Kina har misslyckats med sin inrikes ekonomiska integration, konstaterar en rapport från Världsbankens forskningsgrupp för utveckling, stämplad april 2011.
Detta då det existerar enorma ekonomiska skillnader mellan olika områden i landet; BNP per capita i Shanghai är i dag 16 044 dollar, jämfört med 1 653 dollar i den fattiga provinsen Guizhou (贵州).
Det betyder att Shanghai har ett BNP per capita i likhet med Storbritannien år 1988, medan Guizhous BNP per capita är i storleksordningen Storbritannien 1830, menar rapporten.
Skillnaden beror främst på att produktionen ligger vid områdena längs med kusten i landets östra och södra delar, eftersom det är närmare till hamnarna då varor ska till att exporteras.
Detta har också gjort att de lokala myndigheterna vid dessa områden arbetar mer effektivt, medan korruption och byråkrati fortfarande är mycket värre i Kinas ekonomiskt eftersatta nordvästra och sydvästra delar.
Rapporten menar också att företag som verkar i Kinas sydöstra delar har lägre skatter och avgifter än i inlandet, samtidigt som tullbehandlingen av varor på import och export bara tar 7,3 dagar i genomsnitt vid kusten, jämfört med 16,8 dagar i inlandet.
Skillnader i infrastruktur gör att det kostar motsvarande 5 000 kronor per kilometer att frakta en 20-tons container från inlandsstaden Taiyuan (太原) till närmaste stora hamn, medan kostnaden för Shanghai med omnejd är cirka 400 kronor per kilometer.
Skillnaderna resulterar i en levnadsstandard likt Kambodja i provinser som Guizhou och Shaanxi (陕西), medan Shanghai och Guangdong (广东) åtnjuter en levnadsstandard likt Sydkorea eller Japan, menar rapporten.
Kinas internationella ekonomiska integration sägs ha gått väl: Ökningen av BNP 1979-2005 var i genomsnitt 9,5 procent per år, jämfört med 4 procent under Mao Zedong 1950-1978.
Men fortfarande ligger man alltså långt efter i den inhemska ekonomiska integrationen. Detta löses dock inte bäst genom att försöka flytta produktion eller företag till mindre favoriserade regioner, vilket snarare skulle riskera dämpa tillväxten.
För att råda bot på detta, menar Världsbanken, bör Kina främst arbeta på att förbättra den geografiska tillgängligheten (infrastruktur) och vidga välfärdssystemet i de eftersatta inlandsprovinserna.
