Publicerat: ”Den sista staden”

Under fjolåret skrev jag en lång feature för magasinet Axess, med den dramatiska rubriken ”Den sista staden”.

Har ännu inte lyckats vaska fram någon PDF på artikeln, men den går nu att läsa i sin helhet på Axess hemsida.

Reportaget handlar om staden Pingyao, som har den sista intakta stadsmuren i hela Kina. Början på artikeln:

Under kulturrevolutionen revs över hundra städer som omgavs av gamla stadsmurar. En räddades, men nu hotas den att förvandlas till nöjespark.

I Pingyao luktar luften ofta svavel. Den lilla staden med knappa halvmiljonen invånare ligger mitt i Kinas kolbälte, drygt 60 mil sydväst om Peking, i den fattiga provinsen Shanxi. Här är jorden gul och lika kärv som det torra, blåsiga inlandsklimatet. De tuffa förutsättningarna för jordbruk hindrade dock inte bosättare att för redan 2 700 år sedan bygga en stad här, som redan före Kristus födelse skyddades av en mindre jordmur.

Just stadsmurar har nämligen alltid varit centralt för kinesiska städer, dels i militärt syfte, dels för att i enighet med fengshui balansera en stads symmetri, och stänga ute negativ energi. Pingyaos stadsmurar kom att växa i takt med stadens betydelse. En tolv meter hög och sex kilometer lång mur omslöt redan Pingyao då Risheng, Kinas allra första bank, öppnades här 1823.

En gång fanns över 100 stadsmurar landet över, men på grund av Kulturrevolutionen och ekonomisk utveckling så har alla utom Pingyaos rivits.

Detta tros bero på stadens avlägsna position; rödgardisternas rivningsvåg hittade inte ända hit.

Än i dag saknar Pingyao flygplats, och nås endast via en mindre buss- och tågstation.

Under kulturrevolutionen föll mycket riktigt alla stadsmurar i hela Kina tillsammans med Pekings. Alla utom en. Det sägs att Pingyaos geografiska läge, fattigdom samt kanske även en gnutta tur gjorde att revolutionens mest fanatiska element aldrig nådde ända hit. Här finns nu landets enda stadsmur som inte rivits, och som fortfarande är i stort sett i samma skick sedan den först uppfördes, i början av Mingdynastin på 1370-talet.

Faktum är att det än idag är bökigt att ta sig till Pingyao. Det finns ingen flygplats, så då jag tidigare i år besökte staden var det 15 timmar i en långsam, skumpande liggvagn från Peking som gällde. När man sedan kliver av vid den luggslitna tågstationen liknar Pingyao vilken mindre kinesisk stad som helst: slitna betonghus, billiga gatukök och frisörsalonger som dunkar ut allt för hög och skränig musik.

Men efter att ha promenerat ett par hundra meter, och sedan svängt en gång åt vänster, så tornar den mäktiga stadsmuren plötsligt upp sig. De gulbruna fasaderna är tolv meter höga och sex kilometer långa. Så när som vid de sex valvportarna omges hela den kvadratiska muren av en vallgrav som är exakt fyra meter bred och fyra meter djup. Bland murens 72 vakttorn finns 4 huvudtorn; ett i varje krök.

Vidare skriver jag om hur Pingyaos stadsmur på senare år har blivit en riktigt turistmagnet, vilket även har fått andra städer att återuppbygga de en gång rivna murarna.

Men sedan Pingyaos gamla stad togs upp på UNESCO:s världsarvslista, har staden också översvämmats av turister, vilket hotar ”den sista stadens” autenticitet.

Alla med intresse av kultur och arkitektur i Kina bör läsa denna artikel. Nedan några bilder som jag tog under mitt besök i Pingyao:

8663668471_c6b53b2685_cPingyaos stadsmur

8663645381_9f658a3672_cMan på cykel i Pingyaos gamla stad

8664767272_bdf15b0d39_cFoto från stadens högsta utkiksplats – ett 18 meter högt stadstorn

8664743890_889014f51c_cBuddistisk staty vid ett av stadens tempel

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

7 Comments

  1. Trevlig och fyllig artikel även om den kanske är lite väl dramatiskt formulerad ibland: Exempelvis så fanns det allt lite fler än hundra muromgärdade städer i Kina – tusentals eller ännu fler skulle jag tro. Inte heller är eller var Pingyao den enda som finns kvar (även om du har rätt i att alldeles för många har försvunnit, och då redan med start i början av förra seklet långt före Mao).

    Den mest kända staden med mur torde vara Xi’an (och nej, den muren fanns faktiskt även före 1983 även om man kanske på allvar började _reparera_ den då). Den bit som verkligen har återuppbyggts är nordvästra hörnet framför järnvägsstationen. Nanjings mur går inte heller av för hackor (pun intended). Också original till stora delar.

