Kuomintang ligger helt klart i otakt med opinionen. Även i inrikespolitiska frågor som samkönade äktenskap och reformer av pensionssystemet har man bedrivit en politik som främst tilltalat den krympande äldre konservativa väljarbasen, men samtidigt jagat unga väljare på flykt.

KMT har länge haft som huvudargument att man kan hantera relationen med Kina på ett bättre vis än DPP, vilket är nödvändigt för Taiwans ekonomi. Men då ekonomin nu går som tåget, och Kina blir en alltmer opålitlig för att inte säga livsfarlig samarbetspartner så kommer denna taktik inte att fungera längre.

Det är tydligt att ett redan splittrat Kuomintang måste omforma sitt politiska budskap för att locka nya väljargrupper. Man måste också ta sig en rejäl funderare på hur man i framtiden bör hantera relationen med Kina.

Å andra sidan visar valet till den lagstiftande församling väljarna i dag främst straffade Han Kuo-yu snarare än Kuomintang som helhet. Detta argument framförde en forskare vid det middagsbord där vi samlades efter valet ikväll, dels med anledning av valet till landets parlament som också ägde rum i dag.

Resultatet till den lagstiftande församlingen är visserligen inte helt avgjort ännu. Men även om det står klart att DPP behåller sin majoritet parlamentet, så pekar det mesta på att man kommer förlora några av de 113 platserna till KMT.

Klart är i alla fall att Taiwans väljare – trots alla påtryckningar och öppna hot om väpnad attack – i dag skickade ett klart budskap till Kina att hålla sig på avstånd. Det var också budskapet under den presskonferens som president Tsai Ing-wen höll för oss journalister efter att segern var klar.

I en uppvisning av enighet beträdde hon scenen tillsammans med sin vicepresident, sitt utrikesminister och nya vicepresidentkandidaten William Lai som för bara några månader sedan utmanade henne i DPP:s primärval, men genast ställde sig bakom Tsai efter att ha förlorat utnämningen.

Suddig bild från presskonferensen. Den enighet som de olika fraktionerna inom DPP har visat upp under valkampanjen utgör en slående kontrast mot de tuffa inbördes stridigheterna i KMT.

Under denna presskonferens framförde president Tsai Ing-wen en rad punkter och åsikter som ofta kommit upp även under kampanjen. Några av dem kommer jag spara till artiklar jag ska skriva nästa vecka, samt nyhetsbrevet till mina sponsorer via Patreon.

Men låt mig sammanfatta några av de viktigaste punkterna som presidenten talade om nedan:

* Alla länder borde se det demokratiska Taiwan som en partner, inte som ett problem på grund av de hot som landet utsätts för av Kina.

* Dagens resultat kommer med ett tydligt budskap, nämligen att Taiwans befolkning står upp och säger ifrån ännu mer högljutt desto större hot som landets självständighet är under.

* DPP önskar fortfarande att ha en dialog med Kina, men på villkor att landet upphör hota Taiwan och istället respekterar att landets framtid bestäms av dess 23 miljoner invånare. Tsai Ing-wen sträckte inte bara ut en hand till Kina att återuppta dialogen länderna emellan på dessa villkor; hon lät även regimen i Peking veta att demokrati och fred är de främsta vägarna till lycka och välstånd.

* Hon sträckte även ut en hand till USA, EU, andra demokratiska länder med liknande värderingar samt till internationella organisationer att öka sitt samarbete med Taiwan, även om regimen i Kina motsätter sig detta.

Nu är det bara upp till omvärlden att vara modig och principfast nog att stödja och hjälpa väljarkåren i Asiens mest välfungerande demokrati!

Mer av presidentens budskap från ikväll, samt information om Taiwans politiska framtid från ett fyra timmar långt forum som jag ska närvara vid under morgondagen, kommer skickas ut på måndag med mail till mina 96 prenumeranter via Patreon – överväg att sponsra InBeijing du också, för att ta del av detta och liknande mail varje vecka!

