juli 2012

Historielektion: Opiumkrigen i Kina

Då jag ju faktiskt är ”historiker” i grunden (fil. kand. i modern kinesisk historia), så händer det att jag ibland skriver rena historiska uppslag för något av de magasin i denna genre som i Sverige ju är ganska populära.

Senast skrev jag en artikel om Kinas opiumkrig, som finns att läsa i aktuellt nummer av Allt om Historia.

De två opiumkrigen (1839-42 och 1856-60) innebar att Kinas militära och politiska svaghet blottades. Fredsfördragen tvingade landet att öppna sig mot väst, och påskyndade kejsardömets fall.

Många i Kina anser att landet ”förnedrades” under dessa konflikter, som har satt spår vilka känns av i internationella relationer i dag.

Uppslaget nedan tjänar väl som ingång i de viktigaste orsakerna, händelserna och påföljderna av de två opiumkrigen.

Du kan läsa i större text eller fullskärm via knapparna under dokumentet.

Londons OS-invigning, jämfört med Pekings

Det var många som frågade sig hur London skulle kunna matcha den påkostade och magnifika OS-invigningen i Peking 2008.

Filmregissören Zhang Yimou – känd för påkostade, episka filmer som Hero och The Flowers of War – slog ju som bekant på stort med en blandning av specialeffekter och stora, synkroniserade hav av människor.

Brittiska regissören Danny Boyle – bakom bland annat Trainspotting och Slumdog Millionare – hade en relativt liten budget att röra sig med.

Och Bleacher Report påpekar mycket riktigt att London inte hade en chans mot Peking då det gäller storlek eller effekter.

Man bryter ner de båda ceremonierna i kategorierna ”intro”, ”kulturella segment”, ”visuella effekter” och ”tändning av elden”. I sammanfattningen ”overall” får London 8 poäng, mot 9,5 poäng för Peking.

Även Washington Post håller med om att Pekings invigning var maffigare:

Whereas Beijing had 2,008 pounding drummers, London’s ceremony started with 70 sheep, 12 horses, 10 chickens and nine geese in a quirky farmyard scene.

“There has to be a modesty,” Boyle said. “You can’t get grandiose with this job because you are following Beijing.”

Washington Post påpekar också att Peking spenderade 40 miljarder dollar på sitt OS, jämfört med årets brittiska budget på 15 miljarder dollar.

Danny Boyle fick fokusera på annat för att göra invigningen minnesvärd. Bland annat belystes det nationella sjukvårdssystemet och kampen för rösträtt – något som givetvis inte förekom i Peking för fyra år sedan.

Man intervjuar Danny Boyle, som berättar om tanken med behandla såväl Englands forna storhet som moderna förfall, istället för att tävla med Kinas påkostade nationalistiska koncept:

“Beijing is something that in a way was great to follow because up to Beijing you can look back and clearly there was an escalation — the shows get bigger and bigger and bigger,” Boyle said. “And you can’t get bigger than Beijing. That in a way kind of liberated us.
(…)
“We are learning our place in the world,” Boyle said. “A hundred years ago, we were everything. Obviously the industrial revolution has partly bred that. But there is a change, so I hope there is an innate modesty (in the ceremony) about it as well. It’s not unspectacular and unambitious. Quite the reverse. But there’s a sense of modesty about it. You have to learn your place in the world.”

Den kinesiska regimkritiska konstnären Ai Weiwei utvecklar detta resonemang ytterligare i en artikel för The Guardian:

Because Great Britain has self-confidence, it doesn’t need a monumental Olympics. But for China that was the only imaginable kind of international event. Beijing’s Olympics were very grand – they were trying to throw a party for the world, but the hosts didn’t enjoy it. The government didn’t care about people’s feelings because it was trying to create an image.
(…)
There were historical elements in the Beijing opening ceremony, but the difference is that this was about individuals and humanity and true feelings; their passion, their hope, their struggle. That came through in their confidence and joy. It’s really about a civil society. Ours only reflected the party’s nationalism. It wasn’t a natural reflection of China.

Han menar att Londons invigning var mer av en folkfest, där det fördes fram vad gemene man är stolt över, och har användning för – som exempelvis hälsoreformer och rösträtt:

In London there were more close-ups – it didn’t show the big formations. It had the human touch. In Zhang Yimou’s opening ceremony there was almost none of that. You could not push into a person’s face and see the human experience. What I liked most with this was that it always came back to very personal details. And that’s what makes it a nation you can trust; you see the values there.

