mars 2020

COVID-19 skapar diskriminering och rasism – även mot utlänningar i Kina

När det blev känt att ett coronavirus med ursprung i Kina börjat härja även i andra delar av världen, var många svenska medier snabba med att skriva om diskriminering och rasism mot personer av asiatisk etnicitet i Sverige och andra västländer.

Det rapporterades bland annat om att medpassagerare krävde att asiater skulle gå av tunnelbanan i Stockholm samt att asiatiska restauranger och butiker upplevde en kraftigt minskad försäljning.

Hur olyckligt detta än må vara, så är diskrimineringen mot personer av olika etniciteter och nationaliteter ingenting som är unikt för Sverige eller ens Europa.

Sedan kinesiska diplomater och statliga medier torgfört teorin om att COVID-19 kanske inte alls är från Kina, och när landets officiella statistik nu – något tveksamt – visar att alla nya fall av viruset kommer från folk som reser in i landet, så har allt fler rapporter från flera tillförlitliga källor kommit om en liknande behandling av utlänningar i såväl Kina som andra asiatiska länder.

The Guardian sammanfattar några av vittnesmålen i en artikel med rubriken ”’They see my blue eyes then jump back’ – China sees a new wave of xenophobia”. Där står bland annat att läsa:

Over the past few weeks, as Chinese health officials reported new “imported” coronavirus cases almost every day, foreigners living in the country have noticed a change. They have been turned away from restaurants, shops, gyms and hotels, subjected to further screening, yelled at by locals and avoided in public spaces.

(…)

Experiences range from socially awkward to xenophobic. An American walking with a group of foreigners in a park in Beijing saw a woman grab her child and run the other way. Others have described being called “foreign trash”. A recent online article, under an image of ship stacked with refuse being pushed away from China’s coast, was headlined: “Beware of a second outbreak started by foreign garbage.”

Tidningen framhåller hur medier och myndigheter nu meddelar att de gör allt för att stoppa en så kallad ”andra våg” av virussmitta utifrån. Bland annat har man stängt gränserna för alla utländska medborgare, vilket jag skrev om närmare för ett par dagar sedan.

Från officiellt håll i Kina heter det nu att man har bringat COVID-19 under kontroll efter hårt arbete, och att nästan uteslutande alla nya fall av smittan kommer utifrån. Därför, säger en intervjuad historiker som bor i Peking till The Guardian, kommer en eventuell ny omfattande smittospridning av skyllas på utlänningar.

Det är heller inte bara vita utlänningar som drabbas. I The Guardian skildras hur en afrikansk familj väntat på ett bord på en restaurang i Peking i två timmar, innan personalen lät dem veta att svarta kunder inte längre är välkomna.

Tidningen understryker också det orationella i detta, då 90 procent av alla fall av COVID-19 som tagits till Kina från andra länder har gjorts så av kinesiska medborgare som rest utomlands.

Icke desto mindre rapporteras det om liknande företeelser mot utlänningar i samband med COVID-19 i bland annat Vietnam, Thailand och Taiwan – om än inte i lika stor omfattning som i Kina.

Inget av detta rättfärdigar givetvis diskriminering eller rasism mot asiater i Sverige på grund av detta virus. Men samtidigt är det viktigt att förstå hur denna reaktion inte är något unikt hos svenskar eller ens européer, utan kanske snarare handlar om en kombination av grupptänk och rädsla som sitter i människans ryggrad.

Särskilt viktigt är det att förstå detta för att inte hjälpa den kinesiska regimen på traven med propaganda kring viruset i allmänhet och de så kallade fördomar som väst hyser mot Kina i allmänhet. För detta var precis vad som skedde förra månaden.

Flera svenska medier rapporterade då om hur Kinas ambassadör krävde ett slut på rasism mot kineser i Sverige. Ett smart trick givetvis som delvis är ämnat att ge det svenska samhället dåligt samvete gentemot Kina, och delvis får ambassadören att å regimens vägnar framstå som säkerhetsgarant för alla personer av kinesisk börd.

Här delar av ett pressmeddelande som den kinesiska ambassaden publicerade i samband med rapporterna om rasism mot mot personer med asiatiskt utseende i Sverige:

We noticed the recent comments by Director-General of Swedish Public Health Agency Johan Carlson, and commend his objective and calm comments in keeping with WHO recommendations and his positive remarks about the most strict measures taken by the Chinese Government to fight NCP. Any actions or words that maliciously associate the virus with a specific country or nationality is racial discrimination. It is immoral and against human rights. Some countries have already started to work to prevent such discrimination. We hope the Swedish Government will also take effective measures to prevent spread of messages of racial discrimination, prevent incidents of racial discrimination in Sweden, and protect the legitimate rights and interests of local Chinese people.

Nästa gång det talas om denna slags diskriminering i Sverige, så kan det alltså vara på sin plats att inte bara fördöma den. Det kan även vara värt att påpeka hur utlänningar utsätts för samma slags behandling även i Kina och andra asiatiska länder, samt hur det främst gynnar den kinesiska regimen att framhålla kineser som särskilt utsatta.

Bruce Aylward pratar inte gärna om Taiwan.

WHO:s vice ordförande avbryter intervju två gånger när journalist frågar om Taiwan

För en vecka sedan skrev jag här på InBeijing om kritiken mot Världshälsoorganisationen (WHO), som allt sedan coronaviruset COVID-19 började härja har hyllat och försvarat den kinesiska regimen och dess åtgärder.

I texten står bland annat att läsa hur WHO:s ordförande Tedros Adhanom Ghebreyesus berömt president Xi Jinpings personliga kunskap om och hantering av virusutbrottet, samt sagt att Kina gjort omvärlden till en säkrare plats och att det internationella samfundet därför bör erkänna landets insatser.

Där står även att läsa hur Michael Ryan, WHO:s verkställande chef, sagt att man aldrig tidigare bevittnat den omfattning och hängivenhet med vilken Kina bemött COVID-19.

Under helgen utspelade sig ytterligare en episod som visar hur långt WHO är redo att gå för att politiskt ta Kinas parti. Det handlar om en intervju som Hongkongs allmänna medieorganisation Radio Television Hong Kong (RTHK) genomförde med WHO:s vice ordförande Bruce Aylward.

När journalisten frågade Aylward huruvida WHO kommer överväga att låta Taiwan vara medlem i organsationen, så låtsades FN-organets vide ordförande först inte att han hörde frågan. Han uppmanade sedan reportern att ”ställa nästa fråga”, och avslutade sedan genast videosamtalet när hon istället pratade vidare om Taiwan.

Då RTHK åter ringer upp Bruce Aylward och denna gång istället frågar om hur WHO ser på Taiwans hantering av COVID-19, så svarar han att de under intervjuns gång redan har talat om Kina och avslutar sedan samtalet abrupt.

Intervjun med den näst högsta chefen i ett av FN:s viktigaste organ är så häpnadsväckande att den måste ses med egna ögon. Så vänligen ta en titt nedan, via antingen Youtube eller Twitter:

Det är inte första gången som Bruce Aylward säger något som sannolikt får den kinesiska regimen att jubla. Som Hong Kong Free Press rapporterar, så har Aylward vid upprepade tillfällen citerats och visats upp i statlig kinesisk media, med anledning av allt beröm har gett Kina ledning sedan utbrottet av COVID-19.

Redan i ett tidigt skede så uppgav Bruce Aylward att han helst av allt skulle vilja bli behandlad i Kina om han själv blev smittad av viruset. Se nedan en intervju med Aylward som ofta återgetts i Kina i propagandasyfte:

Som jag skrev i mitt förra inlägg i ämnet, så är Kina en av de största finansiärerna av WHO, som dessutom nyligen sköt till 20 miljoner dollar extra med anledning av COVID-19. Jag citerade även analytiker påpekade att den kinesiska regimen är så känslig för kritik, att WHO riskerar bli av med såväl bidrag som tillgång till landet om man inte fortsätter att odelat hylla Kinas insatser.

Sedan dess har bland annat National Interest rapporterat om hur Tedros Adhanom Ghebreyesus valdes till WHO:s ordförande 2017 med Kinas hjälp, efter att han i sin tidigare position som Etiopiens hälsominister arbetat nära med regimen i Peking.

”Kinesiska diplomater kampanjade hårt för [Ghebreyesus], genom att använda Pekings ekonomiska makt och icke-transparenta biståndsbudget för att skapa stöd för honom bland utvecklingsländer, citerar National Interest en kolumnist från Sunday Times som följt frågan nära säga.

Just frågan om Taiwan tycks ha skapat särkilt stor irritation hos WHO:s ordförande. Bland annat har ett upprop online för att avsätta Ghebreyesus lockat över en halv miljon underskrifter. Ghebreyesus skyller detta på att folk i Taiwan använder situationen för ”politiska syften”, rapporterar bland andra Taiwan News:

As a petition calling for the resignation of World Health Organization (WHO) Director-General Tedros Adhanom Ghebreyesus surpasses 580,000 signatures, the Ethiopian health official is reported to have accused Taiwanese netizens of most of the online criticism leveled against him.

(…)

According to Up Media, the U.S. government has informed Taiwan’s Ministry of Foreign Affairs (MOFA) that Adhanom believes most of the online comments accusing him of incompetence are part of a politically motivated scheme carried out by Taiwanese cyber warriors. Moreover, he has reportedly said that Taiwan wishes to join the WHO only for ”political purposes.”

Att WHO:s ordförande, vice ordförande och verkställande chef nu alla helt obekymrat springer Pekings politiska ärenden och understödjer landets propagandakampanj om COVID-19, men samtidigt kritiserar andra länders hantering av situationen, kan ses som ett av de mest tydliga exemplen på trenden att Kina köper till sig inflytande i världens viktigaste internationella organisationer.

Bild: Testkit av Marco Verch under Creative Commons 2.0

COVID-19: Kina säljer testkit som inte fungerar och masker till överpris till flera europeiska länder

Sedan COVID-19 börjat sprida sig globalt, har kinesiska myndigheter gjort ett propagandanummer av att bistå andra länder med bland annat miljontals ansiktsmasker och testkit för att hindra smittospridningen.

Initiativet har väckt stor uppmärksamhet bland många europeiska ledare. Bland annat har Serbiens president Aleksandar Vucic kallat Xi Jinping för sin broder och kysst den kinesiska flaggan, vilket det givetvis rapporterades vidlyftigt om i statliga kinesiska medier.

Det finns dock två problem med de kinesiska så kallade hjälpsändningarna. Dels handlar det inte om bistånd utan om export, av utrustning som dessutom ofta sälja till överpris. Dels har utrustningen i flera fall visat sig vara trasig.

Tjeckisk media uppmärksammade tidigare i veckan att så många som 80 procent av de mobila testkit som Kina skickat till landet gav fel resultat. Testkiten beskrevs av den kinesiska tillverkaren som särskilt effektiva, eftersom de ger resultat inom 10-15 minuter.

Men då resultaten visat sig felaktiga måste landet nu gå tillbaka till de vanliga laboratorietesterna, samtidigt som man redan betalat för den kinesiska utrustningen, skriver bland annat Taiwan News:

A Czech news site on Monday (March 23) revealed that 80 percent of the much-touted traunch of Wuhan coronavirus (COVID-19) rapid test kits ”donated” from China are faulty, forcing healthcare workers to rely on conventional laboratory tests.

On March 18, as is the case with many of its other quasi charitable acts, Chinese state-run mouthpieces used the verbs ”supplied” and ”delivered” to give the impression that the communist regime was donating 150,000 portable, rapid COVID-19 test kits to the Czech Republic. In fact, the central European nation’s Health Ministry paid some 14 million crowns (US$546,000) for 100,000 test kits, while the country’s Interior Ministry footed the bill for another 50,000, reported Expats.cz.

Vidare rapporterade South China Morning Post under gårdagen att spanska myndigheter har bett om att hundratusentals testkit från en kinesisk tillverkare ska bytas ut, eftersom de endast har visat sig vara 30 procent tillförlitliga.

Även i detta fall handlar det om testkit som sägs ge resultat inom en kvart. Den kinesiska marknadsföringen har lett till att Spanien beställt testkit, ansiktsmasker och annan utrustning för 432 miljoner euro, skriver South China Morning Post:

Spain’s capital has stopped using a rapid Covid-19 test kit made by a Chinese company after research suggested it was not accurate enough.

(…)

Spanish newspaper El País reported that the Madrid city government had decided to stop using the Bioeasy kits and the health ministry had asked Bioeasy to replace supplies.

The newspaper said the central government had ordered 340,000 test kits from the company.

(…)

The message appeared to be an effort to calm Spanish officials, who said on Wednesday they had placed a €432 million (US$468 million) order for Chinese medical equipment and supplies including 550 million face masks, 5.5 million testing kits and 950 ventilators.

Denna order har ännu inte skeppats ut från Kina, och det är oklart vad som nu kommer ske då stora delar av utrustningen alltså visat sig inte fungera. Tidningen nämner också problemen i Tjeckien, och framhåller att det även är oklart huruvida det handlar om samma tillverkare.