Published on

Dagens val på Taiwan – hålltider och detaljer

Jag befinner mig just nu på Democratic Progressive Partys (DPP) högkvarter i Taipei, där jag kommer följa rösträkningen i dagens taiwanesiska presidentval. Vallokalerna stänger redan klockan 16 lokal tid, alltså klockan 09 svensk tid eller om knappt en och en halv timme.

Taiwans valsystem skiljer sig på många vis från det svenska. Tyvärr innefattar detta skillnader som gör det svårare för väljarkåren att rösta, vilket innebär ett lägre valdeltagande än vad som kanske annars hade varit fallet.

Taiwanesiska medborgare som befinner sig i utlandet måste åka tillbaka till Taiwan för att rösta. Vidare måste taiwaneser åka från den stad där de bor eller arbetar, till den stad där de från början är mantalsskrivna för att kasta sina röst, även om man bott i en stad i flera års tid.

Vallokalerna är endast öppna klockan 08-16 under en enda dag. Vidare är vare sig post- eller förtidsröstning tillåtet.

Systemet innebär problem framför allt för yngre väljare, som oftare bor eller studerar i andra städer än där de är mantalsskrivna. Detta drabbar sannolikt DPP, eftersom partiet har stöd hos den unga befolkningen i större utsträckning än oppositionspartiet Kuomintang (KMT).

Här är en utmärkt Twitter-tråd för den som är mer intresserad av de praktiska detaljerna kring Taiwans presidentval:

När rösterna väl är avlagda så går själva rösträkningen fort. Redan inom några timmar brukar valresultatet vara klart. Kring klockan 19-20 lokal tid beräknas cirka 80 procent av rösterna vara räknade, och om det inte är oerhört jämt lopp så brukar utmanaren ungefär vi denna tid erkänna sig besegrad.

Det innebär att vi kring klockan 13 svensk tid bör veta vem som kommer styra Taiwan under de kommande fyra åren.

Under gårdagen besökte jag DPP:s avslutande valmöte i centrala Taipei, dit tiotusentals eller hundratals supportrar tagit sig för att lyssna på tal av bland andra president Tsai Ing-wen och hennes vicepresidentkandidat William Lai.

Tsai Ing-wen har ofta beskyllts för att sakna karisma, vilket också kunde anas under gårdagens tal, särskilt i jämförelse med Kuomintangs populistiska kandidat Han Kuo-yu.

Vad Tsai saknar i karisma tar hon dock ofta igen i innehåll. Liksom har varit fallet under valkampanjen, så var gårdagens tal kompromisslöst vad gäller relationen till Kina, situationen i Hongkong samt försvar och utveckling av Taiwans demokrati.

Allra störst applåder rev Tsai ner när hon höjde rösten och sade: ”Motstå ’ett land, två system’! Jag gör detta för 23 miljoner taiwanesers skull!”.

Bilden ovan är från gårdagens valmöte. Jag kommer senare ikväll också att här på InBeijing skriva en kort analys om valet när resultatet är klart.

Men för den som vill se fler bilder och filmer, från i går och i dag, samt få snabbare och mer frekventa uppdateringar om resultatet och andra detaljer kring valet, rekommenderas att under dagen följa mig på Twitter.

I tråden kommer jag som enda svenska journalist att löpande posta relevanta uppdateringar från dagens ödesdigra presidentval i Asiens mest välfungerande men också på många vis mest utsatta demokrati:

Published on

Taiwan ”mest sårbart och utsatt i världen” för desinformation inför morgondagens val

Givet den kinesiska regimens anspråk på Taiwan, är det inte särskilt konstigt att Peking på olika vis har försökt påverka de presidentval som landet hållit sedan det blev en demokrati. Vid flera tillfällen har Kina försökt skrämma den taiwanesiska väljarkåren genom militära aktioner just inför valen.

