Kinas kulturella kollaps, och våldet som följer i dess spår

Dessa två veckor i Hongkong har varit lite av en ögonöppnare. Som jag skrev förra veckan har jag ändrat uppfattning om den unga genrationen invånare i Hongkong. De har visat stort mod genom att målmedvetet försvara sina politiska rättigheter med fara för egen säkerhet.

Hongkongs befolkning har ju ett rykte om sig att vara mer intresserade av pengar än politik. Men det är politik och framför allt kulturell identitet som fått ut folk på gatorna under dessa veckor. I dag postade jag en längre text i detta ämne på den blogg jag skriver för Finansliv:

Hongkongs fria klimat har inte bara skapat några av världens bästa universitet och mest stabila juridiska institutioner – det har också gett upphov till en dynamisk populärkultur med framgångsrika filmregissörer, tv-serier och kantonesisk pop som konsumeras av utlandskineser världen över. Det är en stor kontrast från det kinesiska fastlandet där kommunistpartiet eftersöker monopol på kulturen, och hårda ideologiska tumskruvar finns på såväl media som läroinstitutioner och filmregissörer.

Många av stadens invånare ser inte varför de nu ska få sina rättigheter fråntagna bara för att Hongkong överlämnades till Kina från Storbritannien 1997. De yngre demonstranterna var inte ens födda då, och känner ingen samhöriget med eller pliktskyldighet till regimen i Peking.

Jag skriver vidare i samma artikel om hur opinionsundersökningar visar att en allt större del av befolkningen ser sig som ”hongkongbor” snarare än ”kineser” – de har sin egen kulturella identitet och är rädda för att denna ska försvinna i takt med att kommunistpartiet inskränker den frihet och öppenhet som varit grundvalarna i bygget av ett framgångsrikt Hongkong.

Därav våldet. Under de senaste två veckorna har unga hongkongbor utsatts för tårgas, pepparsprej, batonger och fysiska attacker från inhyrd maffia. Såväl polis som organiserad brottslighet har agerat våldsamt mot de ofattbart fredliga demonstranterna.

Våld är som bekant en populär tillflyktsort för regimer som inte får sin vilja igenom. Vad gäller Kina så är våldet ett särskilt vanligt verktyg, vilket jag framhöll i en tidsmässigt nästan kusligt välanpassad artikel i det aktuella numret av Axess.

I den längsta magasinstext jag någonsin publicerat, beskrivs hur Kinas regim sedan 1949 ägnat sig av en kombination av att förstöra landets kultur och hänsynslöst förfölja de som motsätter sig kommunistpartiets metoder:

Efter att Kina vid mitten av 1800-talet förlorade sin ställning som Asiens supermakt genom nederlagen i två opiumkrig, har landets makthavare ständigt rättfärdigat sina övertramp med drömmen om ett starkt enat Kina och mantrat om att ”återupprätta nationens ära” – ungefär som om det skulle kännas bättre för folket att exploateras bara regimen är kinesisk.

Detta ställdes givetvis på sin spets under Mao Zedongs tid vid makten. Redan innan han 1949 utropade Folkrepubliken Kina började utrensningen av ”högerelement” och ”fastighetsägare” i de delar som kommunisterna kontrollerade. Efter skräckkampanjen mot kritiker och intellektuella 1956–57 kulminerade lidandet under svältkatastrofen stora språnget med cirka 40 miljoner döda. Under denna tid fick kineserna lära sig nödvändigheten av att ljuga och stjäla för att kunna överleva.

Misstron och det moraliska förfallet förvärrades sedan ytterligare under kulturrevolutionen. Angiveri uppmuntrades då elever vändes mot lärare, arbetare mot överordnade och barn mot sina föräldrar.

Många av demonstranterna i Hongkong säger sig inte vilja ha något med Kina att göra för att kommunistpartiet ”förstört den kinesiska kulturen”. Och det ligger något mycket relevant i det. För tvärtemot vad den officiella kinesiska historieskrivningen vill göra gällande, så var Kina ett väldigt inkluderande och kulturellt öppet samhälle ända fram till kommunisternas övertagande av makten 1949:

Visserligen torde maktmissburk och politisk förföljelse ha hört till vanligheterna även under de två dryga årtionden som nationalistpartiet Kumointang styrde Kina fram till 1949. Men som forskaren Frank Dikötter påpekar i sin bok The Age of Openness. China Before Mao, var denna tid också något av en kinesisk kulturrenässans. Invånarna åtnjöt religionsfrihet, demonstrationsfrihet och kunde röra sig fritt inom landet. Rättsväsende och medier var relativt fristående. Näringsfrihet och ett stort utbyte med omvärlden fick allt från handel till filmindustri att blomstra.

Men under tre årtionden med början 1949 upphörde allt detta. Näringslivet och kultursektorn förstatligades. Partiet tog kontroll över domstolar och underhållningsindustrin. Utlänningar skickades hem, Kina isolerades och myndigheterna bestämde vad gemene man i allt väsentligt skulle göra och tycka.

De två ovanstående texterna som jag alltså nyligen skrivit för Finansliv och Axess, handlar båda om kulturens och våldets plats i den kinesiska politiken.

Kejsarkina hade under sina sista århundraden inte ens en ordentlig stående armé; de hade istället en kulturell dragningskraft så stark att många grannländer frivilligt anammade såväl Kinas skriftspråk som tankesätt.

Men då dagens Kina nästan helt har förstört den rika kinesiska kulturen, är det bara våld och förtryck som återstår då kommunistpartiet vill få sin vilja genom.

Båda texterna är relativt långa, men det vore kul om ni läsare med särskilt intresse för Kina tar er tid att gå genom dem och sedan lämnar några reflektioner i kommentarsfältet här nedan.