Vad gäller Tjeckien så har det även uppdagats att utrustningen, som i den kinesiska propagandan framställs som bistånd, skeppas till Europa för att sedan ofta säljas till överpris via kinesiska aktörer som redan finns på plats.

Förra veckan gjorde tjeckisk polis en räd där hundratusentals ansiktsmasker beslagtogs, som skickats från Kina till en inflytelserik person inom kommunistpartiets Centrala enhetsfront, vars centrala uppgifter innefattar propagandaarbete utomlands.

En tjeckisk tidning vid namn Aktuálně.cz rapporterar på engelska:

Aktuálně.cz mapped the route of the masks confiscated by the Czech police in Lovosice last week. The material was originally stored by one of the most influential men within the Czech Chinese community. Hundreds of thousands of masks imported by Zhou Lingjian ended up in the hands of a Czech reseller, who then tried to sell them to the Czech government for an excessive price.

(…)

When the police and Ústecký kraj region head Oldřich Bubeníček stormed the Lovosice warehouse last week and confiscated 680 thousand masks and 28 thousand respirators, they severely disrupted the plans of one of the most powerful men in the Czech Chinese community – Zhou Lingjian.

Tidningen rapporterar att Zhou Lingjian även driver Prague Chinese Times, landets mest inflytelserika kinesiska tidning, och följde personligen med Tjeckiens president Miloš Zeman på dennes statsbesök till Kina i fjol.

Under tillslaget konfiskerade tjeckisk polis flera lådor med ansiktsmasker vilka var märkta som ”bistånd” på väg till Italien. Bland lådorna fanns också flera kinesiska och italienska flaggor. Det är oklart varför utrustningen, som uppenbarligen var på väg till Italien, förvarades i Tjeckien.

Händelsen har fått stor spridning på sociala medier bland annat i tråden nedan:

Kinas initiativ att skeppa ansiktsmasker, testkit, respiratorer och annan utrustning till andra länder har redan fått ett namn: ”ansiktsmaskdiplomati”, vilket syftar att bättra på Kinas internationella image som annars riskerar ta stryk av COVID-19.

Det är oklart huruvida eller hur mycket man tar betalt för den utrustning som nu exporteras till länder som Indonesien, Bangladesh och Thailand.

Men då Kina nu gör propaganda av detta så kallade bistånd, så är det viktigt att ha klart för sig att det i flera fall inte bara handlar om opportunistisk export. Initiativet utgör även en direkt fara, genom att till överpris leverera trasig utrustning till länder där viruset redan sprider sig snabbt.

Kina stoppar alla utlänningar att resa in i landet från och med lördag

Sent under gårdagen torsdag uppgav kinesiska myndigheter att man bannlyser alla inresor av utländska medborgare i landet. Förbudet träder i kraft redan i morgon lördag, omfattar även de utlänningar som har uppehållstillstånd i Kina.

Förklaringen är att man vill stoppa utlänningar som eventuellt bär på COVID-19 från att komma in i landet, då kinesiska myndigheter anser att många andra länder inte gjort nog för att stoppa smittospridningen, skriver bland annat Financial Times:

Beijing’s decision to block arrivals by foreign nationals, announced by China’s foreign ministry on Thursday, will prevent entry by almost all holders of visas and residence permits starting from Saturday. A small number of diplomatic visa holders would be exempt, the ministry said.

In its announcement, the ministry said it had “no alternative” to the new restriction given the mixed response to the pandemic in other countries. It did not mention which countries it believed were at fault.

Flera länder har infört liknande restriktioner, som ofta varit riktade främst mot resande från Kina. Financial Times påminner bland annat om den kritik som kinesiska myndigheter riktade mot USA och Italien, då dessa länder i januari stoppade flyg från Kina.

Gårdagens kinesiska beslut skiljer sig dock i och med att det även innefattar utländska medborgare med uppehållstillstånd i Kina. I regel har individer med uppehållstillstånd undantagits från andra länders reserestriktioner, då de ofta har familj eller åtminstone stora delar av sina liv i det aktuella landet.

Exempelvis kommer jag själv sättas i karantän under 14 dagar när jag nästa månad återvänder till Taiwan. Hade det istället varit Kina jag bott och arbetat i, hade jag inte kunnat veta när det skulle gå att åka tillbaka igen.

Det officiella uttalandet från Kinas utrikesministerium lyder som följer:

The suspension is a temporary measure that China is compelled to take in light of the outbreak situation and the practices of other countries. China will stay in close touch with all sides and properly handle personnel exchanges with the rest of the world under the special circumstances. The above-mentioned measures will be calibrated in light of the evolving situation and announced accordingly.

BBC uppger vidare att Kina med omedelbar verkan begränsar antalet internationella flygavgångar till en i veckan för såväl kinesiska som utländska flygbolag. Dessutom får planet inte vara mer än 75 procent fullt.

BBC återger även officiell kinesisk statistik som visar att man under gårdagen endast hade 55 nya fall av COVID-19, varav 54 hittades hos personer som rest in från utlandet. Det enstaka fall från gårdagen som uppstått genom lokal smittspridning sades vara det första på tre dagar.

Mot denna bakgrund kan beslutet att stänga gränserna så snabbt och brutalt framstå som klokt. Men samtidigt är det svårt att tro på att de officiella siffrorna är helt korrekta.

Som jag skrev här på InBeijing tidigare i veckan så har patienter som testats positivt för COVID-19 i staden Wuhan, men samtidigt inte visat några symptom, utelämnats från statistiken. Likaledes har potentiella patienter som uppvisat symptom vägrats testning.

Nya fall av COVID-19 i Wuhan inkluderas inte i Kinas officiella statistik

Det är svårt att rapportera om COVID-19. För att behålla trovärdigheten som journalist, är det viktigt att avstå från att återge rykten. Därför har jag sedan virusutbrottets början varit försiktig med att skriva något som inte kommer från officiella källor, eller flera av varandra oberoende källor.

Statstik är förmodligen ett av de områden där det florerar allra mest rykten; i synnerhet vad gäller officiell kinesisk statistik som ju har en lång historia av manipulation. Detta tycks också vara fallet vad gäller uppgifter under den gångna veckan om flera dagar då inga nya fall av COVID-19 har uppstått i Kina.

Sedan i går har nämligen uppgifter kommit från flera källor angående situationen i megastaden Wuhan, där viruset först startade. Dels vägrar sjukhusen där att testa potentiella patienter för att hålla siffrorna nere. Dels tas patienter som testats positiva för COVID-19, men inte uppvisar några symptom, inte med i den officiella statistiken.

Uppgifterna om de symptomfria patienterna kommer från Caixin, som skrivit om saken i en artikel med rubriken ”Despite Official Figures, Wuhan Continues to Find New Asymptomatic Covid-19 Cases Daily”.

Artikeln är bakom betalvägg, men uppgifterna publicerades även på kinesiska under gårdagen. I den kinesiska texten framhålls bland annat hur hela provinsen Hubei där Wuhan är huvudstad, har rapporterat noll nya fall av COVID-19 flera dagar i rad.

Bloomberg återger delar av Caixins artikel, och understryker det bedrägliga med den officiella statistiken:

People are still testing positive for the new coronavirus in Wuhan four days after China said there have been no new cases in the city at the center of its outbreak, a local magazine reported, raising concerns that the virus could still be spreading there.

“There are still a few or a dozen asymptomatic people every day,” an unidentified official at the Chinese Center for Disease Control and Prevention said in a Monday article by Caixin, referring to those who have the virus but don’t display any symptoms.

(…)

Unlike other countries like South Korea, which counts everyone who’s tested positive as a confirmed case, China does not include asymptomatic infections in its official count. It also does not disclose the number of people in this category, raising concerns that its much-publicized drop to zero new cases last week cannot be taken at face value.

Om Kina då inte inkluderar symptomfria patienter som testats positivt, hur många flera fall kan då ha upptäckts som inte tagits med i den officiella statistiken?

South China Morning Post citerade i helgen hemligstämplad data från kinesiska myndigheter, som visade att omkring en tredjedel av alla som testats positivt för COVID-19 i Kina är så kallade ”tysta bärare”.

Det skulle i så fall innebära ytterligare cirka 43 000 fall som inte tagits med i statistiken; och förmodligen fler ändå eftersom denna statistik bara sträcker sig till slutet av februari. Dessutom har omkring hälften av alla som testats positivt för COVID-19 på Island – ett av länderna som testat störst andel av sin befolkning – varit tysta bärare.

Sedan har vi då uppgifterna om patienter som vägras testning över huvudtaget, trots att de uppvisar symptom. Bland annat RTHK, Hongkongs allmänna radiokanal, rapporterar om detta:

Despite claims made by mainland authorities that there have been no new local infections of the coronavirus in Wuhan in the last few days, people there have told RTHK this is simply not the case.

They say patients are being turned away from hospitals without testing to back the official data, which one person described as a ”not medical, but political treatment”.

(…)

Wuhan authorities have already closed the 10 or so temporary hospitals that were set up after regular ones came inundated with patients. The temporary facilities were doing tests on people showing mild symptoms.

Man har alltså redan stängt många de sjukhus som byggdes på rekordtid till omvärldens beundran. Hade de fortfarande varit öppna, hade antalet registrerade fall sannolikt varit större, konstaterar RTHK i artikeln ”’Wuhan denying virus tests to keep numbers down’”.

Uppgifterna är särskilt bedrägliga eftersom de reserestriktioner som gällt för Hubei och Wuhan ska lyftas i morgon respektive i början av nästan månad. Se bland annat följande information via Twitter:

Detta innebär alltså en kombination av nya fall som inte tas med i statistiken och patienter med symptom som inte testas, samt att restriktioner som tidigare varit på plats för att hindra smittspridningen lyfts tack vare att inga nya fall registreras. ”Recipe for disaster”, för använda ett engelskt idiom.

Vad kan då kinesiska myndigheter ha för incitament för att redan nu lyfta karantänen i Hubei, där tiotusentals kineser dragit på sig coronaviruset? Liksom är fallet i de flesta andra länder, så handlar det om en balansgång mellan smittospridning och ekonomisk utveckling. Och flera rapporter gör gällande att Kinas ekonomi har tagit ordentligt stryk av situationen.

För en vecka sedan skrev jag här på InBeijing om den katastrofala ekonomiska statistiken från Kina för årets två första månader.

Sedan dess har bland annat Bloomberg publicerat två artiklar som ytterligare understryker lägets allvar. I artikeln ”Half of Chinese Retailers Risk Collapse Within Six Months”, konstateras att närmare hälften av Kinas börslistade konsumtionsföretag inte har nog med likvida medel för att klara de kommande sex månaderna.

Under gårdagen rapporterade Bloomberg vidare att analytiker nu skrivit ner Kinas tillväxt för år 2020 till 2,9 procent, vilket i så fall blir den lägsta sedan kulturevolutionens dagar:

China will see the slowest growth this year in more than 40 years according to economists, who have drastically slashed their forecasts for the economy after an across-the-board slump in activity in the first two months of the year.

The economy will grow 2.9% this year, according to the median of 17 forecasts over the last week. That is the lowest since a contraction in 1976 – the final year of the Cultural Revolution which wrecked the economy and society, and the year Mao Zedong died.

Varje land står inför dilemmat att säkerhetsåtgärder i samband med COVID-19 riskerar få ekonomiska konsekvenser.

I Kina ställs detta på sin spets, då landets statistik är notoriskt otillförlitlig och landets regim är helt beroende av den ekonomiska tillväxten för sin legitimitet.

Bild: Wikimedia Commons CC BY-SA 4.0

Skarp kritik mot WHO över hanteringen av COVID-19 och Kina

Allt fler kritiska röster höjs mot hur Världshälsoorganisationen (WHO) agerat sedan utbrottet av COVID-19 i Kina blev känt. Redan vid ett tidigt skede fick FN-organets ordförande Tedros Adhanom Ghebreyesus särskilt skarp kritik för sin inställsamhet mot Kina.

I slutet av januari besökte Ghebreyesus Peking för att bland annat ösa beröm över president Xi Jinping i ett möte i Folkets stora hall i hjärtat av Peking. Han berömde då Kinas ledarskap för dess hängivenhet och transparens; citat som sedan dess otaliga gånger återgetts av Kinas statliga medier.

Bland annat CNN noterade att antalet insjuknade i Kina ökade snabbt vid den tid som mötet i Peking ägde rum. Samtidigt började uppgifter komma ut om hur kinesiska tjänstemän försökt tysta ner utbrottet i provinsen Hubei genom att mörka information och hota eller straffa läkare eller visselblåsare som varnade om sjukdomen.

Ghebreyesus fortsatte icke desto mindre att hylla Pekings hantering av situationen, även då WHO bara några dagar senare utfärdade tillståndet global hälsokris med anledning av COVID-19, som vid det här laget redan var utom kontroll i Kina.

