Nya siffror från Kinas utbildningsministerium visar att 400 miljoner kineser – alltså 30 procent av landets befolkning – inte kan tala mandarin.
Mandarin är alltså standardformen av kinesiska, även kallad ”rikskinesiska”, och ses som världens i särklass största språk, med långt fler talare än engelska och spanska.
Men Kina är ett vidsträckt och diversifierat land, som rymmer 56 etniska folkgrupper och 292 språk plus tusentals dialekter.
Bland de 70 procent av befolkningen som kan tala kinesiska, är det dessutom många som inte gör det helt flytande, uppgav utbildningsministeriet under förra veckan.
Enligt BBC har myndigheterna nyligen dragit igång ett nytt initiativ för att öka utbredningen av mandarin, och främst kommer att fokusera på områden där stora delar av invånarna tillhör etniska minoritetsfolk.
Men detta kommer inte bli någon lätt uppgift, eftersom många folkgrupper anser det som ett påhopp mot den egna kulturen att bli tvingad till undervisning i kinesiska.
Jag har tidigare ofta här på InBeijing skrivit om våldsamheter som sker i Tibet och Xinjiang, där invånare känner sig trängda då allt fler av deras seder och bruk förbjuds eller på andra vis försvinner.
Även om det är just Tibet och Xinjiang som det skrivs mest om, så är företeelsen ingalunda begränsade till dessa två områden.
Sommaren 2011 förekom dödsfall och ett par dödsstraff delades ut, sedan studenter i inre Mongoliet protesterat mot att användningen av mongoliskan förtrycktes.
Året innan, sommaren 2010, var det språkuppror i södra provinsen Guangdong, där man liksom i angränsande Hongkong föredrar att prata kantonesiska.
Jag lade då upp en video här på InBeijing över de drygt 1 000 demonstranterna som gav sig ut på gatorna efter att myndigheterna velat införa mandarin som standard i provinsens tv- och radioprogram.
