juli 2014

Jag skriver för SvD Näringsliv om Alibabas kommande börsnotering

Den senaste tiden har det varit sparsamt från min sida inte bara med inlägg här på InBeijing, utan även med publicerade artiklar i olika svenska medier. Detta då jag nu lägger mycket tid på att skriva min andra bok, som ska lämnas in till förlaget innan augusti månads slut.

Ett par artiklar har jag dock hunnit med att skriva under sommaren, och en av dessa publicerades i helgen i Svenska Dagbladet Näringsliv. Det handlar om börsnoteringen för världens största näthandelsbolag, kinesiska Alibaba, vars plattform nu säljer mer varor än Amazon och eBay tillsammans.

I den långa artikeln intervjuas såväl analytiker som konsumenter på plats i Peking. Alibabas bakgrund och väg till toppen beskrivs, liksom den enorma potentialen för Kinas näthandel i stort:

Då engelskläraren Jack Ma 1999 grundade Alibaba i sin spartanska lägenhet i kuststaden Hangzhou, var det få som trodde att han kunde konkurrera med de globala jättarna. Men redan 2006 tvingades eBay lämna Kina, efter att Alibaba blivit marknadsledande och fått amerikanerna att gå med förlust.

(…)

Efter att ha stigit med 120 procent årligen sedan 2003, passerade värdet på Kinas näthandel i fjol USA och uppgick till 295 miljarder dollar, vilket var mer än i USA. År 2017 kommer Kina ha över 800 miljoner internetanvändare. Tillsammans med snabb konsumtionsökning innebär detta, enligt iResearch, att landets näthandel samma år kommer uppgå till 713 miljarder dollar.

Det finns även en faktaruta angående Alibaba och näthandeln i Kina. Artikeln torde vara den längsta som skrivits i detta ämne i svensk media, som av någon lustig anledning inte har uppmärksammat Alibaba trots att företaget på förhand värderas högre än Facebook och Samsung.

Dela därför gärna min feature med alla som är intresserade av internet, teknik eller för den delen ekonomi.

alibabaTryck på bilden för att komma direkt till min artikel om Alibaba i SvD Näringsliv

Kinas bortglömda arbetare i Europa under första världskriget

Det duggar nu tätt med årsdagar angående första världskriget. I slutet av förra månaden var det 100 år sedan skotten i Sarajevo, och i morgon är det 100 år sedan första världskriget officiellt startade, i och med Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien.

Första världskriget var centrerat till Europa, men av realpolitiska anledningar var såväl Japan som Kina inblandade i konflikten. Till skillnad mot andra världskriget så stred de båda parterna här på samma sida; med den allierade ententen mot Tyskland och de andra centralmakterna.

Anledningen var att såväl Kina som Japan såg sin möjlighet att ta tillbaka eller ta över de små tyska kolonier som fanns i Asien, framför allt då staden Qingdao i provinsen Shandong på Kinas östkust.

Mindre strider fördes på plats i Asien, men vad som är relativt okänt är faktumet att Kina även skickade cirka 140 000 man att delta i första världskriget på plats i Europa, och ytterligare en halv miljon i Ryssland.

första världskriget kinaNågra av de hundratusentals kineser som utnyttjades av den allierade ententen under första världskriget.

Detta hölls hemligt under krigets gång, och blev heller inte omtalat efter freden i Versailles, då den allierade ententen gick bakom ryggen på Kina och gav Japan kinesiskt territorium trots de stora kinesiska uppoffringarna.

Vid krigsutbrottet 1914 deklarerade republiken Kina – som bara var fyra år gammal – sin neutralitet i konflikten. Men i hemlighet erbjöd president Yuan Shikai den brittiska ambassadören att bistå Storbritannien med 50 000 kinesiska trupper på plats i Europa.

Britterna sade nej med anledning av att man vid en seger inte ville stå i tacksamhetsskuld till Kina, som då kunde ställa krav på brittiska intressen i Kina inklusive Hongkong. Dessutom rådde vid denna tid en konsensus om att asiater ändå inte är dugliga på slagfältet.

Men däremot var asiater kända som duktiga arbetare – och det var något som den allierade ententen behövde på plats i ett Europa där alla unga män skickades till slagfältet.

Således rekryterades hundratusentals män på plats i Kina, för att sedan i hemlighet skickas till krigets Europa. Britterna skickade sin gratis arbetskraft via Kanada och Panama-kanalen, medan fransmännen använde sig av Suez-kanalen eller vägen runt Afrikas södra spets.

