november 2010

Korea och wikileaks

Wikileaks har släppt en hop dokument som avslöjar USA:s politiska uppfattning i en rad frågor, innehållandes hemlig information om situationen på koreahalvön.

The Guardian följer utvecklingen nära med live-uppdateringar flera gånger i timmen.

De läckta dokumenten avslöjar att en växande skara av Kinas ledare tröttnat på Nordkorea, och vill se en återförening av koreahalvön, till och med under Sydkoreas ledning.

Detta är ett paradigmskifte helt i motsats till den tidigare allmänna uppfattningen om att Kina till varje pris vill behålla status quo, och ha ett allierat Nordkorea som buffertzon mot Sydkorea och USA.

Kina har officiellt kritiserat USA:s påtryckningar mot Nordkorea, men under ytan finns alltså ett växande missnöje och frustration mot ledarna i Pyongyang. Flera höga kinesiska ledare ska uttryckligen ha sagt att Nordkorea påminner om ”en bortskämd barnunge”.

Enligt The Guardian har det läckta materialet offentliggjorts av en handfull större publikationer och mediaföretag, något som USA genom utrikesminister Hillary Clinton anser vara beklagligt och ”sätter mänskliga liv på spel”. Dokumenten avslöjar bland annat:

* Hur Sydkoreas vice utrikesminister fått höra av två namngivna kinesiska ledare att koreahalvön bör återförenas under ledning av Sydkorea – och att denna uppfattning vinner mark främst bland yngre medlemmar av det kinesiska kommunistpartiet.

* Att en kinesisk ambassadör sagt att Nordkoreas aktivitet kring kärnvapen är ett ”hot mot hela världens säkerhet”.

* Hur Kina uppskattar att man faktiskt kan hantera den flyktingström på cirka 300 000 nordkoreaner som väntas söka skydd i Kina efter en eventuell återförening – även om man skulle tvingas använda militär vid gränsen.

I all hemlighet har kinesiska tjänstemän låtit Sydkorea veta att nordsidan inte längre ses som en tillförlitlig allierad: Allt fler politiker i Kina accepterar den ”nya verkligheten” att Nordkoreas värde som alierad och buffertzon ständigt sjunker, och allt fler ledare i Peking ser en återförening under Sydkoreas ledning som ”en bekväm lösning”.

I hemliga diskussioner ska en hög Sydkoreansk rådgivare sagt till USA att Nordkorea redan kollapsat ekonomiskt, och att politisk kollaps väntas så fort Kim Jong-il går ur tiden. Efter samtal med kinesiska politiker, uppskattar den sydkoreanska rådgivaren att Kina inte skulle inte ingripa militärt om en återförening stod nära på dessa villkor, utan att Kina ser istället relationen med USA, Sydkorea och Japan som viktigare.

Kontentan sägs vara att ledare i såväl Washington som Peking stödjer en återförening, men att ingen av dem är villiga att ta initiativet.

Skärmdump från den hemliga film inifrån Nordkorea som nyligen dykt upp på internet.

Samtidigt har en ”hemlig film” läckt ut om fattigdom om svält i Nordkorea, med sekvenser hur förtvivlade koreaner attackerar polis, och intervjuer med nordkoreaner om det politiska läget och motstånd som uppstått i landet mot regimen, efter att levnadsvillkoren försämrats dramatiskt under de senaste åren.

Läckan, som ju innefattar amerikanska dokument som avslöjar djupa kinesiska politiska hemligheter, är såklart inte populära hos politikerna i Peking. Kinesiska ledare försöker dock tona ned händelsen, och råder USA att ”på lämpligt vis hantera” situationen med de läckta dokumenten. Man vill inte se några störningar i relationen Kina-USA, säger en talesman från Kinas utrikesdepartement.

The Guardian publicerar en rad äldre hemliga dokument i orginalform. Ett par exempel:

* Diskussion mellan Sydkoreas utrikesminister och amerikansk dimplomat, om hur situationen inne i Nordkorea blir ”allt mer kaotisk”. President Kim Jong-il var vid denna tid på väg till Kina för att söka bistånd och stöd för att överföra ledarskapet till sin yngste son. (14 januari 2010)

* Sydkoreas vice utrikesminister berättar för USA att Kina är redo att acceptera en återförening av koreahalvön under Sydkoreansk ledning (22 februari 2010)

Oroligt i Korea

Sydkorea uppger att två soldater dödades och sexton skadades, efter att Nordkorea i går avfyrade artilleri mot en ö vid den ombestridda gränsen. Även tre civila ska ha skadats, och Sydkorea besvarade elden, men ännu finns inga uppgifter om eventuella förluster från Nordkorea.

Vad som direkt låg bakom eldgivningen är oklart. Nordkoreas militärkommando hävdar att det var sydsidan som först avlossade skott mot deras territorialvatten, under de i förhand utlysta militärövningar som hölls på ön Yeonpyeong.