Och kanske har Ai Weiwei en poäng. Under gårdagens invigning fick vi höra en kör av hörselskadade, handikappade barn sjunga nationalsången. För fyra år sedan fick en liten flicka mima, för att flickan som egentligen sjöng ansågs vara för ful.

I ärlighetens namn kan man ju fråga sig vilken av dessa två linjer som egentligen är att föredra.

Flickan som mimade vid OS-invigningen i Peking, för att hon som sjöng på riktigt var för ful. Även efter invigningen hävdade statlig kinesisk media att det var denna flicka som sjöng på riktigt.

Bokrecension: The Search for a Vanishing Beijing

The Search for a Vanishing Beijing (2006), av M.A. Aldrich

Denna bok fick mig först att tycka illa om författaren Aldrich. Han framstår som en obotlig besserwisser, som börjar boken med att vilja få hela engelska språket att byta namn på Kinas huvudstad från ”Beijing” till ”Peking”, då han tycker det gamla namnet ”väcker mer minnen”. Han använder själv konsekvent ”Peking”, och särskriver dessutom Kinas fonetiska alfabet på ett krångligt men enligt honom själv korrekt vis. Försöken till skämt är ansträngda och torra.

Idén till boken är dock lika simpel som genial: Aldrich utgår från guideboken ”In Search of old Peking”, skriven på 1930-talet av amerikanska officeraren Lewis Arlington. Nästan 80 år senare återvänder Aldrich nu till samma platser, för att se hur de bevarats, gjorts om eller rivits under stadens turbulenta nutidshistoria.

Redan på Arlingtons tid var Peking en stad i förfall, utan regering, lag eller ordning. Den gamle officeraren hade spenderat 50 år i Kina, och berättade med fasa om hur byggnader och kulturskatter i den gamla kejsarstaden ”förstördes snabbare än någon hann skriva om dem”. Och nu då det är Aldrich tur att skriva, så har givetvis det gamla Peking förstörts ännu mer. Peking nutida utveckling består ju som bekant främst av skyskrapor och motorvägar.

Men Aldrich är envis, och jobbar hårt för att plocka fram guldkornen och de intressanta historierna bakom de platser som överlevt. Med häpnadsväckande detaljrikedom beskriver han deras förändringar. Nya anekdoter och myter kommer till, eller snappas upp från Arlingtons bok och utvecklas. Tusentals år av historia och religion beskrivs noggrant.

De kosmologiska tankarna bakom den gamla huvudstadens planering reds ut. På flera sidor ges historien till det gamla utlänningskvarteret, med bilder på en kvarvarande kyrka, det som finns kvar av porten till den gamla franska legionen, samt gömda inskriptioner från engelska adelsmän. Vi får höra långa, detaljerade berättelser om gamla hus som knappt står upp i dag, och som inga andra moderna böcker uppmärksammar.

Då man förstår vilket enormt arbete som ligger bakom, så växer boken i takt med läsningen. Kanske växer den ännu mer andra gången. För det är så mycket detaljer och petitesser att det blir svårt att greppa från första början. Aldrich besökt hundratals platser för att kunna beskriva dem noga och rättvist.

Det märks väl att Aldrich är advokat och akademiker till yrket, såväl på noggrannheten som på det sterila språkbruket. Han krånglar ofta onödigt in sig i meningar som osar jobbig byråkrati. Så här kan det se ut: ”The statue was also attributed with the ability to travel on its own accord, and thus it developed a reputation for having stayed at numerous monasteries throughout the centuries”.

Sammantaget känns boken mer som en avhandling, än en guidebok eller skönlitterärt verk. Det är knappast läsning som farmor uppskattar, eller för den delen någon utan särskilt intresse för Kina och Pekings historia. Men för Kina-nörden kommer denna bok vidga kunskapen, och bistå med detaljer och myter att berätta vidare. Och jag tycker inte längre illa om Aldrich, utan beundrar istället hans ihärdighet.

OMDÖME: UNDVIK

InBeijing bedömer böcker enligt en skala med tre olika omdömen. De verk som är intressanta och inspirerar på ett vis som litteratur bör göra får betyget ”KÖP”.

