Recensera böcker är mycket roligt och lärorikt, särskilt som jag själv snart ska börja skriva på min tredje.
Tidigare har jag recenserat en del verk om Kina för Axess, och i det aktuella numret av Respons finns en recension av mig om två böcker angående kinesisk utrikespolitik.
Den ena boken rör Kinas expansion i Afrika:
Redan i första kapitlet besöker French migranten Hao Shengli, som halvt olagligt köpt en stor bit mark i Mozambique. Den impulsive och själviske Hao saknar utbildning och har ett våldsamt förflutet från sin ungdom som rödgardist. Han drar sig inte för att tala om hur enkelt det är att ha sex med afrikanskor, för här kan man gå ”rakt på sak” utan förspel. Dessutom kostar det bara någon dollar att köpa en hustru. Hao har redan tagit hit sina tonårssöner och försöker nu få dem att ”föröka sig” tillsammans med lokala kvinnor.
Bok nummer två utreder Kinas förehavanden i Sydkinesiska havet:
Kina gör anspråk på drygt 80 procent av Sydkinesiska havet genom en linje av nio punkter som kallas för ”kotungan”. Den sydligaste punkten är James Shoal som ligger 1500 kilometer från Kinas fastland, men bara drygt 100 kilometer utanför malaysiska Borneo.
Hayton finner att Kinas orimliga krav bottnar i ett översättningsfel. När landets myndigheter 1933 listade ”sina” områden och öar översattes namnen från en brittisk karta. Det engelska ordet ”shoal”, vilket betyder ”rev” och ligger under vattnet, översattes felaktigt till ”sha” som är det kinesiska ordet för ”strand” eller ”sandbank”.
I dag, 80 år senare, håller kommunistpartiet envist fast vid att James Shoal tillhör Kina – trots att revet ligger 20 meter under vattnet. För att markera detta har kinesiska fartyg släppt ner flaggor tyngda av blyklumpar. På så vis anser man sig ha rätt till vatten just utanför kusten till Malaysia, Vietnam, Filippinerna, Indonesien och Brunei.
Som ni kan se av de ovanstående citaten så är en poäng med min recension att visa hur nya böcker om Kinas utrikespolitiska upptåg tenderar att framställa landet i ett allt mer negativ dager.
Recensionen är nio sidor lång och sätter även dessa nya verk i relation till litteratur som redan skrivits på ämnet:
Kina har länge haft ett mantra om att ”inte lägga sig i” andra länders inre angelägenheter. French visar dock hur landet aktivt påverkade valutgången i Zambia till fördel för den kandidat som var mest positiv till kinesernas närvaro. Hayton ger också exempel på hur Kina överöser Kambodja med gåvor för att påverka landets beslut i ASEAN.
Kinas allt djärvare utrikespolitiska upptåg avspeglade sig alltså i fjolårets litteratur. Tidigare har Brautigam och Kaplan talat om Kinas goda avtryck i Afrika samt dess rättfärdiga roll som stormakt i Asien. Men nu kommer French och Hayton med två nyare och mer välunderbyggda verk, som får pendeln att svänga åt fel håll ur kinesisk synpunkt, precis som redan skett i debatten om Kinas moderna, inrikespolitiska historia.
Det finns alltså fog för den allt mer negativa och oroliga bilden av kinesisk utrikespolitik. Läs mer om detta i min recension som finns tillgänglig på Respons hemsida, som PDF här nedan eller i större version via Scribd.
