Min serie om åtalet mot Sveriges tidigare Kinaambassadör Anna Lindstedt består av följande tidigare texter:
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 1: Kevin Liu”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 2: Lista över möten och viktiga händelser”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 3: Kinas förföljelser, krav och hot mot SVT”
”Åtalet mot Anna Lindstedt del 4: Kritiken från chefer och kollegor”
Tack vare stort visat intresse i form av antal sidvisningar så avser jag fortsätta denna serie.
Det finns nämligen en hel del intressant i den närmare 800 sidor långa förundersökning från SÄPO som utgör främsta grund för dessa texter, samtidigt som debatten kring Lindstedts agerande och åtalet mot henne verkar bli alltmer aktiv ju närmare rättegången vi kommer.
Ovannämnda förundersökning innehåller cirka 65 sidor av förhör med Lindstedt själv, där det framkommer hur hon ser på det inträffade.
Där finns också förhör med kollegor inom Utrikesdepartementet som berättar om Lindstedts reaktion då det går upp för henne att hon måste lämna ambassadörsposten i Peking i förtid.
Reaktionerna är intressanta såväl för att förstå såväl Lindstedts personlighet som kulturen inom UD. Därför tänker jag skriva närmare om detta i dag.
Åtalet mot Anna Lindstedt del 5: Ambassadörens reaktion då hon tvingades lämna Peking i förtid
I förundersökningen görs ingående förhör med Lena Nordström, personalchef på UD och tillika den person som fick uppdraget att meddela Anna Lindstedt att hon måste avsluta sin tid som ambassadör i Peking tidigare än de minst tre år som befattningen till en början var menad att sträcka sig över.
Norström uppger att hon fick instruktioner av kabinettsekreterare Annika Söder, som i sin tur hade haft samtal om saken med UD:s expeditionschef Håkan Åkesson och utrikesminister Margot Wallström.
Att förmedla att det fanns kritik mot Lindstedts arbete var något som Nordström beskriver som inte särskilt enkelt. På frågan om hur ambassadören tog de dåliga nyheterna, svarar Nordström:
Hon tyckte det var hemskt. Hon tyckte inte alls om det, därför att känslan när man får avsluta ett förordnande i förtid är att det finns en kritik emot någonting. Hon tyckte det var jättejobbigt. Jag hade flera samtal med henne om detta och även andra personer hade samtal med henne.
Det framkommer i förundersökningen att det första samtalet mellan Nordström och Lindstedt på detta ämne ägde rum i maj 2018. De pratade då om att hon skulle lämna Peking redan senare samma höst; september månad nämns i förhören.
Enligt Norström var anledningen till att det sedermera inte blev så dels att kungen skulle besöka Peking i november. (Ett besök som senare ställdes in.) Dels befann sig Sverige i regeringskris, vilket gjorde det svårare att utse nya ambassadörer.
En intressant aspekt är att Nordström understryker hur de dåliga nyheterna skulle framföras till Lindstedt på bästa sätt, utan att göra henne upprörd.
Förundersökningen innehåller intressanta anteckningar som Nordström gjort för hand, både innan och efter samtalen med Lindstedt.
I anteckningarna inför inledande samtal med Lindstedt står bland annat: ”Du har gjort allt du kunnat!”, ”Du har varit utsatt för mycket svår press på alla plan!” och ”Dina insatser är mycket uppskattade hemma”.
Det var alltså dessa punkter och budskap som framfördes när Lindstedt fick reda på att hon skulle bli utbytt. I samtalen framkom exempelvis ingen konkret kritik gällande just hanteringen av fallet Gui Minhai. Kanske var det därför Lindstedt blev så pass förvånad?
Enligt Nordströms anteckningar kom nämligen beskedet som en ”total överraskning” för Lindstedt. Ambassadören ska först ha blivit förvånad, ”sedan samlad och senare nog arg”.
En av Lindstedts inledande reaktioner var exempelvis att prata om att söka sig till annan arbetsgivare. Vad gäller övriga reaktioner så innefattar Nordströms anteckningar bland annat:
– Kan inte se att det skulle bli bättre om jag byttes ut. I grunden är kineserna positivt inställda till mig (jag sätter mig in kulturen, språket, etc.).