Yeongpyeong ligger mellan de av länderna olikt uppdragna gränslinjerna, och således gör såväl Nord- som Sydkorea anspråk på ön. Sydkorea medger visserligen att man avfyrat artilleri under övningen, men att pjäserna varit vända bort från Nordkorea.

En mer vanligen citerad version av händelseförloppet är att Nordkorea plötsligt öppnat eld mot Yeonpyeong och sedan dragit sig tillbaka. Faktumet att Sydkoreas militär i förhand utlyst övningen, pekar också på att anfallet kan ha varit i förhand planerat, menar bland andra NY Times.

Sydkoreas president Lee Myung-bak beordrade sin armé att iaktta högsta beredskap, och landets stridsflygplan står redo att genast ingripa om ”det skulle uppstå minsta tecken på ytterligare provokation”. Han ska ha kommit överens med USA:s president Barack Obama om att hålla gemensamma militärövningar i området som svar.

Obama garanterade att USA, som permanent har 28 000 soldater stationerade i Sydkorea, ser sydsidan som en viktig allierad och är beslutsam att bidra till dess försvar.

Video över artillerielden

Kina är försiktig med att välja sida, och uppmanar såväl Nord- som Sydkorea att använda sig av diplomati för att lösa situationen. Kina är nordsidans praktiskt taget enda allierade, och förlorar mycket förtroende internationellt genom att inte ta avstånd från den nordkoreanska regimens handlingar.

Anledningen till att Kina så inte gör är många, men främst två:

1) Om Nordkorea faller väntas miljoner flyktingar strömma över till Kina,
2) Om Nordkorea faller, eller Korea återförenas, väntas Sydkorea bli den dominerande parten på halvön, såväl ekonomiskt som politiskt. Då förlorar Kina en naturlig buffertzon till de amerikanska trupperna i Korea, och har plötsligt en av USA:s starkaste allierade just vid sin tröskel.

Men mycket tyder på att Kinas ledare blir alltmer less på Nordkoreas oförutsägbara politik. President Hu Jintao ska ha sagt till Nordkoreas president tidigare i år, att länderna behöver upprätta klarare kommunikationskanaler, så att Kina inte ska behöva bli överraskade av nordsidans handlingar.

Ledarbyte och kärnvapenanläggning

För mindre än två veckor sedan visade Nordkorea medvedet en helt ny anläggning för anrikning av uran, för en amerikansk forskare som var på besök i landet. Professorn beskrev anläggningen som ”ultramodern” och uppskattar att utrustningen är fullt kapabel till att utveckla kärnvapen.

Anläggningen var tidigare okänd för såväl USA som Sydkorea, och har uppenbarligen kunnat byggas trots att FN i fjol röstade genom ett embargo angående denna utrustning, och gjort det till en skyldighet att varje hamn ska söka nordkoreanska skepp efter vapen.

Visningen av anläggningen och beskjutningen av ön – tillsammans med den förmodade attacken mot sydkoreanska stridsfartyget Cheonan i mars i år, där 46 sydkoreanska soldater miste livet – ses av många som en reaktion på att Nordkorea nu byter ledare.

Landets nuvarande president Kim Jong-il rapporteras ha hälsoproblem, och hans yngste som Kim Jong-un befordrades vid en partikongress i september till en högre post som ska vara en förutsättning för att bli Nordkoreas ledare. Den enligt Kina 25 år unga Kim Jong-un antas nu vilja sätta sig i respekt och stärka sitt ledarskap i Nordkorea, främst då hos landets militär.

Samma typer av handlingar skedde då Kim Jong-il 1994 tog över ledarskapet efter sin far Kim Il-sung.

Väpnade styrkor, krig

Efter koreakriget 1950-1953, skrevs aldrig något fredsavtal, utan blott ett vapenstillestånd. Därför råder tekniskt krig fortfarande mellan länderna, och oroligheter blossar upp med jämna mellanrum.

Denna incident ses dock av många som den allvarligaste sedan 1953, då det rör sig om öppen eldgivning med civila offer som följd.

En anledning till att Sydkorea och USA är beredda att gå långt för att undvika storskaligt krig, torde vara att huvudstaden Söul ligger endast ett fåtal mil från gränsen till Nordkorea. Även om nordsidans armé är förmodat svagare än den i syd, skulle förmodligen världsstaden Söul förintas om kriget blev fullständigt.

Pekings luft ”crazy bad”

I går då jag lämnade lägenheten kring lunch var luften här i Peking förorenad utöver det vanliga. Från taxin hade jag svårt att urskilja byggnaderna några hundratal meter framför mig.

Och undra på det. För att mäta luftens kvalité används oftast ett index kallat Air Quality Index (AQI), som börjar vid 0 och går upp till omkring 500. Världshälsoorganisationen rekommenderar att värdet under ett dygn bör ligga under 50 i snitt med hänsyn till hälsan.

