I dag börjar nationella folkkongressens årliga sammanträde i Peking. Det är årets största politiska möte i Kina; ett väldigt spektakel där ett par tusen ledamöter ska diskutera det gångna årets utveckling och förbereda kommande års arbete.
Nationella folkkongressen är dock relativt tandlös och kallas ofta för ”rubber stamp parliament” i utländsk media. Stor del av tiden går nämligen åt till att godkänna och stämpla beslut som redan tagits högre upp i partihierarkin.
I veckans Fokus skriver jag just om hur man måste se till inofficiella källor, medierapporter och rena spekulationer för att förstå vart Kina är på väg – snarare än att lyssna på den propaganda retorik som presenteras vid stora möten som dessa:
I premiärminister Li Keqiangs flera timmar långa och självsmickrande arbetsrapport på nästa veckas toppmöte finns ingen plats för ett standardiserat rättshaveri, en intensifierad maktkamp, en ökad ideologisk styrning, ett stärkt informationsmonopol eller en intensifierad förföljelse av dissidenter.
Artikeln är 9 000 tecken lång och handlar om den väg som Kina tagit under de drygt två år som Xi Jinping haft makten. Korruptionen har bekämpats hårt, men samtidigt sker stora inskränkningar i mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och akademisk frihet. En stor anledning är givetvis förra höstens demokratidemonstrationer i Hongkong.
Texten kan läsas i sin helhet på Fokus. Gör gärna det, och dela texten på Twitter och Facebook för att på så vis öka intresse för en bredare rapportering om Kina i svensk media!
