Rapport: Finns det verkligen ett underskott på migrantarbetare i Kina?

Australian National University (ANU) har under de senaste fem åren genom projektet ”RUMiCI” – Rural-Urban Migration in China and Indonesia Project, spårat förändringar och trender i Kinas flytande befolkning om 250 miljoner bestående av migrantarbetare från landsorten.

På senare tid har det eldats på mycket i media om Kinas underskott på billigt arbete (jag är själv medskyldig). Folk flyttar  hem eller stannar kvar i byarna, heter det, med växande möjligheter om att kunna försörja nära  och kära utan att behöva trängas i smutsiga våningssängar på byggarbetsplatser runtom i storstäderna.

Men är detta verkligen korrekt?

Xin Meng, professor i ekonomi på ANU, och ansvarig för RUMiCI, talar i dagarna med Wall Street Journal och belyser några av de förändringar som skett under 2012 och innan.

Mellan 2010 och 2011 ökade de genomsnittliga arbetarlönerna med så mycket som 23% i Kina. Xin menar att den massiva ökningen till stor del beror på regeringens beslutsamhet att omstrukturera ekonomin mot ha färre arbetarintensiva industrier:

”This may indicate that many local governments are using the minimum wage to intervene in the industrial structure. In recent years, cities in the more-developed regions have been talking about the importance of moving up the value-added chain and trying to reduce the size of labor-intensive industries”.

Löneökningar har varit gångbart under de år som Kinas produktionsekonomi tuffade på i hög hastighet. Dock, med den senaste tidens nedkylning av ekonomin menar Xin att politik får ge vika för marknadskrafter. Vilket förklarar varför löneökningarna mer eller mindre avstannat under 2012, med 1.7% ökning enligt RUMiCIs statistik:

 ”When conditions are bad, market forces will dominate and local governments are less likely to enforce the labor law. This is probably why wage growth has slowed”.

Men det är inte högre löner som beror på det ökade underskottet på billiga arbetare menar Xin. Här kommer istället migrantarbetarnas undermåliga sociala status in.

Med det hushållsregistreringssystem som finns på plats i Kina, mer eller mindre ett inrikes passregelverk, Hukou, saknar storstädernas migrantarbetare tillgång till grundläggande sociala tjänster som sjukvård, skolgång för barn, socialförsäkring, pension etc.

Migrant workers carry goods in Shanghai,Bristvara eller inte?

Det gör att många inflyttade arbetare helt enkelt väljer att stanna i storstäderna under begränsade tidsperioder. När det ska till att gifta sig och skaffa barn packar man ihop och flyttar hem.

Med en ökning mellan 2008 – 2012 från 7,8 till 8,9 år är den genomsnittliga tiden som migrantarbetare stannar i Kinas storstäder relativt kort. Dessutom, har man funnit genom RUMiCI, var det bara 25% av den totala arbetsföra landsortsbefolkningen i Kina som överhuvudtaget sökte sig till storstäderna för arbete år 2010.

Så det råder ingen brist på arbetare inte. Men ett undermåligt, närmast apartheidliknande system av snedfördelade sociala förmåner gör det svårt att få fler att vilja offra närhet med familj och vänner för lite mer pengar på fickan.

”Imagine if the restrictions on migrant access to social welfare and social services in cities were abolished and hence the duration of migration, say, doubles. Any conceivable labor shortages would disappear”.

Och Kommunistpartiet har åtminstone gjort tafatta försök att få bukt med problemet. Man införde 2008 en lag som skulle tvinga arbetsgivare att bidra med försäkringar på sjukvård, arbetslöshet, skador och pension. Men reformen har knappast fått gehör från lokalregeringarna ute i landet. Ett införande av dylika lagar skulle riskera den ack så viktiga tillväxten i lokalekonomierna, och arbetsgivare betalar väl bara om det är absolut nödvändigt. 

Det är en trend som berättar mycket om det faktum att Kina trots sin hyperkapitalistiska slöja fortfarande opererar på Sovjetisk hårdvara – med hög grad av centralisering i toppen och stor decentralisering på lokalnivå.

Ett system från början designat av Lenin för att få information att ständigt flyta uppåt i hierarkin. Ett fulländat system när det gäller inre kontroll och säkerhet, men mer problematiskt när man vill koordinera nationell ekonomisk policy.

Allt detta får ställas mot bakgrund av en pågående trend där fler och fler företag väljer att flytta sin produktion från Kina till andra låglöneländer som Filippinerna, Vietnam och Kombodja. Att vilja ha ett ständigt influx av billigt arbete till storstäderna stämmer inte längre överens med ett nekande om grundläggande rättigheter till sjukvård och skolgång för inflyttade barn.

Om inget förändras kommer förmodligen det så kallade ”underskottet” att bestå och fler arbeten skeppas utomlands eller tillbaka till högkostnadsländer.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera