Åtalet mot Anna Lindstedt del 4: Kritiken från chefer och kollegor

Min serie om åtalet mot Anna Lindstedt, baserat på SÄPO:s förundersökningsprotokoll, har visat sig populär. Flera läsare har hört av sig med frågor eller med önskan att ta del av själva förundersökningen.

Jag svarar gärna på kortare frågor om något i mina texter är oklart. Men längre utläggningar eller delningar av hela eller delar av förundersökningen är främst förunnat mina prenumeranter via Patreon.

Möjligtvis har jag varit dålig på att förmedla detta här på bloggen. Men texterna om Anna Lindstedt på InBeijing utgör bara en liten del av min analys av förundersökningen. Tre stycken längre och mer noggranna analyser, inklusive material från förundersökningen i form PDF, har skickats ut till de läsare som sponsrar InBeijing via Patreon.

Det senaste av dessa tre mail skickades i dag, och innehåller bland annat PDF av SÄPO:s förhör med Anna Lindstedt samt de försvarspunkter som hennes advokat formulerat. På grund av det stora intresset har jag beslutat mig för att maila samtliga tre analyser till nya prenumeranter som anmäler sig innan nästa söndag (9 februari), då nästa utskick kommer ske.

Bara under januari månad har InBeijing fått 22 nya prenumeranter, vilket gör att det totala antalet nu är 107 stycken. Stöd mitt skrivande du också med minst tre dollar i månaden via Patreon innan söndag, för att få ta del av ovanstående mail med PDF:er samt framtida veckovisa mailutskick med unikt innehåll relaterat till Kina.

Detta är givetvis en prenumeration som kan avslutas precis när som helst – som fristående journalist använder jag mig inte av vare sig finstilt eller fulavtal.

Nu till del 4 i åtalet mot Anna Lindstedt. Denna gång med fokus på den kritik mot hennes ledarstil i allmänhet och hantering av fallet Gui Minhai i synnerhet, såsom det framkommer i SÄPO:s förhör med Lindstedts chefer och kollegor.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 4: Kritiken från chefer och kollegor

Som jag tidigare skrivit bland annat här på InBeijing och för The Diplomat, så finns kritik mot Anna Lindstedt bland hennes tidigare kollegor. Samtidigt som hon ofta framhållits som intelligent och talangfull i medier, så har tidigare kollegor jag talar med beskrivit henne som ”livsfarlig narcissist”.

Liknande tvivel uttrycks av kollegor i förundersökningen mot Anna Lindstedt. En av de största kritikerna till hennes metoder är Nina Lissvik, kanslichef och konsulär chef vid ambassaden i Peking. Hon säger bland annat följande i förhör med SÄPO:

FL2: Hur är Anna som chef?

NL: Helt ärligt?

FL2: Ja, helt ärligt.

NL: Totalt värdelös. Ingen ledare överhuvudtaget. Det grundar sig i att om du har henne som chef och sitter vid ett möte och så säger hon ”jag vet att skattereglerna är så här, men jag tycker vi gör ett undantag” och sedan säger hon ”vad tycker du Nina?”. Då svarade jag ”så får du inte göra, det finns regler som säger så”. ”Men det tycker jag ändå” kunde hon säga vid ett möte där alla sektionschefer närvarade. Då sätter man en ”ton” på myndigheten som inte är okej.

Lissvik säger vidare att man som personal underställd Lindstedt var ”in or out” – antingen hade man ett bra förhållande med henne och blev omtyckt, eller så hade man ett inte fullt så bra förhållande och ”då var man helt utanför”.

Som tidigare framkommit i bland annat Expressen, så varnade Lissvik flera gånger och i ett tidigt skede cheferna på UD i Stockholm angående Lindstedts hantering av fallet Gui Minhai. Hon uttryckte vidare sina tvivel öppet även i Peking, vilket skapade en relation mellan henne och Lindstedt som Lissvik i förhören beskriver som ”permafrost”.

Lissvik uppger att hon – till skillnad från andra kollegor i Peking, får man anta – inte är någon ”ja-sägare”. Hon menar vidare att Lindstedt ”inte gillar regler och riktlinjer”, vilket försvårade relationen mellan de båda.

Det är talande att Lindstedt enligt Lissvik hade en frostig arbetsrelation till samtliga medlemmar i ambassadens ledningsgrupp förutom sin ”bundis” Nannan Lundin. Jag har tidigare skrivit om Nannan Lundin, som tidigare var kinesisk medborgare men ändå fick en säkerhetsklassad position på ambassaden efter att Lindstedt själv påskyndat anställningen.