Då värdet går över 100 i Hongkong råder myndigheterna folk med hjärt- och lungproblem att inte vistas ute. Även det officiella indexet i Kina uppger att fullt friska människor bör undvika all fysisk aktivitet då indexet går över 300.

Innan jag gick ut i går var värdet på luften i Peking 557, enligt @BeijingAir, ett twitterkonto där amerikanska ambassaden varje timme uppdaterar luftkvalitén enligt sin mätare inne på ambassadområdet.

Hittade en artikel från The Guardians Jonathan Watts, som också bevakat @BeijingAir under dagen. Då index ligger strax under 500, skrivs klassifikationen ”HAZARDOUS” ut med stora bokstäver efter värdet. Då det kröp över 500, stod det för en stund ”crazy bad”, vilket sedan ändrades till ”Beyond scale”.

Anledningen tros enligt Jonathan Watts vara, att då personalen satte upp mätaren och namngav klassifikationerna, trodde de aldrig att värdet kunde nå över 500, och skrev ”crazy bad” som ett skämt.

Men i går blev skämtet alltså verklighet. Pekings egna kontor för mätning av luftkvalité ville inte kommentera ärendet, men en tjänsteman sade att ”det ännu inte utretts varför luftföroreningarna varit så allvarlig denna vecka.”

@BeijingAir rapporterade vid midnatt att snittet för luftkvalitén i Peking det senaste dygnet varit 499. Två av mina vänner sade under dagen att de hade ont i lungorna och ”svårt med andningen”.

Skämtade på Twitter – dömd till två år i arbetsläger

En rad medier rapporterar hur en kinesisk kvinna döms till två år i arbetsläger för ett meddelande vid mikrobloggstjänsten Twitter.

Hon ska på ett ironiskt och skämtsamt vis ha skrivit om ett annat meddelande, som uppmanat läsare att slå sönder Japans paviljong vid världsutställningen i Shanghai.

Kvinnan, med efternamnet Cheng, ska ha försvunnit den 27 oktober – tio dagar efter hon skrivit meddelandet – och tidigare denna vecka dömdes hon till två år i arbetsläger för ”störande av allmän ordning”, uppger WSJ China Real Time Report.

Amnesty international rasar mot domen, och deras chef för området Asia-Pacific säger enligt The Guardian: ”Att utan rättegång döma någon till arbetsläger för att denne satiriskt återgett en annan persons observationer på Twitter, visar verkligen graden av vilken Kina slår ner på åsiktsbildning via internet”.

Cheng och hennes make är sedan tidigare kända som internetaktivister i Kina. De ska även tidigare ha uttalat sitt stöd för den kinesiska nobelpristagaren Liu.

”Personligen tror jag att domen inte bara handlade om denna post. Myndigheterna vill sätta ett exempel bland aktivister som oss”, sade Chengs make i samband med domen. Enligt uppgifter ska han också ha blivit arresterad, men släppts utan straff.

Originalposten på Twitter löd: ”Redan för flera år sedan anordnades anti-japanska demonstrationer och japanska produkter slogs sönder. Det är inget nytt. Om du verkligen vill ställa till med oreda, flyg genast till Shanghai och slå sönder den japanska paviljongen vid världsutställningen.”

Vad Cheng sedan gjorde var att posta kommentaren åter, och lägga till orden ”arg ungdom attackera!”, som en ironisk uppmaning till de anti-japanska demonstranter han själv såg som löjeväckande.

Enligt maken sändes hans fru till arbetsläger i onsdags, och han är inte tillåten att besöka henne.

Min far heter inte Li Gang!

WSJ China Real Time Report har också snappat upp nyheten jag skrev om här tidigare. De kommer med mer information: Li Gang ska ha betalat drygt en halv miljon kronor för att få den avlidna flickans familj att släppa fallet.

Beslutet att acceptera pengarna upprör säkert många, särskilt som flickans far tidigare gråtit ut i en video och krävt ”rättvisa”. Han uppger dock i artikeln att Li Gangs poliskollegor pressat honom att anta anbudet.

Vad som händer med förövaren Li Qiming är enligt WSJ oklart. Han kommer med all säkerhet inte få ett lika strängt straff som annars vore fallet, men inte heller komma undan helt.

En annan fråga artikeln tar upp är hur Li Gang, med en polismans mediokra lön, kunnat hosta upp en halv miljon kronor med så kort varsel. (Läs: Korruption, skumraskaffärer eller statliga medel för att undvika en rättsskandal)

Statliga nyhetstidningen China Daily rapporterar inte alls om fallet. Däremot, ironiskt nog, rapporterar tidningen i dag hur en man i den fattiga provinsen Anhui döms till döden, sedan han varit onykter i trafiken och orsakat två människors död.

Denne man har förmodligen ingen pappa som heter Li Gang.