Många kineser dog under den långa resan, och de som kom fram utnyttjades flitigt för att bygga järnvägar, röja minor, klippa taggtråd, tillverka vapen och annat hästjobb. Flera av dem ska också ha fått sätta sina liv till vid fronten.

Historien bakom dessa hårt arbetande kineser som hjälpte till med logistiken under första världskriget, uppmärksammas nu genom en imponerande multimedia-feature i South China Morning Post med rubriken: ”The forgotten army of the first world war: How Chinese labourers helped shape Europe”.

Här visas en rad gamla foton, kartor och samtida artiklar i media. Vi får även följa kineserna på fältet och veta närmare vilket slags arbete de tvingades utföra.

Sinica Podcast har även gjort en podcast med namnet ”The Chinese Labour Corps in World War One”, där detta diskuteras med en författare som skrivit en bok i ämnet.

De bortglömda kinesiska arbetsstyrkan är värd att uppmärksamma inte bara för dess viktiga insats i kriget. Faktumet att den allierade ententen gick bakom ryggen på Kina under fredsförhandlingarna i Versailles födde även den moderna kinesiska nationalismen.

Den orättvisa freden gav nämligen i Kina upphov till fjärde maj-rörelsen, som var banbrytande på så vis att den kinesiska allmänheten för första gången började visa intresse för politik. Rörelsen krävde nationell upprättelse och fostrade många av Kinas framtida politiska ledare.

Nya, tunga restriktioner för kinesiska journalister

Under president Xi Jinpings tid vid makten har tumskruvarna dragits åt betydligt på internet och i kinesiska medier. Förra veckan offentliggjordes ytterligare en rad nya regler för landets journalister.

Då klargjorde nämligen den myndighet som reglerar Kinas media att det inte längre är tillåtet för landets journalister att dela med sig av information som de ”införskaffat under arbetets gång”, vare sig till utländska mediaorganisationer eller till inhemsk media där journalisten i fråga inte är anställd.

Direktiven upprepar även ett tidigare förbud för kinesiska journalister att skriva för utländska nyhetsbyråer.

De nya reglerna kommer ett drygt år efter att journalister sedan i april i fjol heller inte tillåts publicera information ”införskaffat under arbetets gång” på internet, om man inte först frågat sin arbetsgivare om lov.

De nya direktiven är såväl hårdare som tydligare än tidigare, och definierar mer utförligt vilken information som journalisterna inte får dela. Bland annat gäller det uppgifter som införskaffats via dokument, intervjuer eller möten och liknande yrkesaktiviteter.

I klartext innebär detta alltså ett förbud för journalister att på något vis publicera eller dela med sig av information – vare sig online eller till andra journalister – utan att arbetsgivaren först givit tillåtelse. New York Times vidareutvecklar:

Chinese journalists sometimes resort to using their personal online accounts to release information that cannot be published in their own highly censored state media, or they pass the information on to foreign journalists. But the government of President Xi Jinping has been intensifying its campaign to keep these journalists in line.

Sedan juni månad tillåts kinesiska journalister heller inte att rapportera utanför deras ”geografiska regioner”, och får inte publicera kritiska rapporter utan tillstånd på förhand.

En tjänsteman vid den myndighet som reglerar Kinas medier sade i samband med de nya reglerna till nyhetsbyrån Xinhua, att de journalister som bryter mot förbuden riskerar förlora sin presslegitimation (i realiteten alltså sitt arbetstillstånd).

Tjänstemannen sade vidare att ”beteendet hos vissa personer inom media” på senare tid hade skadat såväl kommunistpartiet som hela Kinas intressen.

Vad som mer är nytt är att alla Kinas mediaorganisationer nu måste tvinga sina anställda att skriva under ett särskilt avtal om att följa alla dessa regler. I avtalet pekas det det med extra tydlighet ut hur information som bedöms som ”statshemligheter” under alla omständigheter måste hemlighållas.

I maj i år arresterades en 70-årig journalist vid namn Gao Yu, som beskylldes just för att ha försett en utländsk webbsida med ett ”hemligt centralt dokument”.

Gao Yu har tidigare haft en hög position inom kinesisk media, men blev sedan en högljudd kritiker mot landets myndigheter, varpå hon förbjöds att jobba för statlig media och istället började arbeta för tyska Deutsche Welle.

Hon satt i fängelse i nästan sex år på 1990-talet, och väntar nu på en ny rättegång.