I det aktuella numret av Universitetsläraren finns ett fyra sidor långt reportage av mig om de så kallade Konfuciusinstituten, vilka är institutioner som vid nästan 500 universitet världen över främst lär ut kinesiska.
Instituten har dock fått kritik för att hota den akademiska friheten, eftersom de finansieras av den kinesiska staten och också har som uppgift att ”sprida kinesisk kultur”. Vid dess seminarier är dock känsliga ämnen som Tibet eller massakern vid Himmelska fridens torg bannlysta.
Xu Lin, föreståndaren för den organisation som ansvarar för konfuciusinstituten, skyr heller inga medel för att forcera myndigheternas politik:
I fjol drog hon till sig frän negativ uppmärksamhet internationellt vid två tillfällen. Under en akademisk konferens i Portugal i somras upprördes Xu av att en stiftelse som sponsrade konferensen beskrevs som ”taiwanesisk” i programbladet. Enligt Kinas regering är Taiwan nämligen inte ett land utan en kinesisk utbrytarprovins. Xu beordrade genast sitt kinesiska följe att samla in programmen och ta dem till en lägenhet i närheten för korrigering.
(…)
När hon senare träffade en grupp utländska akademiker i Shanghai som särskilt frågade om incidenten med de utrivna sidorna, förnekade Xu Lin rakt av att hon haft något med detta att göra. Händelsen kom också upp i en intervju med BBC, där hon inför en rullande kamera krävde att reportern skulle klippa bort frågan. Det brittiska tv-teamet hölls sedan kvar i studion i över en timme under fortsatta påtryckningar.
Det hela har lett till motstånd bland lärare och akademiker i Kanada och USA, där flera institut har stängts ner. Vid slutet av fjolåret meddelade även Stockholms universitet att man stänger sitt Konfuciusinstitut, som 2005 var det första att etableras utanför Asien.
I reportaget intervjuar jag rektor Astrid Söderbergh Widding, som berättar att Kina föreslog ett nytt avtal där Stockholms universitet har mindre makt över institutet än tidigare:
Hanban ville nu att ledamöter, föreståndare och stadgar skulle bestämmas av Konfuciusinstitutets styrelse, som Stockholms universitet i sin tur skulle utse tillsammans med Hanban snarare än på egen hand, som tidigare.
– Vidare skulle institutet ha blivit ekonomiskt självständigt, och därmed även kunnat ta ut studieavgifter. Allt detta är oförenligt med svensk lagstiftning och det regelverk som styr högre utbildning, säger Astrid Söderbergh Widding.
Jag intervjuar även professor Torbjörn Lodén, som tidigare var föreståndare för Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet, och vill se fler liknande institut etableras i Sverige.
Ni kan läsa hela reportaget här nedan, eller i större version via Scribd.
Texten finns också på Universitetslärarens webbsida.