Min far heter Li Gang! Del 2

För snart en månad sedan skrev jag inlägget ”Min far heter Li Gang!”, där sonen till polischefen med samma namn under alkoholpåverkan körde över två kvinnliga studenter. Trots att en av dem dog, var polischefens son Li Qiming helt oberörd och hotade åskådare samt universitetets vakter genom att säga: ”Arrestera mig om ni törs, min far heter Li Gang!”

Li Qiming åkte sedan vidare, och blev arresterad först dagar senare efter att det drivits en kampanj mot honom på internet.

Statlig tv visade sedan en video över hur Li Gang och Li Qiming grät ut sin ånger av vad som hade hänt, i ett illa dolt försök att få sympatier från allmänheten, medan offren och deras familjer knappt visades alls i vare sig tv eller tidningar. Under hela november har det sedan varit relativt tyst i media om dådet, och Li Qiming har antagits suttit häktad medan den rättsliga processen pågått.

Så i dag skriver NY Times en artikel om fallet. Det mesta tyder på att Li Qiming slipper undan till synes helt utan straff.

Vid mindre fristående tv-kanaler och på internet, sändes i början av november intervjuer med den avlidna flickans familj, som sade att de hade nekat ”till förhandlingar” som familjen Li erbjudit dem för att inte gå vidare med fallet. Flickans far ville lösa fallet i enighet med lagen, och frågade sig själv retoriskt hur man kan leva i ett samhälle som detta, där orättvisor finns att hitta överallt.

Sedan plötsligt i torsdags fick advokaten till den avlidna flickans familj ett telefonsamtal. Det var från flickans familj, som tackade honom för allt arbete han lagt ner i fallet, men att de nu löst situationen på egen hand med Li Gangs familj.

”En halvtimme efter samtalet kom de till mitt kontor och gav mig skriftligt på att fallet var över. Sedan bara försvann de”, säger advokaten enligt NY Times.

Advokaten tillägger även att många av hans fall mellan ”vanliga medborgare och personer med makt” slutat på samma vis. Med all sannolikhet slipper nu Li Qiming undan utan några påföljder, efter att hans mäktigare familj närmat sig familjen till den avlidna flickan med mutor, hot eller bådadera.

Kostsam diabetesepidemi breder ut sig i Kina

Bloomberg skrev i går hur Kinas redan höga medicinska kostnad för diabetes kommer öka ytterligare, då allt fler kineser drabbas av sjukdomen.

Enligt artikeln uppgår diabetesrelaterade vårdkostnader i Kina till cirka 170 miljarder kronor per år, vilket motsvarar 13 procent av landets alla utgifter inom hälsosektorn. Patienter med diabetes uppsöker sjukhus 3-4 gånger oftare än icke-diabetiker, ofta för åkommor som njurfel och hjärtattack.

En nationell undersökning i mars visar att 92,4 miljoner kineser nu har diabetes, vilket är fler än i något annat land i världen. Detta antal tros inom de kommande åren öka fort, då fenomen som kontorsarbete och snabbmatsätande snabbt cementeras i samhället.

Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att Kina 2005-2015 förlorat över 4 000 miljarder kronor i nationell inkomst, till följd av diabetes och hjärtsjukdomar.

Enligt Bloomberg menar en forskargrupp baserad i Bryssel att kostnaden kommer bli enorm, då cirka 50 miljoner kineser som nyligen fått diabetes snart kommer utveckla komplikationer, och ytterligare 50 miljoner kineser med diabetes ännu inte fått diagnos.

Jag har tidigare på plats skrivit fyra artiklar – komplett med sjukhus och intervjuade läkare – om diabetes i Asien. Där kan enkelt läsas hur allvarlig utbredning av diabetes är i stora delar av Asien, och vad det innebär för samhället i stort:

Artikel om diabetes från Malaysia
Artikel om diabetes från Hongkong
Artikel 1 om diabetes från Kina
Artikel 2 om diabetes från Kina

Burma, val och Aung San Suu Kyi

Den senaste tiden har det annars väldigt slutna landet Burma fått finna sig i rampljuset. Tidigare i november hölls de första valen på 20 år, och nu i helgen släpptes demokratiförespråkaren Aung San Suu Kyi från sin sju år år långa husarrest.

Genom en kortare kronologisk berättelse ska jag nedan försöka återge betydelsen av dessa två händelser.

Bakgrund

Sedan en statskupp 1962, styrs Burma av en militärjunta som medvetet isolerat landet från omvärlden. 1988 hölls omfattande protester mot generalerna som ledde landet, med tusentals dödsoffer som följd då polisen på ett våldsamt vis skingrade demonstranterna. Den pressade juntan lät veta att fria val skulle hållas inom kort.

Samma år återvände Suu Kyi från 30 år i exil, och utsågs till ledare för det nybildade partiet National League for Democracy (NLD). I och med att hon också är dotter till Burmas landsfader, blev hon snabbt en naturlig ledargestalt för det politiska läger som motsatte sig generalerna och ville se demokrati.