Så långt om Lindstedts ledarstil. Vad är då den konkreta kritiken mot hennes hantering av fallet Gui Minhai? Denna sammanfattas smidigt i förundersökningen av Håkan Åkesson, expeditionschef på UD:

FL: På vilket sätt har Anna Lindstedt agerat felaktigt enligt UD:s uppfattning?

HÅ: Genom att facilitera dessa möten, genom att legitimera dessa möten med sitt eget deltagande. Genom att hon inte ingrep när Angela Gui kände sig kränkt under mötena. Genom att hon inte ingrep när man kränkte Angela Guis yttrandefrihet – enligt den utsaga som finns från Angelas Gui. Genom att Anna inte efterfrågade instruktion inför att hon accepterade att facilitera och delta i mötena. Dessutom att hon uppenbarligen inte gjorde en riskanalys innan hon agerade. Hon rapporterade inte heller om det inträffade – varken före eller efter mötena.

Åkesson menar att Lindstedt inför dessa möten borde ha tagit kontakt med den konsulära enheten och för att inhämta instruktioner och samråda. Hon borde också ha skrivit och skickat hem en rapport över det inträffade.

Men så har inte alls skett. Tvärtom berättar Nina Lissvik hur Lindstedt i ett ledningsgruppsmöte inför resan till Stockholm sade att syftet med resan var Angel Gui bett henne vara med på ett jobbmöte. Likaledes så utelämnade Lindstedt både Kevin Liu och John Meewella i sin rapport efter resan.

Under de drygt två veckor efter att Lindstedt kom tillbaka till Peking och lämnade sin post, låtsades hon också som ingenting, utan ”sprang omkring och log och skrattade och skämtade med folk” uppger Lissvik.

Cheferna på UD i Stockholm fick reda på mötena genom ett telefonsamtal från Angela Gui redan samma helg som de ägde rum. Övrig ambassadpersonal fick dock reda på mötena först tre veckor senare, genom att Angela Gui publicerade detaljerna i en text online.

På grund av att ingen på ambassaden var införstådd med situationens allvar, kunde Lindstedt radera all information från sin dator, padda och telefon innan hon lämnade Peking – något som verkar varit akut eftersom hon sysselsatte sig med detta i bilen till flygplatsen.

Annika Söder, som vid tiden var kabinettsekreterare och tillika andre chef inom UD efter Margot Wallström, är den högsta tjänstekvinnan som förhörs av SÄPO. Hon menar att det för henne är ”väldigt tydligt” att det handlar om egenmäktighet, eftersom Lindstedt vid detta tillfälle redan instruerats att inte ha kontakt med Angela.

Hon beskriver det vidare som ”mycket olämpligt” att för samman Angela Gui med dessa personer vars identitet var okänd, och säger att mötet aldrig skulle tillåtits äga rum om Lindstedt först frågat UD om saken.

Annika Söder, kabinettsekreterare till december i fjol, är kritisk till Anna Lindstedts vis att hantera fallet Gui Minhai på.

Jon Åström Gröndahl, konsulär chef på UD, är inne på samma spår och säger i förundersökningen: ”Det är obegripligt att en så senior person kan göra så här. Det grundläggande i ambassadörsrollen är att utrymmet för att agera privat är obefintligt – varje steg ska förankras. I varje samtal du tar representerar du Sverige, vid varje möte”.

Enligt förundersökningsprotokollen framgår att beslut angående Gui Minhai var menade att tas i Stockholm. Detta kunde förvisso ske i konsultation eller samråd med ambassaden, som dock inte skulle handla på egen hand. Särskilt inte efter att Lindstedt blivit så pass känslomässigt involverad i fallet, vilket också förmedlades till hennes redan våren och sommaren 2018.

Även om det inte är förbjudet för ambassadören att ha kontakt med anhöriga i fall som Gui Minhai, så är grundprincipen att denna kontakt ska skötas från Stockholm. Det är också meningen att det främst är den konsulärt ansvarige på ambassaden som ska arbeta närmast med fall likt detta. Därför, menar flera av de förhörda cheferna och kollegorna, har Lindstedt med råge överträtt sitt mandat.

Lindstedt håller givetvis inte med. Hon har tillsammans med sin advokat Conny Cedermark utvecklat ett försvar som delvis går ut på att hon inte uppfattat instruktionerna från UD på grund av otydlighet.

Men detta – liksom Anna Lindstedts reaktion över beslutet att hon måste lämna ambassadörsposten i Peking i förtid – får bli föremål för framtida delar i denna serie om Anna Lindstedt och åtalet som ofta beskrivs som den största diplomatiska skandalen i Sveriges moderna historia.