Då, i slutet av januari, uppgav Ghebreyesus under en presskonferens att han var djupt imponerad av president Xi Jinpings personliga detaljerade kunskap kring virusutbrottet. Michael Ryan, en annan av organisationens chefer, fyllde i att man aldrig tidigare kunnat bevittna den omfattning och hängivenhet med vilken Kina bemött viruset.

WHO:s odelade beröm fortsatte vidare under februari månad, då Ghebreyesus bland annat sade att Kina gör omvärlden till en säkrare plats, samt att hela det internationella samfundet borde erkänna Kinas insatser och visa solidaritet med landet och dess ledarskap.

Budskapet upprepades under flera av organsationens dagliga pressträffar. Exempelvis rapporterade South China Morning Post 13 februari från en sådan pressträff:

The head of the World Health Organisation defended his earlier praise of China’s response to the deadly coronavirus epidemic on Wednesday, questioning critics who disputed President Xi Jinping’s leadership.

At the agency’s daily briefing on the coronavirus – which causes the disease now named Covid-19 – Tedros Adhanom Ghebreyesus, the WHO director general, said that Xi had shown the kind of “political commitment” and “political leadership” expected of countries facing a public health crisis.

Tedros made his remarks even while confirming that the Chinese government still has not approved the exact make-up of an advance team WHO wants to send to China to investigate the virus.

Tidningen noterade då att även fast WHO två veckor tidigare fått grönt jus från kinesiskt håll att skicka ett expertteam till Kina, så hade vare sig FN-organets eller andra länders experter fått tillträde till de drabbade områdena i den utsträckning som utlovats.

Icke desto mindre noterades i samma rapport hur Ghebreyesus vidd pressmötet tillbakavisade kritik genom att säga att Kina ”inte behöver be om att hyllas”, eftersom hela världen på ett enkelt vis med egna ögon kan se de åtgärder som regimen tagit för att bekämpa viruset.

Samtidigt som WHO helt besparat Kina från kritik så har Ghebreyesus själv öppet kritiserat bland annat Japan för hanteringen av ett kryssningsfartyg utanför Yokohama, och USA när landet i ett tidigt skede införde restriktioner gällande resor från Kina.

Då det nu blir allt tydligare att kinesiska myndigheters hantering har förvärrat spridningen av COVID-19, ifrågasätts WHO och Ghebreyesus från flera håll. Mycket pekar på att det nära samarbetet med Kina rentav förvärrat situationen.

I en artikel med rubriken ”Taiwan says WHO failed to act on coronavirus transmission warning”, rapporterade Financial Times i helgen hur FN-organet ignorerat tidiga varningar från Taiwan om att viruset kan spridas mellan människor:

Health officials in Taipei said they alerted the WHO at the end of December about the risk of human-to-human transmission of the new virus but said its concerns were not passed on to other countries.

(…)

Taiwan said its doctors had heard from mainland colleagues that medical staff were getting ill — a sign of human-to-human transmission. Taipei officials said they reported this to both International Health Regulations (IHR), a WHO framework for exchange of epidemic prevention and response data between 196 countries, and Chinese health authorities on December 31.

Taiwanese government officials told the Financial Times the warning was not shared with other countries.

Medan läkare i Kina tystades ner under ett tidigt skede, så spred alltså läkare i Taiwan vidare information man fått från kinesiska kollegor till WHO. FN-organet ignorerade dock varningarna från Taiwan, eftersom Kina blockerar landets medlemskap i organisationen.

Financial Times noterar att kinesiska myndigheter först 20 januari varnade för att ”begränsad” smittospridning mellan människor var möjlig. Taiwans vicepresident säger till tidningen att förseningen innebar ett förlorat tillfälle för såväl Kina som omvärlden att höja beredskapen.

Just uteslutningen av Taiwan från WHO hålls för övrigt fram som ett av de främsta exemplen på Kinas inflytande över organsationen. Taiwan tilläts nämligen att ha en observatörsroll under FN-organets årliga möten fram till 2016.

Efter det fick en ny regering makten in Taiwan, vilket ledde till en försämring i relationen med Kina. Ett av den kinesiska regimens ”straff” mot Taiwans regering sedan 2016 har varit att blockera landets närvaro i flera internationella sammanhang, inklusive WHO.

Många som gräver djupare går ännu längre i sin kritik. Under helgen publicerades en artikel i The Hill med rubriken ”China and the WHO’s chief: Hold them both accountable for pandemic”. Artikelförfattarna framhåller där såväl Kinas ökade finansiering av WHO, som landets stora investeringar i Ghebreyesus hemland Etiopien:

We believe the organization’s director-general, Tedros Adhanom Ghebreyesus, like China’s Xi Jinping, should be held accountable for recklessly managing this deadly pandemic. Tedros apparently turned a blind eye to what happened in Wuhan and the rest of China and, after meeting with Xi in January, has helped China to play down the severity, prevalence and scope of the COVID-19 outbreak.

(…)

China recently pledged $20 million to help the WHO fight the COVID-19 outbreak, for which Tedros thanked Xi. But we note China’s connections to Tedros’s homeland of Ethiopia, now called East Africa’s “Little China” because it has become China’s bridgehead to influence Africa and a key to China’s Belt and Road initiative there. Indeed, China has invested heavily in Ethiopia.

I artikeln noteras också att Ghebreyesus valdes till WHO:s ordförande 2017, utan någon som helst medicinsk utbildning eller erfarenhet av globala hälsofrågor. Han hade tidigare varit hälsominister och utrikesminister i Etiopien.

Detta är uppgifter som även CNN tar tillvara på, då man pekar ut att WHO har en lång historia av skandaler och ineffektivitet. Ghebreyesus valdes som ordförande som en direkt konsekvens av organsationens misslyckade hantering av Ebola-krisen i Afrika i mitten av förra årtiondet. Det tog då fem månader för FN-organet att officiellt utlysa en allmän hälsokris.

CNN framhåller att kritik funnits mot WHO:s struktur och tendens att blanda ihop politik och hälsa redan innan Ebola-krisen. Något som nu dras till sin spets vad gäler hanteringen av COVID-19 och Kina:

But while Ebola may have highlighted some issues, experts had been sounding the alarm for years. In a 2014 report, former WHO consultant Charles Clift wrote that most observers — including many former insiders — agreed that the organization ”is too politicized, too bureaucratic, too dominated by medical staff seeking medical solutions to what are often social and economic problems, too timid in approaching controversial issues, too overstretched and too slow to adapt to change.”

”The WHO is both a technical agency and a policy-making body,” Clift wrote. ”The excessive intrusion of political considerations in its technical work can damage its authority and credibility as a standard-bearer for health.”

The WHO relies in part on data provided by member states, filtered through regional organizations — a structure that was blamed for the delays in declaring Ebola an emergency.

With a government like China’s, with a historical aversion to transparency and sensitivity to international criticism, that can be a problem.

(…)

”If Tedros wants WHO to stay informed about what’s happening in China and influence how the country handles the epidemic, he cannot afford to antagonize the notoriously touchy Chinese government — even though it is clear the country has been less than fully transparent about the outbreak’s early stages, and perhaps still is,” Kai Kupferschmidt wrote in the journal Science this week.

Även CNN noterar hur WHO har hyllat Kinas ”ökade bidrag” kring globala hälsofrågor, samt att
organisationen förutom rent finansiellt också politiskt styrs av sina medlemsstaterna, som bland annat utser ordförande och stakar ut organistionens agenda.

Därför, menar en intervjuad analytiker, har Ghebreyesus inte råd att förolämpa en aktör som är så mäktig men samtidigt så känslig som den kinesiska regimen.

Allt detta är värt att tänka på innan WHO används som källa angående kinesiska myndigheters hantering av COVID-19, eller för den delen allmänna rekommendationer som har att göra med virusutbrottet.

Fotografier av Hokkaidos storslagna natur, del 2

Tidigare denna månad lade jag här på InBeijing upp tio bilder från Hokkaido, Japans nordligaste prefektur där jag har bott sedan oktober i fjol. Ön är känd för sin fantastiska natur, och särskilt de fina vinterlandskapen.

Jag har varit runt på många ställen på Hokkaido – som är ungefär lika stort som Irland – och tagit hundratals eller kanske tusentals bilder att sortera och redigera. De bästa fotografierna tänkte jag publicera i några inlägg här på InBeijing, som lite avbrott från COVID-19 och all politisk oro.

I dag kommer alltså del 2 i min serie med bilder från Hokkaido. Även de är tagna under den 1 700 kilometer långa fotoresa jag gjorde i mitten av förra månaden, tack vare ett stipendium från Svenska Journalistförbundet.

Det är förvisso alltid tidsödslande att redigera bilder – men samtidigt är det som att plötsligt få tillbaka minnet från de unika och vackra landskap jag har haft turen att se under min tid här.

Storleken på bilderna är minskad för att sidan ska ladda snabbare. Den som är intresserad kan dock se dessa bilder och många fler från Hokkaido i full upplösning via min Flickr.

Kullar med staket på, en molnig vinterdag i centrala Hokkaido.

Ett par träd på östra Hokkaidos blåsiga vinterfält.

Lake Kussharo brukar vara frusen i februari, men i år var delar av sjön öppen eftersom denna vinter är varmare än normalt..

..det var bara kring 10 minusgrader när vi var där. Många sjöar i Hokkaido fryser inte på grund av varma källor och vulkanisk aktivitet i närheten.

Här en igloo på Lake Shikaribetsu, som dock är frusen merparten av vintern, eftersom den är Hokkaidos högst belägna sjö på 810 meter. Natten innan vi var där var det 30 grader kallt.

Två japanska tranor flyger i synk. Fågeln är utrotningshotad då det i dag finns mindre än 3 000 exemplar kvar i sin naturliga miljö.

Om du någonsin undrat hur svanar sover när det är riktigt kallt, så ger denna bild från en blåsig vinterdag vid Lake Kussharo svaret.

Mount Io är en av Hokkaidos många aktiva vulkaner.

Gejsrarnas gula färg ger en läcker kontrast till den vita snön och det nästan svarta berget..

..dessutom ger de ifrån sig en himmelsrik doft av svavel!

På grund av bristande transparens hann COVID-19 sprida sig innan viruset blev känt. (Bild: Martin Sanchez, Unsplash)

Tidslinje över COVID-19 som visar hur utbrottet först mörkades i Kina

De senaste dagarna har propagandakriget om COVID-19 trappats upp. Som jag skrivit tidigare, så har Kina från officiellt håll hävdat att viruset inte har sitt ursprung i Kina, samtidigt som statliga medier attackerat omvärldens och framför allt Sveriges hantering av situationen.

Det offensiva tillvägagångssättet från kinesiskt håll är delvis ett försök att leda uppmärksamheten från de egna misstagen. Dessa inkluderar att myndigheterna i ett tidigt skede tystade doktorer, arresterade visselblåsare och mörkade information.

När nu ryktena om utbrottet blir allt fler, så är det allt viktigare med trovärdiga sammanställningar baserade på fakta. Därför vill jag rekommendera den tidslinje över virusutbrottets tidiga fas som Axios sammanställt och lade ut sent i går.

Tidslinjen publicerades under den talande rubriken ”Timeline: The early days of China’s coronavirus outbreak and cover-up”, och visar att det inträffade mörkades i flera veckor, innan det inte längre gick att hemlighålla situationen.

En tidslinje är särskilt viktig, påpekar Axios, då Kina nu hävdar att man räddat andra länder genom att ”köpa tid” för omvärlden med sin fantastiska hantering av virusutbrottet. Mycket tyder dock på det omvända. Axios framhåller bland annat en ny rapport, som indikerar att antalet fall globalt hade kunnat vara 95 procent mindre om kinesiska myndigheter agerat mot viruset tre veckor tidigare.

Tidslinjen bygger på information och rapporter från såväl utländsk som kinesisk media, se några särskilt viktiga datum och händelser nedan:

Dec. 10: Wei Guixian, one of the earliest known coronavirus patients, starts feeling ill.

Dec. 27: Wuhan health officials are told that a new coronavirus is causing the illness.

Dec. 30:

* Ai Fen, a top director at Wuhan Central Hospital, posts information on WeChat about the new virus. She was reprimanded for doing so and told not to spread information about it.

* Wuhan doctor Li Wenliang also shares information on WeChat about the new SARS-like virus. He is called in for questioning shortly afterward.

Jan. 1: Wuhan Public Security Bureau brings in for questioning eight doctors who had posted information about the illness on WeChat.

Jan. 11–17: Important prescheduled CCP meeting held in Wuhan. During that time, the Wuhan Health Commission insists there are no new cases.

Jan. 13: First coronavirus case reported in Thailand, the first known case outside China.

Jan. 15: The patient who becomes the first confirmed U.S. case leaves Wuhan and arrives in the U.S., carrying the coronavirus.

Jan. 21:

* CCP flagship newspaper People’s Daily mentions the coronavirus epidemic and Xi’s actions to fight it for the first time.