    I övrigt är det ju ofta fattiga/avlägsna/små städer som lyckats behålla sina murar även om de negligerats i hundra år eller mer (det var ytterst få städer som gjorde några ansträngningar att reparera och underhålla sina murar även under sen Qing-dynasti eller under hela Republiken). Exempelvis: Dali som ligger i Yunnan dvs bortom all ära och redlighet, Zhengding som såg sig snuvad på järnvägsstation och därmed framtid av Shijiazhuang, Kaifeng som förlorade sin huvudstads/huvudortsstatus, Jimingyi som spelade ut sin roll som poststation på väg mot Zhangjiakou, andra småstäder som Wanquan, Yuxian/Yuzhou, Nanquan och Yuqupu i Hebeis västra mer perifera och fattiga delar, Datong som ju var extremt fattigt och eländigt långt in på 90-talet även om de lokalt styrande knäppgökarna nu ”tagit igen” det genom att på senare år riva och återuppbygga sin mur, Shanhaiguan där muren möter havet (den första genuina ”murstad” jag aktivt uppsökte redan 1987), Xinghcheng lite längre norrut på andra sidan provinsgränsen, ”stenstaden” Chongwu inte långt från Quanzhou i Fujian, Zhaoqing och Chaozhou i Guangdong, M.fl. Bara att sätta igång och planera årets nyårsresa! ;)

    Vad gäller Pingyao får man inte glömma prof Ruan Yisan på Tongji. Jag har själv hört han föreläsa om hur han räddade Pingyao från gatubreddningar mm runt 1980. Sedan dess har han och universitetet försökt att styra upp Pingyaos utveckling så gott det går. Själv kom jag inte till Pingyao förrän 1991, men redan då var turismen på gång att växa och fortsatte att göra så både före och efter världsarvsdesignationen. Pingyao var nämligen flitigt omskrivet och spritt via kinesisk media ända sedan början av 90-talet.

    Har inte scannat in speciellt många gamla diabilder ännu, men två från Pingyao ligger på Panoramio/Google Earth: http://www.panoramio.com/photo/5244304 och http://www.panoramio.com/photo/5244172.

    • Hej – tack för visat intresse och feedback :) I och för sig hade det ju varit ännu mer dramatiskt att skriva att det en gång fanns tusentals städer med murar, men nu bara en kvar. Men vad jag menade med ”hundratals” var antalet vid Kulturevolutionens början, som det står i artikeln, två gånger: ”Under kulturrevolutionen revs över hundra städer som omgavs av gamla stadsmurar” samt ”Vid kampanjens början 1966 var Kina ännu – trots ekonomisk misär och i sviterna av svältkatastrofen – en socialantropologs våta dröm. Det fanns fortfarande fler än 100 städer som omslöts av stadsmurar”.

      Visst kanske det har funnits tusentals tidigare, men vad artikeln vill fokusera på är ju förstörelse i modern tid.

      Vad jag vidare vill fokusera på med artikeln är ju att Pingyaos stadsmur är den enda intakta som finns kvar, vilket ju även det står i texten: ”Detta är något som en rad andra städer nu tagit efter. I närbelägna Datong – tidigare också kejserlig huvudstad – påbörjades 2010 ett projekt för att återuppbygga tempel och ett par kilometer av den gamla stadsmuren (…)”

      Fokus är alltså på att av de 100 gamla stadsmurar som fanns i Kina innan 1966, så fick bara en stå intakt kvar. Att de andra sedan byggts upp senare är ju en helt annan sak. Även Xi’ans mur revs en gång, och är faktiskt ännu inte helt färdigrenoverad.

      Så poängen är alltså att Pingyao är den enda staden i hela Kina med en intakt stadsmur, som aldrig rivits ner. En liten del av muren föll samman för en tid sedan, med det var på grund av slitage, och den byggdes snabbt upp i sin ursprungliga form igen.

      Ett par intressanta artiklar om stadsmurar i Kina: http://goo.gl/dX9jSf samt http://goo.gl/9l3x

  2. Njaee – Xi’ans stadsmur revs inte helt och hållet. Inte Nanjings heller. Och inte Shanhaiguans. Och inte… Däremot fick de ofta förfalla och kunde mer eller mindre gömmas bakom hus och inne på fabriksbakgårdar. Inklusive den murbit öster om Chongwenmen i Beijing som nu är Ming Dynasty Relics Park. Jag var själv upp på murens krön _långt_ innan skjulen runt den revs och parken anlades.

    Så liiiite överdriver du allt då Pingyaos mur skulle vara den enda bevarade eller att ”alla” stadsmurar utan detta enda undantag revs.

