Reaktioner på inlägget om svensk medias ointresse av Kina

Jag har fått mycket reaktioner på mitt förra inlägg här på InBeijing, “Sveriges ointresse av det riktigt viktiga“, som handlar om svensk medias bristfälliga rapportering av viktiga händelser i Kina.

Texten har fått tusentals träffar, delats över 150 gånger och genererat dussintals kommentarer på såväl Facebook som Twitter och själva bloggen. Särskilt intressant är den tydliga diskrepans som finns i kommentarerna, mellan å ena sidan mediakonsumenter och å andra sidan de som själva jobbar med media.

Inte oväntat så anser många anställda inom mediasektorn att den svenska rapporteringen från Kina är bra. Dessa journalister känner knappt igen sig i min text, vilket kan ses av nedanstående tre reaktioner på Facebook:

neg1
neg2
neg3

Samtidigt så anser samtliga läsare som kommenterat inlägget här InBeijing, samt den stora majoriteten av läsare som reagerat på sociala medier att det finns tydliga brister i Kinarapporteringen. Detta kan exemplifieras genom ytterligare tre svar på Facebook:

pos1
pos2
pos3

Vad ligger då bakom de skilda uppfattningarna mellan journalister och deras publik? Journalister är väl knappast en yrkesgrupp känd för att vilja erkänna sina egna fel eller tillkortakommanden.

De tre ovanstående kommentatorerna (Hasse Burström, Ola Wong, Margit Boström) arbetar dessutom på medier som har reportrar i Kina (Sveriges television, Svenska dagbladet, Sveriges radio). Kanske är det därför extra viktigt för just dem att påpeka att bevakningen av Kina minsann fungerar som den ska?

Oavsett hur det må vara ställt med anledningen, så har reaktionerna från er läsare gjort mig motiverad att fortsätta skriva här på InBeijing. Kommer fortsätta uppdatera med några inlägg i veckan.

För de med särskilt stort intresse av Kina rekommenderar jag även mina inlägg på Finanslivs blogg.

Där skriver jag minst en uppdatering i veckan, främst sakliga och informativa inlägg och ekonomi eller finans i relation till Kina. Mina senaste texter på Finansliv innefattar:

Rika kineser, ryssar och araber driver upp bopriserna (2 juni 2015)
Ett steg närmare krig i Sydkinesiska havet (29 maj 2015)
Kina anställer 80 000 amerikaner (27 maj 2015)
Varning då Kina sänker räntan för tredje gången på ett halvår (14 maj 2015)
Vietnams ljusa ekonomiska framtid (7 maj 2015)

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 800 andra artiklar? Överväg då att prenumerera på InBeijing Premium, eller att stödja sidan via Patreon eller Swish (073-0705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

8 Comments

  1. Men jisses man blir ju rädd menar svenska journalister att det rapporterar bra från Kina till sina svenska läsare?
    Det är ju faktiskt roligt, vilket högmod.
    Tack Jojje för att du hjälpt oss berikas, på kunskap och öka vårt intresse för ALLT som händer i regionen. Du får inte ta illa upp från de där uppblåsta “sk journalisterna de vet helt ärligt inte ens vad du talar om, du talar för hjärnor som inte ens förstår, långt mindre begriper att deras röster blir svagare för varje sådan illa underbyggt åsikt.
    Din tid kommer snabbare än du tror, hoppas vi verkligen, hjälp vad skulle vi annars hitta fakta någonstans.

    Tack för en fantastisk klarsynthet och vetgirighet.

    Med vilken rätt kan svenska journalister över huvud taget ha åsikter om det kinesiska politiska systemet. Här viner kapitalismens piska hårt och deras arbeten med det fria ordet blir allt mer urgröp pga. pengar. Ingen har facit i handen på vad som är bäst och vad som är det sämsta, tiden får utvisa. Båda har brister det kan vi dock enas om.

    • Ja, tyvärr. Alla branscher innehåller väl anställda som – medvetet eller inte – försöker skydda sitt eget rykte eller revis genom att framhäva sin yrkesskicklighet. Kanske särskilt inom journalistiken med tanke på alla nedskärningar inom media de senaste åren.

      Men kul i alla fall att du uppskattar texterna här på InBeijing. Fortsätt gärna att dela dem!

  2. Rent mänskligt fungerar vi väl som “nära nyheter är viktiga nyheter”, svårt att relatera till händelser som man inte har någon anknytning till. Själv blir man ju tvärtom när man bor i Kina. Varför kan jag inte läsa nästan något i svenska “vanliga” medier om nedtrampningsolyckan i Shanghai vid nyåret? Fartyget som förliste på Yangtze denna veckan? T ex.
    Jag kan kanske förstå att de som jobbar inom de vanliga medierna försvarar sig “det har vi visst skrivit om”, jo, sant, men det är ju skillnad i uppmärksamhet på en “vanlig svensk stor-rubrik” (inte sällan om populärkultur eller annat som vi uppenbarligen gillar att läsa om?), jämfört med en TT-notis i bästa fall med bild, under någon sortering “Världen”.
    Man får en tankeställare som utlandssvensk, men såklart måste man också vara försiktig att döma. Hur mycket läste jag om Kina innan jag visste att jag skulle flytta hit? Hur mycket kan jag nu om situationer i afrikanska länder? Hm.

    • Korrekt! Dock har jag två invändningar. Till att börja med, om “nära nyheter är viktiga nyheter”, varför skrivs det då så ofattbart mycket om USA? Givetvis ligger USA nära oss kulturellt och så vidare. Men som någon annan nämnde så är det ju lustigt att svensk media nästan skriver mer om valet i USA än vad amerikansk media gör, medan bevakningen av valet i Storbritannien inte fick tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet.

      Vidare så tycker jag förvisso att det finn en poäng i att vi heller inte får läsa något om exempelvis Afrika eller Latinamerika. Men ändå håller inte den jämförelsen helt ut. Vad som sker i Kina får nämligen långt större följder för världen än något annat enskilt land i dessa världsdelar – må det handla om ekonomi, politik eller klimatförändringar.

      Oavsett vad som sker kommer Kinas roll i världen dessutom bara bli allt större under de kommande årtiondena. Det gör det värt att uppmärksamma närmare vad som sker här.

    • Roligt! Synd bara att alla tidningar har tagit nyheten från TT snarare än att skriva något eget om det hela :)

  3. Jag kan bara instämma i allt du skriver, Jojje. Svensk medias Kina-kunskap är undermålig. Både Wongs och Carlqvists “bevakning” av demokratiprotesterna saknade ordentligt djup och gav få svar eftersom de inte var intresserade av att ställa rätt frågor. Vad jag vill minnas kunde Carlqvists rapportering om Central i Ekot lika gärna varit beskrivningar från ett dåligt år på Hultsfredsfestivalen.

    Jag var själv på plats under våren 2014 och intervjuade bl.a. ledarna Benny Tai och Chan Kin-man samt deras medlemmar inför Occupy Centrals primärval (deras D-Day), som föranledde den stora folkomröstningen i juni (HKU POP). Förhoppningen att kunna få åtminstone delar av mitt material publicerat i svensk media. Intresset för mina pitchar = 0. När så demonstrationerna, som väntat, utbröt ett halvår senare ut hörde jag av mig igen, men möttes än en gång av kalla handen. Jag har fortfarande en massa opublicerat material från Hongkong, våren 2014.

    Jag väljer att vara anonym eftersom jag fortfarande pitchar till svensk media till och från.

Kommentera