* China’s top political commission in charge of law and order warns that “anyone who deliberately delays and hides the reporting of [virus] cases out of his or her own self-interest will be nailed on the pillar of shame for eternity.”

Jan. 23: Wuhan and three other cities are put on lockdown. Right around this time, approximately 5 million people leave the city without being screened for the illness.

Tidslinjen – som alltså kan läsas i sin helhet via Axios hemsida – är mycket användbar för att stävja kinesisk propaganda i ämnet, och som utgångspunkt för alla som eftersöker en klar bild om vad som egentligen skedde under första utbrottsfasen av COVID-19.

Journalister från New York Times, Wall Street Journal och Washington Post får 10 dagar på sig att lämna Kina

Alldeles nyss meddelade Kinas utrikesministerium att alla journalister med amerikanskt medborgarskap som jobbar för New York Times, Wall Street Journal och Washington Post sparkas ut från landet omedelbart. De får tio dagar på sig att lämna Kina.

I utrikesministeriets officiella engelska uttalande med rubriken ”China Takes Countermeasures Against Restrictive Measures on Chinese Media Agencies in the US” står bland annat följande att läsa:

Second, in response to the US slashing the staff size of Chinese media outlets in the US, which is expulsion in all but name, China demands that journalists of US citizenship working with the New York Times, the Wall Street Journal and the Washington Post whose press credentials are due to expire before the end of 2020 notify the Department of Information of the Ministry of Foreign Affairs within four calendar days starting from today and hand back their press cards within ten calendar days. They will not be allowed to continue working as journalists in the People’s Republic of China, including its Hong Kong and Macao Special Administrative Regions.

(…)

China’s fundamental state policy of opening-up has not changed and will not change. Foreign media organizations and journalists who cover stories in accordance with laws and regulations are always welcome in China, and will get continued assistance from our side. What we reject is ideological bias against China, fake news made in the name of press freedom, and breaches of ethics in journalism. We call on foreign media outlets and journalists to play a positive role in advancing the mutual understanding between China and the rest of the world.

Rubriken anspelar på det faktum att amerikanska myndigheter tidigare denna månad uppmanade statliga kinesiska medier att minska sin personalstyrka i USA från 160 till 100.

Detta var i sin tur ett svar på att Kina förra månaden bannlyste tre av Wall Street Journals reportrar från landet, efter att man varit missnöjd med en ledarartikel som tidningens medarbetare skrivit i USA.

Vid första anblick kan denna onda spiral tolkas som en konsekvens av ett bråk mellan två lika goda kålsupare. Därför är det viktigt att titta närmare på de bakomliggande mekanismerna, som jag förra veckan skrev närmare om i inlägget ”Därför inför USA visumrestriktioner mot statlig kinesisk media”.

Till att börja med finns det bara cirka 75 amerikanska journalister i Kina, jämfört med omkring 3 000 kinesiska medborgare som arbetar inom den amerikanska medieindustrin med I-viusm.

De kinesiska journalisterna i USA åtnjuter dessutom en pressfrihet som de amerikanska kollegorna i Kina bara kan drömma om. I Reportrar utan gränsers globala index för pressfrihet kommer USA på plats 48 av 180 länder, medan Kina återfinns på plats 177 bakom Saudiarabien och Syrien.

Utländska journalister har de senaste åren drabbats särskilt hårt av Kinas försämrade pressfrihet:

Vidare så handlar det i de statliga kinesiska mediernas fall inte om journalister utan om propagandaarbetare. Inte ens Kinas egna myndigheter hymlar med att statliga mediers uppdrag är att bedriva propaganda. De kinesiska medier som tidigare denna månad blev tillsagda att skicka hem 60 anställda är dessutom registrerade i USA som organisationer vilka verkar för utländska aktörers intressen.

Skillnaden beskrivs konkret av Jude Blanchette vid China Studies at the Center for Strategic and International Studies, som intervjuas av South China Morning Post:

He said China’s actions were not an apples-to-apples retaliation because those taken by the US State Department were about increasing the oversight over Chinese state media operating in the United States, while the journalists who are being expelled by China, except for Voice of America, are independent journalists.

“Everyone knows state media workers from China, many of them have a dual role, these aren’t comparable, but by the Chinese government’s own logic, it is by framing this retaliation and reciprocity in it, it’s a smart move on their part because it makes these look like this is a one for one response while they are qualitatively and quantitatively different,” Blanchette said.

Allt detta är värt att ha i åtanke då kinesiska myndigheter nu försöker framhålla banlysningen av dessa journaliser som ett måttfullt svar på lika villkor, efter att landets statliga medier tidigare denna månad tvingades banta sin personal i USA.

Oavsett vilket så utgör det hela en stor upptrappning i de redan sura relationerna mellan världens två stormakter. Få hade trott på en så snabb och omfattande hämnd från kinesiskt håll.

Det inträffade bådar inte gott för utländska journalisters framtid i Kina, och är sannolikt även ämnad att öka självcensuren bland dessa.

Oroande ekonomisk statistik i Kina efter COVID-19. (Bild: Burak K, Unsplash)

Katastrofal ekonomisk statistik från Kina efter COVID-19

Det har länge spekulerats i hur det pågående coronaviruset kommer drabba Kinas ekonomi. Denna vecka fick vi en del av svaret, efter att ekonomisk statistik för årets första två månader släppts. Och det ser värre ut än vad många befarat.

Konsumtionen, som kinesiska myndigheter försöker göra till ny tillväxtmotor, föll med 20,5 procent. Industriproduktionen sjönk med 13,5 procent och investeringarna rasade med hela 24,5 procent.

Exempelvis noterar South China Morning Post hur analytiker trott på att investeringarna i fasta tillgångar skulle minska med bara 2 procent. Raset på 24,5 procent är inte bara mycket större än prognoserna; det är också den första minskningen någonsin sedan Kina började för statistik på detta område.

COVID-19 har slagit hårt och brett mot hela den kinesiska ekonomin. Wall Street Journal framhåller hur aktiviteten inom 39 av 41 nyckelsektorer minskade under årets två första månader. De enda industrier med tillväxt var olja och gas samt tobak.

Situationen har även inneburit att närmare fem miljoner kineser förlorat sina jobb i år. Den officiella arbetslösheten står nu på 6,2 procent, vilket även det är den högsta siffran sedan statistiken började föras.

Och det kommer bli värre innan det blir bättre. CNBC citerar Dan Wang från The Economist Intelligence unit, som uppskattar att nio miljoner kineser kommer förlora sina jobb i år som en direkt följd av COVID-19.

Wall Street Journal noterar vidare att statistiken för januari och februari sannolikt ser bättre ut än vad som kommer vara fallet i mars. Detta för att januari innehöll ett par ”normala veckor” innan virusutbrottet drabbade ekonomin.

Vidare publicerar Kina alltid ekonomisk statistik för januari och februari tillsammans, eftersom det kinesiska nyåret varje år infaller på olika tider under dessa månader. Därmed är siffrorna baserade på en jämförelse med en period under fjolåret då de ekonomiska aktiviteterna redan var långsamma under någon vecka, på grund av den nationella ledigheten kring nyåret.

Mars månad kommer däremot visa statistik för en hel månad drabbad av virusutbrottets konsekvenser, jämfört med en ”normal” månad under fjolåret. När statstiken för mars presenteras kommer vi även få se BNP-statistiken för första kvartalet, vilken sannolikt kommer ligga långt under tillväxtmålet på 6 procent.

South China Morning Post pekar också ut hur förväntad minskad ekonomisk aktivitet i omvärlden kommer försvåra Kinas återhämtning. Detta adderar till de problem Kina redan innan viruset upplevde, med multinationella företag som flyttar sin tillverkning annorstädes, bland annat på grund av handelskriget med USA:

The forthcoming lockdown in large parts of the world will also hamper China’s recovery effort. A supply side hit to the global economy is predicted from China’s shutdown, but with the West now dealing with severe outbreaks of their own, demand is set to provide an economic shock too.

Some firms in China are concerned already that multinational companies may reduce their reliance on Chinese-made products, accelerating a shift to alternative manufacturing bases and damaging the extensive supply chain that has been constructed in the mainland over recent decades.

Coronaviruset riskerar alltså fungera som lök på laxen för vad som redan såg ut att vara en perfekt storm för den kinesiska ekonomin. Vikande tillväxt i kombination med stigande arbetslöshet kan utgöra en verklig fara för såväl Xi Jinpings position som kommunistpartiets anseende.

Det är därför inte konstigt att Kinas propagandaapparat går på högvarv för att framhålla regimens förträfflighet i hanteringen av COVID-19, samt torgföra teorin att viruset inte alls kommer från Kina utan från USA.

På så vis lägger man upp för att ett eventuellt ekonomiskt sammanbrott beror på utländska krafter, samt att allt hade varit mycket värre utan presidenten och partiets ledarskap.

Kinesiska myndigheter kommer även vidta penningpolitiska åtgärder för att stimulera tillväxten. Bland annat Global Times rapporterar – med sedvanlig propagandaspinn – hur tillväxtmålet på 6 procent för helåret 2020 ligger kvar:

China will implement thorough opening-up measures once COVID-19 has been defeated. The country will not only create the best business environment worldwide but also provide greater intellectual property right protection. Foreign companies, private firms, and state-owned enterprises will be placed on equal footing.

Due to China’s confidence, its development goals for 2020 will remain the same. With $3 trillion in foreign reserves, most manufacturing industries within the world’s second-largest economy, and accomplishment made after 40 years of reform and opening-up, the country shall remain determined to achieve its original six percent economic growth goal.

Under the leadership of the Chinese government and the efforts of all Chinese, the country will realize greater aspirations and long-term goals once COVID-19 is conquered

Givet att tillväxtstatistiken för årets första två månader ser mycket illa ut även enligt den ofta ifrågasatta officiella statistiken, ska det bli mycket spännande att följa den ekonomiska utvecklingen i Kina i år.

Kom ihåg: It’s the economy, stupid!

Ny bok om Taiwan på svenska den enda i sitt slag

De senaste veckorna har jag ägnat en stor del av min tid åt att skriva en kortare bok – eller ett längre informationshäfte – om Taiwans moderna politiska historia. Texten färdigställdes och skickades till redaktör i dag. Boken blir den första som på svenska redogör för taiwanesisk politik och samhälle, med början vid andra världskrigets slut fram till det senaste presidentvalet i januari och hanteringen av COVID-19.

Boken är omkring 85 000 tecken lång, vilket innebär cirka 40 sidor i Microsoft Word eller annat ordbehandlingsprogram, och kanske knappt dubbelt så många sidor i tryck. Ett visst fokus ligger på relationen med Kina. Hur ser mekanismerna bakom den kinesiska regimens anspråk på Taiwan ut, och vad tycker taiwaneserna själva om idén att ”återförenas” med Kina? Hur har relationen mellan de båda länderna utvecklats över tid?

Men det finns också en intressant inrikespolitisk historia att berätta. Taiwan är i dag som bekant en av Asiens mest välfungerande demokratier. När den amerikanska tankesmedjan Freedom House nyligen släppte sitt globala frihetsindex för år 2020, återfanns Taiwan på plats nummer 25, framför länder som Spanien och Österrike. Japan är det enda asiatiska landet vars befolkningen i dag åtnjuter större politiska och civila rättigheter än taiwaneserna.

Så har det dock inte alltid sett ut. Taiwans tidigare regim införde redan 1949 ett undantagstillstånd som inte lyftes förrän 1987 och därmed blev världens längsta. Först 1996 höll landet sitt första presidentval. Boken skildrar också den resa som Taiwan har gjort från japansk koloni till en de facto ockupation av Kinas nationalistparti Kuomintang, vidare till dagens välmående och livliga demokratiska samhälle.

Trots Taiwans imponerande utveckling så är det inte många svenskar som känner till landets moderna politiska historia – eller ens kan peka ut det på en karta. Denna bok avser att fylla detta tomrum. Något som kan sägas vara särskilt viktigt i en tid då Kinas påtryckningsmetoder i ökad utsträckning känns av även i Sverige.

Dessa påtryckningar är givetvis särskilt hårda just mot Taiwan, då de kinesiska anspråken på landet ju blivit alltmer högljudda under Xi Jinpings tid som president. Även de kinesiska militära hoten mot Taiwan diskuteras därför i boken, liksom bakgrunden till den internationella utfrysningen av Taiwan som sedan 2016 inte ens tillåts ha en observatörsroll i Världshälsoorganisationen.

Boken kommer ges ut på Arenagruppens förlag. Intiativtagare till denna text är följande personer:

Olle Wästberg, tidigare Generaldirektör Svenska Institutet
Jesper Bengtsson, ordförande svenska PEN
Håkan Svenneling, utrikespolitisk talesperson Vänsterpartiet
Joar Forsell, riksdagsledamot Liberalerna
Mats Berglund, riksdagsledamot Miljöpartiet
Gunnar Axén, tidigare riksdagsledamot Moderaterna

Det finns två sätt att lägga vantarna på ett exemplar av denna bok, som alltså i dag lämnats till redaktören och kommer publiceras redan senare denna vår.