Detta har dock i regel haft motsatt effekt. Det tydligaste exemplet var när Kina inför Taiwans allra första presidentval 1996 avfyrade missiler i närheten av Taiwan-sundet för att avråda väljare att rösta på Lee Teng-hui, som ansågs förespråka en taiwanesisk identitet snarare än en kinesisk. Lee fick 54 procent av rösterna jämfört med 21 procent för den närmsta motståndaren.

Därför använder sig Kina numera av mer subtila metoder. Förutom finansiering av egna favoritkandidater och mobilisering av grupper som motsätter sig regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), spelar desinformation via internet och olika medier en stor roll i Kinas ambition att påverka valutgången här på Taiwan.

Vi har redan sett flera tecken på att strategin varit framgångsrik. I lokalvalen i slutet av 2018 led DPP ett svidande nederlag, då man förlorade i 16 av Taiwans 22 städer och distrikt. Särskilt framröstningen av Han Kuo-yu som borgmästare i hamnstaden Kaohsiung fick stor hjälp av kinesiska aktörer som använde internet och sociala medier för att hota och sprida falska nyheter.

Det är därför ingen överraskning att Kina sedan dess har trappat upp denna slags aktiviteter inför morgondagens presidentval här på Taiwan. Som jag skrev såväl här på InBeijing som för Dagens Arena i går, så visade en studie i höstas från Göteborgs universitet hur Taiwan är mest sårbart och utsatt för desinformation av alla länder i hela världen.

Enligt docent Staffan Lindberg, som ligger bakom rapporten, står ett alltmer auktoritärt Kina bakom merparten av den disinformation som Taiwan utsätts för. Detta kan ses inte bara av språk och innehåll, utan även anas av de metoder som kinesiska aktörer använt sig av för att sprida falsk information om situationen i Hongkong.

Det ligger i desinformationens natur att den ska vara svår att upptäcka, vilket i sin tur gör den svårt att kartlägga. En av de anställda vid DPP:s partihögkvarter sade tidigare i veckan under mitt besök där att Taiwan drabbas av omkring 1 000 så kallade ”dåliga nyheter” från Kina varje dag. Han kunde dock inte erbjuda någon källa till den siffran.

Som bland annat The Guardian och New York Times nyligen konstaterat, så drar den kinesiska påverkanskampanjen inspiration från ryska metoder. Syftet är att så split i samhället och undergräva misstron för det demokratiska systemet som helhet.

Hur kan det då se ut i praktiken när denna desinformation sprids, och vilka är egentligen budskapen? Låt mig nedan fritt tala lite om vilka kanaler som används, samt återge ett par exempel från den gångna veckan.

Ironiskt nog är Facebook – som ju är blockerat i Kina – en av de mest populära sociala medierna i Taiwan. Plattformen har därför ända sedan lokalvalen 2018 utnyttjats av kinesiska aktörer för att sprida lögner om DPP och hylla Kuomintangs (KMT) presidentkandidat Han Kuo-yu.

Facebook har tagit konkreta steg för att stoppa detta, bland annat genom att upprätta ett särskilt kontor i Taipei för att arbeta med desinformation samt stänga ner hundratals grupper och användare som på olika sätt visat stöd för Han Kuo-yu.

Nu har kinesiska aktörer istället tagit till Youtube, samt den japanska appen Line som är den viktigaste chattappen i Taiwan. Här kan desinformationen flöda fritt, liksom i en del traditionella medier som av ekonomiska och andra anledningar är lojala mot regimen i Peking.

Det råder ingen brist på plattformar för kinesiska aktörer att föra ut sitt budskap. Men vad är då innehållet, och hur effektivt är detta?

En typisk desinformation som dök upp redan tidigt under valkampanjen innefattar att president Tsai Ing-wens doktorsexamen från London School of Economics skulle vara falsk. Trots att till och med lärosätet i fråga redan i höstas gick ut och bekräftade att så inte är fallet, så fortsätter de envisa ryktena om presidentens doktorsuppsats att existera.

