Gör som Kina – skippa kvoteringen

Återigen har frågan om kvotering av kvinnor in i svenska bolagsstyrelser blivit aktuell, sedan finansminister Anders Borg i veckan sagt sig vara beredd att överväga könskvotering för att öka andelen kvinnliga chefer i näringslivet.

Med anledning av Borgs uttalande, hölls i går en kortare debatt mellan Gunvor Ericsson (MP) och Isabella Jernbeck (M) i Sveriges radio P1.

Isabella Jernbeck menar att detta främst är en symbolfråga, och att kvotering av bolagsstyrelserna i sig inte leder till ökad jämställdhet.

Hon säger vidare att kvinnorna själva har ett ansvar att visa framfötterna på arbetsplatsen, och våga ge sig ut i den operativa verksamheten om de siktar på en chefsposition, snarare än att vara nöjd med att sitta kvar som personalchef.

Hon får aggressivt mothugg av Gunvor Ericsson, som talar positivt om Norge och Finlands lagstiftning i denna fråga.

Gunvor hånskrattar ett par gånger åt Isabellas argument, och anklagar henne för att ”skuldbelägga kvinnorna”. Hon säger sig ”vara trött på” diskussionen om att att kvinnorna själva har ansvar för att klättra i sin karriär.

kina kvinnor arbete jämställdhetKönskvotering – inget för kinesiska kvinnor

Vilket ofta är fallet då svenska politiker debatterar, kan de endast referera till sin omedelbara omgivning, och visar en häpnadsväckande okunnighet vad gäller globala förhållanden.

För ett par månader sedan skrev jag en artikel för Arbetet (tidigare LO-Tidningen), som grundar sig på en årlig undersökning av Grant Thornton International, angående andelen kvinnor i företagsledningar i olika länder världen över.

Det land som har mest kvinnor i sina företagsledningar är Kina, med 51 procent. Andra asiatiska länder med en relativt hög andel kvinnor i företagsledningarna är Filippinerna (37 procent), Thailand (36 procent) och Vietnam (33 procent). De baltiska länderna ligger alla på en andel av minst 40 procent.

Gemensamt för dessa länder är att ingen har infört – eller ens talat om att införa – en lag kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, likt den Gunvor Ericsson debatterade för under gårdagen.

Om vi vidare ser på de länder som Gunvor Ericsson prisade för att ha infört lagstiftning på detta område, så har Finland 24 procent kvinnor i sina företagsledningar, och Norge endast 22 procent.

Det nämns i radioinslagets inledning att Spanien och Frankrike är ytterligare två länder som har lagstiftat om kvotering. Men enligt Grant Thornton International så har de bara 21 respektive 26 procent kvinnor i sina högsta ledningar.

Till skillnad från dessa länder, så har Sverige i dag utan lagstiftning 27 procent kvinnor i företagsledningarna, vilket till skillnad från Norge, Finland och Spanien är över det globala snittet på 24 procent.

Vad är då hemligheten bakom att så många kinesiska kvinnor sitter i företagsledningarna, till skillnad mot i Sverige, som misslyckats med detta trots press på företagen med hot om lagförslag?

Spontant känner jag att kinesiska kvinnor spottar i nävarna och kämpar på trots eventuella orättvisor, snarare än att haka upp sig på möjligheter som lagförslag och kvotering.

Detta har givetvis också med förutsättningarna i samhället att göra; kinesiska unga kvinnor saknar ofta syskon, och i ett land utan välfärd måste de helt enkelt jobba hårt utan gnäll för att kunna försörja barn och åldrande föräldrar.

Det ska sägas att Kina, givetvis, inte är något jämställdhetens paradis. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är mycket större än i Sverige, och politiken är fortfarande en utpräglad manshistoria.

Men just då det gäller denna fråga, om att öka andelen kvinnor i bolagsstyrelser, så visar kvinnorna från Kina och andra länder i regionen att detta görs mer effektivt genom prestationer snarare än någon klumpig överstatlig lagstiftning.

Eller som Ola Wong – som är inne på samma spår – avslutar en artikel i samma ämne i tidningen Omvärlden:

Men trots det, om man går efter intrycket från mängder av besök på kinesiska arbetsplatser och universitet är intrycket entydigt: Kvinnorna tar och får plats. Tittar man sedan på mellanchefsnivå i flera multinationella bolag så är kvinnor i majoritet. Där tjänar de på att kvinnor upplevs ha bättre språkkunskaper och förmåga att hantera kulturskillnader. För kinesiskorna verkar det i första hand inte behövas kvotering. Det räcker med att ge dem chans att tävla på samma villkor som männen.

Detta visas också tydligt av att 29 procent av alla företagsägare i Kina är kvinnor, enligt en studie från Mastercard. Enligt Tillväxtverket ligger andelen svenska företag som drivs av kvinnor på mellan 23 och 29 procent.

Relaterat: SR, DN, DN, SvD

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

2 Comments

  1. Jobbar på ett ingenjörsföretag i Kina med svensk koppling. Jag håller med Ola Wongs iakttagelse, jag upplever att tjejerna i genomsnitt är bättre än killarna på engelska, vilket gör det enklare för oss svenskar att arbeta med dem, och de kan och vågar ta plats.
    För övrigt har vi diskuterat jämställdhet/diversity (mångfald är det rätta ordet?) på jobbet, då såg de flesta frågande ut och funderade varför det skulle vara skillnad på killar och tjejer, vad var det för fråga vi försökte skapa, typ? Det var inget de hade tänkt på, varken killarna eller tjejerna i vår arbetsgrupp.
    I och för sig är många medarbetare relativt unga och detta är för många det första jobbet efter universitetet, då är man ju även hemma i Sverige mindre kritisk och har inte (ännu?) upplevt så mycket ojämlikhet och/eller olika behandling.
    Dock ska sägas att man inte ser så många kvinnliga chefer på vårt företag, i min ingenjörsomgivning i alla fall. De kinesiska cheferna verkar vara män kring 45-50 år, jag har inte sett några kvinnor i det åldersspannet. Jag vill reservera mig för att jag har dålig koll på de andra disciplinerna, typ HR, marknadsavdelning, inköpsavdelning etc.

  2. Ja, exakt, de är en fråga vi skapar, i alla fall utifrån kinesernas synpunkt. Vad gäller Kina får man nog också skilja lite på privata och statliga företag – i de statliga företagen, liksom i politiken, är det fortfarande överskott på män. Men vad gäller privata företag, som ju är den största arbetsgivaren i de flesta länder, så är fördelningen mycket jämnare i Kina än i Sverige, kanske för att man inte gör det till en så stor sak i Kina?!

    Dessutom, som du säger, så är det flesta äldre kinesiska cheferna män. Men eftersom det finns ett överskott av kvinnliga chefer längre ner i åldrarna, så kanske kvinnliga chefer kommer utöka sitt försprång i Kina ytterligare de kommande åren, från 51 procent, till upp emot 60 procent? Det är vad vänstern skulle kalla jämställt det :)

Kommentera