Under december månad bjuder jag på tio luckor i en ”julkalender” här på InBeijing, som ”öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då på julafton 24 december.
Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok ”Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.
I dag är det dags att ”öppna” kapitel nummer sex:
Kapitel 6: ”Arkitektur III: Hur stor kan en stad bli?”
Detta är det tredje och sista kapitlet om Pekings arkitektur. Medan det första kapitlet handlar om arkitekturhistoria, och det andra kapitlet om hur Pekings arkitektur utvecklats sedan kommunisternas maktövertagande 1949, så handlar detta kapitel om hur Peking kan komma att fysiskt förvandlas inom den närmsta framtiden.
Peking är verkligen ett monster till stad. Här finns flest bilar och flest ringvägar i hela världen. Antalet bilar har ökat från två miljoner 2004, till över fem miljoner i dag, vilket är mer än i hela Sverige. 2015 beräknas det finnas över sju miljoner bilar på huvudstadens gator.
Den yttersta av Pekings fem ringvägar är i dag 22 mil lång; samma avstånd som Stockholm-Falun. Ytterligare en ringväg, som ska bli 94 mil lång, är nu under konstruktion. Den kommer sträcka sig ända till grannprovinserna.
I Peking finns också världens längsta tunnelbana och världens andra största flygplats. Ändå byggs nu en helt ny flygplats i stadens södra förorter, som ska bli störst i hela världen.
Under ett besök vid stadens stadsplaneringsmuseum får vi reda på fler otroliga siffror, samt hur den nya stadens otroliga expansion påverkar det som finns kvar av den gamla staden.
För trots minnesmärkning så rivs fortfarande många kulturella och historiska byggnader. I detta kapitel tar jag även en tur på cykeln ner till Beizongbu hutong, där den framlidne arkitekten Liang Sicheng hade sin bostad.
Liang var Kinas mest framstående arkitekt, och hans gamla innergård var sedan länge kulturminnesmärkt. Ändå finner jag att innergården är riven till grunden av byggbolag som gärna bryter mot regler för att tjäna pengar:
Då det kommer till regler och minnesmärkning så straffas byggbolagen, som nästan alla är statliga, väldigt sällan. Och det högsta bötesbeloppet man kan få för att riva en kulturell relik i Peking är en halv miljon kronor – ett pris som motsvarar cirka 15 kvadratmeters lägenhet i stadens centrala delar. Brist på information och medvetenhet förvärras givetvis av censuren: en Google-sökning på ”Cultural demolition in Beijing” besvaras på Kinas internet med ett felmeddelande.
Men trots att den gamla staden rivits fort, så kan man under de senaste åren tydligt se hur gammal arkitektur återigen blivit i ropet. Tempel och hutonger har blivit populära igen – såväl bland befolkningen som hos myndigheterna, som insett att de kan tjäna pengar på turism.
Således har ett litet hopp tänts, vad gäller att vända utvecklingen och göra Peking vackrare igen. Inför de olympiska spelen 2008 så revs visserligen mycket gammal arkitektur; men samtidigt flyttades många industrier ut från staden och stora summor spenderades på exempelvis trädplantering eller renovering av parker och grönområden:
Men även om många gamla hus försvann på grund av OS, så innebar det samtidigt också början på en slags renässans för den gamla staden. Redan 1955 – då man debatterade utformning av ”folkets nya Peking” – ville ju Liang Sicheng bygga de nödvändiga fabrikerna utanför staden, och behålla stadsmurens innanmäte i form av en park: ”I denna fråga är jag före min tid och ni är bakåtsträvare. Om 50 år kommer historien visa att jag har rätt och ni har fel”, insisterade han envist, medan vaktornen och portarna föll en efter en.
Och nästan exakt 50 år senare – just efter att Peking utsetts som värdstad för de olympiaden – revs ett par tusen nya bostäder vid Pekings järnvägsstation, för att ge plats åt en kilometerlång restaurerad del av stadsmuren. Det blev just en park, Ming Dynasty City Wall Site Public Park, som faktiskt består av ett par hundratusen originalstenar som forslades tillbaka av migrantarbetare. På så vis har man i själva verket kommit längre än Stockholm, vars stadsmurar också revs en gång i tiden för att användas som byggmaterial, och sedan aldrig restaurerades igen.
Återigen för jag här en jämförelse med Stockholm, där ju rörelsen ”Alternativ stad” genom en almstrid 1971 stoppade vidare rivning av vår huvudstads gamla kvarter. Samma tendens kan ses i Peking, då en rivning av bostäderna kring Trumtornet 2010 stoppades, efter motstånd i media och bland lokalbor.
Kontentan i kapitlet är att det är svårt att veta vilken väg Peking kommer ta. Det finns tecken som pekar såväl på att man kommer restaurera fler delar av den gamla staden, som att man kommer riva vad som finns kvar för att bygga mer skyskrapor och shoppingcenter.
Kommer huvudstadens sista kvarvarande delar av gammal kultur att kunna samexistera med den nya stadens infrastruktur och affärsdistrikt, eller kommer de försvinna helt och hållet?
”Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.
Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.
