januari 2015

Den bästa beskrivningen jag läst om Xi Jinping

Kinas högsta ledare har inte precis gjort sig kända för att vara karismatiska eller generösa då det gäller att dela med sig av känslor och privatliv – tidigare presidenten Hu Jintao beskrevs ofta som ”robotliknande”.

Xi Jinping har å andra sidan framstått som relativt extrovert för att vara Kinas högsta ledare. Han delat med sig av fritidsintressen som kampsport eller fotboll, och har en vacker fru som är en känd sångerska som ofta ses vid hans sida under statsbesök.

Ändå vet vi relativt lite om Xi. Ingen vidare dertaljrik information finns angående hans uppväxt eller familj, och än mindre angående hans tankesätt eller värderingar. Även den mest luttrade Kinaexperten skulle ha svårt att förklara Xi Jinpings personlighet för någon ovetande nyfiken.

En intressant beskrivning erbjuds dock i ett nyligen uppmärksammat och läckt dokument från Wikileaks. Det är USA:s ambassad som har sammanställt information om Xi Jinping baserat på samtal med en kinesisk professor som nu har amerikanskt medborgarskap, och tidvis växte upp tillsammans med den blivande presidenten.

Under fler år var de grannar och talades vid nästan dagligen – då professorn senare flyttade till USA kom Xi Jinping dit för att hälsa på honom.

Professorn talade med tjänstemän på ambassaden vid flera tillfällen åren 2007-2009. Detta var alltså innan Xi var president, men icke desto mindre förutsåg professorn att Xi om han fick makten skulle gå hårt åt landets korrupta och nyrika.

Rapporten är flera sidor lång och kan läsas i sin helhet via Wikileaks. Här nedan återger jag de delar jag själv fann mest intressanta:

According to a well connected Embassy contact, Politburo Standing Committee Member and Vice President Xi Jinping is ”exceptionally ambitious,” confident and focused, and has had his ”eye on the prize” from early adulthood. Unlike many youth who ”made up for lost time by having fun” after the Cultural Revolution, Xi ”chose to survive by becoming redder than the red.”

(…)

Xi is a true ”elitist” at heart, according to the professor, and believes that rule by a dedicated and committed Communist Party leadership is the key to enduring social stability and national strength, as in the (self-perceived) elite-dominated society of his youth, knit together by family ties, elders and male authority. After years of conversations with Xi, and having shared a common upbringing with him, the professor said, he is convinced that Xi has a genuine sense of ”entitlement,” believing that members of his generation are the ”legitimate heirs” to the revolutionary achievements of their parents and therefore ”deserve to rule China.”

(…)

Unlike those in the social circles the professor ran in, Xi Jinping could not talk about women and movies and did not drink or do drugs. Xi was considered of only average intelligence, the professor said, and not as smart as the professor’s peer group. Women thought Xi was ”boring.”

(…)

Xi also does not care at all about money and is not corrupt, the professor stated. Xi can afford to be incorruptible, the professor wryly noted, given that he was born with a silver spoon in his mouth. It is likely that Xi could, however, be ”corrupted by power.”

(…)

Xi knows how very corrupt China is and is repulsed by the all-encompassing commercialization of Chinese society, with its attendant nouveau riche, official corruption, loss of values, dignity, and self-respect, and such ”moral evils” as drugs and prostitution, the professor stated. The professor speculated that if Xi were to become the Party General Secretary, he would likely aggressively attempt to address these evils, perhaps at the expense of the new moneyed class.

(…)

Xi is favorably disposed toward the United States, the professor maintained, and would want to maintain good relations with Washington. The professor said Xi has ”no ambition” to ”confront” the United States.

Hongkong förlorar sin pressfrihet

Av 180 länder som Reportrar utan gränser varje år rankar gällande pressfrihet har Hongkong sjunkit från plats 34 (år 2010) till plats 61 (2014). Detta beror på Kinas ökande inflytande över stadens medier, samt en hel rad våldsamheter mot journalister och redaktioner.

Time Out Hongkong sammanställde nyligen året 2014 som enligt de flesta bedömare varit det värsta någonsin för mediaklimatet i Hongkong.

Minst 24 attacker har ägt rum mot journalister, varav den mest uppmärksammade skedde mot tidningen Ming Paos tidigare chefredaktör Kevin Lau. Han undkom just med livet i behåll efter att ha attackerats med en köttyxa på öppen gata i dagsljus.

Attacken utfördes av maffian och trots att förövarna arresterades så har hjärnan bakom dådet, eller den som betalade triaderna, ännu inte satts dit.

En av mina tidigare klasskamrater jobbar på Ming Pao. Vi åt middag i går kväll och han är bedrövad över hur tumskruvarna dragits åt ytterligare sedan attacken. Själva attacken har vi talat om tidigare, och givetvis blev han som de övriga anställda mycket rädda då de kände att våldet hade nått ända in på deras redaktion.

Andra våldsamheter innefattar attacker mot journalister på öppen gata med järnrör, och före detta poliser som slagit till fotografer och journalister utan åtal.

Bara några veckor innan dådet mot Kevin Lau fick den populära med regeringskritiska radioprataren Li Ling-wei sparken från Commercial Radio. Syftet med att avskeda henne misstänktes vara att inte äventyra radiokanalens licens och Li anklagade regeringschefen Leung Chun-ying för att ligga bakom beslutet.

Detta leder in på ämnet självcensur, vilket kanske har blivit det kanske allra största problemet för media i Hongkong. Vissa har helt enkelt skrämts till tystnad av alla de våldsamma attackerna eller risken att avskedas, medan andra tidningar har köpts upp av kinesiska pengar eller fått chefredaktörer med lojalitet mot Kina snarare än principer som yttrandefrihet.

Ming Pao's former chief editor Kevin Lau, who was brutally attacked on Wednesday, is transferred to a private ward in Eastern Hospital after spending three days in intensive care in Hong KongMing Paos tidigare chefredaktör Kevin Lau efter att precis ha överlevt attacken med köttyxa

Ett exempel är Hongkongs största engelska dagstidning South China Morning Post där Wang Xiangwei är chefredaktör sedan 2012. Han är tidningens första chefredaktör som är född i Kina, och har en bakgrund från kommunistpartiets tidning China Daily.

En av hans första åtgärder som chefredaktör var att sparka den mångfalt belönade journalisten Paul Mooney som är känd för sina ingående reportage om motsättningarna i Tibet.

Wangs agenda blev tydligare då en mailkonversation med en annan redaktör läckte ut, angående om varför Wang valde att lägga en känslig artikel rörande omständigheterna kring dödsfallet av en aktivist från Himmelska fridens torg undangömd långt bak i tidningen. ”Jag behöver inte förklara någonting för dig. Om du inte gillar [mitt beslut] så vet du vad alternativet är”.

Committee to Protect Journalists noterar att cirka hälften av Hongkongs ägare inom mediesektorn nu samtidigt har politiska utnämningar eller uppdrag på hög nivå i Kina.

Då tidningar och radio censureras och hotas finns ju alltid internet kvar som en alternativ källa till fri nyhetsbevakning. Ett exempel på det var The House News, som på bara ett par år blivit Hongkongs största nyhetskälla online med 300 000 unika besökare om dagen. Men helt plötsligt stängdes sidan ner utan förvarning eller förklaring. Grundaren Tony Tsoi skickade ett kryptiskt mail till personalen innehållandes åtta ord: ”Storm has arrived. Your writing must not stop”.

Tsoi förklarade sedan i ett meddelande på The House News vad som låg bakom att sidan stängde. Han talade om ett Hongkong ”som förändrats” och som skrämde honom genom ”en atmosfär genomsyrad av övervakning”. Få tvivlar på att beslutet föregick av hot mot Tsois personliga säkerhet.

Dessa händelser och fler sammanfattas i en rapport från Hong Kong Journalist Association med den olycksbådande titeln ”Press Freedom under Siege: Grave Threats to Freedom of Expression in Hong Kong”. Där talas också myndigheternas brist på transparens och ovilja att utlämna uppgifter, samt hur företag eller banker med intressen i Kina slutat annonsera i regeringskritiska tidningar.

Också PEN America Center kom nyligen ut med en rapport vid namn ”Threatened Harbour: Encroachments on Press Freedom in HK”. I samband med rapporten sade föreningens vice ordförande Suzanne Nossel:

“We document [self-censorship] that has happened with examples of numerous incidents,” says Nossel of the PEN report. “We suggest there’s possibly a pattern of the most independent and critical [media] voices being marginalised or silenced. When you see the pattern of developments altogether, it’s distressing. It’s enough for journalists or observers to sound an alarm bell over whether the future of free expression in HK is alright.”