För ett tryckt exemplar:

Swisha valfritt belopp till 076-7956001 (mottagare Ulf Mårtensson). Alla bidragsgivare kommer få ett exemplar av boken; de som bidrar med mer än 500 kronor får tio exemplar för spridning. Glöm inte att ange din address när du swishar!

För ett digitalt exemplar:

Börja sponsra InBeijing med minst tre dollar i månaden via Patreon. Du kommer då få ta del av de nyhetsbrev som varje vecka skickas ut endast till sponsorer. Så fort boken är redigerad, så kommer ett digitalt exemplar att bifogas i detta nyhetsbrev redan samma vecka.

118 personer sponsrar redan InBeijing via Patreon. Att börja sponsra innebär ingen som helst bindningstid. Förutom att få veckovisa nyhetsbrev och ett digitalt exemplar av ovanstående bok, hjälper du som sponsor också till att frigöra mer tid för mig att driva denna sida.

Författandet av denna bok har varit intressant om än stressigt. Jag har lärt mig en hel del om Taiwans moderna politiska historia som jag tidigare inte kände till.

Bilden i början av detta inlägg är på Lee Teng-hui, som ofta sägs vara den taiwanesiska demokratins fader. Han blev 1991 president i en diktatur, och lämnade trots kinesiska påtryckningar en livskraftig demokrati efter sig då han självmant avgick år 2000.

För att läsa mer om Lee Teng-hui och andra politiker som fört den taiwanesiska demokratin framåt (eller bakåt), beställ då denna bok redan i dag!

Sverige främsta måltavla när Kina läxar upp andra länder om coronaviruset

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit ”Det stora propagandakriget om Kina och coronaviruset” och ”Coronaviruset kommer inte från Kina, menar kinesiska diplomater och medier”, om kinesiska myndigheters försök att ändra narrativet kring det virusutbrott som nu sprider oro världen över.

Man har nu också börjat singla ut enstaka länder att läxa upp för deras hantering av COVID-19. Sverige finns här i korselden, och kritiseras i starka ordalag av såväl statlig kinesiska medier som på landets sociala medier.

Innan vi går vidare, så är det kanske på sin plats att ta ett steg tillbaka för reflektion. Nu har jag personligen inte nog med kunskap för att tala i egenskap av någon auktoritet på ämnet, men vad jag har förstått så har svenska myndigheters hantering av det pågående virusutbrottet varit relativt slapphänt och tafatt.

Som andra svenska journalister påpekat, så saknas här i vilket fall ledarskap och åtgärder av den typ som stoppat utbrottet från att sprida sig i exempelvis Taiwan.

Med det sagt så är poängen med detta inlägg är inte att skildra hur Sverige hanterar COVID-19, utan snarare alltså att titta på hur Kinas regim hanterar informationsfrågor kring viruset. Sverige har nu singlats ut som ett särskilt farligt exempel. Detta är givetvis ett steg i ledet i den kinesiska propagandans ambition att avleda fokus från det faktum att viruset kommer från Kina, samt att myndigheter inledande åtgärder förvärrade situationen.

Sverige märktes först som måltavla i en text på kinesiska av Global Times, som ges ut av partitidningen Folkets Dagblad. Artikeln – som här kan läsas på originalspråket – uppmärksammades för mig av en läsare, som också har gjort en engelsk översättning av innehållet:

Sweden’s surrender to the new Corona virus will harm others and themselves

Swedish officials decided on the 12th to stop the statistics of confirmed cases of new coronary pneumonia, and the country will no longer test patients with mild symptoms and suspected patients. An official in Stockholm said it was no longer possible to stop the spread of the new Corona outbreak in Sweden. The country’s public health agency said it would use its limited resources for high-risk groups such as medical staff and hospitalized patients.

Sweden is the first European country to openly surrender to the new Corona pneumonia epidemic, and this country’s latest policy is highly irresponsible both for protecting the health of the Swedish population and for working together to fight the global epidemic. A total of 635 cases were diagnosed in Sweden by the 12th, of which 135 cases were newly added on the 12th. This is a very serious situation for a country with a population of 10.12 million.

However, the level of public health development in Sweden is far from that of a rural village. In Hubei Province, China, there have been many cities with a population much smaller than Sweden’s and medical standards lower than Sweden. They have had many more cases than Sweden has now, yet those cities did not give up, and they have recently zero new cases.

Sweden, not having attempted even to mobilize its resources, directly gave up on a comprehensive effort to stop the epidemic and narrowed down the anti-epidemic front to a small part of the hospitals, only protecting patients and medical staff. Laissez-faire is a serious departure from the principles of epidemic prevention.

Sweden is acting as an ostrich. In this way, the epidemic situation will explode in Swedish society. More and more patients in critical condition must be hospitalized, and the country’s medical system will be under more pressure.

Promoting such a decision is a serious violation of humanitarian principles, and it would be shocking to see it happen first in a developed European country that professes ”democracy” and ”human rights.”

In doing so, Sweden is undercutting and ruining the global fight against the epidemic. It means that Sweden will be a country where the new Corona epidemic is unrestrained and most cases will lose epidemiological tracking. Sweden will become a black hole in the international fight against epidemics, a hotbed for virus accumulation and attacks on other areas.

In the future, Sweden will pose a huge risk that is difficult to assess in Europe and the wider region. There are many more cases in other countries, but at least the picture is clear, but Sweden will become a complete mess.

The international community, especially the European Union, should severely condemn Sweden’s surrender to the virus. If Sweden’s approach is accepted, the world’s already fragile anti-epidemic front will break further and collapse and the long-term consequences will be unimaginable.”

Som ses av texten så görs jämförelser med Kina, för att visa på hur man minsann hanterar saken bättre under kommunistpartiets ledning, mindre resurser till trots. I vanlig ordning gör man också detta till en fråga om mänskliga rättigheter.

Eftersom internationell kritik ofta riktas mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter, så tar man varje liten möjlighet att vrida på missförhållanden i andra länder till att bli utgöra brott mot mänskligheten även de. (I exemplet ovan är det alltså emot mänskliga rättigheter att blott en mindre andel av sjukhussängarna tilldelas patienter med virussymptom.)

Att Sverige vidare målas ut som ”det första europeiska landet att öppet kapitulera” mot COVID-19, har sannolikt även att göra med de dåliga relationerna mellan Sverige och Kina för tillfället. Det är så propaganda fungerar. Ta varje tillfälle att slå emot dem du är oense med.

Under fredagen publicerade Global Times även en artikel på engelska, med statliga nyhetsbyrån Xinhua som källa. Den är annorlunda från ovanstående, även om budskapet är detsamma:

Sweden keeps schools open, restricts COVID-19 testing to sick and elderly

While Norway and Denmark announced school closures on Thursday to stem the spread of coronavirus, Sweden said it would keep schools open, a decision made in the same day that testing in Stockholm was restricted to the sick and elderly.

Education Minister Anna Ekstrom said the government will not order schools to shut down but that it will bring in new rules that give heads of schools the right to determine, on their own, how to deal with the coronavirus epidemic, Swedish Television reported on Thursday evening.

School heads can now for instance decide to extend the school year, rearrange timetables, schedule classes on weekends or introduce remote teaching, Ekstrom said.

Ekstrom added that closing schools would mean many parents with jobs that are vital to society, like healthcare personnel, would have to stay home and take care of their children instead of going to work and that would delay efforts to stem the spread of the virus.

Also on Thursday, the Stockholm regional board announced new routines for testing suspected cases of COVID-19. From now on, testing will be limited to patients who are in need of hospital or elderly care and who are showing symptoms of the novel coronavirus. The aim is to protect patients who are already frail due to old age or chronic illnesses, the regional board said.

”If you are experiencing coronavirus-like symptoms, you will not be tested even if you have been in the areas previously affected by contagion or if you have been in close contact with someone who you know has contracted COVID-19,” the Stockholm regional board said in a statement.

The move means Sweden is no longer keeping count of confirmed COVID-19 cases in the capital, which so far has recorded a vast majority of the country’s cases.

Det är alltså en kampanj i flera olika forum på flera olika språk, som statlig kinesiska medier just nu riktar mot Sveriges hantering av COVID-19, främst för att täcka upp för sina egna misstag.

Hu Xijin, chefredaktör för Global Times, är bara en av flera aktörer inom Kinas statliga medier som även tagti denna kampanj till sociala medier:

I ljuset av detta har även politiker i Sverige med nära band till Kina hakat på kampanjen. Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om Lydia Liu, tidigare Kristdemokrat som tvingades lämna partiet i slutet av fjolåret efter att hennes samarbete med kinesiska myndigheter avslöjats. Hon sitter nu i Nacka kommunfullmäktige som politisk vilde.

Samma Lydia Liu publicerade under gårdagen en artikel på hemsidan Chinese Nordic Newspaper, som verkar i Sverige med utgivningsbevis. På hemsidan hänvisas till att den statliga nyhetsbyrån Xinhua framhållit tidningen som viktig och inflytelserik vad gäller nyheter om Norden på kinesiska.

I den svenska kommunpolitikerns artikel på kinesiska, finns lustig grafik på bland annat statsminister Stefan Löfven:

Texten rakt översatt: ”lyssna på experter”, ”påbörjar åtgärder”, ”vi testar inte!”.

Artikelns budskap påminner i mångt och mycket och ovanstående ”rapportering” från Global Times och Xinhua. Lydia Liu verkar särskilt ha hakat upp sig på Stefan Löfven, som bland annat får kritik för att själv inte bära ansiktsmask när han ”inspekterar” drabbade områden – något som Kinas president Xi Jinping givetvis var noggrann med att göra tidigare denna vecka!

Avslutningen på Lydia Lius artikel är särskilt intressant, och lyder löst översatt som följer:

Kinas erfarenhet visar att den nya epidemin kan förebyggas och kontrolleras genom rationella åtgärder. Eftersom Sverige vare sig har resurser eller kapacitet att bekämpa epidemin, så måste vi nu tillsammans hantera situationen med största mod.

Det är oklart vad som i detta syfte menas med ”vi tillsammans”, men det är tydligt att den svenska kommunpolitikern här inte syftar på svenska myndigheter.

En kombination av tre faktorer gör att kinesiska medier och myndigheter spy galla över Sverige vad gäller hanteringen av COVID-19. Dels vill man avleda uppmärksamheten från de egna misstagen. Dels vill man straffa Sverige för den dåliga relationen i övrigt, som enligt kommunistpartiets synsätt beror på bland annat kritik av hanteringen av Gui Minhai. Slutligen finns det också ett mått av tafatthet i hur svenska myndigheter hanterat virusutbrott.

Så länge dessa tre faktorer kvarstår, finns all anledning att tro att Sverige även i fortsättningen kommer vara en av de främsta måltavlorna i Kinas propagandakampanj gällande COVID-19.

På kinesiska sociala medier sprids redan ett stort antal artiklar om det påstådda hot som Sverige utgör mot resten av Europa och världen med sin hantering av viruset, antingen skrivna direkt av eller med hänvisning till statliga kinesiska medier. Den som läser kinesiska kan bland annat ta en titt på nedanstående texter. (Rubriker fritt översatt av mig.)

Stor chock: Det första landet som hotar världen genom att ge up blev Sverige” (让人震惊:第一个放水祸害全世界的竟然是瑞典!)
Sverige har gett, förmågan att testa har kollapsat” (瑞典放弃,检测能力顶不住了)
Sverige och England, lyssnar ni?” (瑞典、英国听到没!)

Coronaviruset kommer inte från Kina, menar kinesiska diplomater och medier

Tidigare denna månad skrev jag här på InBeijing ett inlägg med rubriken ”Det stora propagandakriget om Kina och coronaviruset”. Sedan dess har kinesiska myndigheter ytterligare trappat upp sin propaganda på ett vis som Bill Bishop, författare av det inflytelserika nyhetsbrevet Sinocism, beskriver som ”omskrivning av historien i realtid”.

Den kinesiska propaganda som återgavs i mitt förra inlägg, handlade främst om omvärldens påstådda erkännande av Kinas fantastiska hantering av virusutbrottet. Framgången i själva hanteringen sades i sin tur bero på Kinas politiska system och Xi Jinpings ledarskap.

Nu har man dock flyttat fram positionerna ytterligare, genom att hinta att COVID-19 kanske inte alls uppkom i Kina. Teorin rapporterades först av den statliga nyhetsbyrån Xinhua, som citerade en kinesisk medicinsk specialist. Budskapet har sedan dess pushats inte bara av statliga medier utan också av landets diplomater:

Som ytterligare ett steg i detta har Kinas ambassad i Australien kontaktat flera australienska journalister, för att låta dem veta att rapportering som uppger att COVID-19 först bröt ut i Kina är lika med att ”politisera” viruset.

En journalist vid tidningen Australian Financial Review berättar om det mail han fick i en artikel med rubriken ”China changes virus narrative in bid to salvage soft power”.