    Visserligen är inte Wikipedia alltid till 100% rätt, men här tror jag deras sanning är mer sann än din sanning:

    ”Of the walls of other major historical cities, those of Nanjing, Xi’an and Kaifeng are notable for their state of preservation. The walls of Nanjing and Xi’an are Ming Dynasty originals with extensive Qing Dynasty and modern restorations, while the wall of Kaifeng visible today is largely the result of Qing Dynasty restoration.

    The walls of some smaller cities and towns have survived more or less intact. These include the walls of Pingyao in Shanxi, Dali in Yunnan, Jingzhou in Hubei, and Xingcheng in Liaoning. Smaller garrison towns or fortifications include Fishing Town near Chongqing, Wanping county fortifications near Marco Polo Bridge in Beijing, the garrison town of Shanhai Pass, and Qiansuo in Huludao, Liaoning.” http://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_city_wall

    Men du är ju journalist och det är ju din blogg, så du skriver ju som du vill. ;)

    Förresten: Pingyaos murar och torn är också delvis renoverade (i slutet på 80-talet skulle jag tro – flera bitar av muren var sprillans nya när jag var där 1991).

    • Givetvis revs inte murarna i Nanjing, Xian etc helt och hållet. Men delar av dem revs, och har sedan byggts upp igen. Grejen med Pingyao är att det är den enda intakta muren i Kina, som aldrig har rivits på grund av politiska eller ekonomiska incitament. Den har klarat sig helskinnad genom Kinas turbulenta historiska och moderna utveckling.

      En del av muren föll samman för ett par årtionden sedan, men det var av slitage, och den byggdes sedan genast upp igen, delvis även av samma material!

  3. Det var väldigt vad du var envis… Trots att man rev en bit av muren framför järnvägsstationen är ju det mesta av Xi’ans stadsmur lik förbannat original. Liksom det mesta av Nanjings. Ingen är väl till 100% intakt – inte ens Pingyaos som du själv skriver – men får ju ändå räknas som original. Shanhaiguan, Xingcheng m.fl. revs inte heller till någon del pga politiska eller ekonomiska orsaker precis som Pingyao.

    Så: att skriva att Pingyaos mur är ”en av de mest intakta”, ”kanske den mest välbevarade”, ”kanske den mest ursprungliga” tycker jag nog vore bättre formuleringar än ”den enda”…

    Nåja, nog om detta. Det jag vänder mig emot är att du är så kategorisk vid flera tillfällen att Pingyao skulle vara ”den enda” när det egentligen är mycket intressantare att skippa fokus på kulturrevolutionen som trots allt inte drabbade just Pingyao speciellt hårt, utan istället titta närmare på den moderna utvecklingen: _varför_ stadens styrande så sent som 1980 ville riva murar och bredda gator, och _hur_ en (blivande?) professor från Shanghai kunde vända den utvecklingen. Och i nutid: hur administreras och samordnas turism och stadsbevarande? Om det alls görs. Hur används inkomster från turism till stadens bevarande? Är (var) det som i Lijiang där turismintäkter inte alls gick till stöd för ägare till de historiska fastigheterna? Liksom Zhouzhuang (där Ruan Yisan också varit mycket involverad) misstänker jag att processen nog varit av formatet ett steg fram och två steg bak. Dvs ibland har det varit trögt att driva utvecklingen i rätt riktning, ibland har de styrande varit alltför entusiastiska och stjälpt mer än hjälpt.

    Annars får du ha ett gott nytt Hästens år – som för övrigt är ”mitt” år!

  4. Besökte Pingyao för c:a 10 år sedan. En fantastisk upplevelse. Bodde på familjepensionat med vänliga och glada värdar utan någon som helst kunskap i engelska. Sov i eller kanske snarare på en kang, dvs murad säng med inbyggd eldstad för att hålla värmen. Riskudde var också en ny upplevelse. Slående vid sidan av muren och alla gamla byggnader var vänligheten och hjälpsamheten vi mötte bland innevånarna i staden, inte minst alla nyfikna men blyga barn. På den tiden inga påhängsna vykorts och tingeltang försäljare. Stadens specialitet var den s.k. Pingyaobiffen, en ytterst välsmakande rätt. Vidare påstods att de i Kina så vanliga svarta tygskorna har sitt ursprung i Pingyao. Sant eller inte vad vet jag, det fanns i alla fall en hel del skomakerier som hantverksmässigt tillverkade dessa.

    Vet inte hur staden utvecklats sen vårt besök, men om skillnaderna inte alltför stora kan jag varmt rekommendera ett besök.

Lämna ett svar till Jojje Olsson Avbryt svar