I veckan meddelade Australien ett förbud för de kinesiska företagen Huawei och ZTE att medverka i utbyggnaden av 5G-nät på kontinenten. Beslutet grundar sig i säkerhetsskäl, då båda bolagen har dokumenterat nära kontakter med Kinas regim och militär.
Detta är ingen liten nyhet och heller inga små företag det handlar om. Huawei passerade nyligen Ericsson som världens största telekomföretag. Företaget är också världens tredje största tillverkare av smartphones, bakom Samsung och Apple. ZTE är världens fjärde största telekombolag och ligger på tio-i-topp-listan vad gäller smartphones.
Förvisso utgör den australiensiska marknaden inte en särskilt stor del av Huaweis verksamhet. Men samtidigt är förbudet bara ett av många likartade som på senare tid implementerats mot kinesiska telekomföretag.
Huawei har under flera års tid inte tillåtits bjuda på kontrakt från amerikanska myndigheter eller militär, på grund av risk för spionage.
Vidare erbjuder flera av USA:s största teleoperatörer AT&T och Verizon inga av Huaweis produkter vid tecknande av abonnemang, och kedjor som BestBuy säljer inte ens Huaweis telefoner. Huawei får heller inte investera i andra amerikanska företag.
Nu i augusti skrev Donald Trump under en order som går ännu längre: amerikanska myndigheter och dess anställda eller samarbetspartners får av säkerhetsskäl nu inte längre använda några alls av Huaweis eller ZTE:s produkter.
I år har även brittiska myndigheter fått upp ögonen för de potentiella farorna med Huawei och ZTE. I juli varnade Storbritanniens säkerhetskommitté för att Huaweis utrustning kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten.
I maj varnade även de brittiska myndigheter som överser landets cybersäkerhet för ZTE som en säkerhetsrisk.
Produkter och utrustning från Huawei och ZTE stöter på patrull i allt fler västländer.
De två telekomföretagen har på senare år fått kontrakt uppsagda i långt fler länder än så. Samtidigt återspeglar de problem som Huawei och ZTE brottas med en tydlig trend i att allt fler kinesiska företag börjar få bekymmer utomlands.
Den snabbt ökade mängden kinesiska utlandsinvesteringar har väl knappast undgått någon. Men under det senaste dryga året har en rad regler och bestämmelser försvårat för kinesiska företag att investera i flera demokratier, vilket också hänger samman med fara för säkerhet med framför allt risken för teknikstöld.
I mars i år stoppades en affär värd 117 miljarder dollar som skulle ha inneburit att den amerikanska chiptillverkaren Qualcomm förvärvades av Broadcom, som har ett nära samarbete med Huawei och förser närmare hälften av ZTE:s telefoner med mikrochip.
Affären föll genom för att Donald Trump personligen satte stop, efter varningar från Committee on Foreign Investment in the United States. Vid månadsskiftet gav Trump vidare denna kommitté ökade befogenheter att överse utländska investeringar relaterade till högteknologi, infrastruktur och persondata.
Också Tysklands förbundskansler Angela Merkel blockerade i augusti i år ett kinesiskt bud på ett tyskt företag för första gången någonsin. Leifeld Metal Spinning AG, tillverkare av verktygsmaskiner, kommer därmed fortsätta vara tyskt.
Tyskarna har varit på tårna ända sedan den Midea, en kinesisk tillverkare av vitvaror, för två år sedan köpte en tysk robottillverkare vid namn Kuka. Affären skapade stort rabalder i Tyskland, och bara ett par månader senare blockerade tyska myndigheter på USA:s inrådan ett kinesiskt bud på chiptillverkaren Aixtron.
Berlin håller till och med på att ändra sin lagstiftning. Tidigare har myndigheterna kunnat stoppa affärer som innebär att tyska företag till 25 procent eller mer köps upp av utomeuropeiska aktörer. Nu planerar man sänka denna gräns till 15 procent.
Tillsammans med finansministrarna i Frankrike och Italien, lämnade den tyska finansministern ett förslag till Europakommissionen i början av 2017 gällande etableringen av en mekanism på central nivå inom EU som överser utländska investeringar utifrån. Förslaget debatteras fortfarande, men har stött på motstånd från Sverige och en handfull andra länder.
Storbritanniens myndigheter utarbetar nu också lagar på egen hand för att kunna utöva större inflytande över utländska investeringar; något som enligt bland annat Financial Times görs med udden riktad mot Kina på grund av nationell säkerhet och riskerna för teknikstöld.
Den ökade rädslan för teknikstölder är inte obefogad. Tvärtom beror den på en uttalad industriplan vid namn ”Made in China 2025”, som kinesiska myndigheter offentliggjorde 2015. Den innefattar ambitionen att Kina år 2025 ska vara världsledande inom högteknologisk tillverkning, och i det närmaste självförsörjande gällande delar som mikrochip och halvledare vilka behövs för denna slags produktion.
Planen ses dock på med oro av många politiker, företag och forskare. Den sägs innebära en utstuderad teknikstöld, av kinesiska företag med statliga subventioner som sedan skyddas på den inhemska marknaden.
Den som är ytterligare nyfiken på ”Made in China 2025”, kan med fördel läsa mitt reportage om denna industriplan i det kommande numret av tidningen Affärsvärlden.
Enligt industriplanen ”Made in China 2025” siktar Kina på att bli världsledande inom tio områden av högteknologisk produktion fram till år 2025.
Vidare har även jätteprojektet med de nya sidenvägarna (BRI) på senare tid kommit att omfattats av växande kritik. Detta gäller främst det faktum att många av de investeringar som görs i relation med BRI helt enkelt inte är lönsamma, utan en slags vita elefanter som sätter de ofta fattigare mottagarländerna i skuld till Kina.
Denna ekonomiska skuld kan sedan användas av Kina för att kräva politiska tjänster, eller rent av för att ta över land i de länder som inte klarar av att betala tillbaka sina skulder.
Ett av de tidigaste och mest berömda exemplen på detta är hamnen Hambantota i södra Sri Lanka, som byggdes för kinesiska pengar men visade sig vara olönsam. Som ev del av betalningen har ett statlig kinesiskt företag nu helt enkelt tagit över hamnen och 60 kvadratkilometer intilliggande land i 99 år.
Annan kritik mot BRI innefattar brist på transparens, usel arbetsrätt, favorisering av kinesiska företag, stöld av mark från bönder och minoritetsfolk, samt inte minst miljöproblem vad gäller såväl koldioxidutsläpp som förstörelse av dammar och skogar. Läs exempelvis:
”EU ambassadors band together against Silk Road” (Handelsblatt)
”Eight countries in danger of falling into China’s “debt trap”” (Quartz)
”After A Brief Silence, Skeptics Of China’s Belt And Road Initiative Are Speaking Up Again” (Forbes)
”China’s $8 trillion construction programme ’riskiest environmental project in history’” (The Independent)
Inställningen till kinesiska företags verksamhet och investeringar utomlands har alltså genomgått en fundamental omvärdering bara de senaste två åren.
Samtidigt som det självklart finns all anledning att fortsätta göra affärer med Kina, så har allt fler myndigheter och företag börjat inse farorna förknippade med detta vad gäller bland annat nationell säkerhet och teknikstöld.
Även i Sverige pågår det givetvis en debatt om dessa potentiella risker kontra eventuella ekonomiska fördelar.
I nästa inlägg här på InBeijing kommer jag uppmärksamma läget i den svenska debatten. Vilka politiker, affärsmän och forskare har vilken inställning till kinesiska investeringar och företag? Har denna inställning förändrats på senare tid?