Fascinerande böcker som sticker ut något alldeles extra får omdömet ”MÄSTERLIG”, medan alster som utmärker sig särskilt negativ får nöja sig med etiketten ”UNDVIK”.

Vänligen maila tips på böcker med koppling till Kina eller Asien som du tycker bör recenseras här. Längden på InBeijings recensioner kommer alltid ligga på omkring 3 000 tecken, oavsett vilken längd eller kvalité boken i fråga håller.

Tidigare recensioner:

The Last Days of Old Beijing, av Michael Meyer (MÄSTERLIG)

Överproduktion av stål i Kina drabbar svenska företag

Har som bekant tidigare här på InBeijing ofta skrivit om Kinas pågående byggboom, och vilka negativa konsekvenser den kan föra med sig för världsekonomin då Kinas statliga investeringar i byggsektorn nu minskar.

Det kunde ses i dag då svenska stålföretaget SSAB levererade en mörk kvartalsrapport.

Kina har nämligen sedan länge varit världens största stålproducent, och även fast det inhemska behovet nu minskar, så ökar man produktionen stadigt.

I fjol öppnades nya kinesiska stålverk med en kapacitet av 80 miljoner ton, och i maj i år godkände premiärminister Wen Jiaobao (温家宝) att ytterligare 150 miljarder kronor ska satsas på att bygga nya stålverk.

Resultatet blir att Kina måste exportera sitt stål; 8,7 procent av de cirka 900 miljoner ton som landet tillverkar årligen går nu på export.

SSAB meddelade i dag följaktligen en vikande efterfrågan på sina produkterna, främst i USA, som är en vanlig exportdestination för det billiga kinesiska stålet.

Det globala priset på stål och järnmalm är i gungning. Läs mer i om det i mitt nya inlägg för magasinet Finansliv.

Relaterat: Affärsvärlden

Tusentals kan ha dött efter helgens skyfall i Peking

Skrev precis nyss ett inlägg på min blogg hos Finansliv, om hur flera tusen människor kan ha mist livet under helgens oväder i Peking.

Den officiella dödssiffran höjdes under söndagskvällen till 37, men många misstänker att den är flera gånger högre än så.

Tidigare under kvällen fick jag ett mail från min gamla klasskompis Natalie Wong, som nu är reporter på Kinas statliga tv-kanal CCTV:

Guys,

I think you should all be following the rain storm in Beijing. Sources
say death toll might be measured in 4 digits. And the government is
already claiming the rain ”natural disaster”, a prep for the final
release of the figure.

IT WILL BE SHOCKING.

and if you guys can get the numbers in advance, do email me.

Natalie

Hon tror alltså att dödssiffran kan komma att räknas i tusental. Läs mer i mitt inlägg på Finansliv.

Bokrecension: The Last Days of Old Beijing

The Last Days of Old Beijing (2008), av Michael Meyer

Författaren Michael Meyer har upplevt en del av Peking som är få förunnat. För 700 kronor i månaden bodde han över tre år i en hutongbostad; ett litet trångt rum i ett av huvudstadens äldsta områden. Han var ensam västerlänning bland 57 000 invånare i sitt distrikt. Grannar var bland annat den kedjerökande änkan, den desperata sopsamlaren och paret som lämnat sitt barn hundratals mil bort i hemstaden.

Genom deras berättelser skildrar Meyer åren innan sommar-OS 2008, en tid som präglades av moderniseringshets för att visa upp ”ett nytt Peking” för omvärlden. En tid då allt fler rivningsnotiser sattes upp på väggarna i grannskapen där familjer bott i sekel. Invånarna har då bara att packa och ge sig av – ofta med endast några veckors notis – för att nya, höga byggnader ska kunna ersätta de urgamla, låga bostadshusen som kallas hutonger.

Och det är just kring hutongerna som boken kretsar; dessa bostäder som varit signifikanta för Peking genom flera kejsardynastier. Meyers gata är 600 år gammal, några av de kvarter som beskrivs i boken har en historia på drygt 800 år. Men 90 procent av alla hutonger som fanns 1980 är nu jämnade med marken. Den rökande änkan och sopsamlaren tillhör den sista generationen som bor i de hus som Kublai Khan lade ut.

