I november ökade fastighetspriserna i Kina för artonde månaden i följd, ändå ökade även husköpen med nästan 15 procent. Kina har under 2010 byggt 12-15 miljoner fastigheter, och en rad helt tomma städer – så kallade spökstäder – har dykt upp runt om i landet, med fastigheter som köps enbart i investeringssyfte.
Många misstänker att Kinas fastighetsbubbla är på väg att spricka, något som skulle få katastrofala följder inte bara för Kina utan också kännas i den globala ekonomin. Jämför med oroligheterna efter Japans bristande fastighetsbubbla i början av 1990-talet, eller för all del senaste årens globala finanskris, som ju delvis berodde på en orolig amerikansk husmarknad.
Vad ligger då bakom denna växande kinesiska fastighetsbubbla?
Jo, rika kineser vill inte ha sina pengar på banken, eftersom landets inflation är högre än sparräntan. Folk ser sig därför om efter olika investeringsalternativ, varav många utländska sådana är blockerade på grund av Kinas restriktiva valutapolitik. Och då landets handel med värdepapper fortfarande är relativt omogen och ambivalent, utgör fastighetsmarknaden en av få attraktiva investeringsområden.
Detta har lett till en boom i fastighetsköp, och en växande bubbla: En undersökning visar att fastigheter i 35 stora kinesiska städer är övervärderade med i genomsnitt 30 procent, och i städer som Shanghai och Peking mer ändå.
Kinas inflation ligger just över fem procent. Centralbanken höjde förra veckan sparräntan till 2,75 procent, men törs inte höja ytterligare, eftersom det skulle riskera inflöde av utländskt kapital som kan leda till överhettning. Sparräntan i många andra länder ligger ju i dagsläget närmare noll.
En annan orsak till bubblan är att Kinas inflation är ojämnt fördelad. I och med att landet i stort sett bundit sin valuta till den amerikanska dollarn, stiger priserna på handelsvaror minimalt då den orörliga växelkursen innebär ett nästintill orörligt pris.
Då dessa varor står still i värde trots en femprocentig inflation, går andra sektorer, särskilt fastighetsmarknaden, framåt ännu mer.
Ledarna i Peking är givetvis medvetna om problemet och försöker tackla det genom att införa restriktioner som gör det svårare att investera på fastighetsmarknaden. Samtidigt öppnar man sakta upp för global handel med den kinesiska valutan yuan.
Men risken finns att åtgärderna är för små och långsamma, då såväl priser, efterfrågan och antalet spökstäder ökar samtidigt. Flertalet av de tiotalet miljoner nya fastigheter som byggts i år har priser som liknar de i väst, och kan bara bekostas av en liten del av befolkningen.
Man bygger alltså inte för att tillgodose ett behov av bostäder, utan ett behov av investeringar. Då jag själv letade lägenhet i Peking frågade jag ofta agenter och hyresvärdar när bostaden var inköpt och hur värdet hade utvecklat sig. Det handlade ofta om en tredubbling eller mer på 5-6 år.
Och med all säkerhet vore det katastrofalt om denna bubbla plötsligt skulle spricka. Många tror att Kina är en exportdriven ekonomi, men medan exporterna bara utgör fem procent av landets BNP, står fastighetsbyggen för över 60 procent, menar den inflytelserika ekonomen Jim Chanos.
Vad som skulle hända med Kinas ekonomi om byggandet upphör är uppenbart.
Se här för en sammanställning av kinesiska spökstäder från Google Maps: Stora bostadskomplex och allmänna byggnader, omringade av folktomma gator och bilfria parkeringar.
