ChinaDialogue lade just upp en intervju med akademikern Li Anshan från Beijing University. Han är expert på relationen Kina-Afrika, och svarar här på kritik kinesiska företag ofta får gällande sin verksamhet i Afrika, vilken enligt ChinaDialogue bland annat innefattar:
* Ökning av korruption
* Brott mot mänskliga rättigheter
* Miljöförstöring
* Samröre med diktaturer
Nedan sammanfattas Li Anshans svar på de tre frågor som nämns i intervjun. Han återger situationen i Afrika så som det kan förmodas att stora delar av de kinesiska myndigheterna vill se den. Hela intervjun, med fakta och kompletta svar, kan läsas här.
ChinaDialogue: Hur ser du på kinesiska företags uppträdande i Afrika? De representerar ju Kinas image och intressesfärer på hela den afrikanska kontinenten.
Li Anshan: Jag är av den generella uppfattningen att kinesiska företag i Afrika ger mer positiva än negativa intryck. (…) Ett exempel är arbetstillfällen. I Sudan är Kina involverat i Khartoums oljeraffinaderi och dambygget vid Merowe. Dessa två projekt användes som kampanjslogans då landets president i år gick till nyval. Bara dammen vid Merowe, byggt av ett kinesiskt företag, anställer 16 000 lokala arbetare. Det är ingen liten siffra.
Dessa projekt ökar också det tekniska kunnandet hos den lokala arbetskraften. Oljeraffinaderiet som byggs med hjälp av ett kinesiskt företag i huvudstaden Khartoum sysselsätter nu 1 100 lokala arbetare, en ökning från de 200 vid projektets början. Alla dessa mottar utbildning, och standarden är väldigt hög. Sudan importerade tidigare sin olja, men har nu en oljeindustri komplett med utvinning och förfining, som i dag gör landet till en oljeexportör. Många afrikanska ledare som har sett oljeraffinaderiet i Khartoum säger att de vill ha ett precis likadant.
(…) Många kinesiska projekt innefattar även satsningar på infrastruktur som motorväg och järnväg; ofta kommer kontrakten i bunt och det bidrar till att utveckla Afrika i stort.
ChinaDialogue: Men omvärlden har riktat kritik mot det vis som Kina har kombinerat ”bistånd” och ”investering” i Afrika. Anklagelserna gör gällande att kombinationen av bistånd och ekonomisk aktivitet skapar en ny sorts kolonialism.
Li Anshan: Jämförelsen [mellan europeisk kolonialsim och Kinas aktiviteter] är absurd. Kolonialsim sker med tvång, medan relationen Kina-Afrika är byggd på ömsesidig nytta och vinst. (…) [Nigerias konsul i Hongkong] sade 2007 att landet ville göra affärer med Kina. Varför? För att vi kan diskutera och förhandla som jämlikar, en status som Afrika aldrig tilldelas av väst.
(…) I april i år besökte jag ett sockerföretag vid Malis andra största stad Ségou. Fabriken byggdes med hjälp av kinesiskt bistånd, men efter färdigställandet och överlämnadet till Mali gick den inte med vinst, och tvingades fortsätta vara ett gemensamt projekt. fabrikens vd var en kinesiska kvinna, men vice-vd var malier, liksom många av de högre tjänstemännen.
Då förtaget började gå med vinst, innebar det viktig utveckling för det omkringliggande området, som nu är en mindre stad med bostadsområde och skola; utvecklingen var rörande att se. En europeisk akademiker på samma resa tvivlade, och sade att ”bistånd är bistånd, affärer är affärer, varför blanda ihop de båda?” Men vad du än gör, så länge det innebär framsteg för området, så är det något bra.
Västerlandets traditionella biståndsmodell håller på att dö ut i Afrika. Under tiden har Kina kombinerat bistånd och investeringar sedan 1990-talet, och det har lett till enorm stimulation för de involverade projekten.
Zambiska akademikern Dambissa Moyo skrev i fjol boken ”Dead Aid”, som blev kontroversiell i väst. Hon menade att senaste halvseklets biljontals biståndsdollar inte har lett till något positivt alls i Afrika, utan tvärtom ställt till med stor skada. Jag anser att den västerländska modellen här inte går att underhålla, och att Kina istället ska se till sina egna erfarenheter.
ChinaDialogue: Det finns nu minst 2 000 kinesiska företag med verksamhet i Afrika. Om vi bortser från de statliga företagen, hur ser du på inflytandet i Afrika hos privata företag, exempelvis de många handelsföretagen?
Li Anshan: Privata kinesiska företag har alltid agerat som pionjärer. Givetvis finns det en rad problem som vi måste erkänna, exempelvis bristfällig förståelse av lokala omständigheter, brist på respekt för lokala lagar och en tendens bland dessa privata företag att isolera sig själva från lokalbefolkningen. (…) Men de nischade privata företagen kan fylla områden där andra inte arbetar eller investerar.
Kinas regering – särskilt ambassader och konsulat i Afrika – måste skydda dessa företags legala rättigheter, men också komma med information angående lokala investeringsförhållanden och lagar. Det pågår en förbättring inom dessa områden, som till exempelvis offentliggörandet av intervjuer med våra handelsattachéer. Att ge privata företag rådgivning i dessa områden kommer minska problemen, och innebära att Kinas utrikesministerium inte behöver lägga lika mycket tid på tillbakavisande av kritik.