Meyer ger boken ett högt tempo och flyt genom att blanda sina grannars livsöden med hårdfakta på makronivå. Efterforskningen är oklanderlig, siffror och statistik ofta otroliga. Vi får veta att Pekings huspriser mångdubblats på en handfull år. Att 280 miljarder kronor satsades på att ”renovera” staden inför olympiaden. Att över en halv miljon invånare tvingats flytta från hutongerna bara åren 1998-2001. Det märks att Meyer är journalist till yrket.

Med hjälp av historiska dokument, samt intervjuer med samtida arkitekter och organisationer, får vi dessutom veta hur rivningen kan gå så fort. Att det är ett brott mot lagen att organisera motstånd. Att money talks. Att kineserna själva inte uppskattar det kulturella värdet i sina gamla byggnader. Vi får lyssna på invånare som inte längre känner igen det Peking de bor i. Att Meyer läser kinesiska gör också att vi får ta del av den oförskämda retoriken i statlig media och posters som försöker övertyga hutongernas invånare att flytta.

Alla dessa siffror och intervjuer ger boken en melankolisk ton, och för den kulturelle är det lätt att drabbas av panik. Man vill spela tillbaka tiden och själv gripa in i utvecklingen. Eller i alla fall genast sätta sig på ett plan och åka rätt till ett område fyllt av hutonger, för att få se dem, innan de är borta för alltid.

Visst är boken extra aktuell för den som varit i Peking, eller med ett särskilt intresse för Asien. Men den är samtidigt ett dokument över hur det i Kina – liksom andra länder i världens andra länder – uppstår ett motsatsförhållande mellan tillväxt och kulturell bevaring under utvecklingsfasen. Träffsäkra paralleller dras till ödet för gammal arkitektur i bland annat Hanoi, Paris, Rom och Luang Prabang.

Charmen med Meyers flerfaldigt prisbelönta bok är hur hutongernas situation och Pekings utveckling angrips från flera vinklar. Och åren i hutongerna, med intima relationer till sina grannar, har gett Meyer en unik vinkel som ingen annan författare har kunnat bidra med på samma vis.

OMDÖME: MÄSTERLIG

InBeijing bedömer böcker enligt en skala med tre olika omdömen. De verk som är intressanta och inspirerar på ett vis som litteratur bör göra får betyget ”KÖP”.

Fascinerande böcker som sticker ut något alldeles extra får omdömet ”MÄSTERLIG”, medan alster som utmärker sig särskilt negativ får nöja sig med etiketten ”UNDVIK”.

Vänligen maila tips på böcker med koppling till Kina eller Asien som du tycker bör recenseras här. Längden på InBeijings recensioner kommer alltid ligga på omkring 3 000 tecken, oavsett vilken längd eller kvalité boken i fråga håller.

Tidigare recensioner:

The Search for a Vanishing Beijing, av M.A. Aldrich (UNDVIK)

Drogba gör succé i premiärmatchen för Shanghai Shenhua

Under söndagen var det dags för fotbollsspelaren Didier Drogba att premiärspela i Kinas högsta serie för sitt nya lag Shanghai Shenhua (上海申花).

Drogba, nu 34 år gammal, visade att han fortfarande håller världsklass genom att skapa flera farliga och spela fram till kvitteringsmålet mot Guangzhou R&F (广州富力), efter att ha blivit inbytt först i andra halvlek.

Ivorianens nya kontrakt uppges vara värt en bra bit över två miljoner kronor i veckan. Bredvid honom i anfallet spelar Nicolas Anelka, som kom till Shanghai Shenhua från Chelsea vid årsskiftet, också med en lön i närheten av två miljoner kronor i veckan.

I motståndarlaget Guangzhou R&F spelar redan nigerianen Yakubu Aiyegbeni, som i juni lämnade Blackburn Rovers för ett kontrakt värt en dryg miljon i veckan.

Yakubu avgjorde också sin första match i derbyt mot serieledaren Guangzhou Evergrande (广州恒大).

Drogba på träning i sin nya dress

Fler afrikanska spelare har hittat till Kinas fotbollsliga under sommaren: Maliern Seydou Keita kom från Barcelona till den kinesiska klubben Dalian Aerbin (大连哈尔滨), där han nu har en lön i klass med Yakubu.