För att få bort associeringen till Kina, jobbar man även hårt på att ord som ”Kina” eller ”Wuhan” inte ska finnas med i benämningen av viruset. I detta syfte jobbar flera kinesiska diplomater och journalister högvarv på Twitter, särskilt mot personer som snappat upp denna kampanj:

Varför är detta så viktigt att följa då? Jo, som bland annat slås fast i nyhetsbrevet Axios, så ger kampen om narrativet kring COVID-19 en försmak på den kinesiska propagandaapparatens muskler globalt. Det är ingen nyhet att kinesiska myndigheter fritt kan ändra händelseförloppet på hemmaplan. Men kan man med hjälp av satsningar på bland annat statliga medier och en mer ”aktiv” diplomati nu även göra likadant internationellt?

Vidare utgör detta fall ett typexempel på kinesiska myndigheters nya strategi att använda västerländska sociala medier, som ofta är blockerade i Kina, för att kabla ut kommunistpartiets propaganda till omvärlden.

Tidigare i år skrev jag här på InBeijing artikeln ”Kinas ambassader och diplomater allt mer aktiva på Twitter”, som förklarade denna taktik närmare. Där citeras bland annat en kartläggning av BBC, som identifierade 55 konton officiella konton som representerar kinesiska diplomater på Twitter. 32 av dem upprättades under 2019.

För syns skull bifogas ett par av deras tweets angående COVID-19 nedan:

Det budskap som man nu vill kabla ut angående COVID-19 består av flera delar. Dels alltså att viruset inte nödvändigtvis startade i Kina, och dels att den så kallade kinesiska modellen är den mest effektiva för att hantera sjukdomen.

Vidare vill man även framhålla Kina som en nyckelspelare i den globala kampen mot sjukdomen, samt kasta tvivel på andra länders förmåga att stoppa spridningen. Detta gäller då främst USA. Ett par exempel nedan från Hu Xijing, chefredaktör för Global Times, som ges ut av partitidningen Global Times:

Är denna propaganda effektiv då? Ja visst. Axios påpekar vidare hur en ekonomi vid Harvard denna vecka berömde Kina för att ha ”köpt oss alla tid” genom sin fenomenala hantering av viruset vid dess utbrott.

Och så till sist några tweets för den som vill läsa mer om hur verkligheten ser ut:

Åtalet mot Anna Lindstedt del 7: Därför är det rätt att åtala ambassadören

När rättegången mot tidigare Kinaambassadören Anna Lindstedt nu ska inledas nästa vecka, är det hög tid att fortsätta min serie om detta åtal.

De första fyra delarna innehåller främst information om händelseförloppet och olika aktörers roll eller syn på det inträffade:

Åtalet mot Anna Lindstedt del 1: Kevin Liu
Åtalet mot Anna Lindstedt del 2: Lista över möten och viktiga händelser
Åtalet mot Anna Lindstedt del 3: Kinas förföljelser, krav och hot mot SVT
Åtalet mot Anna Lindstedt del 4: Kritiken från chefer och kollegor

Vidare finns två inlägg om huvudpersonen, nämligen Anna Lindstedt själv. Där beskrivs bland annat hennes dramatiska reaktion på beskedet att hon måste lämna Peking i förtid, samt det försvar som hon tillsammans med sin advokat konstruerat innan rättegången:

Åtalet mot Anna Lindstedt del 5: Ambassadörens reaktion då hon tvingades lämna Peking i förtid
Åtalet mot Anna Lindstedt del 6: Ambassadörens försvar

I den sista artikeln citeras även motståndare till att Anna Lindstedt alls ställs inför rätta. Som av en händelse är de flesta som uttrycker denna synpunkt själva ambassadörer; inte mindre än 21 stycken nuvarande eller tidigare ambassadörer argumenterade i en debattartikel i Dagens Nyheter för att rättegången är fel.

Deras försvar av Anna Lindstedt verkar ha gett vissa om än små ringar på vattnet. Budskapet snappades exempelvis upp av Dagens Nyheters kulturskribent Maria Schottenius, som för ett par veckor sedan publicerade en artikel med den talande rubriken ”Det är obegripligt och upprörande att ambassadör Anna Lindstedt åtalas”.

Med utgångspunkt i Schottenius artikel tänkte jag i dag skriva om varför hon och ambassadörerna har fel, och varför det är rätt att väcka åtal mot Anna Lindstedt.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 7: Därför är det rätt att åtala ambassadören

En blick på Maria Schottenius artikel på Dagens Nyheters kultursida ger vid handen att hon är lika oförstående som Anna Lindstedt inför hur kinesisk påverkan fungerar.

Ett av Schottenius främsta argument för att åtalet är felaktigt är att Lindstedt omöjligen kan ha förhandlat med kinesiska myndigheter, eftersom de uppmärksammade mötena i januari i fjol blott hölls med ett par kinesiska affärsmän.

Men hela världen ser inte ut som lilla Sverige. För även om den kinesiska regimen givetvis förnekar att så är fallet, så använder man regelbundet affärsmän som agenter för att uppnå kommunistpartiets politiska mål.

Detta framkommer tydligt i SÄPO:s drygt 600 sidor långa förundersökning, som det är ytterst tveksamt huruvida Schottenius har läst i sin helhet. Där beskrivs ju uttryckligen hur en av dessa affärsmän satt på Kinas ambassad och förhandlade direkt med Peking om Gui Minhais frihet.

Förhör med Anna Lindstedt, från SÄPO:s förundersökning.

Schottenius framhåller att åtalet strider mot diplomatisk sedvänja och praxis. Gott så. Men det gör ju även Lindstedts handlingar, vilket blir tydligt för den som tar sig tid att sätta sig in i fallet genom att åtminstone läsa förundersökningen.

Där framkommer inte bara hur Lindstedt försökte mörka mötet med de kinesiska affärsmännen för Utrikesdepartementet i Stockholm, även efter att det ägt rum. Där framkommer även hur hon vägrat lyssna på mer eller mindre raka instruktioner från sina chefer att lämna Angela Gui ifred.

Istället valde Lindstedt att äventyra Angela Guis säkerhet, vilket inte har något alls att göra med att handla i Sveriges intressen.

Det har definitivt heller ingenting att göra med tidigare ambassadörer som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam, som Schottenius drar paralleller till, trots att deras stordåd knappast kan rättfärdiga Anna Lindstedts huvudlösa vårdslöshet.

Trots att det står utom rimligt tvivel att Lindstedt har gått över gränsen och misskött sin position, så motsätter sig Schottenius att hon ska utredas. Detta alltså bland annat med hänvisning till den ovannämnda texten i Dagens Nyheter som är skriven av 21 personer som själva är ambassadörer.

Initiativtagaren till uppropet är Sven Hirdman, som i förhör med SÄPO benämner Gui Minhai som “den så kallade bokhandlaren”. I samma förhör sprider Hirdman kinesisk propaganda genom att återge smutskastningar i form av anklagelser om bedrägeri som Gui Minhai sägs ha bedrivit när han bodde i Göteborg.

Hirdman uppmanar rentav SÄPO att läsa om detta i Folket i Bild/Kulturfront, en “anti-imperialistisk” tidskrift vars texter i ämnet redaktör Knut Lindelöf sedan själv ångrade. Lindelöf insåg nämligen att texterna riskerade göra honom till en “kinesisk knähund”.

Förhör med Sven Hirdman, från SÄPO:s förundersökning.

Hirdman sprider rykten, Schottenius hänvisar till Hirdman. Propagandan har därmed fått oss dit den vill. Är Gui Minhai en bedragare? Agerar kinesiska affärsmän verkigen i regimens intresse? Halvsanningar sprids, sidodebatter inleds, tvivel skapas.

Visst har Schottenius en poäng när hon ifrågasätter brottsrubriceringen “egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”. Som jag har nämnt tidigare i min serie om detta åtal, så blir det svårt att bevisa att Lindstedt handlat med uppsåt.

Men varför envisas Schottenius likt de 21 ambassadörerna med att UD måste hantera detta ärende internt? Om något så har ju detta fall visat på en tveksam arbetskultur inom ett av våra viktigaste departementet. Man talar inte ur skägget och håller varandra bakom ryggen.

Förutom att det framgår i förundersökningen, så har Expressen gett flera tydliga exempel på UD:s interna problem inom detta område, bland annat i en ledarartikel med rubriken ”Kinahaveriet går hela vägen upp i toppen”. Varför ska då ett departement med sådana problem utreda sig själv? Varför inte låta rättsväsendet gå till botten med saken? Räds man transparens?

Schottenius menar rent av att en oberoende utredning av Lindstedts vårdslösa beteende riskerar drabba UD:s självständighet. Man kan dels fråga sig hur, och dels fråga sig att det kanske vore lika bra givet allt som kommit fram under detta debacle.

Vidare visar Schottenius själv tecken på vårdslöshet, då hennes argumentation bygger på att det var fel av UD att kontakta SÄPO för att höra sig för huruvida Angela Guis säkerhet var i fara.

Förhoppningsvis sker denna argumentation mot bättre vetande. För om det inte är så att Schottenius inte förstår vad den kinesiska regimen är kapabel till, så uppvisar hon en slående likgiltighet inför Gui Minhais dotter och hennes utsatta position.

Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché vid Sverige ambassad i Peking som i dag undervisar vid Cornell University, kontaktade Dagens Nyheter för att publicera ett svar på Schottenius försvarstal för Anna Lindstedt. I hans text står bland annat följande att läsa:

I praktiken gick alltså en svensk representant den kinesiska diktaturens ärenden i stället för Sveriges. Frågan hur hon så kapitalt kunde förlora omdömet är självklart legitim, och kan ej bortförklaras med behovet av ”handlingsutrymme.” Visst, ambassadörer umgås med vilken maffia som helst, om det främjar Sveriges intressen. Men att dra in en svensk medborgare, redan under kinesiskt hot, i förhandlingar med en hänsynslös stormakt som vi vet är ute efter att tysta henne?

I förhörsprotokollen ser vi att ambassadör Lindstedt uteslöt alla kollegor från Gui Minhais fall (utom en ambassadanställd som tills nyligen var kinesisk medborgare), och inte ens tog hjälp med att kolla upp ”affärsmännens” bakgrund. Frågor om säkerhetskurserna hon skulle ha gått viftar hon bort.

Även Fiskesjö uttrycker tvivel om huruvida Schottenius har läst SÄPO:s förhörsprotokoll i sin helhet, och uppmanar henne att begära ut dem för att se efter vems version som är mest trovärdig.

Han framhåller vidare att åtalet är nödvändigt för Sveriges skulle, samt understryker hur Lindstedts agerande inte har något att göra med vare sig Harald Edelstams eller Raoul Wallenbergs insatser, ty de spelade inte med i diktaturens försök att tysta kritiker.

Eftersom Maria Schottenius är anställd på Dagens Nyheter får hon möjlighet att skriva en replik på Magnus Fiskesjös replik. Den är kort och avslutas med en retorisk fråga huruvida Fiskesjö vill att SÄPO ska sköta utrikespolitiken i fortsättningen.

Det är det givetvis ingen som har påstått, och allra minst Magnus Fiskesjö. Repliken visar snarast på hur substanslös Schottenius argumentation i ämnet är. Det vore sannolikt spännande att veta om hon egentligen har läst förundersökningen till det fall hon uttalar sig så auktoritärt om.

Ännu har jag inte sett några övertygande argument om varför en ambassadör ska stå över lagen och inte kunna åtalas efter att grovt ha misskött sitt arbete.

Fotografier av Hokkaidos storslagna natur, del 1

I tider av virusutbrott, orättfärdiga fängelsedomar och ett allmänt förvärrat politisk läge i Östasien, kan det ibland vara nyttigt att varva nyhetsflödet med något positivt eller i alla fall någonting vackert.

Därför kommer jag med jämna mellanrum att publicera några av de bilder jag tagit under min tid på Hokkaido, ön som utgör den nordligaste av Japans 47 prefekturer och tillika mitt hem sedan oktober i fjol.

Hokkaido är känd för sin fantastiska natur. Särskilt vinterlandskapen står ut med tanke på de stora mängder snö som faller här; på flera platser får omkring 15 meter av dessa sköna flingor årligen.

Just bilderna nedan är från en fotokurs som jag kunde genomföra tack vare ett stipendium för vidareutbildning från svenska journalistförbundet. Det inkluderade omkring 1 700 kilometers bilåkning på fyra dagar, i de mest karga och glesbefolkade delarna på öns östra och norra delar.

I dessa tider är det alltid en upplevelse att vistas i en riktig vinter, särskilt bland dramatiska bergstoppar och sällsynta djurarter. Det är för mig en gåta varför det bara bor lite drygt fem miljoner japaner på denna vackra ö – vars yta är ungefär lika stor som Irland – samtidigt som väl över 30 miljoner trängs i ett allt mer gentrifierat Tokyo.