Tidigare denna vecka tog en av mina absolut närmaste lokala bekanta upp den fråga, och skickade sedan en länk till lokala tidningen United Daily News som påstod att 175 akademiker ifrågasatte presidentens doktorsexamen. Hon höll detta som bevis för att presidenten inte har förklarat fallet noga nog.

I ett mediesamhälle lika polariserat som Taiwans, existerar en perfekt grogrund för desinformation. Nästan alla medier här har en uttalad eller i alla fall tydlig partitillhörighet eller lojalitet. De kan således bara peka finger åt varandra, trots att Kinas resurser på området desinformation givetvis är mycket större än vad några lokala aktörer någonsin kan drömma om.

Flera falska nyheter jag stött på från personer jag talat med under veckan innefattar att det är Taiwan som klippt det ekonomiska samarbetet med Kina snarare än tvärtom, samt att Taiwans tillväxt drabbats hårt av den försämrade relationen med Kina trots att ekonomin går som tåget.

Det finns givetvis också fler och mer lokala exempel, som rör allt från priset på jordnötter till att aktivisten Joshua Wong skulle ha misshandlat en äldre man under sitt besök i Taiwan, vilket är ett försök att smutskasta proteströrelsen i Hongkong.

Men, som Foreign Affairs i veckan konstaterade, så handlar kampanjen om så mycket mer än att bara sprida falska nyheter. Kina söker kontrollera hela ekosystemet för information på Taiwan:

The campaign amounts to more than spreading “fake news.” It is best understood as an information influence operation—a comprehensive attempt to control every step of the information supply chain. Targets range from those that create content (journalists and researchers) to the institutions that publish and validate it (television stations and wire services) and, finally, to the platforms that often provide the final link to consumers (social media sites and digital TV infrastructure). Over the last decade, China has inserted itself at each point in the information supply chain. And now, with a consequential election around the corner, it is intensifying these efforts.

To influence content creators, Beijing uses a range of positive and negative inducements. Each year, it hosts several all-expenses-paid media conferences and exchanges with Taiwanese journalists, building ties with reporters and their institutions in the process. Within Taiwan, those who write critically about China, particularly about its influence in Taiwanese media and politics, find themselves on the receiving end of an intense campaign of intimidation. Prominent investigative reporters and scholars report a deluge of public attacks, harassment, and even personal threats.

Förutom rapporten från Göteborgs universitet, varnade Taiwan nationella säkerhetstjänst redan i maj för att landet var utsatt för en omfattande kampanj av desinformation från Kina. Man uppmanade inte bara regeringen utan hela samhället att genast vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen.

Mycket riktigt antog regeringen sent om sider vid årskiftet en ”anti-infiltrationslag” med udden riktad mot Kina. Lagar av detta slag är aldrig enkla att driva genom, och sannolikt kommer den blott ha marginell effekt på den desinformation som spridits i samband med presidentvalet.

Klart är i alla fall att Taiwan kan tjäna som modell att studera vad gäller hur Kina i framtiden kan komma att försöka påverka demokratiska val också i andra delar av världen.

Särskilt om Kuomintang har framgång i morgondagens val – som inte bara gäller presidentposten utan även de 113 platserna i landets lagstiftande församling – så kommer dessa metoder sannolikt att implementeras även i andra länder.

Rekommenderad läsning för den som ytterligare vill grotta ner sig i Kinas påverkan på taiwanesiska val innefattar:

”China Steps Up Its Information War in Taiwan” (Foreign Affairs)
”Awash in Disinformation Before Vote, Taiwan Points Finger at China” (New York Times)
”Taiwan: Law passed to quell China’s influence ahead of elections” (Deutsche Welle)
”Chinese Disinformation in Taiwan” (Taiwan Sentinel)
”Chinese Cyber-Operatives Boosted Taiwan’s Insurgent Candidate” (Foreign Policy)
”Why the world must pay attention to the fight against disinformation and fake news in Taiwan” (TechCrunch)

Published on

Besök vid kampanjkontoren för Taiwans båda partier

Under gårdagen hade jag möjligheten att besöka kampanjkontoren för de två partier som på lördag gör upp i Taiwans presidentval; regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP) och oppositionspartiet Kuomintang (KMT). Besöken var intressanta för att de båda kontoren verkligen personifierade respektive partis karaktär.