Landsmannen Frederic Kanouté återfinns nu i huvudstadens stolthet Beijing Guo’an (北京国安), efter en flytt från spanska Sevilla i juni i år.

BBC Sport menar att de allt närmare banden – politiskt och ekonomiskt – mellan Kina och Afrika är en av anledningarna till att många afrikanska stjärnor nu hittar hit.

Och mycket riktigt sade Yakubu i samband med flytten att kulturchocken kan underlättas eftersom 5 000 av hans landsmän bor i den nya hemstaden Guangzhou.

BBC påpekar också att en handfull av de kinesiska klubbarna har riktigt gott om pengar, sedan deras ägare berikat sig på Kinas fastighetsbubbla.

Det kan också ses av att Marcello Lippi, serieledaren Guangzhou Evergrandes italienska manager, med sin årslön på över 100 miljoner koronor är en av världens bäst betalda tränare.

Kinas större städer blir också allt mer lockande för utländska spelare och tränare, med gott utbud av restauranger och köpcentrum.

Sammantaget menar BBC att detta kan komma att göra den kinesiska ligan till en populär destination för äldre stjärnor att avsluta sina karriärer i.

Marcello Lippi tränar kinesiska spelare i sitt Guangzhou Evergrande

Shanghai Shenhua ligger nu fyra från botten, och det återstår nu att se om Drogba och Anelka kan hjälpa sitt lag att undvika nedflyttning, eller om de båda världsstjärnorna får harva i kinesiska andradivisionen nästa år.

Kinas fotboll har de senaste åren brottats med problem som korruption och uppgjorda matcher, med minskat förtroende och intresse från allmänheten som följd.

Det kulminerade i februari, då 39 personer involverade i den kinesiska fotbollen dömdes till stränga straff, bland annat fick fotbollsförbundets tidigare vice ordförande tio år en fängelsedom på 10 år.

I samband med domen skrev jag en längre artikel om kinesisk fotbolls problem som kan läsas här.

Grym grafik över Kinas internet

Tech Talk Asia lade i veckan upp fantastisk grafik över den senaste statistiken av internetanvändningen i Kina.

Statistik och siffror är ju alltid lättare att ta till sig kombinerat med roliga eller dumma bilder, varför dessa bilder nedan är perfekt för den som är nyfiken på internet i världens största land.

Där får vi veta att det nu finns fler internetanvändare i Kina än vad det finns befolkning i EU, och att var femte surfare i världen nu är kines.

Antalet internetanvändare i Kina har nämligen ökat från 23 till 513 miljoner, från år 2000 till i dag.

Det finns också nya och smått otroliga siffror om näthandeln och användningen av sociala medier i Kina.



Världens 10 bästa flygbolag alla från Asien

Tidningen Business Insider gillar att göra listor, och sammanställde i helgen en lista över världens 10 bästa flygbolag.

Man börjar med att syrligt konstatera vilken låg klass amerikanska flygbolag ofta håller, och att flygbolag man ”tar bekvämlighet och service på allvar” i andra delar av världen, ”främst i Mellanöstern och Asien”.

Således är samtliga flygbolag på listan från Asien:

1 – Qatar Airways
2 – Asiana Airlines (Sydkorea)
3 – Singapore Airlines
4 – Cathay Pacific Airways (Hongkong)
5 – ANA All Nippon Airways
6 – Etihad Airways (Abu Dhabi)
7 – Turkish Airlines
8 – Emirates (UAE)
9 – Thai Airways
10 – Malaysia Airlines

Vad är det som får vinnarna att sticka ut? Stora säten och sängar är norm i de flesta planen; Asiana Airines har ett säte som nerfällt är två meter långt, och All Nippons resenärer kan hänga in kläder i privata garderober.

Cathay erbjuder sängar med ”kokong-effect”, och man kan också vinna väskor från Ermenegildo Zegna.

Vinnaren Qatar Airways erbjuder jacuzzi i sin lounge i Doha. På planen har till och med toaletterna fönster.

All Nippon Airlines ”erbjuder” också Pokémon på utsidan av sina plan!

Och just det, snyggs flygvärdinnor. Särskilt Singapore Airlines sticker inte under stol med att man väljer personal efter utseendet. Business Insider har även gjort en lista på vilket flygbolag som har snyggast värdinnor. Singapore Airlines kommer tvåa.