Hon påpekar vidare att Hongkong länge varit känt som ”ett öppet, relativt fritt ställe, vilket uppskattas av befolkningen och hyllas globalt”, men att denna bild nu håller på att förändras i ljuset av våldsamheter och censur.

Värt att notera är också att båda dessa rapporter sammanställdes eller påbörjades innan Occupy Central; en händelse där medias frihet hotades ytterligare i och med våldsamheter mot journalister samt polisens ovilja att utreda dessa eller ens ge journalister och fotografer tillträde till platser nödvändiga för att utföra sina arbeten.

Att de förvärrade läget för pressfrihet beror på Kinas ökade inflytande i Hongkong är ställt utom rimligt tvivel, och poängteras också i en kortare rapport från Reportrar utan gränser vid namn ”Chinese Big Brother is Watching, and Exporting its Methods”.

Där förklaras hur Kina genom pengar och politisk makt ”exporterar” sin kontroll över och censur av media inte bara till Hongkong utan också till andra länder i regionen, inklusive Taiwan, Burma, Sydkorea och Thailand.

I rapporten återges även fjolårets globala ranking över pressfrihet. Av 180 länder ligger Kina på plats 175, efter nationer som Sudan, Iran och Kuba.

Under gårdagens minnesdag av Förintelsen uppmanade flera tidningar och debattörer oss om att slåss för demokratin mot våldet, och påpekade att demokrati inte är någon universell rättighet som vi fått gratis och alltid kommer finnas där, utan tvärtom något vi måste kämpa för att behålla.

Precis detsamma gäller en rad mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och pressfrihet. Nu när Kina exporterar sin repressiva mediapolitik är det dags att ta avstånd från det våld, den propaganda och de begränsningar av personlig frihet som denna politik faktiskt står för.

Kina intensifierar kontroll av internet och VPN-tjänster

Som boende i Kina är det nödvändigt att ha ett stabilt VPN. Förkortningen står för Virtual Private Network, och innebär att man kan tillgå hundratals tjänster som Facebook, Twitter och Youtube som annars är blockerade i Kina. Hur detta fungerar rent praktiskt förklarade jag i ett längre inlägg förra året.

Den senaste månade har Kina tuffat till kontrollen över sitt internet ytterligare, vilket främst kännetecknas av två ting. Till att börja med så blockerades Googles mailserverice Gmail helt i Kina i slutet av december, vilket jag skrev ett längre inlägg om här.

Blockeringen innebar att det utan VPN inte längre var möjligt att komma åt sin Gmail ens genom programvaror från en tredje part som exempelvis Apple Mail eller Microsoft Outlook.

Vidare har Kina under den senaste veckan också gått hårdare fram mot VPN-företagen. ”Vi har sett en ökad internetcensur det senaste året och med anledning av det finns skäl att misstänka att störningarna av VPN-tjänster inte bara är tillfälliga”, sade en representant för sidan Greatfire.org, som kartlägger Kinas internetcensur, till Financial Times i helgen.

Han syftar på de riktade störningar som skett mot tre av de största leverantörerna; Astrill, Golden Frog och StrongVPN. Den gångna veckans kinesiska attacker mot Golden Frog har varit ”mer sofistikerade än vi någonsin upplevt tidigare”, sade Golden Frogs vd Sunday Yokubaitis.

Astrill å sin sida skickade förra veckan ut ett varningsmeddelande till sina kunder som såg ut så här:

astrill kina

Vad beror dessa tuffare tag på då? Det står inte klart, men enligt Forbes kan det ha att göra med ”en pågående maktkamp i den högsta politiska sfären”.

Själv använder jag StrongVPN och fick också problem i mitten av förra veckan. Men allt jag behövde göra var att byta server från San Francisco (USA) till Maidenhead (Storbritannien) och allt har funkat som smort den senaste veckan, inga problem med vare sig hastighet eller att koppla upp.

Därför vill jag återigen rekommendera StrongVPN till er läsare som har haft problem med VPN i Kina den senaste veckan, eller av andra anledningar införskaffa ett nytt VPN-konto.

Förutom att – enligt min egen erfarenhet – vara såväl snabbast som stabilast så är StrongVPN också billigare (55 dollar/år) än både Astrill (70 dollar/år) och Golden Frog (80 dollar/år).

Senaste pressmeddelandet om nordkoreanske flyktingpojken

Historien om den nordkoreanske flyktingpojken som Migrationsverket vill utvisa till Kina har rört upp mycket känslor här på InBeijng, då flera läsare hört av sig och undrat om de kan göra något för att hjälpa till. Många av er har också skrivit på den namninsamling jag länkade till förra veckan.

Insamlingen renderade i 17 000 namn och används nu för att sätta press på myndigheterna att ändra sitt beslut. Fick under dagen det senaste pressmeddelandet från pojkens advokat som jag återger i sin helhet här nedan. Där framgår det även att fallet nu uppmärksammas av utländska människorättsgrupper och internationell media. Här kan ni läsa en bakgrund till fallet.

SVERIGES HANTERING AV ASYLFALL UTSÄTTS FÖR INTERNATIONELL KRITIK

Sveriges rykte som rättsstat håller på att få sig en knäck. Att Migrationsverkets bristfälliga resurser inte åtgärdas utan leder till att tjänstemännen gömmer sig bakom kryphål i lagen för att slippa ompröva fall som har gått fel blir föremål för växande internationell publicitet. Mer än 17 000 personer har skrivit på en appell , men får detta någon effekt?

http://skiftet.org/kampanj/radda-kim

Att utlämna en flykting till ett annat land där han/hon riskerar att utsättas för omänsklig eller nedsättande behandling är förbjudet enligt FN-konventionen om flyktingar. Det är också förbjudet i en av Europa-parlamentet och kommissionen gemensamt antagen lag, liksom enligt svensk lagstiftning. Kina säger öppet att nordkoreanska flyktingar inte ges skydd utan regelmässigt skickas tillbaka till Nordkorea.

Kinas uppträdande att sända tillbaka nordkoreanska flyktingar har bl.a. kritiserats av USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton, FN:s generalförsamling, Europaparlamentet och FN:s högkommissarie för flyktingfrågor.

Nu har fallet med den nordkoreanske papperslöse pojken som verket påstår vara kines tagits upp av den välkända sydkoreanska människorättsorganisationen Citizens´Alliance for North Korean Human Rights (NKHR) och idag uppmärksammas detta för Sverige så pinsamma fall av världspressen, med artiklar i USA, Asien och Europa.

NKHR meddelade i en press release häromdagen att man har underkänt en utredning av det svenska migrationsverket. Den utredningen ligger till grund för ett beslut att utlämna en 17-årig nordkoreansk pojke till Kina, där han riskerar att vidare utlämnas till Nordkorea och bestraffas med långvarig vistelse i arbetsläger eller till och med döden.

NKHR har gått igenom materialet och ger hård kritik mot hela utredningen och dess slutsatser. NKHR anser att verket använder så kallad expertis som helt saknar kompetens att avgöra identiteten hos nordkoreanska flyktingar och kräver tillsättande av en oberoende expert: https://eng.nkhumanrights.or.kr:444/board/bbs_view.php?no=918&board_table=bbs_active_news

Om inte Sverige ändrar beslutet att utvisa pojken till Kina kräver NKHR att Sydkoreas regering ingriper och kräver att han i stället utvisas till Sydkorea. Flera andra människorättsorganisationer rapporteras underhand stödja detta krav i informella kontakter med Sydkoreas regering.

Igår överklagade pojkens advokat Migrationsverkets beslut att inte ta upp ärendet på nytt. Processreglerna i den svenska asyllagen gör det dock ytterst osäkert om det leder till en ny prövning. Sker det inte kommer pojken med största sannolikhet att utlämnas.