På förmiddagen mottogs jag som en av ett tjugotal utländska journalister av talespersonen för DPP:s valkampanj och hennes medhjälpare. De båda var unga och ledigt klädda. Vi togs till ett enkelt konferensrum med lågt till tak, i det kontor i centrala Taipei som DPP uppenbarligen hyr snarare än äger.

Under en knapp timme fick vi ställa frågor, som inte helt oväntat ofta på något vis handlade om Kina. Vi möttes också av klara besked; likt president Tsai Ing-wen ofta gett uttryck för, så upprepade taleskvinnan att en demokrati inte kan samexistera med en diktatur. Vi fick veta att Taiwan i detta skede behöver en stark president för att kunna bevara sin demokratiska livsstil.

Men fick också veta att DPP faktiskt önskar ha dialog med Kina. Dock framhåller man att detta måste ske på lika villkor och med ömsesidig respekt.

Det var de facto kinesiska myndigheter som klippte dialogen med Taiwan efter att Tsais administration vägrade erkänna 1992 års konsensus, ett avtal som innebär att Taiwan och Kina är del av ett och samma land samma land.

En särskilt viktig aspekt av presskonferensen – samt av hela diskussionen kring valet – är den desinformation som Taiwan utsätts för, främst från Kina. En studie från Göteborgs universitet nämndes, som visar att Taiwan är det land i världen som är värst utsatt för desinformation.

Kina har nämligen ändrat taktik vad gäller att påverka taiwanesiska val. Från att vid tidigare val ha hotat med militärövningar och missiltester i närheten av Taiwan – vilket snarast fick motsatt effekt på väljarkåren – är man nu mer subtil och använder sig av internet och sociala medier.

Presskonferens med taleskvinnan för DPP:s valkampanj och hennes medhjälpare.

Det är inte lätt att stå emot världens största propagandamaskin. DPP jobbar bland annat med utbildning, appar och ett nationellt center för faktagranskning för att råda bot på rykten som rör allt från presidentens examensbevis till priset på jordnötter.

Efter presskonferensen på våning nio togs vi till kampanjcentrets utställning på markplan. Efter det stora nederlaget i lokalvalen i november 2018, har DPP bytt strategi för att nå ut med sina politiska budskap. Man satsar mycket på sociala medier och digitala kanaler.

Det är också tydligt på kampanjens innovativa, digitala och ”söta” utformning att man riktar sig främst till yngre väljare. På flera platser syns president Tsai Ing-wen tillsammans med sina katter och hundar. Teckningar och animationer visar upp progressiva framsteg inom områden som pensionsreformer och samkönade äktenskap.

President Tsai (mitten) tillsammans med sin vicepresident (vänster) och sina katter, vid kontoret för DPP:s valkampanj.

En av många souvenirer man kan få vid DPP:s valkontor i utbyte mot en donation. Trycket föreställer president Tsai Ing-wen och hennes husdjur.

Kontrasten var som väntat stor vid kontoret för Kuomintangs valkampanj, långt från progressiva framsteg eller gulliga katter. KMT:s partihögkvarter – med höga tak och stora porträtt av Taiwans tidigare presidenter – är inte hyrt utan köpt, och byggt för att imponera med maktspråk snarare än innovation och nytänkande.

Här möttes vi av sex stycken äldre män i mörka kostymer (förutom en som var iklädd kampanjens träningsjacka). Frågestunden under presskonferensen flöt inte på i samma ton som var fallet vid DPP:s kampanjkontor. Vid ett par tillfällen fick vi journalister veta att frågorna var dåligt ställda, eller fick monologer om något helt annat helt ämne som svar.