Hon blev öppet väldigt populär och hennes tal kunde locka upp till halv miljon åhörare. Generalerna, som insåg det hot Suu Kyi utgjorde, satte henne i husarrest 1989: Trots detta lyckades NLD vinna 392 av 485 platser till parlamentet i valet som till slut hölls 1990.

Militärjuntan svarade då med att påstå att det på förhand utlovade parlamentsvalet i själva verket hade gällt val för utformning av en särskild församling för att ändra Burmas konstitution, men att man ”inte kan acceptera” att NLD får makt att ändra i konstitutionen.

Man annullerade helt enkelt valresultatet och förlängde även Suu Kyis husarrest till 1995.

Detta har emellertid blivit en van procedur för Suu Kyi: Av de senaste 21 åren har hon spenderat 15 i husarrest. Och sedan 2003 – då hennes politiska möten runt om i landet drog en allt större och mer entusiastisk skara åhörare – har hon i stort sett varit avskuren från omvärlden, menar bland annat NY Times.

Nytt val

I ett fåfängt försök att legitimera sin makt, beslutade juntan att det skulle hållas val i Burma 7 november i år.

Datumet bestämdes mindre än en månad i förväg, utan större organisationsmöjligheter för oppositionen. NLD beslutade att bojkotta valet, och i stort sett alla organisationer och länder i väst anser i efterhand att valet var riggat.

Sveriges Radios korrespondent Nils Horner rapporterade hur juntan först hade sagt att rösträkningen skulle ske offentligt, men då de märkte att oppositionen höll på att segra, tog man helt enkelt in valurnorna för att fortsätta ”räkningen” bakom stängda dörrar.

Här i Kina har rapporteringen skilt sig från väst; media har skrivit om ”demokratisk framgång” i Burma, och Folkets Dagblad uppgav i helgen hur det sittande partiet fått drygt tre fjärdedelar av rösterna. Resultatet offentliggjordes tidigare i veckan, endast en handfull dagar innan Suu Kyis frigivelse.

Frigivelsen

Efter sju år av oavbruten husarrest frigavs Aung San Suu Kyi, nu 65 år gammal, under lördagen. Folk strömmade genast ut på gatorna för att fira, och i dag (söndag) höll Suu Kyi ett tal i Burmas största stad Rangoon, där hon uppmanade tusentals närvarande anhängare att inte förlora hoppet om yttrandefrihet och så småningom även demokrati i landet.

Hon är fortfarande en ledarfigur för oppositionen att samlas kring, men då val just genomförts, kommer eventuell politisk kamp de kommande åren att behöva föras från under jord. Suu Kyi menade i sitt tal att hon var villig att samarbeta ”med alla demokratiska krafter” för att bringa förändring i landet.

Amnesty uppskattar att det i dag finns 2 200 politiska fångar i Burma, och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon uppmanade regeringen att ”bygga på helgens agerande och frisläppa samtliga” av dessa fångar.

Burmas generaler har dock, enligt BBC, större självförtroende än tidigare, och lär knappast lyssna på FN-chefens uppmaningar. De senaste åren har landet sett ett stort tillflöde av kapital, sedan främst Kina investerat och skickat bistånd till landet, som sitter på stora tillgångar av naturresurser.

Geografiskt är Burma mycket lägligt placerat, då landet har en lång kust mot Bengaliska viken, där Kina gärna vill anlägga hamnar för att underlätta transporter och få tillgång till ett viktigt strategiskt område i sin komplicerade relation till Indien.

För att förhindra detta försöker också Indien vara Burma till lags, och militärjuntan har kunnat spela ut länderna mot varandra. Därför är Burma i dag mindre beroende av väst än kanske någonsin tidigare.

Det råder dock inget tvivel om att Suu Kyi är ett orosmoment för Burmas generaler. Hon har öppet sagt att hon vill föra dialog med generalerna som nu kommer fortsätta styra landet, men det är svårt att se att dessa skulle vara villiga till samtal.

För generalernas skulle så gäller en balansakt: Att begränsa Suu Kyis aktiviteter och rörelser nog för att de inte ska utgöra ett hot, men inte trycka ner henne så mycket att hon riskerar bli en martyr.

Kina klår USA vid G20-möte

Ledare från världens 20 rikaste länder samlades i veckan i Sydkorea för att hitta lösningar på världsekonomins många problem. USA:s president Barack Obama, tillsammans med Kinas like Hu Jintao och Japans premiärminister Naoto Kan fanns alla på plats i Söul under de intensiva möten som pågick 11-12 november.

Media världen över börjar nu summera upp resultatet av mötet, och hade det varit en landskamp, hade Kina vunnit över USA: ”Letar man efter ett symboliskt ögonblick då USA tvingades upphöra diktera världsordningen under 2000-talet och istället lämna över till Asien, så kan denna vecka i Söul tjäna som det ögonblicket”, skriver brittiska The Guardian i sin editorial i dag.