Sveriges fortsatta politik at utlämna nordkoreanska flyktingar till Kina där de löper en stor risk att utlämnas till Nordkorea och dömas till hårda straff, i värsta fall till och med döden, utsätts nu för växande internationell kritik. Några exempel:

•         Teenager says he escaped North Korea and made it to Sweden, claims asylum (REUTERS)  http://www.reuters.com/article/2015/01/21/us-northkorea-sweden-idUSKBN0KU2L420150121

 •         Teenager says he escaped North Korea and made it to Sweden, claims asylum (STRAITS TIMES) http://www.straitstimes.com/news/world/europe/story/teenager-says-he-escaped-north-korea-and-made-it-sweden-claims-asylum-201501?page=1
 
•         Teenager says he escaped North Korea and made it to Sweden, claims asylum (YAHOO NEWS) http://news.yahoo.com/teenager-says-escaped-north-korea-made-sweden-claims-211620322.html

•         Teen Makes Amazing Escape From North Korea To Sweden, Now Fighting Deportation
(THE INQUISITR) http://www.inquisitr.com/1776545/teen-makes-amazing-escape-from-north-korea-to-sweden-now-fighting-deportation/#zUEkeow0KcHMa4xo.99

•         Teenager says he escaped North Korea and made it to Sweden, claims asylum (CNBC) http://www.cnbc.com/id/102357703

•         Epic escape? Teenager says he fled North Korea then made it 7000km overland to Sweden (SOUTH CHINA MORNING POST) http://www.scmp.com/news/world/article/1688952/epic-escape-teenager-says-he-fled-north-korea-then-made-it-7000km

•         Teen’s amazing ‘escape’ from North Korea to claim asylum in Sweden (STUFF.CO.NZ) http://www.stuff.co.nz/world/asia/65296990/teens-amazing-escape-from-north-korea-to-claim-asylum-in-sweden

För ytterligare information kontakta:

Arido Degavro
arido@advokatnk.se
Tel. 0760-50 39 29
Lawfirm NK

Erik Brunnegård
erik.brunnegard@gmail.com
Tel. 0733-547253

Otäck kortfilm om Kinas luftföroreningar

Jia Zhangke, en av Kinas bästa regissörer, har nyligen gjort en kortfilm för Greenpeace som skildrar hur Kinas luftföroreningar påverkar allmänheten.

Filmen är surrealistiskt gjord, utan tal, och visar hur livet flyter på ”som vanligt” trots grå himmel och smog.

Den är filmad i Peking och den angränsande provinsen Hebei, som producerar mer stål än hela USA och i fjol konsumerade 313 ton kol.

Med denna uppdelning visar Jia hur fattiga familjer i Hebei och rika familjer i Peking båda drabbas av föroreningarna – det finns ingen utväg.

En ny rapport från Greenpeace visar att 90 procent av 190 städer under fjolåret överskred Kinas eget (och relativt mycket höga) gränsvärde för de farliga luftpartiklar som kallas PM 2,5.

Jia har också en egen besvärlig relation till ämnet. Han växte upp i provinsen Shanxi mitt i Kinas kolbälte, och hans far dog för en tid sedan i lungcancer.

I övrigt är Jia också känd för sin senaste film ”A Touch of Sin” som 2013 vann pris för ”Best Screenplay” vid internationella filmfestivalen i Cannes.

Den kinesiska censurmyndigheten ansåg dock att filmens innehåll var för känslig och den tillåts än i dag inte att visas i Kina.

Nedan kan ni se kortfilmen samt en intervju med Jia angående produktionen. Jag rekommenderar dock att ni ser filmen i större version, eftersom den är filmad och upplagd i HD.

Nytt lågvattenmärke för kinesisk media

Att kritisera kinesisk media torde vara bland det enklaste och mest självklara som finns. Den är nästan uteslutande ägd, finansierad och kontrollerad av staten. Varje dag kommer direktiv från det så kallade ”sanningsministeriet” som bestämmer vad landets tidningar får eller inte får skriva.

Men nu i veckan kom ett nytt lågvattenmärke från China Daily, som är en av landets största dagstidningar och dessutom leder Kinas mediaexpansion i utlandet.

I måndags publicerades nämligen en artikel av Peter Hessler, som uttryckte att hans erfarenheter från Kina fått honom att bättre förstå hur stabilt det kinesiska systemet är.

Hessler är författare och reporter för The New Yorker, som tidigare bott i Kina flera år men 2011 flyttade till Egypten för att rapportera därifrån.

I artikeln görs jämförelser mellan Kina och Egypten, bland annat genom att hävda hur Kina är bättre rustat för att hantera sociala förändringar. Detta för att kinesiska staten är stark och dess makt djupt grundad.

”När större sociala förändringar uppstår tror jag att de har större möjlighet att lyckas, eftersom kineserna har en betydande politisk bas och erfarenhet av att leva i ett fungerande land”, var en av många argument som i Hessels artikel lovprisade de kinesiska myndigheterna.

Det finns bara ett problem; Peter Hessler har aldrig skrivit denna artikel.

Läsare som sedan tidigare var bekanta med Hesslers texter tvivlade på att denna artikel om det kinesiska systemets förträffliga stabilitet skulle ha skrivits av honom, och snart tillkännagjorde Hessler bluffen via sin Facebook. Artikeln är helt enkelt påhittad.

Hessler förklarar dock hur han kring nyåret blev kontaktad av en reporter på China Daily för en intervju, men att åsikterna som framförs i artikeln inte alls stämmer överens med svaren han gav:

“I want to emphasize that this article does not in any way represent a comprehensive picture of my views on China and Egypt, and I never would have agreed to such a story,” Mr. Hessler wrote. “And I want readers to understand that the terms under which I was approached — that this was a year-end interview with my friend and colleague Li Xueshun, on a range of topics — are completely different from being approached for an article specifically about Egypt and China.”

Mr. Hessler also clarified that he told the reporter he believed China’s campaign against corruption would fail because it would not bring systemic change.

The article, he said, “omitted crucial parts, including the most important point: that I believe it’s harder to make a political change in China, where the system is deeper rooted than in Egypt, and thus the flaws are also more deeply rooted. I said that this is the reason why the current anticorruption campaign will be a failure, because China is not addressing its systemic flaws.”

China Daily nöjde sig alltså inte bara med att förvränga Hesslers åsikter, utan även sätta hans byline på artikeln för att indikera att det var han som författade den.

Då Hessler sedan kontaktade China Daily för en ursäkt så togs den engelskspråkiga artikeln bort från tidningens hemsida, medan den kinesiska versionen fortfarande finns tillgänglig vid flera nyhetsportaler. Någon ursäkt fick Hessler aldrig, och China Daily har också ignorerat andra medier som kontaktat tidningen i denna fråga.

Det är visserligen vanligt att kinesisk media använder sig av falska och påhittade citat från utländska experter för att få sitt politiska system att framstå i god dager. Men att förfalska en hel artikel är något nytt.

Kanske kan händelser som denna få vissa av InBeijings läsare att omvärdera uppfattningen om nödvändigheten att konsumera kinesisk media för att få en ”nyanserad bild” av världen.

Nordkoreanske flyktingpojken – global nyhet och namninsamling

Läsare av InBeijing är sedan tidigare bekanta med den nordkoreanske pojken Kim, som Migrationsverket har beslutat utvisa till Kina eftersom man bedömt att pojken ljuger om sin nationalitet.

Bedömningen kommer efter en otäckt bristfällig utredning. Bland annat har Migrationsverkets handläggare stavat fel på flera ortsnamn, och ett ljusskyggt ”språkanalysföretag” användes för att avgöra om Kim – som sedan tidig ålder varit gatubarn – talar fläckfri koreanska.

Om Kim inte får asyl utan utvisas till Kina så väntar arbetsläger i bästa fall, men än mer sannolikt en snabb avrättning.

Fallet har väckt stor uppståndelse i Sverige. Såväl Sveriges radio som Aftonbladet har rapporterat om utvecklingen flera gånger med långa inslag och artiklar.

Det är inte bara i Sverige som Migrationsverkets uppenbart felaktiga bedömningen uppmärksammats. Exempelvis amerikanska International Business Times och brittiska The Guardian har tagit upp fallet.

Nu under veckan publicerade även sydkoreanska tidningen Joongang Daily en artikel om Kims öde, där det bland annat skrivs:

“Swedish authorities should be well aware of the fate of North Koreans deported from China to North Korea, as established by the report by the UN Commission of Inquiry, and therefore should stop his imminent deportation to China,” the civic group said.

It also alleged that the boy’s request for asylum was rejected based on an insufficient and improper investigation into his identity. “A private company was hired by the Swedish authorities to assess the boy’s nationality,” said Lee Young-Hwan, an adviser to the Citizens’ Alliance for North Korean Human Rights. “The methodology, language analysis and the questions in the interview lacked the expertise to determine whether the boy was actually from North Korea.”

Migrationsverkets envishet att inte ändra på uppenbart felaktigt beslut innebär att det svenska systemet nu görs till åtlöje över hela världen.

