Låt inte Iran bli nästa Kina!

Som många av er vet bloggar jag även för Finansliv, där jag skriver något inlägg i veckan med fokus på ekonomi eller samhällsutveckling.

Ibland tipsar jag om några av dessa inlägg med särskilt nyhetsvärde här på InBeijing, vilket är precis vad jag tänkte göra nu igen. Skrev nämligen nyss klart ett inlägg med rubriken ”Kan företag eller myndigheter påverka Kina, Iran och Nordkorea?”, vilket är särskilt aktuellt av två anledningar.

Dels att Sveriges närings- och innovationsminister Mikael Damberg var på plats i Peking i dag för att skriva under ett avtal om ”hållbart företagande” med Kina. Vidare har ett avtal angående Irans kärnteknik nåtts under sommaren, och de handelssanktioner som finns mot landet kommer därmed gradvis att skrotas.

I Ekonomiekot lördag förra veckan diskuterades Iran som marknad med två inbjudna gäster, bland annat Cherif Sayed från Business Sweden som under programmet sade så här:

Vi öppnar dörrar och lämnar inte några länder utanför. Jag vill leva i en värld där man har kulturella utbyten, och mer öppna dörrar än slutna dörrar. För att handel är ju egentligen en av de starkaste verktyg och uppdrag vi har för att kunna ha intellektuella utbyten, kulturella utbyten, religiösa utbyten och som sagt näringslivsutbyten. Och det kommer förbättra situationen.

Detta är givetvis fina ord som väldigt få skulle ha invändningar mot. Men samtidigt stämmer de inte. Ett klart exempel på detta är Kina, som sedan 1978 förvandlats från en utblottad kommuniststat till världens andra största största ekonomi. Men samtidigt har landet under de senaste åren använt sin nyvunna ekonomiska makt för att bli allt mer repressivt:

I sin nya bok upprepar Paulson – nästan som ett pliktskyldigt mantra – sin tro på att ekonomiska reformer samtidigt leder till politiska reformer. Men hur ser facit ut? Tack vare handel och utländsk investeringar samt expertis har Kina blivit världens andra största ekonomi, som nu är mer integrerad med de globala marknaderna än någonsin tidigare. Samtidigt ser läget för mänskliga rättigheter sämre ut än på mycket länge, och de ideologiska tumskruvarna har dragits åt ordentligt under Xi Jinpings tre år vid makten. Detta visar att Paulson – liksom Chayed och Regnér – har fel. Handel leder inte nödvändigtvis till förbättringar och det går inte alltid att ändra på lagar eller regler i diktaturer.

Andra exempel på samma tendens är Saudiarabien och Nordkorea. Min poäng är att om man inte ställer rimliga krav eller kommer med saklig kritik, så kan ett utbrett ekonomiskt samarbete innebära att man berikar diktaturen i fråga och ger regimen större makt och bättre möjlighet att kontrollera sitt folk.

Därför är jag nyfiken på vilka detaljer som Mikael Dambergs nya avtal med Kina egentligen innehåller. För i ett pressmeddelande på regeringens hemsida talas det om att främja samarbetet inom bland annat mänskliga rättigheter och jämlikhet. Men läget för såväl människorättsadvokater som aktiviter och feminister har i Kina under det senaste året förvandlats till det värsta på länge. Problematiserades detta innan avtalet skrevs?

Som jag skriver i mitt inlägg på Finansliv, så tror jag det finns en inställning bland många företagsledare och tjänstemän som samarbetar med diktaturer att för med sig politiska förbättringar per automatik. Att denna föreställning särskilt gäller i Sverige bekräftas av professor Patrik Regnér, som också var gäst i Ekonomiekot lördag:

Patrik Regnér håller med och fyller i med ett påstående om ”en svensk tradition” med ”en etisk kompass” som vi jobbar efter. Han menar vidare att en viss anpassning till situationen i Iran måste ske, men att svenska aktörer långt ifrån behöver acceptera allt och istället kan vara med och förändra landets regler och lagar.

Existerar verkligen denna ”svenska tradition” eller en särskild svensk ”etisk kompass”? Knappast. Totalförsvarets forskningsinstitut försökte nyligen i hemlighet bygga en vapenfabrik tillsammans Saudiarabien. Teliasonera mutade under tiden diktaturer i Centralasien med flera miljarder kronor. Sedan flera år tillbaka bevakas Himmelska fridens torg i Kina av kameror från svenska säkerhetsföretaget Axis.

Allt detta har skett för att vinstintresset varit större än den moraliska aspekten. Business Sweden – den myndighet som ekots andra gäst företrädde – gjorde sig dessutom innan sin plötsliga namnbyte känt för att fuska och ljuga i sina årsredovisningar.

Vad är då kontentan av allt detta? Jo, att om man vill undvika att göra Iran till ett nytt Kina, så måste man komma med mer åtgärder än svepande formuleringar när det gäller mänskliga rättigheter. Ett ekonomiskt samarbete är nämligen ingen garanti för politiska reformer – även om profithungriga företag och myndigheter gärna vill tro så.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

2 Comments

Kommentera