USA kom nämligen till den sydkoreanska huvudstaden med en rad ambitioner. Man ville införa en maxgräns på alla länders handelsobalans, främst för att minska sitt eget handelsunderskott genom att få exportbaserade ekonomier att sluta ”subventionera” sin exportindustri. Dessutom ville USA få med sig andra länder i påtryckningarna mot Kina att höja värdet på sin valuta.

Stora exportnationer som Kina och Tyskland motsatte sig genast förslaget om maxgräns på obalansen i handeln. Dessutom fick USA kritik från en rad länder för att man just innan mötet tryckt upp 600 miljarder dollar i nya sedlar, i ett försök att få landets ekonomi på fötter igen.

Kritiker som Brasilien och Tyskland menar att detta hotar omvärldens ekonomiska återhämtning, i och med att det sänker värdet på dollar, som är betalningsmedel för en stor del av världens export.

Valutakriget kom att överskugga mötets övriga frågor. Tonen var särskilt hård mellan USA och Kina, och BBC uppger att diplomater från en rad andra länder var tvugna att i ottan komma till undsättning då förhandlingar mellan de två länderna som pågått över natten höll på att gå riktigt illa.

En kinesisk diplomat ska retoriskt ha frågat varför andra länder ska äta medicinen då det är USA som besitter sjukdomen.

En av de få saker som faktiskt beslutades på mötet, var omstruktureringen av Internationella valutafonden (IMF), så att utvecklingsländer som Kina får mer att säga till om, på bekostnad av industriländer som USA.

Kontentan av G20-mötet i Söul: USA får allt svårare att internationellt driva genom sin vilja, medan Kina å andra sidan har en starkare position än på länge.

Tryck på play ovan för att höra BBC sammanfatta G20-mötet i en podcast.

Registrera dig – för att köpa fruktkniv

Caixin skriver i dag om de kinesiska myndigheternas registreringshysteri, sedan staden Guangzhou i södra Kina kräver att medborgarna ska visa legitimation även då de köper en fruktkniv.

Det började som en åtgärd för att höja säkerheten inför kommande idrottsevenemanget Asian Games i Guangzhou: I dag måste alla som köper någon form av kniv eller annat som går att skära med, på ett särskilt formulär skriva namn, adress och id-nummer, tillsammans med en beskrivning av kniven samt vad man tänkt använda den till.

Caixin ger i sin längre artikel en bakgrund till vad som kallas ”real name system”, vilket innebär att myndigheter i Kina tenderar att allt oftare samla in uppgifter från konsumenter inom olika områden, för att sedan kunna spåra dem om nödvändigt.

Från och med september i år måste alla som köper ett nytt simkort till mobiltelefon uppvisa id-handling.

Det kan också ses en trend på internet, där det vid allt fler portaler och forum krävs en identifieringsprocess innan man kan ta del av tjänster eller skriva inlägg. Sedan tidigare krävs även registrering för att använda internet till exempelvis spel, shopping eller bloggande.

Detta skapar naturligtvis oro hos allmänheten, som menar att systemet begränsar privatliv och yttrandefrihet. Caixin talar om Kina som ett ”glashus”, då genomskinliga och sköra väggar är farliga att bo mellan, samtidigt som de gör att man kan följa allt en person gör och skriver.

Det finns givetvis också en rad personer som stödjer ”real name system”, och menar att det minskar potentiellt panikframkallande ryktesspridning på nätet, likväl som cyberbrottslighet.

Exempelvis citeras en professor vid ett av Pekings universitet säga att kontrollen över nya simkort till mobiler är nödvändig, så att textmeddelanden inte längre kan tjäna som ”en metod för brottslingar att störa den allmänna ordningen”.

Caixins artikel ger en utförlig bakgrund, och funderar om framtida konsekvenser om vad man kallar ”Big Brother-system”.

Man återger också cyniskt ett citat från 2008, då chefen för propagandadepartementet i provinsen Shaanxi sade i en intervju: ”Det var bättre förut då det inte fanns internet. Då kunde man få dem [media] att säga precis vad man ville.”

Fenby om Xi Jinping

Brittiska journalisten Jonathan Fenby, författare till flera böcker om det moderna Kina, skriver en profil på Kinas näste president Xi Jinping, på The Guardians nätupplaga.

Titulerad ”Xi Jinping: Mannen som leder Kina in i ett nytt tidevarv”, ger profilen utförliga fakta om Xi Jinpings bakgrund och väg till makten.

Som vanligt kommer Fenby också med en rad nyktra påståenden, exempelvis att det egentligen inte spelar så stor roll vilken enskild person som är Kinas president längre, eftersom ”Mao och Dengs era är förbi”, och Kina i dag närmast styrs av en rad direktörer på konsensusbaserat vis.

Samtidigt tillägger Fenby att Xi Jinping inte tycks vara den kinesiska ledare som kommer gå i bräschen för att lätta på det politiska trycket i landet, då han själv leder en byrå som sysslar med censur, och tidigare uppmanat studenter att plugga kommunistpartiets teorier och ”undvika tomma ord” eftersom ”ohälsosamma skrivelser” kan ”skada effektiviteten”.