Att på grund av dumdristig stolthet skicka tillbaka en flykting till Nordkorea är knappast tjänligt för ett land som ofta slår sig på bröstet då det gäller mänskliga rättigheter och ansvar gentemot omvärlden.

Flera läsare har hört av sig till mig efter mina inlägg om Kim här på InBeijing, och frågat vad de kunnat göra för att hjälpa till så att Kim får stanna i Sverige.

Jag har tidigare inte haft något egentligt svar att ge, men nu har en namninsamling startats av personer som jobbar närmare med fallet.

Syftet är att få in så många underskrifter för Kims sak som bara är möjligt innan onsdag: http://skiftet.org/kampanj/radda-kim

Så om ni tycker att Kim inte ska skickas tillbaka till regimen i Nordkorea, vänligen skriv under namninsamlingen och sprid sidan till vänner och bekanta – senast nu på onsdag!

Publicerat: Illusionen om Kinas ”patentunder”

I aktuella numret av Ny Teknik finns en krönika av mig som handlar om Kinas så kallade revolution vad gäller patent och uppfinningar.

Efter att FN-organet World Intellectual Property Organization nyligen kom med en ny rapport som visar att Kina är världsledande i antalet patentansökningar, valde många medier att beskriva Kina som världens mest uppfinningsrika land.

Exempelvis Svenska Dagbladet talade om ett kinesiskt ”patent­under” där innovationstalangen ”fullständigt ­exploderat”.

Men om man tar sig tid att analysera siffrorna så döljer sig en annan verklighet under ytan. Den plötsliga ökningen av antalet patent beror på mål som myndigheterna satt upp, och statliga subventioner som uppmuntrar till patent i kvantitet snarare än kvalité:

En vanlig måttstock på användbarheten av nya patent är huruvida ansökningar även görs i ut­landet. Någon som litar på att den egna innovationen är nyttig eller kommersiellt gångbar vill rimligtvis lansera sin idé även i utlandet.

En tredjedel av patenten i USA och Japan resulterar i ansökningar utomlands och inom EU handlar det om nästan hälften. Motsvarande ­siffra i Kina är endast 5 procent, vilket är lätt att tolka som att upphovsmännen är mer intresserade av en belöning än att sprida själva uppfinningen för användning.

(…)

Rent krasst består Kinas ”patentunder” till stor del av ansökningar från lokala aktörer som godkänns av de inhemska patentbyråerna och sedan aldrig tas utomlands. Kanske lämnar de inte ens hyllan i Kina.

Media verkar gilla att skriva dramatiska rubriker om Kina – som exempelvis att landet nu är världens största ekonomi eller utexaminerar en miljon ingenjörer om året.

Läs mer om detta i min krönika som finns tillgänglig på Ny Tekniks hemsida.

Nordkoreansk pojke utvisas till Kina – ny överklagan att vänta

I november blev det stor uppståndelse kring en pojke vid namn Kim som flytt till Sverige från Nordkorea, men som Migrationsverket ville utvisa till Kina.

Detta eftersom deras egen utredning fastslog att Kim i själva verket var en kines som ljög om sitt ursprung för att få stanna i Sverige.

Utredningen var minst sagt bristfällig. Ljusskygga språkanalytiker anlitades, samtidigt som Migrationsverkets personal stavade fel på flera ortsnamn som Kim uppgav och därmed inte hittade dessa orter genom sökningar på nätet.

Icke desto mindre låg dessa beslut till grund för Kims utvisning, varpå en överklagan gjordes av pojkens advokat Arido Degavro.

Nu på morgonen rapporterar Sveriges radio om Migrantionsdomstolens nya beslut – Kim ska likt tidigare utvisas till Kina, eftersom Migrationsverket fortfarande är av uppfattningen av pojken ljuger om sin bakgrund.

Sveriges radio rapporterar i dag att pojken nu har fått sitt beslut – han ska utvisas till Kina:

Under morgonen fick jag också ett pressmeddelande från Degavro och Erik Brunnegård – som båda jobbar med Kims fall – där de uppger att det ska överklaga beslutet ännu en gång.

De menar nämligen att utvisningen strider mot FN:s rekommendationer, och innebär att Kim efter sin resa till Kina kommer skickas tillbaka till Nordkorea. Där väntar i bästa fall fångläger men sannolikt en snabb avrättning.

Pressmeddelandet innehåller också en kort bakgrund över Kims livssituation:

Skickas Kim till Kina agerar Migrationsverket i praktiken i strid med FN:s Flyktingkonvention från 1951, som säger att man inte ska utvisa flyktingar till ett land från vilket de riskerar att skickas vidare till ett land där de riskerar omänsklig behandling – denna princip finns även återgiven i den svenska utlänningslagen. Nordkoreanska arbetsläger är kända för att behandla flyktingar/fångar omänskligt.

Kim har haft en svår uppväxt. Hans mamma dog i cancer då han var sex år gammal. Vid sju års ålder blev han av med sin pappa som blev satt i arbetsläger för att han ansågs vara politiskt oliktänkande. Därefter har Kim i praktiken varit på flykt och under långa perioder levt på gatan, eftersom släktingar till regimkritiker också riskerar att skickas till arbetsläger. Han lyckades genom att ta stora risker fly över gränsen till Kina och fick där hjälp [av] människosmugglare att via Ryssland ta sig till Finland. Därifrån tog sig Kim vidare till Sverige och vad han trodde skulle vara en fristad.

I pressmeddelandet framgår även att Kina officiellt ser nordkoreanska flyktingar som ”ekonomiska flyktingar” snarare än ”politiska flyktingar”, och därmed inte gör sig skyldigt att skydda flyktingarna enligt FN:s flyktingkonvention.

Istället skickas flyktingarna nästan uteslutande tillbaka till Nordkorea. En FN-rapport från i fjol visade att Kina har ett utbrett samarbete med Nordkorea på denna punkt, och till och med assisterar nordkoreanerna i att finna flyktingar som gömmer sig inne i Kina.

I radioinslaget ovan intervjuas Fredrik Beijer, rättschef vid Migrationsverket. Han menar dock att FN-rapporten ”inte är relevant” eftersom utredningen endast fokuserar på huruvida det är sannolikt att Kim är nordkoreansk medborgare eller inte.

Beijer menar vidare att det ”inte finns någon risk” med att skicka pojken till Kina, så länge myndigheterna där anser att han är kines.

Advokat Degavro håller dock inte med, utan är övertygad om att det handlar om ett cirkelresonemang som kommer leda till ”en säker död” för Kim.

För den som vill läsa mer om fallet skrev jag i november följande inlägg här på InBeijing:

Lätt att få asyl i Sverige – men inte om du flyr från Nordkorea (5 nov)
Mer om den nordkoreanska pojken som Migrationsverket tänkt utvisa till Kina (6 nov)
Kina-expert berättar om nordkoreanske pojken som riskerar utvisning (7 nov)

För den som vill ha en ännu mer detaljerad presentation som även innehåller en intervju med Kim, rekommenderar jag artikeln ”Blomstersvalan” som Patrik Lundberg skrev för Aftonbladet i november.

Kinas – och Sveriges – besvärliga förhållande till terrorattacker likt Charlie Hedbo

Den komplexa kinesiska inställningen till förra veckans terrorattack i Paris kan enkelt sammanställas genom att referera till min vän som själv jobbar som illustratör, och bland annat gjort framsidan samt tecknat de fyra illustrationerna till min bok ”Peking – förändringarnas stad”.

Hon råkade nämligen befinna sig i Paris då tragedin utspelade sig, på besök hos hennes franska pojkväns familj. Efter dådet postade hon på sociala medier några bilder av ett demonstrationståg samt följande text (fri översättning till svenska av mig):

JE SUIS CHARLIE! Som en frilansande illustratör får denna attack mig att må illa, en seriefigur dödar aldrig någon, vi tecknar vad vi vill! R.I.P fria själar! Och poliserna!

Vitvå har tidigare diskuterat politik och kinesisk yttrandefrihet som hastigast några gånger – diskussionen har dock alltid slutat fort då hon sagt sig ”inte vara intresserad” av ämnet.

Men då hon nu uppenbarligen kände så starkt för vad som skett i Frankrike, så kunde jag inte motstå frestelsen att fråga om hon var beredd att protestera för yttrandefriheten även i sitt hemland.

Här i Kina är det ju praxis att magasinsanställda buras in och till och med lönnmördas för betydligt mindre förseelser än perversa teckningar.

