Inför Stefan Löfvens Kinabesök

Statsminister Stefan Löfven åker till Kina 27-28 mars för att delta vid Boao Forum på den tropiska ön Hainan längst i söder.

Det går givetvis inte att bortse från regerings senaste utrikespolitiska rabalder inför denna resa. Det började som bekant med att Sveriges nya regering erkände staten Palestina, vilket fick Israel att rasa och kalla hem sin ambassadör.

Vi blev sedan varse om att otack är världens lön, då Arabförbundet inklusive Palestina fördömde utrikesminister Margot Wallströms uttalanden om bristande mänskliga rättigheter i Saudiarabien.

Därefter var det dags också för Saudiarabiens ambassadör att åka hem, följt av ambassadören för Förenade arabemiraten.

Resultaten av regeringens nya, feministiska utrikespolitik har hittills alltså knappast varit någon succé. Det ska nu bli spännande att se hur statsministern hanterar Kina, ett land som han – och det redan uppretade svenska näringslivet – anser vara mycket viktigt för industri och handel.

För exakt en månad sedan skrev jag här på InBeijing om hur Löfven i kinesisk tv talade varmt om möjligheterna att öka samarbetet Sverige-Kina inom områden som miljö och grön energi. Han kostade också på sig en nyhetshälsning på kinesiska.

Men samtidigt finns också en viss press på att ta upp känsliga frågor även med Kina. En del av pressen har regeringen skapat åt sig själva, då Margot Wallström i riksdagens utrikespolitiska debatt 11 februari sade att hon ville se en ”uppriktig dialog om mänskliga rättigheter med Kina”.

Under Boao Forum kommer Stefan Löfven att möta såväl president Xi Jinping som premiärminister Li Keqiang. En ”uppriktig dialog” får man inte till stånd genom att undvika känslig frågor då man träffar ett lands högste ledare.

Med anledning av dessa viktiga möten skriver Aftonbladets Lena Melin:

Det ställer i sin tur krav på Stefan Löfven att lämna över en lista på samvetsfångar som Sverige anser att regimen ska släppa fria.

Det gjorde Fredrik Reinfeldt när han var där 2008. I direkta samtal med president Hu Jintao lämnades en lista med 13 namn över samtidigt som Sverige krävde att människorättsaktivisten Hu Jia skulle få återförenas med sin familj.

Under Göran Perssons besök 1996 lämnades en lista med ett tiotal namn direkt till kinesiska UD.

Stefan Löfven måste också lämna över en namnlista. Kravet har ökat efter konflikten med Saudiarabien, man kan inte blunda för brott mot mänskliga rättigheter i ett land men kritisera dem i andra.

Samtidigt påpekar Melin att detta är en ”svår diplomatisk uppgift”, som måste hanteras utan att de ”kinesiska värdarna tappar ansiktet”. Det ligger inte i någons intresse att påbörja ett diplomatiskt bråk också med Kina.

Men samtidigt skulle alternativet – att låta bli att tala om mänskliga rättigheter i Kina med dess ledare – innebära en inkonsekvens som kan rubba förtroendet för regeringen. Dels för att man säger sig vilja stå för en viss utrikespolitik, och dels för att man redan kritiserat Saudiarabien.

Men framför allt därför att det nu är särskilt viktigt att statuera exempel mot Kina, som under de drygt två senaste åren gått åt helt fel håll vad gäller mänskliga rättigheter och dessutom oroar sin grannländer i Sydkinesiska havet på ett vis som inte är helt olikt Valadimir Putins Ryssland.