Nu ska sägas att KMT:s personal inte var otrevliga. Det handlar bara om en annan, mer gammeldags stil som innefattar känslan av att politiker står över journalister. Intressant var dock att notera hur männen i kostym flera gånger hade problem att svara på frågorna, och ibland först diskuterade sinsemellan medan de höll över mikrofonerna med händerna.

Kuomintangs pampiga högkvarter, med presidentkandidaten Han Kuo-yu till vänster på den mellersta bilden.

Igen så gällde detta främst relationen med Kina. När 1992 års konsensus och ”ett land, två system” kom på tal så hade herrarna svårt att formulera vettiga svar.

Vad gäller 1992 års konsensus – som Kuomintang vill blåsa nytt liv i – så fick vi veta att ”det inte spelar någon roll” om Kina inte godkänner Taiwans definition av avtalets innebörd. Det sades helt enkelt att 1992 års konsensus är ”en överenskommelse om att inte vara överens”, vilket ju gör att man kan undra varför avtalet i så fall är så viktigt för kinesiska myndigheter.

Själv passade jag på att ställa frågan även här om undersökningen från Göteborgs universitet angående misinformation. Svaret blev att det visserligen pågår en hel del misinformation i Taiwan, men att KMT:s kandidat Han Kuo-yu var det främsta offret för sådana aktiviteter.

Det sades att falsk information om Han sprids via organisationer som finansieras av eller står DPP nära. Vidare finns ”inga bevis” för att kinesiska aktörer via internet på något vis har assisterat Han Kuo-yus kampanj.

Panelen som tog emot oss vid KMT:s kvarter, med en något annorlunda uppsättning vad gäller ålder och kön.

Särskilt intressant var att båda sidor var övertygade om att de kommer vinna detta val, som ofta har kallats ett referendum om Taiwans relation med Kina.

Nu ligger Han Kuo-yu förvisso omkring 20 procentenheter efter Tsai Ing-wen i de flesta opinionsundersökningarna. Men enligt KMT har man just nu det momentum som krävs.

Opinionsundersökningarna menar man är falska eller felaktiga, och påminde dessutom om hur Han Kuo-yu för ett tag sedan uppmanade sina supporters att ”svara fel” när opinionsundersökningarna hörde av sig, i syfte att ytterligare negligera deras relevans.

Besöket vid de två kontoren tjänar därmed väl för att exemplifiera de två partiernas olika karaktärer. I DPP finns ett ungt, progressivt parti som värderar Taiwans oberoende från Kina högt och inte räds att bita ifrån till världens största regim.

I KMT hittas ett äldre, mer konservativt maktparti som hoppas kunna balansera politiska eftergifter med ekonomiska vinster från redan sagda regim.

Utgången i lördagens presidentval är därmed som natt och dag för Taiwans kommande fyra år, särskilt i relationen till ett alltmer aggressivt Kina.

Published on

Kinas ambassader och diplomater allt mer aktiva på Twitter

Kinas ambassadör i Sverige har gjort sig känd inte bara för att attackera journalister och civilsamhälle, utan även för att ge intervjuer till alla de svenska medier som frågar. Detta är bara ett steg i ledet av Kinas nya, utåtriktade diplomatiska stil som även märks väl på sociala medier.

Detta är en trend som har tagit ordentlig fart under det senaste året. BBC gjorde nyligen en kartläggning av antalet kinesiska ambassader, konsulat och diplomater på Twitter. Man identifierade 55 sådana konton, varav 32 stycken upprättades under 2019.

Det hela är givetvis särskilt ironiskt med tanke på att Twitter är blockerat i Kina. Samtidigt är det givetvis ingen nyhet att kinesiska aktörer använder sig av Twitter – som jag skrev för Expressen för någon dryg vecka sedan så har Kinas nyhetsbyrå Xinhua 12,6 miljoner följare på Twitter.