Till svar fick jag något korthugget om att Frankrike nu är ”hennes andra hemland” och att hon själv ”inte målar politiskt känsliga motiv”.

Detta blottlägger en solklar paradox; för gemene kines och än mer så för landets myndigheter, är det otroligt problematiskt att visa sympati för offren i Paris genom att försvara deras arbeten med yttrandefriheten som grundläggande värdering.

Då en minnesstund för offren hölls vid en bokaffär här i Peking förra veckan, så dök en handfull civilklädda poliser upp för övervaka den och samtidigt filma alla deltagare. Myndigheterna torde vara rädda för att eventuella minnesstunder ska mynna ut i diskussioner om kinesisk pressfrihet.

Kinas statliga medier har också valt en annan retorik än de flesta västerländska motsvarigheter. Det talas om terrorism som ett växande globalt problem, ett argument vilket ofta används som ursäkt för att gå hårt fram mot den muslimska folkgruppen uigur i västra Kinas provins Xinjiang.

Men framför allt menar Kinas statliga media att det är just västerländska värderingar som religionsfrihet och yttrandefrihet som bär ansvaret för terrorattacken.

En analys från statliga nyhetsbyrån Xinhua gör gällande att ”religionsfrihet och slapp invandringspolitik” har ökat spridningen av extremism i Frankrike, medan statliga tidningen Global Times i en ledare menar att yttrandefriheten konstant skapar etniska spänningar i västerländska samhällen.

Med bakgrund mot vad som skett hävdar ytterligare en artikel att Kinas avsaknad av pressfrihet de facto är en välsignelse för landets etniska minoriteter.

Det ligger alltså nära till hands för kinesiska medier att kapitalisera på morden i Paris genom att använda attacken som ett argument för att yttrandefrihet inte alls är särskilt viktigt i för ett samhälle, utan tvärtom en potentiell fara som skapar motsättningar och rubbar stabiliteten.

Denna inställning torde vara något som skiljer en auktoritär enpartistat från den fria världen i väst, där ju alla politiker förenas i kampen för kulturarbetares rätt att uttrycka sig fritt. Eller?

Nåja – det finns ett undantag, nämligen Sverige.

Nu har ju attacken mot Charlie Hedbo förvisso fördömts av en enad svensk politikerkår. Men runt hörnet lurar hyckleriet. För samtidigt som man sörjer de döda i Paris så har en del frågetecken väckts på sociala medier och andra forum rörande yttrandefrihetens själva principfrågor.

För vad gäller tidigare hot mot Jyllands-Posten och Lars Vilks efter just religiösa karikatyrer, så har undertonen i den svenska debatten ofta varit att de som medvetet provocerar islam får skylla sig själva.

Dagens Nyheters journalist Henrik Arnstad menade då det begav sig att: ”Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen är en krigsförbrytare, som borde åtalas inför Internationella brottmålsdomstolen. Om någon dansk rasisttecknare mördas ligger ansvaret främst hos den danska statsledningen, Jyllandsposten och rasisttecknarna själva”.

Genast efter dådet i Paris tog Arnstad dock bort texten från sin blogg och ersatte den med en kortare förklaring.

Det är ett utmärkt exempel på den svenska ambivalens som Per Gudmundsson sammanfattar genom en uppmärksammad ledarartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”En svensk tiger”:

Den ursprungliga karikatyrkrisen bröt ut efter att Jyllands-Posten i september 2005 publicerade en samling satirteckningar. Publiceringen möttes av våldsamma protester. Västerländska ambassader angreps, hundratals (!) människor dog och karikatyrernas upphovsmän fick gå under jorden. Det var Danmarks värsta internationella kris sedan andra världskriget.

Kritiken mot J-P var utbredd i Sverige. Så här kunde det låta: ”Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.” Mehmet Kaplan är i dag minister i den rödgröna regeringen.

I Sverige oroade man sig för en liknande utveckling. När Sverigedemokraterna – då ett treprocentsparti – utlyste en karikatyrtävling, och deras webbtidning publicerade det första bidraget (profeten sedd bakifrån speglar sig med en svart tejpremsa över spegelbilden) blev pressen för stor. Dåvarande utrikesminister Laila Freivalds (S) och Säkerhetspolisen utövade påtryckningar på webbleverantören som släckte sajten. Yttrandefriheten fick stryka på foten.

Sverige fick sin egen Muhammedkris 2007 när konstnären Lars Vilks bidrog med tre teckningar föreställande profeten som rondellhund till en annars obetydlig utställning i lilla Tällerud. Verken stoppades, men en bild publicerades bland annat i Nerikes Allehanda, vilket ledde till omfattande protester.

Sverige valde en något annorlunda väg än den danska, där dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen hårdnackat vägrade att be om ursäkt för publiceringarna. Statsminister Fredrik Reinfeldt tog i stället emot ambassadörer från en rad diktaturer i en ”dialog” som uppenbarligen var välformulerad. Efter mötet sade Irans ambassadör i Sverige att ”Det här är en bra policy. Vi ska använda yttrandefriheten för integration och inte för splittring eller islamofobi.”

I riksdagshuset fick man för sig att fira ”Arabförbundets dag”, där samma representanter fritt fick spy galla över den svenska grundlagen och kräva inskränkningar i yttrandefriheten.

När Islamiska staten i Irak senare utfäste en belöning på Lars Vilks huvud avböjde både Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt att kommentera.

I slutet av artikeln konstaterar Gudmundsson att Sverige, för att vara en påstådd moralisk stormakt, ofta agerar undfallande gentemot förtrycket.

Han påpekar också syrligt att medan det finns goda säkerhetsskäl för denna pragmatism så är den svår att kombinera med det plötsliga påståendet om att vi ”alla nu är Charlie Hedbo”.

Själv kan jag bara konstatera att de argument och handlingar som Kaplan, Freivalds, Reinfeldt och Bildt tidigare ägnat sig åt har stora likheter med den retorik som Kinas kommunistparti nu använder för att slå vakt om sitt informations- och maktmonopol.

Bokrecension: China’s Second Continent

China’s Second Continent: How a Million Migrants Are Building a New Empire in Africa (2014), av Howard French

Det finns nu över en miljon kineser i Afrika. Det senaste decenniet har handeln Kina-Afrika fyrtiofaldigats och uppgår nu till drygt 3 000 miljarder kronor om året. Men handlar det om ett jobbskapande utbyte som båda parterna tjänar på, eller är kineserna endast ute efter att exploatera naturtillgångar?

Analysen försvåras av bristen transparens. Howard French visar sig dock vara rätt man att gräva i ämnet. Han har varit byråchef för New York Times i Västafrika, och spenderat delar av sin uppväxt på den enorma kontinenten. Dessutom talar French flytande kinesiska efter en handfull år som byråchef också i Shanghai.

Beväpnad med kunskap, referenser och nyfikenhet tar French med oss till tio länder söder om Sahara där han under resans gång talar med allt från kinesiska nybyggare till ljusskygga afrikanska politiker.

Redan tidigt i boken görs den viktiga poängen att man inte bör generalisera då det gäller en så stor kontinent som Afrika. En relativt utvecklad demokrati som Ghana – med sitt spirande civilsamhälle – har stora möjligheter att gynnas av ett större handelsutbyte med Kina.

Men förutsättningarna är värre för länder som Zambia, där det redan bor 100 000 kineser. Som av en händelse utvinner nationen 40 procent av världens koppar. I gruvorna sliter lokalbor för olagligt låga löner, och får heller inte någon skyddsutrustning likt sina kinesiska förmän.

Ett par gånger har detta lett till spänningar där kinesiska chefer skjutit rätt in i demonstrerande arbetare med dödsoffer som följd. Behandling torde bero på en utbredd rasism, som nästan alla av de dussintals intervjuade kineserna ger uttryck för.

I Liberia träffar French en doktor som inte anställer lokalbor eftersom de är “smutsiga, lata och stjäl”. Vid hotellet bredvid berättar den kinesiska ägaren att gästerna – som nästan alla är kineser – alltid har med egna handdukar, då de “inte vill riskera att torka sig med samma handduk som en svart person tidigare kan ha använt”.

De kinesiska tjänstemän som French talar med påpekar ofta att de bygger ut Afrikas infrastruktur. Och det stämmer. I det redan nämnda Zambias huvudstad står ett nytt sjukhus klart liksom en stadion med plats för 60 000 åskådare. Vägnät över hela kontinenten repareras och byggs ut.