– Vi kan inte lägga oss platt för kineserna!
– Bland kollegorna får jag mycket stöd för hur jag hantera situationen.
– Personligt plan, har sålt mitt hus och har ingenstans att bo. Make har flyttat hit och sagt upp sig från sitt jobb. Inga rättigheter på UD, man är ”livegen”. Inte räknat alls med detta.
Ovanstående är alltså reaktioner från Lindstedt när hon meddelades om förflyttning: Att berömma sin egen insats som ambassadör, samt beklaga sig över bristen på rättigheter som anställd av UD.
Och inte nog med det. Kort efter det deras första samtal i ämnet, så ringde Lindstedt upp Nordström med följande budskap: ”Jag tror att kineserna tänker så här: ’Nu byter de ambassadör, då kommer det någon som inte är så tuff’. De kommer att känna att de fick som de ville. ’Kommer att ses som en propagandaseger för kineserna.’ Hur hanterar vi detta?”
Vidare menade även Lindstedt att en tidigarelagd förflyttning av henne skulle kunna ”slå ner som en bomb” och brisera mitt i valrörelsen.
Fram träder alltså bilden av en ambassadör som slåss med näbbar och klor för att inte bli av med sin postering. Anledningen till detta är, enligt Nordström, att det utåt sett skulle kunna ses som ett misslyckande att bli förflyttad i förtid – något som Lindstedt sannolikt inte ville skulle ske.
Personalchef Lena Nordströms anteckningar som de ser ut i SÄPO:s förundersökning. Delar av anteckningarna är maskerade i förundersökningen, vilket kan ses av bilden allra högst upp i detta inlägg.
UD verkar ha varit måna om att försöka minimera Lindstedts missnöje och upplevda pinsamhet över situationen. Som jag förra månaden skrev här på InBeijing, så utarbetades ett antal ”talepunkter” innan det blev officiellt att Lindstedts post i Peking snart var ledig.
Dessa talepunkter innehöll bortförklaringar som att rotation av tjänstemän är grundläggande för utrikesförvaltningens arbete, samt att förflyttningen inte alls var relaterad till fallet Gui Minhai.
Punkterna togs fram av veterandiplomaten Torkel Stiernlöf, som senast var svensk ambassadör i Nordkorea 2014-2017. Det var också Stiernlöf som skötte det praktiska arbetet med Lindstedts förflyttning och utannonseringen av hennes tjänst.
17 januari 2019 blev det officiellt att Lindstedt skulle lämna Peking i förtid. Hennes tjänst utlystes som vakant. I förundersökningen finns ett intressant mail som Stiernlöf skickat till Lindstedt 16 januari, alltså dagen innan.
Jag återger delar av denna konversation som skärmdump nedan:
Mailkonversation mellan Anna Lindstedt och Torkel Stiernlöf, så som den ser ut i SÄPO:s förundersökning.
Nu är jag inte tillräckligt bevandrad i UD:s rutiner för att kunna bedöma om det hör till vanligheterna med löneförhöjning några månader efter att man fått en ny tjänst, även om man ännu inte har tillträtt denna tjänst. Eller huruvida löneförhöjningen är ytterligare ett försök att blidka Lindstedt.
I förundersökningen framkommer också erbjudandet av en centralt belägen lägenhet i Stockholm som temporärt boende, då Lindstedt ju uppgav bostadssituationen som ett problem med förflyttningen från Peking.
Oavsett vilket så kan det otydliga språket och oviljan att vara rak och ärlig från UD:s sida komma att spela en avgörande roll i rättegången mot Anna Lindstedt, som alltså påbörjas 19 mars.
En av huvudlinjerna i det försvar som Lindstedt och hennes advokat utarbetat är nämligen att hon inte skulle ha förstått UD:s instruktioner och önskan på grund av just otydlighet.
Detta och mer kommer jag skriva närmare om framöver i denna serie om vad som ofta kallas Sveriges största diplomatiska skandal i modern tid.