Bilderna nedan är tagna med systemkamera och förminskade i storlek för att lättare kunna ses här på bloggen. Det går att klicka på dem för en marginellt större och mer högupplöst version.

Solnedgång över bergskedjan som löper ut från nationalparken Shiretoko på Hokkaidos östkust, där gränsen man fortfarande tvistar med Ryssland om de omkringliggande öarna.

Detta är inte ett ensamt träd utan en rad av träd, någonstans längs med de ofta tomma vägarna i centrala Hokkaido.

Mer träd, denna gång på en bergssida, på vägen upp mot sjön Shikaribetsu som är Hokkaidos högst belägna på 810 meters höjd.

Den japanska tranan är en utrotningshotad art trana, som håller till i de nordöstra delarna av Hokkaido. I dag finns mindre än 3 000 av dessa fåglar kvar i sin naturliga miljö.

Ett litet isberg längs med kusten vid den lilla staden Abashiri, som är känd för sina massor med drivis som varje vinter flyter hit från Amurflodens utlopp i Sibirien.

Många av Hokkaidos berg är prydda av de hundratals skidbackar som finns över ön. Här solnedgång över Sahoro, centrala Hokkaido.

Fiske har länge varit en av Hokkaidos viktigaste näringar, och traditionellt torkas fisken för att säkra tillgången av mat under de långa och bistra vintrarna.

Den japanska tranan vid en flod i nordöstra Hokkaido där flera av fåglarna häckar.

Ännu ett foto av solnedgången över bergen i närheten av Shiretoko..

..och ännu ett foto av de lika korta som vackra solnedgångarna under Hokkaidos vinter, som förresten sällan är så klara som när vi var ute och fotograferade. Tur med vädret!

Det var några av de hundratals eller kanske tusentals foton som jag tagit under min tid här. Hoppas de kan göra någon rättvisa för att spegla Hokkaidos vackra natur!

Ny rapport: Muslimska tvångsarbetare tillverkar åt H&M och Electrolux i Kina

Det var en fruktansvärt obehaglig rapport som Australian Strategic Policy Institute (ASPI) släppte till helgen. Den visar på en helt ny grad av repression i Xinjiang, där de muslimer som hållits i politiska fångläger nu slussas ut som tvångsarbetare till andra provinser i Kina.

I rapportens början framkommer hur det handlar om minst 80 000 tvångsarbetare som med början 2017 tvingats arbeta på fabriksgolv långt hemifrån:

This report estimates that more than 80,000 Uyghurs were transferred out of Xinjiang to work in factories across China between 2017 and 2019, and some of them were sent directly from detention camps. The estimated figure is conservative and the actual figure is likely to be far higher. In factories far away from home, they typically live in segregated dormitories, undergo organised Mandarin and ideological training outside working hours, are subject to constant surveillance, and are forbidden from participating in religious observances.

ASPI konstaterar hur man från myndigheternas sida menar att fångarna har ”tagit examen” efter en viss tid. De slussas då ut i arbete såväl i Xinjiang som andra provinser i Kina, ofta direkt från fånglägren.

I rapporten har 27 fabriker i nio provinser som använt sig av tvångsarbetare från lägren i Xinjiang identifierats. Vidare listas 83 internationella företag vars produkter tillverkas av de före detta lägerfångarna. På listan finns två svenska företag: Electrolux och H&M.

Kampanjen med att slussa ut uigurer och andra muslimska minoriteter till dessa fabriker kallas för ”Xinjiang Aid” (援疆). Namnet springer ur det faktum att en slags arbetsförmedlare får betalt per person för varje muslim som tvingas ut i arbete.

Det handlar alltså i realiteten om en slags slavhandel, där tvångsarbete enligt rapporten ses som steg i ledet för ”omskolningen” av etniska minoriteter. Ett av många skrämmande officiella citat som återges är:

A local government work report from 2019 reads: ‘For every batch [of workers] that is trained, a batch of employment will be arranged and a batch will be transferred. Those employed need to receive thorough ideological education and remain in their jobs.’

Förutom officiella dokument har ASPI bland annat använt sig av satellitbilder, akademisk forskning och mediarapporter från området för att komma till rapportens slutsatser. Man har också hittat flera annonser för detta tvångsarbete helt öppet på internet.

Nedan följer en sådan annons från ett företag baserat i staden Qingdao, som säger sig kunna erbjuda ett stort antal arbetare från Xinjiang till fabriker i andra provinser. Arbetarna i frågan sägs vara ”kvalificerade”, ”ledda av myndigheterna” samt ”pålitliga” och ”säkra”.

En av flera skärmdumpar och illustrationer i ASPI:s nya rapport.

En annan annons utger sig för att kunna förse potentiella fabriker med 1 000 uigurer i åldern 16-18 år med fördelar som i rapporten översätts till ”semi-military style management” och ”can withstand hardship”. Minimiordern, understryker annonsen, är 100 arbetare.

Rapporten ger också en bakgrund till själva kampanjen som i sig är fascinerande att läsa:

Following further violence and the mass detention of Uyghurs in early 2017, the ‘Xinjiang Aid’ agenda became a top political priority. Local governments and corporations were strongly encouraged to find employment opportunities for newly ‘re-educated’ Uyghurs, under a policy termed ‘industrial Xinjiang Aid’.

(…)

By late 2018, cheap labour emerging from the ‘re-education camps’ had become an important driver of Xinjiang’s economy, according to an official statement by the Xinjiang Development and Reform Commission. There is now a direct pipeline of Uyghur workers from ‘vocational training’ and political indoctrination in Xinjiang to factory work across China. ‘For every batch (of workers) that is trained, a batch of employment will be arranged and the batch will be transferred’, a 2019 government work report from Karakax county reads. In some cases, labour transfers outside of Xinjiang are organised even before vocational training and political indoctrination start—to ensure ‘100% employment rate’ for the ‘trained’ Uyghurs.

Det understryks också hur kommersiella motiv är en stor drivkraft i handeln med tvångsarbetare, för såväl lokala myndigheter som mottagarna av arbetskraft och de ”agenter” som förmedlar den.

I rapporten nämns flera siffror och belopp som kommer direkt från myndigheterna. En agent som förmedlar en arbetare till en fabrik i Xinjiang belönas med 20 yuan, alltså lite drygt 25 kronor. Om man lyckas förmedla en tvångsarbetare till en annan provins så stiger dock arvodet till 300 yuan.

Det framkommer även hur fabriker som tar emot de muslimska arbetarna får kompensation från myndigheterna i Xinjiang: 1 000 yuan i kontanter för varje årskontrakt som tecknas, och 5 000 yuan för varje kontrakt på tre år.

Rapporten visar alltså detaljerat hur de muslimska minoriteter som tidigare hållits i politiska fångläger alltså blir föremål för en slags människo- eller slavhandel. Ett känsligt ämne förstås, varför rapporten har avfärdats i hårda ordalag av kinesiska myndigheter.

Det handlar dock främst om att skjuta budbäraren. Exempelvis står följande att läsa i artikeln ”Firms slam forced labor report as ‘full of lies’” från statliga Global Times:

”This type of report is full of lies. The aid program is a beneficial scheme that helps Uygur people to earn income and learn new skills. Xinjiang workers are recruited in a formal and legal way, some through local personnel departments, and others via human resource agencies. They [the workers] are all voluntary,” a local official surnamed Chen in Aksu prefecture, Northwest China’s Xinjiang Uygur Autonomous Region told the Global Times on Monday.

(…)

China’s Ministry of Foreign Affairs refuted the claims at Monday’s regular press conference. The institute has repeatedly thrown out biased fallacies on issues related to Xinjiang, which is only another step to follow the anti-China forces of the US, aiming to smear and discredit the Chinese government’s efforts of anti-terrorism in the Xinjiang region, said Zhao Lijian, spokesperson for the Foreign Ministry.

Tyvärr har jag inte sett särskilt mycket uppmärksamhet kring denna skräckrapport i Sverige. Dock debatteras situationen flitigt i utländska medier, organisationer och inte minst sociala medier. Se några exempel via länkarna nedan.

RELATERAD LÄSNING:

China Uighurs ’moved into factory forced labour’ for foreign brands” (BBC)
China transferred detained Uighurs to factories used by global brands – report” (The Guardian)
Apple, Nike and other major companies implicated in Muslim forced labour in China” (ABC News)
China follows lead of Nazis and Stalin, uses Uighurs for servile labor” (Washington Examiner)

Därför inför USA visumrestriktioner mot statlig kinesisk media

Denna vecka meddelade USA:s regering att man inför visumrestriktioner mot fem statliga kinesiska medier. 60 stycken kinesiska journalister måste nu lämna USA till mitten av mars.

Åtgärderna kommer efter att tre journalister från Wall Street Journal tvingats lämna Kina med kort varsel, vilket jag för ett par veckor sedan skrev närmare om här på InBeijing.

Vid en första anblick ser nyheten ut som en slags överdriven hämndaktion, där man utvisar 60 kinesiska reportrar som svar på att tre stycken amerikanska har fått lämna Kina. Det är tyvärr även så som händelsen rapporterats i Sverige, i den mån den alls har uppmärksammats.

Branschtidningen Journalisten skriver exempelvis en kort notis med rubriken ”USA kastar ut 60 kinesiska journalister”. Förvisso är detta inte fel i sak. Men samtidigt är bakgrunden oerhört viktig att förstå i sammanhanget.

Liksom är fallet inom handel, investeringar och många andra områden, så understryker amerikanska myndigheter att visumbegränsningarna handlar om ömsesidighet (reciprocity), alltså lika villkor för båda sidor.

De tre journalister från Wall Street Journal som sparkades ut från Kina förra månaden utgjorde bara en ny nivå av den systematiska förföljelse mot utländska journalister i Kina som förvärrats sedan Xi Jinping blev president.

Den som vill veta mer om denna förföljelse kan exempelvis läsa den nya årsrapporten från China Foreign Correspondents Club, som släpptes tidigare denna månad.

Där framgår att visum ofta används som hot för att påverka utländska journalisters rapportering, samt att 82 procent av de svarande upplever att de förhindras utföra sina arbete genom andra åtgärder från myndigheterna, inklusive fysiskt våld:

Kinesiska journalister som arbetar i USA upplever inga liknande problem, i alla fall inte på tillnärmelsevis lika stor skala. På tal om skala då, hur kommer det sig att amerikanska myndigheter skickar hem 60 kinesiska journalister, och hur kan detta rimma med lika villkor?

Jo, i samband med de nya restriktionerna så sade en amerikansk tjänsteman att USA har utfärdat 3 000 I-visum till kinesiska medborgare som arbetar inom den amerikanska medieindustrin.

Samma tjänsteman poängterade att antalet amerikanska journalister i Kina kan räknas i ”dussintal”, samtidigt som flera alltså nekas visum eller måste lämna landet. Enligt siffror som BBC citerar, så finns 75 amerikanska journalister på plats i Kina.

De restriktioner som nu införs drabbar långt ifrån alla av de 3 000 kinesiska mediearbetare som verkar i USA. Det är fem statliga medier som drabbas; China Global Television Network, nyhetsbyrån Xinhua, China Daily, China Radio International samt Hai Tian Development som distribuerar partitidningen Folkets Dagblad i USA.

Dessa fem organisationer har sammanlagt 160 kinesiska medborgare i USA på journalistvisum. Detta antal ska nu minska till 100. De övriga 2 840 kinesiska mediearbetarna i USA drabbas inte. (Många av dessa arbetar för medier som inte ägs och styrs av Kinas regim, samt med andra uppgifter än traditionell nyhetsbevakning.)

Även fast det är tydligt att säkerhet och villkor försämras för utländska journalister i Kina, samt att betydligt fler kinesiska journalister tillåts verka i USA än vice versa, så har det länge funnits motstånd till att svara med samma medel och begränsa Kinas statliga medier i USA.

De främsta argumenten för detta är givetvis att det innebär restriktioner mot pressfriheten, samt att man kan förvänta sig mer från en demokrati som USA än en diktatur som Kina. USA, heter det, borde föregå med gott exempel och uppvisa en så kallad ”moral high ground”.

Men dessa kritiker har missat den viktigaste delen i det amerikanska utrikesdepartementets pressmeddelande i samband med restriktionerna, nämligen:

The U.S. government is today instituting a personnel cap on certain PRC-controlled state media entities in the United States – specifically, the five entities that were designated by the U.S. State Department on February 18, 2020, as foreign missions of the People’s Republic of China. This cap limits the number of Chinese citizens permitted to work for these organizations in the United States at any given time.

The cap applies to the five Chinese state media entities operating in the United States that have been designated as foreign missions, which recognizes that they are effectively controlled by the PRC government. Unlike foreign media organizations in China, these entities are not independent news organizations.

Förra månaden klassificerade amerikanska myndigheter de ovanstående fem statliga kinesiska medierna som organisationer vilka handlar i en utländsk makts intressen. Och det med all rätt.