Profilen av Xi Jinping är läsvärd för alla som vill veta mer om Kinas nästa president, som kommer styra landet i tio år från och med 2012.

Kina i Afrika – del 2

ChinaDialogue har nu publicerat andra delen av intervjun med Li Anshan – jag publicerade del ett här förra veckan.

Li Anshan är en kinesisk akademiker, expert på relationen Kina-Afrika. Genom att återge intervjun med honom vid ChinaDialogue, hoppas jag kunna ge en förståelse för hur kineserna själva argumenterar om sin närvaro i Afrika, då västerländsk media i denna fråga ofta koncentrerar på mindre smickrande sidor som miljöförstöring eller samröre med diktatorer.

Just som i del ett, kommer jag nedan att sammanfatta Li Anshans svar på de ställda frågorna. Den som vill läsa hela intervjun kan göra det här.

ChinaDialogue: [författaren] Dambisa Moyo anser att västerländskt bistånd kraftigt förvärrat korruptionen i afrikanska regeringar. Och enligt Deborah Brautigam, professor vid American University i Washington, och författare till boken ”The Dragon’s Gift: The Real Story of Africa in China”, innebär Kinas kombinerande modell av bistånd och investeringar en minskning av korruptionen, eftersom pengarna sällan går direkt till regeringarna.

Då det beslutats om ett projekt går pengarna direkt från en kinesisk bank till det kinesiska företag som ansvarar för projektet, vilket minskar möjligheterna för korruption bland myndighetstjänstemän. Men samtidigt kommer många rapporter – både från Kina och andra länder – som får folk att tro att väst förde mänskliga rättigheter och transparens till Afrika, medan Kina nu hindrar denna process och förvärrar korruptionen.

Li Anshan: (…) [Deborah Brautigam’s] åsikt är den mer korrekta. Då väst erbjudit bistånd har 10 procent av summan alltid öronmärkts för ”administrativa ändamål”, vilket skapar gyllene läge för korruption. Kinas regering arbetar annorlunda: De bygger en väg, en skola eller ett sjukhus – saker som faktiskt märks och är användbart och nyttigt för såväl lokalinvånare som investerare.

(…) Många politiker i väst ogillar den snabba utvecklingen i samarbetet Kina-Afrika, och vill därför fokusera på enstaka händelser eller till och med helt grundlösa anklagelser. Allmänhetens knappa kunskap i frågan sprider tillsammans med medias fördomar en helt felaktig bild av situationen. (…)

ChinaDialogue: Du nämnde att kinesiska företag skapar arbetstillfällen i Afrika. Men antalet kinesiska arbetare vid projekten kritiseras ofta, eftersom det innebär färre arbeten för lokalbefolkningen.

Li Anshan: [en undersökning] visar att det är omöjligt för kinesiska företag att endast använda kinesiska arbetare, eftersom kostnaden då blir för hög. En vd vid ett stort företag som verkar i Algeriet, Tunisien och Marocko har sagt till mig att månadslönen för en kinesisk arbetare ligger på 6 000 yuan, jämfört med 2 000 för en lokalanställd. Alltså, där det är möjligt, så föredrar kinesiska företag lokala arbetare. [1 yuan = 0,99 SEK]

Men det finns också hinder. Vissa sorters arbete kräver en viss kunskap och teknik som inte är lätt att hitta i Afrika. Då måste kinesiska arbetare anställas. Kinesiska förmän talar heller inte samma språk som afrikanska arbetare, vilket också drar ner andelen afrikaner. (…)

ChinaDialogue: Om Kinas närvaro i Afrika nu är så bra som Moyo och Brautigam påstår i sina böcker, varför uppstår det kritik?

Li Anshan: Kritik är vanligt förekommande och har riktats mot alla nationer på uppgång. (…) Några franska akademiker har uttryckt att det inte bara är landets regering som oroar sig: Även allmänheten i Frankrike undrar vad denna kinesiska expansion i Afrika betyder för Frankrike. Rädsla och farhågor likt dessa är rotade i kolonialism; de har känslan av att något som tillhör dem tas ifrån dem av Kina. (…)

ChinaDialogue: Att inte blanda sig i suveräna staters interna angelägenheter är en av den kinesiska diplomatins principer. Kinas aktiviteter i Afrika, särskilt relationerna med vad väst anser vara diktaturer, är för många bevis på att Kina endast är intresserade av ekonomisk vinst. Många anser också att politiken icke-inblandning är en ursäkt från Kina för att slippa de ansvar som föreligger en modern stormakt.

Li Anshan: Jag håller inte med. För såväl Kina som afrikanska stater, så är varje land som varit kolonialiserad väldigt mån om att bevara sin självständighet. I år är det 50 år sedan [som 17 afrikanska stater blev självständiga från europeiska kolonialmakter] och varje stat som vinner sin självständighet kommer vara väldigt noggrann med att skydda den. Sådana känslor går väldigt djupt.