0307956989.1.zoom-2

Tyvärr ser processen alltför ofta ut så här: Kina lånar ut pengar som sedan används till byggprojekt. Ett kinesiskt företag vinner budgivningen om projektet, eftersom de ligger lägre i pris än lokala och västerländska konkurrenter. De tar sedan dit egna maskiner och egen personal – blott de lägst betalda och mest slitsamma jobben erbjuds till lokalbefolkningen.

Vi får veta att kinesiska byggföretag i dag får en tredjedel av sina inkomster från projekt i Afrika. I realiteten lånar Kina alltså ut pengar som sedan går till egna aktörer – utan någon överföring av teknik eller kunskap till afrikanerna själva.

På köpet får Kina rätten att utvinna Afrikas naturtillgångar. Och det går fort. French talar om urskog “tät som broccoli” vilken huggs ner och skeppas till Kina. Ingen återplantering sker, och gifter dumpas rätt ner i marken.

Situationen blir än värre i och med att Afrikas befolkning beräknas dubblas inom 40 år, samtidigt som många naturresurser kommer ta slut ungefär samtidigt om utvinningen pågår i samma takt som i dag.

Det är sant att europeiska kolonialister tidigare begått oerhörda övergrepp i Afrika, och French ger så ofta han en kan en känga åt västs framfart på kontinenten. Övergreppen följdes sedan av en ignorans som krattat vägen för Kinas snabba etablering.

French går inte så långt som att kalla Kinas aktiviteter för “kolonialism”. Han menar dock att kineserna inte har övergett de kolonialmakternas “paternalism” utan snarare ersatt den med en paternalism i egen tappning.

Gemene afrikan står nämligen fortfarande allra längst ner på näringsstegen, och bortsett från en liten korrupt elit så erbjuds allmänheten fortfarande inga fördelar i utbyte mot de råvaror som lämnar kontinenten.

French talar vidare om “början på ett nytt imperium”, eftersom den kinesiska närvaron i Afrika med all sannolikhet kommer fortsätta öka. Tvärtemot vad man kan tro så är den främsta orsaken inte kinesiska myndigheters satsningar, utan privata entreprenörer som ser sig om efter en ny framtid på denna möjligheternas kontinent.

Många kinesiska migranter är tidigare byggarbetare som stannar kvar efter att deras kontrakt gått ut, andra kommer hit efter att ha “hittat Afrika på internet” eller fått rekommendationer från vänner. Den största drivkraften är pengar, men många intervjuade föredrar också ett liv i Afrika på grund av Kinas utbredda miljöförstöring, övervakning, korruption, stress och överbefolkning.

En olustig paradox uppstår dock då många intervjuade afrikaner anser att det är just dessa problem som den kinesiska närvaron för med sig.

Hur det än må vara med detta, så kommer relationen Kina-Afrika vara en av det viktigaste för hela världens framtid. Det är därför en skam att så få alls har någon koll på vad det egentligen är som sker. Med ihärdighet och viktiga personliga möten har French gett oss det mest informativa, balanserade och relevanta verk om denna relation som finns att tillgå i dag.

OMDÖME: MÄSTERLIG

InBeijing bedömer böcker enligt en skala med tre olika omdömen. De verk som är intressanta och inspirerar på ett vis som litteratur bör göra får betyget ”KÖP”.

Fascinerande böcker som sticker ut något alldeles extra får omdömet ”MÄSTERLIG”, medan alster som utmärker sig särskilt negativ får nöja sig med etiketten ”UNDVIK”.

Vänligen maila tips på böcker med koppling till Kina eller Asien som du tycker bör recenseras här. Längden på InBeijings recensioner kommer alltid ligga på mellan 3 000 och 5 000 tecken, oavsett vilken längd eller kvalité boken i fråga håller.

Tidigare recensioner:

The Last Days of Old Beijing, av Michael Meyer (MÄSTERLIG)
Tiananmen Redux, av Johan Lagerkvist (KÖP)
The Search for a Vanishing Beijing, av M.A. Aldrich (UNDVIK)

Jag är orolig

Den senaste tidens personliga erfarenheter och utveckling angående Kina oroar mig djupt. Människorättsadvokaten Teng Biao, som för tillfället arbetar vid Harvad Law School, sammanfattade precis det inrikespolitiska läget i Washington Post:

Since Xi Jinping came to power, no fewer than 400 rights defenders and intellectuals have been thrown into prison for political reasons. Properties have been forcefully expropriated or demolished, free speech has been restricted, religion has been suppressed, women have been forced to have abortions, the judiciary has been fraught with scandals, and the incidence of torture has multiplied. These abuses have never stopped, but have grown in intensity. In Xinjiang and Tibet, the authorities have been perpetrating one shocking human right catastrophe after another.

I takt med att repressionen och förföljelserna ökar, så ökar även myndigheternas grepp om domstolar, media, internet och alla andra forum där Kinas medborgare kan uttrycka sig negativt om kommunistpartiet eller den rådande politiska ordningen.

Kort sagt så har propagandan intensifierats under Xi Jinpings tid vid makten. Men det som oroar mig allra mest – kanske ännu mer än allt det ovanstående elände – är hur propagandan faktiskt biter, inte bara på kineser utan även på utlänningar.

Jag var som bekant i Hongkong i höstas då protesterna där rasade som allra värst. Demonstranternas krav var att få välja sin nästa regeringschef, helt i enighet med det avtal som Kina och Storbritannien ingick i samband med Hongkongs överlämning 1997.

De demonstrerande kom dock att mötas med tårgas, arresteringar och stryk från inhyrd maffia. Två svenska vänner boendes i Hongkong, som jag känt länge och väl, talade dock under dessa veckor med väldigt skeptisk ton om demonstranternas krav på utökad demokrati.

De båda pekade på att Hongkong ”aldrig haft demokrati tidigare”, och menade att det handlade om ”lättmanipulerade studenter” som gick ut på gatorna med ”själviska krav” och skapade en oreda som ”störde Hongkongs image”. Alltså precis exakt just på det viset som statlig kinesisk media försökte måla upp situationen!

Tidigare i veckan hävdade en annan nära vän här i Peking – en svensk i övrigt väldigt smart och driftig företagare – över ett middagsbord att kineserna visst förstår kulturrevolutionen eftersom de ”läst om den sedan grundskolan” och dessutom har ”tillgång till mer kinesisk litteratur i ämnet” än vad vi har.

Detta argument – som han fått från sin kinesiska fru – är vanligt förekommande i politiska eller historiska diskussioner med kommunistpartiets apologeter. Då argumenten är slut hävdar de ofta att ”vi utlänningar inte kan förstå Kina”.

Argumentet används inte bara över middagsbord, utan även i media och vid akademiska institutioner. Men tvärtom skulle man kunna hävda att en utlänning med stort intresse för Kina i själva verket har potential att förstå situationen bättre än många kineser, i och med att man utanför Kina inte bara har tillgång till kommunistpartiets officiella historieskrivning utan samtidigt också till mer kritisk information.

För vad min vän inte tänker på då han repeterar sin frus argument, är att absolut alla skildringar av exempelvis kulturrevolutionen som kineserna får tar del av i skolan, på biografer, i böcker, vid teatrar eller i tv-serier först har ändrats och godkänts av kommunistpartiets censurmyndighet.

Ytterligare någon som helt verkar förbise denna censurmyndighets inverkan på kultur och samhälle är Eva Ekeroth, som var kulturråd vid Sveriges ambassad i Peking 2010-2014.

Av en händelse fick jag tag på nummer 3 årgång 2014 av tidningen Kinarapport som ges ut av svensk-kinesiska föreningen. Efter att ha slöbläddrat lite fastnade jag för sektionen ”öppet brev”, där Ekeroth på en helsida med rubriken ”Kulturlivet i Kina går på högvarv” i stort sett återger vad Kinas myndigheter vill höra:

Jag tror själv att om utvecklingen får fortgå utan större omvälvande händelser, kommer det kinesiska samhället att skapa alltfler [sic] kulturutövare som tar sig över landgränserna. Kreativitet i mängd finns redan och politiken som förs nu är uppmuntrande.

Vad Ekeroth syftar på med den ”uppmuntrande” politiken torde vara de stora summor pengar som satsas på kultur i Kina samt den bombastiska retoriken från myndigheterna att göra kultur till en av de viktigaste samhällsekonomiska pelarna.

