De senaste två åren har jag ofta här på InBeijing och i flera andra publikationer uttryckt en oro över vart Kina är på väg under president Xi Jinping.
Sedan Xi fick makten har samhällsklimatet i Kina hårdnat betydligt, med en tuffare behandling mot snart sagt alla samhällsgrupper som ifrågasätter hans hårdhänta metoder och konservativa inrikespolitik.
Under de senaste månaderna har detta kulminerat i och med en allt mer offensiv utrikespolitik och intensifierad inhemsk propaganda inför förra veckans militärparad. Det bådar inte gott inför Xi Jinpings planerade statsbesök i USA senare denna månad.
Med anledning av detta har jag fått möjlighet att skriva en drygt 20 000 tecken lång artikel för magasinet Axess, där jag sammanfattar den senaste tidens utveckling i Kina. Artikeln – som kan läsas gratis via Axess hemsida – inleds med en historisk parallell:
Sommaren 2013 åkte Xi Jinping till en ranch i Kalifornien för att träffa Barack Obama under vad som kallades ”avslappnade former”. Det handlade inte om något statsbesök, utan ett inofficiellt möte där de båda presidenterna promenerade bredvid varandra utan slips i syfte att bättra på personkemin. Medier och analytiker världen över drog genast paralleller till Ronald Reagans möte med Michail Gorbatjov 1985, som utgjorde början på slutet till kalla kriget.
Men när nu Xi i september åker till Washington för ett riktigt statsbesök står det utom allt tvivel att parallellerna helt saknade verklighetsförankring. Sedan promenaderna under den kaliforniska solen har relationen Kina–USA nämligen kylts ned ordentligt, och genomgår nu sin svåraste period sedan åren efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989.
Även om Xi Jinping för en hård utrikespolitik så är det ingenting mot de övertramp som i tysthet sker inne i Kina. I artikeln beskriver jag den repressiva miljö som bland annat aktivister, advokater, journalister och akademiker upplever just nu:
Men om Kinas nya ledning visar upp en allt mer bestämd och auktoritär roll utåt är det ändå ingenting i jämförelse mot vad som sker inrikes, där förföljelsen de senaste åren kulminerat mot snart sagt alla grupperingar och individer som på något vis utmanar myndigheterna. I februari i år underströk Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter att ”tillslag mot människorättsaktivism [i Kina] intensifierades under året”. Bland annat häktades minst 60 aktivister godtyckligt i samband med 25-årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg, och ytterligare 80 aktivister greps över hela Kina för att på olika vis ha uttryckt stöd för demokratidemonstrationerna i Hongkong. Många av dem sitter fortfarande frihetsberövade utan rättegång.
Allra värst torde dock situationen vara för etniska minoriteter:
Myndigheternas svar är alltid mera våld och förtryck. Då knivbeväpnade män dödade minst tre personer under årets ramadan störtade väpnad polis till platsen och sköt ihjäl femton misstänkta gärningsmän. Vid en attack mot en polisstation i Shache i fjol dog 96 personer, varav 59 misstänkta förövare. I staden frihetsberövar grupper av inspektörer kvinnor med slöja som inte tillåts gå hem innan de ändrar klädstil. Situationen ser inte mycket bättre ut i Tibet, där hundratals munkar de senaste åren bränt sig till döds som en hopplös protest mot religiös förföljelse. Upprepade gånger har familjemedlemmar som försökt släcka elden och vårda den brännskadade dömts till långa fängelsestraff för medhjälp.
Xi Jinping har gjort sig känd för sin omfattande och välbehövliga kampanj mot korruptionen, som jag också tar upp i artikeln. Försöker också ge ett historiskt perspektiv för att sätta problemet med korruption i Kina i en modern kontext:
På 25 år hade Kinas kommunistparti därmed gått från att vara en stängd revolutionär församling till ett etablissemang för privata affärsidkare, akademiker och andra intellektuella. Dessutom hade dess revolutionära medlemskärna – som en gång kommit till makten genom att lyncha kapitalister och jordägare – själva blivit landets största kapitalister och ägde förutom mark en stor del av de tidigare statliga tillgångarna. Bao Tong beskrev syrligt utvecklingen: ”I revolutionens namn tog partiet från individer och gav till det så kallade kollektivet, men i reformernas namn tog man sedan från kollektivet och gav till sina egna medlemmar.”
Den rekordsnabba tillväxten i kombination med närmast total brist på transparens utgjorde en optimal miljö för korruptionen att frodas i. Konsekvenserna märktes inte minst då Kinas parlament sammanträdde i mars i år. De tio rikaste individerna i Kinas lagstiftande församling var då enligt Hurun Report tillsammans goda för 184 miljarder dollar, vilket kan jämföras med 1,9 miljarder dollar för motsvarande tio medlemmar i den amerikanska kongressen.
”Den kinesiska drömmen” är artikelns rubrik, och genom en snabbare analys av detta uttryck försöker jag sia om vart Xi Jinping egentligen vill ta Kina.
Liksom var fallet med Mao Zedong, så står det klart att Xi inte tvekar över att offra den enskildes önskan och rättigheter i sin jakt på vad han själv anser vara en stark och blomstrande nation:
För att få en aning om vart Kina är på väg är Xi Jinpings slogan ”den kinesiska drömmen” central. Han myntade denna abstrakta fras i november 2012, och i juni i år gjorde den statliga nyhetsbyrån Xinhua ett försök att närmare beskriva dess innebörd. Drömmen kokas ner till definitionen ”ett blomstrande land, en återupplivad nation och ett lyckligt folk” som redan fått Kina att slå in på en ”renässans av sin forna glans”. För att få landet att blomstra och folket bli lyckligt innefattar Xis dröm två ekonomiska målsättningar: att fördubbla 2010 års BNP per capita samt att skapa ett ”relativt välmående” samhälle till år 2020.
(…)
Den kinesiska drömmens delmål om att återuppliva nationen är ännu mindre konkret. Enligt Xinhua gäller det här att ”bygga ett modernt socialistland som är blomstrande, starkt, demokratiskt, kulturellt framstående och harmoniskt till mitten av detta århundrade”. Nyhetsbyrån erbjuder dock ingen förklaring till vad som sker med etniska minoriteter, demokratiförespråkare, journalister, människorättsadvokater, bloggare eller mindre länder i Sydkinesiska havet som inte delar Xi Jinpings världsbild.
Detta är bara stycken ur hela artikeln, som alltså kan läsas via Axess hemsida.