Under dess omständigheter kan vi inte direkt kritisera eller blanda oss i frågor som har med självstyre att göra. Det betyder dock inte att vårt samarbete med Afrika fortgår utan principer. Vi fattar beslut i enighet med Afrikanska Unionens ståndpunkter. Vi kan inte hävda att vi förstår regionens angelägenheter bättre än Afrikanska Unionen, så vi följer först och främst unionens synpunkter. Givetvis respekterar vi också FN-resulotionerna.

(…) Att inte blanda sig i interna angelägenheter betyder inte att man är likgiltig, men att man använder sig av andra metoder – definitivt inte direkta anklagelser eller sanktioner. Varför accepterade Sudans president Omar Bashir till slut närvaron av en fredsstyrka i Darfur från Afrikanska Unionen? Beslutet berodde på privata kommunikationer med Kinas regering. Vi kan som vänner ge privata råd – och de är en metod som de kan acceptera.

Dambisa Moyo (Zambia) och Deborah Brautigam (USA) är författare till två böcker som menar att Kinas närvaro i Afrika ger bättre resultat än årtionden av västerländsk bistånd. Böckerna heter Dead Aid och The Dragon’s Gift: The Real Story of China in Africa.

Folkräkning i Kina

”I Danmark eller Jordan skulle resultatet av en folkräkning blir sex miljoner. I Kina behövs sex miljoner funktionärer för att genomföra själva folkräkningen”, konstaterar The Guardian. Det syftas på den folkräkning som började i Kina i går, och som de kommande tio dagarna kommer samla information från landets cirka 400 miljoner hushåll.

Folkräkning i Kina sker ungefär en gång per årtionde; senast år 2000 räknade man in just under 1,3 miljarder människor, varav 64 procent var boende på landsbygden. Till i år förväntas befolkningen ha ökat något, och en betydligt större del tros bo i städerna som en följd av Kinas snabba urbanisering.

The Guardian talar också om årets folkräkning som en milstolpe, då man för första gången kommer räkna vart människor i själva verket bor och arbetar, istället för var de är registrerade.

I Kina uppehåller sig nämligen miljontals arbetare ”illegalt” i större städer, utan rätt till sjukvård eller utbildning, som en följd av system med hukou. Även utlänningar kommer räknas in i årets folkräkning, varför siffrorna förväntas bli mer exakta än tidigare.

Med anledning av dessa nya tillvägagångssätt, skriver BBC en artikel om vilka potentiella svårigheter myndigheter och funktionärer kan stötta på under folkräkningen.

Det finns omkring 200 miljoner migrantarbetare i Kina, i regel komna från landsbygden för att arbeta i större städer. Ofta låter de bli att registrera sig i den nya staden, eftersom de ändå inte har rätt att utnyttja sociala förmåner där, och en funktionär i folkräkningen säger till BBC: ”Det är väldigt svårt att få information om migrantarbetarna. Iband vet vi ju inte ens vilka de är”.

Ett annat dilemma har med enbarnspolitiken att göra, då många familjer inte registrerar sitt andra eller tredje barn, eftersom detta kan innebära böter eller andra former av repressalier från myndigheterna.

Det är också många familjer som inte tillåts registrera sitt andra eller tredje barn, eftersom de lokala myndigheterna är rädda för att själva få problem på högre ort om för många barn fötts i deras område.

BBC talar med en familj som trots upprepade försök inte fått registrera sin andra dotter, nu 17 år gammal, hos de lokala myndigheterna. Hon är en ”icke-medborgare”, finns inte med i några papper och blir undervisad i hemmet av sin äldre syster, eftersom hon inte tillåts gå i skolan själv.

Ingen vet hur många ”icke-medborgare” det finns i Kina i dag, men enligt BBC har myndigheterna ”lovat att reducera straffen” för de familjer som i denna folkräkning uppger att de har fler barn än som tidigare registrerats.

Syftet med folkräkningen uppges inte endast vara att räkna antalet invånare, utan också samla information som ska hjälpa myndigheterna att mer effektivt planera ekonomiska och sociala politiska åtgärder. Därför förväntas varje hushåll svara på ett omfattande formulär med frågor om hälsa, utbildning, arbete samt frågor som om fastigheten har gasspis och spoltoalett.

Informationen ska enligt myndigheterna förstöras efter att resultatet av folkräkningen sammanställts.

Misstänksamheten mot folkräkningen kan ses på internet, och The Guardian citerar ett inlägg vid en av Kinas största portaler: ”Folkräkning eller inte, statistiken som sammanställs kommer ändå förfalskas. Det är bara ytterligare ett tillfälle för landets familjeplaneringsbyrå att samla in mer böter”.

De första siffrorna angående befolkningsmängden förväntas bli klara i april 2011, och den fullständiga statistiken av undersökningarna ska sammanställas till december samma år.