Vad kulturrådet dock inte nämner är att dessa pengar nästan uteslutande går till att skapa en ”kultur” vars främsta syfte är att rättfärdiga kommunistpartiets maktmonopol, inte sällan genom historiska lögner och förföljelse av de som inte rättar in sig i ledet.

Filmer, böcker, tv-serier, teatrar, musikaler, biografier, magasin, dokumentärer, nyheter, internetsidor, rockband och utställningar måste alla ändra på sitt innehåll så att det faller de kinesiska myndigheterna i smaken – annars får man inte publicera eller uppträda lagligt i Kina.

Ekeroth skulle exempelvis kunna fråga regissören Shen Yongping huruvida han finner den kinesiska kulturpolitiken ”uppmuntrade”. Shen dömdes förra veckan till ett års fängelse för en dokumentärfilm om Kinas konstitution. Brottsrubriceringen blev att han inte hade fått tillstånd från staten att filma.

Då Shen nu påbörjar det nya året i sin fängelsecell, är han bara en i raden av hundratals kinesiska filmmakare, journalister och författare som tvingats i landsflykt eller i detta nu berövas sin frihet för att ha varit kritiska mot myndigheterna.

För en mer nyanserad bild av vart kulturen i Kina är på väg läs gärna Ola Wongs nya bok ”Pekingsyndromet”, där flertalet människoliv som gått i kras på grund av myndigheternas kompromisslöshet skildras.

Eller för den delen artikeln ”Maoists in China, Given New Life, Attack Dissent” som publicerades i New York Times i veckan:

“Since Xi came to power, the pressure and control over freethinkers has become really tight,” said Qiao Mu, a Beijing journalism professor who was demoted this fall, in part for publicly espousing multiparty elections and free speech. “More and more of my friends and colleagues are experiencing fear and harassment.”

Two years into a sweeping offensive against dissent, Mr. Xi has been intensifying his focus on perceived ideological opponents, sending ripples through universities, publishing houses and the news media and emboldening hard-liners who have hailed him as a worthy successor to Mao Zedong.

In instructions published last week, Mr. Xi urged universities to “enhance guidance over thinking and keep a tight grip on leading ideological work in higher education,” Xinhua, the official news agency, reported.

Ursäkterna för Kinas övergrepp har letat sig ännu högre upp än svenska statens kulturråd. Det tydligaste och klantigaste exemplet torde vara då Annie Lööf i en intervju med Sveriges Radio angående vapenexport ifrågasatte vilket fack Kina bör placeras in in; demokrati eller diktatur?

Såhär är det: Vi måste vara sunda nog att våga kalla Kinas rådande politiska system för vad det är – en enpartistat vars ledarskap inte tvekar att använda våld och manipulation, samt kontrollera domstolar och media för att hålla sig kvar vid makten med alla personliga fördelar den innebär.

Det sker inga demokratiska reformer, det pågår ingen uppmuntrande kulturpolitik, det erbjuds ingen balanserad skildring av historien, punkt slut. Teng Biao, människorättsadvokaten vars citat jag inledde denna text med, har sett systemets råa natur från insidan:

The authorities have rejected any significant reform of the judicial system or democratization, and whenever they feel a threat from civil society, they suppress more and harsher. I myself have had my lawyer’s license revoked, have been expelled from my university, and have been kidnapped and disappeared several times. When the security police were torturing me, they shouted, “Don’t talk about any of this law stuff with us.”

Givet propagandans ökade intensitet och det grymma strypgrepp som myndigheterna har på information, så kan man finna det förståeligt att många kineser själva inte har en korrekt uppfattning om historia, samhälle eller politik i det egna landet.

Men då mina nära svenska vänner, statliga kulturråd och partiledare också köper den bild av Kina som kommunistpartiet säljer, ja då blir jag faktiskt orolig på riktigt.

Li Peng – nästa offer för kampanjen mot korruption i Kina?

Den som har följt InBeijing – eller någon annat nyhetsflöde om Kina för den delen – har knappast missat Xi Jinpings intensiva kampanj mot Kinas epidemiska korruption.

Kampanjen har under det gångna året pågått med en väldig kraft, och kulminerade i somras i och med arresteringen av Zhou Yongkang som 2012 kallades för ”Kinas mäktigaste man” av Financial Times.

Att Zhou Yongkang fälldes var banbrytande på många vis, vilket jag förklarade närmare på Finansliv då fallet rullades upp:

Som chef för den interna säkerheten förfogade nämligen Zhou över en budget större än militärens, och dessutom hade han genom familjemedlemmar och affärspartners byggt upp ett regelrätt imperium med enorma marknadsandelar inom områden som oljeproduktion, fastighetsutveckling och energi.

Enligt Reuters så hade Zhou Yongkang och hans familj skaffat sig tillgångar på över 90 miljarder kronor.

Zhous otroliga makt gjorde honom länge orörbar, och dessutom gavs extra säkerhet genom hans position i politbyråns ständiga utskott. Det finns nämligen en oskriven regel inom kinesisk politik mot att utreda personer som suttit i denna landets högsta politiska enhet; det har inte skett sedan Maos utrensningar under Kulturrevolutionen.

Förutom Zhou Yongkang själv sattes dussintals familjemedlemmar, affärspartners och politiska allierade dit. Deras öden varierar från att vara under utredning till ha ”försvunnit”.

Förutom Zhou har över 200 000 politiker och tjänstemän straffats av partiets disciplinnämnd sedan Xi Jinping tog makten.

Det var förvisso vanligt att dussinpolitiker (flugor) åkte dit redan tidigare, men sedan Xi Jinping tog makten har även många mäktiga politiker (tigrar) råkat illa ut. Förutom Zhou Yongkang märks bland andra ex-generalen Xu Caihou och Xu Yongsheng, chef vid nationella energiadministrationen.

Då vi nu går in i 2015 finns det inget som talar för att Xi Jinping kommer sakta ner kampanjen mot korruption – snarare tvärtom. Många ställer sig nu istället frågan vem som blir nästa ”tiger” att hamna i presidentens fälla?

I en mycket intressant artikel från Voice of America (endast på kinesiska) beskrivs hur Xi Jinping sett till att hans egna familjemedlemmars privata företag har fått stänga ner.

Att en kinesisk president attackerar snarare än göder den egna släktens affärsverksamheter torde ha varit otänkbart för bara ett par år sedan.

Men det ses också som en varning för andra söner och döttrar till tidigare generationens mäktiga politiker – så kallade ”hongerdai” – att antingen göra likadant på egen hand eller utredas av partiets disciplinnämnd.

Och föga överraskande är det trots presidentens uppmaningar få politiker som ger upp sina korrupta förtjänster frivilligt. Så fler huvuden kommer att rulla. Om jag själv ska våga mig på en gissning om nästa ”tiger” som faller så blir det förmodligen Li Peng med familj.

Li Peng var landets premiärminister 1988-1998 och sedan ordförande i nationella folkkongressen 1998-2003.

Men bland den kinesiska allmänheten är främst känd som ”slaktaren av Peking”, efter att ha varit den mest drivande kraften bakom beslutet att skicka militär mot demonstranterna vid Himmelska fridens torg 1989.

En anledning till att Li Peng våren 1989 önskade gå så hårt fram mot de fredliga protesterna torde vara att han redan då var genomkorrupt, och fruktade utredning om demonstranterna skulle få gehör för sina krav. Därför dödade han dem istället.

li peng kina korruptionLi Peng, eller ”slaktaren av Peking”, en av de allra mest avskydda bland Kinas många korrupta politiker

Under åren som premiärminister fortsatte han tillförskansa sig själv och sin familj allt mer rikedomar, med fokus på landets enorma energisektor som ännu i dag är en av de mest korrupta industrierna i Kina. Det beror till stor del att hela sektorn de senaste årtiondena sköts som ett familjeföretag utan insyn.

Li Pengs fru och tre barn har kunnat berika sig genom hans politiska (miss)gärningar. Dottern Li Xiaolin har lyckats bli nästan lika avskydd hos folket som sin far genom att ofta visa upp sig i dyra designkollektioner och med väskor för tiotusentals kronor.

Den råder heller ingen tvekan om att familjen är medvetna om sina illdåd. En kinesisk journalist som 2001 beskrev Kinas lukrativa energisektor som ”familjeföretaget Li” försvann snart spårlöst och har sedan dess inte återsetts av vare sig arbetsgivare eller familj.

Faktumet att Li Peng med familj är hatad av den kinesiska allmänheten gör det givetvis mer attraktivt för Xi Jinping att nagla dit dem, eftersom hans kampanj mot korruptionen också syftar till att legitimera sin egen och kommunistpartiets makt.