Men att enskilda ambassader och diplomater har blivit mer aktiva på Twitter är alltså en ny trend. BBC understryker att inte bara ambassaderna utan också flera av diplomaterna twittrar på felfri engelska, använder smileys och uttryck som ”LOL” tillsammans med bilder och videoklipp.

De är alltså väldigt bekväma i sin användning av Twitter, jämfört med de vanligtvis stela och repetitiva presskonferenserna som Kinas utrikesministerium länge varit ökänt för. En intervjuad professor kallar trenden för ”Twiplomacy”, och ser den som ett medvetet steg i ledet för en mer proaktiv kinesisk diplomati.

Ett exempel som återges av BBC är Zhao Lijian, som förutom att hylla exempelvis Huawei eller andra kinesiska aktörer, inte heller räds för att framhålla vad han kallar ”smutsiga lögner” om Kina eller ta debatt med kommunistpartiets kritiker.

Zhao var tidigare Kinas andra högsta diplomat i Pakistan, och nu ordförande vid utrikesministeriets informationsavdelning. Han har på Twitter även hamnat i rasistbråk med den profilerade amerikanska diplomaten Susan Rice. Så här ser några av Zhaos tweets ut:

Xinjiang är förresten också ett populärt ämne på Twitter för Cui Tiankai, Kinas ambassadör i USA:

Vidare har även Kinas utrikesministerium nyligen satt upp ett eget Twitterkonto, som på kort tid fått närmare 20 000 följare. Där blandas utrikesministeriets talespersoners uttalanden med kinesiska kommunistpartiets tolkningar av olika politiska spörsmål:

Användandet av sociala medier som är blockerade i Kina för att föra ut kommunistpartiets budskap är bara ett av många vis på vilket kinesiska myndigheter använder öppenheten i västerländska samhällen för att underminera dess demokratiska funktioner.

Med tanke på det stora genomslag och den stora spridning som man uppenbarligen får, så finns det ingen anledning att tro att trenden kommer avta. Kanske är det snart även dags för Kinas ambassadör i Sverige, eller åtminstone den kinesiska ambassaden i Stockholm, att öppna sitt eget konto på Twitter?

Published on

Gui Minhais kollega öppnar ny bokaffär efter nyårshelgen

I höstas uppmärksammade jag såväl här på InBeijing som i en text för Expressen hur Lam Wing-kee, Gui Minhais tidigare kollega från Hongkong, planerade öppna en ny bokaffär i Taipei som en ”motståndsakt” för den framtvingade stängningen av Causeway Bay Books och kidnappningen av honom själv och hans kollegor.

Då jag uppmärksammade detta leta Lam fortfarande efter lokal, och hoppades på att öppna den nya butiken kommande sommar. Nu i helgen rapporterade dock Focus Taiwan att Lam redan har ordnat med ett hyreskontrakt i närheten av tunnelbanestationen Zhongshan, och kommer öppna butiken redan efter den kinesiska nyårshelgen, som i år infaller sista veckan i januari:

”Although it’s on the 10th floor, the store space is very much like the one in Hong Kong,” Lam said.

He has signed the lease and paid rent, and the store is now being decorated, including with custom-made bookshelves, he said.

The store will likely open after the Lunar New Year holiday ends on Jan. 29, and Lam hoped it will become a place where help is given to Hong Kong residents who have moved to Taiwan since Hong Kong became embroiled in protests in June.

Det innebär alltså att Gui Minhais bokaffär kommer öppna åter redan om någon månad. Denna gång inte i ett alltmer repressivt Hongkong utan i världens enda kinesisktalande demokrati, alltså Taiwan.

I slutändan drog Lam Wing-kee in drygt 1,8 miljoner kronor på den crowdfunding-kampanj som han bedrev under hösten i syfte att öppna butiken.

Läs mer om hans resonemang kring projektet i min intervju med Lam för Expressen i oktober i fjol. Bilden ovan är tagen vid intervjutillfället.