Detta är nämligen ingenting som ens Kina hymlar med. Den regim som äger och kontrollerar medierna, beskriver dem nämligen som propagandakanaler. Det finns otaliga exempel på detta. Här ett direkt citat från Xi Jinping, återgett av Reuters:

Xi also signaled that the ruling Communist Party would not be relaxing its tight grip on the media any time soon.

Media must follow the party line, uphold the “correct guidance of public opinion” and promote “positive propaganda as the main theme”, the reports paraphrased Xi as saying.

Från en amerikansk synvinkel så handlar snarare om att begränsa antalet propagandaarbetare än att sprak ut 60 journalister. Det är vidare viktigt att framhålla de diametralt annorlunda anledningarna till att amerikanska respektive kinesiska journalister fått sina visum indragna.

Journalisterna från Wall Street Journal tvingades ut från Kina efter en artikel från tidningens ledarredaktion som inte föll den kinesiska regimen på läppen. Alltså ett tydligt försök att styra rapporteringen och sätta skräck i övriga utländska journalister.

De kinesiska journalisterna tvingas lämna som en konsekvens av de tilltagande förföljelserna mot utländska medier i Kina. Såväl denna gång, som när statliga kinesiska medier listades som utländska aktörer förra månaden, har amerikanska myndigheter varit noga med att understryka att full frihet i yrkesutövningen fortfarande gäller för kinesiska och andra medier på plats i USA.

Icke desto mindre råder givetvis olika åsikter gällande USA:s beslut. De två olika ståndpunkterna kan sammanfattas med hjälp av följande tweets:

Och på tal om tweets, så har kinesiska myndigheter redan gett intentioner på att man så att säga kommer hämnas på USA:s hämndaktion. Så här skriver utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying på Twitter:

Det finns alltså anledning att förvänta sig ytterligare restriktioner mot och förföljelse av utländska journalister i Kina. Något som även borde få andra länder att tänka till vad gäller så kallad ömsesidighet.

Svenska journalister omfattas nämligen också av detta. Förutom att jag själv blivit svartlistad från Kina, så har bland annat Dagens Nyheter och Expressen bara under det senaste året avslöjat att de haft problem med sin ackreditering till landet.

I januari sade exempelvis Kina ambassadör rakt ut att Expressens reportrar ”måste förändra det felaktiga sättet att rapportera om Kina” för att något visum till landet ska komma på tal.

Som jag skrev i just Expressen för ett drygt år sedan, så arbetar sju stycken journalister från Kinas statliga medier samtidigt helt ostört i Sverige. Dessa inkluderar ”journalister” från statliga medier vars officiella uppgift är att sprida kommunistpartiets propaganda, och personal från den tv-kanal som paraderat Gui Minhai i rutan.

I den ömsesidiga respektens namn, borde svenska myndigheter ta sig en funderare på dessa journalisters aktivitet i Sverige, särskilt om svenska kollegor inte tillåts verka i Kina och de allmänna förföljelserna av utländska medier där förvärras ytterligare.

För den som vill ha en aning om det generella tillståndet för pressfrihet i Kina respektive USA, kan Reportrar utan gränsers globala pressfrihetsindex vara användbart.

USA befinner sig där på plats 48 av 180 nationer. Kina däremot återfinns på position 177 bakom Saudiarabien, Syrien och Sudan,

Det stora propagandakriget om Kina och coronaviruset

Som jag tidigare tillstått här på InBeijing, så är det riktigt intressanta med coronavirusets pågående härjningar vare sig antalet insjuknade eller döda. Dels är det enligt min mening mer intressant att följa vad som sker med Kinas ekonomi, vilket vi säkert får anledning att återkomma till.

Dels är det intressant att se hur den kinesiska regimen kämpar för att kontrollera narrativet kring det inträffade. Från myndigheternas håll förstår man givetvis vikten av detta. Sannolikt skulle kommunistpartiets legitimitet få sig en ordentlig törn om alla snedsteg som i ett tidigt stadium förvärrade utbrottet blev kända för allmänheten.

Ett annat syfte med propagandan om myndigheternas suveräna hantering av detta virus handlar givetvis om att stärka regimens legitimitet även i utlandet. New York Times sammanfattade nyligen situationen väl i en artikel med rubriken ”China Spins Coronavirus Crisis, Hailing Itself as a Global Leader”:

The Chinese government silenced whistle-blowers, withheld crucial information and played down the threat posed by the new coronavirus, allowing an epidemic that has killed thousands to take hold across the country.

Now the ruling Communist Party, facing a storm of anger from the Chinese public over its missteps, is trying to rehabilitate its image by rebranding itself as the unequivocal leader in the global fight against the virus.

The state-run news media has hailed China’s response to the outbreak as a model for the world, accusing countries like the United States and South Korea of acting sluggishly to contain the spread.

Tidningen beskriver hur särskilt fokus ligger på att framhålla Kinas politiska system och Xi Jinpings ledarskap som två avgörande faktorer för den påstått effektiva hanteringen av viruset. En populär hashtag som figurerar online översätts till ”The Chinese method is the only method that has proved successful”.

Exempelvis har Xinhua, Kinas statliga nyhetsbyrå, i sina rapporter inkluderat utlåtanden av utländska experter från allierade länder som Ryssland, Vitryssland och Kuba. De har berömt det kinesiska ledarskapet för deras öppenhet och ansvarsfulla attityd.

Inte helt oväntat får sig USA en känga i det officiella kinesiska narrativet. Bland annat beskylls landet för att baktala Kina, samtidigt som det amerikanska politiska systemet sägs sakna förmåga att hantera det pågående virusutbrottet.

China Media Project rapporterade förra veckan hur en bok om regimens och Xi Jinpings fantastiska åtgärder på området redan publiceras och nu får oändligt med beröm i statliga medier:

According to the Xinhua News Agency release on the book, it “collectively reflects General Secretary Xi Jinping’s commitment to the people, his sense of mission, his far-reaching strategic vision and outstanding leadership as the leader of a major power.”

This is a narrative being pushed insistently in the People’s Daily and other Party-state media in recent days. The idea that the Chinese Communist Party, despite all evidence to the contrary, and despite the broad undercurrent of popular anger on Chinese social media, has faced the epidemic with great wisdom and effectiveness from the start.

Boken – som ska ges ut på sex språk – publiceras av Kinas centrala propagandadepartement och statsrådets informationskontor, samt en ”kulturbyrå” vars fulla namn China Media Project översätter till China Intercontinental Communication Center (CICC).

De tre är egentligen en och samma aktör, eftersom CICC enligt kinesiska register relaterade till landet system för social kreditvärdighet tillhör det centrala propagandadepartementet, som i sin tur sorteras under statsrådets informationskontor.

Vidare kan man även gå direkt till källorna för tydliga exempel. Vad sägs till exempel om nedanstående omröstning från Xinhua, som har över 12 miljoner följare på Twitter?

New York Times reflekterar även över hur denna intensiva propagandapush kan ha att göra med nervositet och osäkerhet från kommunistpartiets sida. Intervjuade experter säger att utbrottet riskerar att leda kritik som kan underminera såväl Kinas globala ambitioner som partiets image inom och utanför Kina.

De stora resurser som läggs på att kontrollera narrativet kan ses som ”ett sista försök av Xi Jinping att avleda kritik och undvika krav från det internationella samfundet för en grundlig redogörelse över vad som skett”, vilket skulle förklara inkluderingen av utländska experters beröm i många av rapporterna.

För den inhemska publiken har myndigheterna, enligt New York Times rapport, skickat ut hundratals journalister från statliga medier för att producera sentimentala rapporter om striden mot viruset. Patriotism, självuppoffring och Xi Jinpings ledarskap i kampen mot Corona är vanliga teman.

Xi Jinping höll undr föregående helg även en enorm telekonferens med 170 000 partikadrer. Där sade presidenten att minskningen i antalet nya fall ”återigen demonstrerar de tydliga fördelarna med Kinas kommunistparti och det politiska systemet socialism med kinesiska förtecken”.

Xi Jinping har tidigare klarat sig helskinnad från många tidigare politiska kriser i Kina, antingen genom att lägga skulden på någon annan eller med propagandamaskineriets hjälp. Något som även inhemska analytiker som New York Times talar med tror blir svårare denna gång:

Wu Qiang, a political analyst in Beijing and a critic of the party, said a propaganda campaign was unlikely to satisfy the public.

“It is difficult to believe that the Chinese Communist Party has played the role of a hero or leader in the so-called coronavirus prevention in the world,” he said.

He added that Mr. Xi would most likely struggle to regain trust.

“This crisis has caused a fatal blow to Xi Jinping’s personal image,” he said. “For a long time to come, the public will continue to doubt him, and this doubt is irreparable.”

Det pågår visserligen en viss rapportering från medborgarjournalister och relativt självständiga medier som Caixin angående coronaviruset. Men detta sker med personlig säkerhet som insats.

Exempelvis har flera rapporter från Caixin raderats ganska omedelbart efter publicering. Detta har blivit så förutsägbart att skärmdumpar måste tas av sådana artiklar då de läggs upp på nätet:

Just det långa reportage från Caixin som åsyftas i tweeten ovan, handlar om hur myndigheter och lokala tjänstemän från ett tidigt stadium ignorerade och till och med förföljde medicinsk personal och andra personer som vid ett tidigt skede varnade för coronaviruset.

Texten hade rubriken ”Tracking the Source of Novel Coronavirus Gene Sequencing: When the Alarm Goes Off” och finns att läsa här på både kinesiska och engelska.

RELATERAD LÄSNING:

Beijing Knows Who to Blame for the Virus: America” (Foreign Policy)
‘They’re chasing me’: the journalist who wouldn’t stay quiet on Covid-19” (The Guardian)
Coronavirus: The ‘propaganda push’ in China” (BBC)
A fairy tale ending: China’s battle against the epidemic transforms into political slogans” (Hong Kong Free Press)
The Chinese as world leaders? That notion just died” (The Australian)

USA och Kanada uttalar stöd för Gui Minhai och solidaritet med Sverige

Efter den tio år långa fängelsedomen mot Gui Minhai förra veckan, skrev jag här på InBeijing om det breda uttalade stödet som Gui och Sverige fick från omvärlden.

Jag skrev även om hur Angela Gui efterlyste större samverkan mellan Sverige och andra länder, samt hur Ulf Kristersson vill se att Sverige agerar tillsammans med EU, USA och Kanada för att ”samla omvärlden mot Kina” över Gui Minhai.

Nu har den svenska regeringen möjlighet att göra just detta. Medan EU var tidigt med att ge sitt stöd, så har tydliga ställningstaganden kommit också från USA och Kanada de senaste dagarna.

Det började med ett uttalande från amerikanska utrikesdepartementet redan i torsdags, som löd enligt följande:

We strongly condemn the People’s Republic of China’s (P.R.C.) sentencing of Swedish citizen Gui Minhai on February 24. We call on the PRC government to release him immediately and unconditionally. The United States and our partners are bound by shared principles of rule of law, liberty, equality, and human dignity. We will continue to stand with our partners and allies to promote greater respect for human rights and fundamental freedoms in China.

Det är anmärkningsvärt att uttalandet från USA de facto är ännu starkare än det från EU, som främst uppmanade Kina till transparens och samarbete med svenska myndigheter.

Medan USA kräver Gui Minhais omedelbara frisläppning, nöjer sig alltså EU med att ”allvarligt ifrågasätta” fallet samt konstatera att Guis rättigheter inte har blivit tillgodosedda.

Den sannolika anledningen till detta är att en eller flera länder i EU – ingen nämnd, ingen glömd – har motsatt sig ett starkare uttalande. Detta kan i sig ses som ännu ett exempel på kinesisk påverkan, eller i alla fall Kinas ökade inflytande i vissa av Europas medlemsstater.

För bara ett par timmar sedan visade även Kanadas utrikesdepartement sitt stöd genom följande meddelande på Twitter:

Här är det intressant att notera hur kanadensiska myndigheter uttalar stöd genom att posta om en tweet från utrikesminister Ann Linde. Det skulle kunna ses som ett försök att sträcka ut en hand till Linde för samverkan.

Som läsare av InBeijing redan känner till, så kidnappade kinesisk polis två kanadensiska medborgare vid namn Michael Kovrig och Michael Spavor i december 2018. Detta var en direkt hämndaktion på att Huaweis finanschef Meng Wanzhou greps vid Vancouvers flygplats efter förfrågan om utlämning från USA.

Liksom var fallet med Gui Minhai, så har Kovrig och Spavor blivit nekade konsulära besök. De har heller inte fått träffa familjer eller utse egna advokater. Till skillnad mot hur Meng Wanzhou har behandlats i Kanada, så har en hel rad rättigheter som de båda kanadensarna garanterats enligt internationell lag inte blivit tillgodosedda.

Det finns nu alltså en stor möjlighet för svenska myndigheter att samarbeta med Kanada, USA, EU och en rad aktörer för att pressa Kina om såväl Gui Minhai som andra konsulära fall och rättsvidriga övergrepp. Ta vara på det.