Reflektioner kring domen mot Gui Minhai

Natten mot i dag svensk tid meddelades plötsligt att Gui Minhai, den svenska förläggaren som hållits fängslad utan rättegång sedan oktober 2015, döms till tio års fängelse. Han fälls för att ha delat hemlig information med utländska aktörer.

Domen offentliggjordes via en hemsida tillhörandes den domstol i staden Ningbo som fattat beslutet. Det förklarades att Gui Minhai erkänt sig skyldig och inte tänker överklaga domen.

I samband med domen meddelades även att Gui Minhai förvisso blev svensk medborgare 1996, men på nytt ansökte om kinesiskt medborgarskap 2018. Nedan några reflektioner i punktform:

1) Eftersom Kina vill ge sken av att vara en fungerande rättstat, så var det väntat att någon form av dom mot Gui Minhai skulle komma förr eller senare. Och timingen är inget sammanträffande. När medier, politiker och organisationer nu är upptagna med att bevaka och följa det coronavirus som nyligen brutit ut i Kina, räknar regimen med att Gui Minhais öde inte kommer uppmärksammas lika mycket som annars vore fallet.

Detta är en vanlig strategi från kinesiska myndigheters sida. Liksom även exempelvis svenska eller andra myndigheter – eller för den delen företag – tenderar att släppa jobbiga nyheter/rapporter på fredagseftermiddagar, så tenderar Kina att döma ut straff i politiskt känsliga fall när omvärldens blickar riktas någon annanstans. Därför är det extra viktigt att vi nu inte faller i fällan och förringar vikten av det inträffade

2) Brottsrubriceringen, att ha försett utländsk aktör med hemliga underrättelser, är en av många gummiparagrafer som Kina använder för att sätta dit aktivister och individer som regimen anser problematiska.

Tack vare brottets natur, kan man avstå från att precisera närmare vad saken gäller genom att hänvisa till att det rör sig om statshemligheter.

Detta är något vi bara inte får acceptera. Vilken hemlig information kan Gui Minhai möjligtvis ha försett utländska aktörer med? Det kan till och med vara så ondskefullt att man från Kinas sida hänvisar till att han berättat om sina villkor under fångenskapen för vänner, familjemedlemmar eller svenska diplomater.

Som Amnesty understryker, så måste Gui Minhai friges omedelbart om Kina inte kan precisera konkreta och trovärdiga bevis som backar upp domen.

3) Inte heller får vi acceptera den kinesiska utsagan om att Gui Minhai åter skulle ha ansökt om kinesiskt medborgarskap 2018. En sådan ansökan skulle per automatik inkludera att överge det svenska medborgarskapet, eftersom Kina inte erkänner dubbla medborgarskap.

Varför i allsin dar skulle Gui Minhai under sin fångenskap vilja byta svenskt mot kinesiskt medborgarskap? Om detta har skett, så är enda förklaringen att det skett under hot eller tortyr. Och då är det precis lika illa som om det skulle röra sig om en blålögn från Kinas sida.

4) En benådning förefaller ytterst osannolik. Ända från början har Gui Minhais fall använts för att statuera exempel; för att skrämma andra personer som ägnar sig åt liknande verksamhet. Vidare har fallet sedermera blivit en internationell stornyhet.

Att mot denna bakgrund benåda storfisken, skulle enligt den kinesiska regimens synsätt framstå som ett svaghetstecken. Kinesiska myndigheter har under Xi Jinpings ledning inte direkt gjort sig kända för att kompromissa. Vidare vill man sannolikt inte att Gui Minhai berättar sin historia för omvärlden.

5) Domen är ett stort misslyckande för den tysta diplomati som Sverige ägnat sig åt i fallet, och som jag tidigare vid flera tillfällen kritiserat. Det är nu av största vikt att svenska myndigheter börjar arbeta öppet och offentligt med Gui Minhais öde.

Ett första steg är att – öppet och offentligt – söka internationellt stöd, inom EU och andra sammanhang, för att ställa den kinesiska regimen mot väggen. Spela en ledande roll i att multilateralt kräva ansvar från Kina samt Gui Minhais omedelbara frigivning.

Fortsatt relativ passivitet från svenska myndigheters sida är livsfarligt, inte bara för Gui Minhai utan för framtida liknande fall samt den upptrappade aggressionen mot Sverige från kinesiskt håll i stort.

Ann Lindes upprepade krav tidigare i dag på att Gui Minhai ska släppas fri är en bra början. Väg nu inte alltför noggrant vad krav och även handlingar mot Kina i detta läge potentiellt skulle kosta i ekonomiska eller handelsmässiga termer. Vi kan bättre än så.

6) Ann Linde berättar även att svenska myndigheter inte har fått någon information om fallet, inte haft tillträde till rättegången eller kunnat granska åtalet.

”Det går inte alls i linje med hur det diplomatiska konsulära arbetet går till. Vi har rätt till att få tillträde till svenska medborgare. Det har vi krävt, men inte fått”, säger Linde enligt SVT.

Även Angela Gui berättar för Expressen att hon inte visste någonting om den så kallade rättegången mot hennes far innan den var över. Hon fick reda på domen av en journalist som ringde från Hongkong, efter att ha läst om det hela på den kinesiska domstolens hemsida.

Om någon fortfarande tvivlade, så visar allt detta med stor tydlighet att Kina inte är någon fungerande rättstat. Det är också ett direkt avslöjande av ambassadör Gui Congyous lögner, då han nyligen hävdade att Kina aldrig har nekat svenska myndigheter att träffa Gui Minhai.

Reuters påpekar vidare hur Kina återigen använder coronaviruset till sin fördel. Enligt landets utrikesdepartement, tillåts svenska diplomater inte besöka Gui Minhai på grund av faror förknippade med virusets härjningar.

7) Apropå den åtalade Kinaambassadören Anna Lindstedt, så visar domen främst att Kina aldrig hade för avsikt att frige Gui Minhai. Man utnyttjade Lindstedt för att försöka tysta Angela Gui, utan minsta tanke på att hennes far skulle släppas.

För övrigt befinner jag mig på resande fot, men avser givetvis följa utvecklingen i takt med att nya uppgifter framkommer.