Vidare står Li Peng långt ifrån Xi Jinping på den politiska skalan – han är en envis maoist som efter massakern 1989 ville återgå till renodlad planekonomi och mer omfattande indoktrinering – varför de knappast lär ha särskilt många gemensamma viktiga allierade inom det kinesiska toppskiktet av ledare.

Att nu sätta tid Li Peng vore dessutom mindre riskfyllt än tidigare bevåg, eftersom Li inte har samma nära band och förgreningar till militär och säkerhetsstyrkor som exempelvis Bo Xilai eller Zhou Yongkang.

Argumenten för att Li Peng skulle få gå fri är egentligen få. Kanske bara hans ålder, han fyller 87 i år, samt ett eventuellt ”frikort” i samband med den kohandeln som får förmodas ha ägt rum då Xi Jinping utsågs till president.

Xiaomi sålde 61 miljoner smartphones i fjol, siktar på 100 miljoner i år

Lei Jun, grundare och ägare av den kinesiska mobiltillverkaren Xiaomi, hade ingen anledning att skräda med orden då han nu i helgen skickade ut ett öppet brev till företagets anställda via sin mikroblogg.

Xiaomi sålde nämligen 61,12 miljoner smartphones i fjol, vilket var något över målet på 60 miljoner.

Det är mer än tre gånger så många som året innan, och innebär en tredjeplats globalt efter Samsung och Apple. Också intäkterna ökade med 135 procent under fjolåret till cirka 80 miljarder kronor.

Under 2015 siktar Xiaomi på att sälja 100 miljoner smartphones, vilket enligt Lei Juns öppna brev ska ske genom en rad nya modeller och ökad närvaro på utländska marknader:

We have to consistently focus on product innovation, emphasize on making friends with our users, and strive to produce high-quality, high-performance devices with great user experience. On 4th January, we are announcing Redmi 2, and on 15th January, we will be unveiling our next flagship device. There’s no better way to start 2015 than with our newest products.

(…)

We have stepped beyond mainland China to seven other countries and regions, and have achieved success in these places. In India, we sold over 1 million smartphones in five months. This year, we will enter even more overseas markets.

Företagets framgång i Indien bygger på en tålmodig expansion där stor vikt läggs vid infrastruktur och service till kunderna även efter köpet, vilket är ovanligt för tillverkare i Xiaomis prisklass.

Dess billigaste modell Redmi 1S kostar i Kina cirka 800 kronor, medan flagskeppsmodellen Mi4 går på drygt 2 000 kronor.

Då Xiaomi nu under årets gång siktar på global expansion finns det all anledning för utländska konkurrenter att vara vaksamma. För den som är nyfiken skrev jag tidigare i år ett inlägg på Finansliv med rubriken ”Xiaomi ska sälja 100 miljoner smartphones – på Apple och Samsungs bekostnad”, som närmare förklarar hur Xiaomis affärsmodell kan komma att ta stora marknadsandelar från andra tillverkare.

Första gången jag skrev om Xiaomi för Finansliv var 2012. Då var företaget endast två år gammalt, och nu drygt två år senare är man alltså världens tredje största tillverkare av smartphones.

Under årens gång har jag kontaktat flera svenska tidningar och magasin och föreslagit reportage om Xiaomi men intresset har varit svalt. Företaget har väl helt enkelt fallit utanför svenska aktörers radar, men de senaste försäljningssiffrorna visar att denna expansiva tillverkare inte längre går att ignorera.

Se ett uppslag av mig för Computer Sweden här nedan, som skrevs för ett år sedan och innehåller en kortare beskrivning av Xiaomi. Finns även i större version via Scribd:

Arbetsåret 2014 och spådomarna som stämde

Vill passa på att önska alla InBeijings läsare ett gott nytt år!

Arbetsåret 2014 kom för min egen del att domineras av historien om hur jag sumpade ett drömjobb på Dagens industri, då en vansinnigt dålig idé uppstod efter några öl för mycket.

För de läsare som ännu inte är bekanta med händelse så har jag skildrat det hela med egna ord här. Det går också att ta del av soppan via Aftonbladet, Dagens Media och Resumé.

Förutom detta spektakel hann jag också med att skriva en ny bok, ”Mitt Peking”, som snart går i tryck och börjar säljas i mars. Diskussioner har också förts om en tredje bok som jag börjat peta med så smått.

Vid sidan av böckerna så dök mina artiklar under årets gång upp i tidningar som Accent, Allt om Historia, Arbetet, Arkitekten, Axess, Betong, Computer Sweden, CIO Sweden, ERA, Expressen, Fastighetstidningen, FLM, Finansliv, Fokus, Icon, Internetworld, Modern Filosofi, Språktidningen och Svenska dagbladet. Majoriteten av dessa publikationer är återkommande kunder.

Dock tycker jag det mest intressanta nu när åren går är att följa huruvida mina egna spådomar faller in eller inte. Och under 2014 skedde flera saker som jag tidigare skrivit om:

1) I november 2013 skrev jag för Fokus som första svenska journalist om att Volvo godkänts som tjänstebil för Kinas myndigheter tack vare sin ägare Geely, vilket potentiellt innebär enorma affärsmöjligheter. Avslöjandet citerades också, ironiskt nog, av Dagens industri. Och i slutet av november i år kunde Volvo mycket riktigt sälja sina första bilar till Kinas myndigheter, närmare bestämt till en gren av landets utrikesministerium. Återstår nu att se om fler affärer följer under 2015.

2) På temat bilar så skrev jag även ett reportage för Affärsvärlden våren 2013 med den dramatiska rubriken ”Kinas bilmarknad tvärnitar”. Där återgav jag tecken som överetablering, mättad marknad och statliga restriktioner som argument för att Kinas tillväxt av bilförsäljning kommer mattas av betydligt. Försäljningen ökade sedan hyfsat i något år, men dock från låga nivåer. Nu har krisen börjat visa sig. Under november månad var försäljningstillväxten den minsta på nästan två år, och i december kom rapporter om hur flera kinesiska bilhandlare vägrat ta emot nya fordon från BMW eftersom inventarierna är för stora. Garanterat en kris som kommer fortsätta det kommande året.

3) Den 20 september, innan situationens allvar hade gått upp för svenska medier, skrev jag ett inlägg för Finansliv med rubriken ”Snart smäller det i Hongkong”. Där radar jag upp spänningarna och den allt tuffare retoriken mellan olika parter vilket var tydliga varningar på att situationen höll på att eskalera. Inlägget avslutas med: ”Det är alltså upplagt för bråk mellan målmedvetna aktivister och en auktoritär regim. Under oktober månad kommer det börja hända saker på allvar i Hongkong. Kom ihåg vart ni läste det först”. Ett par veckor senare ockuperade tiotusentals demonstranter stadens gator.

4) För bland annat Axess och Finansliv har jag under årets gång skrivit om hur Kinas så kallade ”Konfucius-institut” kritiserats på flera håll. De anses nämligen hota den akademiska frihet som många västerländska lärosäten håller högt, vilket lett till högljudda protester särskilt i USA och Kanada, där ett par av instituten också skrotats efter upprop från universitetslärare. Jag har passat på att ifrågasätta bristen på debatt kring de fyra svenska Konfucius-instituten, och sedan som en blixt från klar himmel uppgav rektorn vid Stockholms universitet nu i december att man inte kommer förlänga det kinesiska samarbetet. Återstår nu att se om de övriga tre svenska lärosätena följer efter 2015.

De som har läst mig under årets gång – och för den delen ännu tidigare – kommer säkert ihåg de varningar jag utfärdat om att Kinas nya president Xi Jinping främst är intresserad av ekonomiska reformer, medan han inte avser göra särskilt mycket åt övervakning, censur eller mänskliga rättigheter i stort.

Och under 2014 har det mycket riktigt visat sig att Xi dragit åt tumskruvarna betydligt för dissidenter och internetanvändare, med en ständig ström av nya lagar som begränsar yttrandefriheten och långa fängelsestraff med ytterst tveksamma brottsrubriceringar.

Samtidigt rasar moderna Kinas största anti-korruptionskampanj med full kraft och mäktiga chefer vid statliga företag har fallit på löpande band. Xi Jinpings maktkoncentration och hårda tag mot såväl dissidenter som korruption kommer med all säkerhet fortsätta även under årets gång.

Det var lite av årets alster – hoppas ni fortsätter läsa InBeijing även under 2015!